Andra varvet

Tidsbegrepp

2012-02-24T18:41:00.000+01:00

Här sitter jag och väntar på ett samtal från en spansk kontakt som han sade han skulle göra "por la tarde". Det handlar om en sak som är väldigt på tapeteten just nu och som jag inte vill missa.

Well, det kan tolkas som fram till klockan 20, när de flesta affärer stänger, eller fram till klockan 22, när de flesta har slagit sig till ro efter arbetsdagen, ätit middag, lagt barnen och är klara att inleda kvällstimmarna innan det är dags att gå i säng kring midnatt eller så.

Jag brukar dock ofta gå i säng väldigt mycket tidigare, om än för att läsa, och min bekvämlighetszon för att ta emot samtal brukar ta slut klockan 20.

Så nu sitter jag här och räknar timmarna tills att jag kan stänga av telefonen. Kanske behöver jag skriva ett artigt mail först

Försöka rycka upp sig

2012-02-24T17:48:00.001+01:00

Det är på många sätt behagligt att jobba hemifrån. Men det kan bli FÖR behagligt. Man slarvar i urgamla och urnötta myskläder som man får skämmas för om någon skulle få för sig att ringa på dörren.

Eller i dag, när jag skulle möta en person nere på gatan vid vår port som hastigast för att överlämna en sak. Tillbakakommen konstaterade jag hemskheten och fram kom en stor avfallspåse. Bort med det gamla och fram med något nytt.

I samma stora avfallspåse hamnade beskärningsresterna från hibiscusarna och nu hoppas jag att de ska bli yviga och fina så småningom.

inredningsbloggar, inredningstidningar, pfffft

2012-02-23T20:16:00.001+01:00

Som konstaterat är jag i en "tänka på inredning"-fas och i det sammanhanget bläddrar jag i inredningstidningar och kollar på inredningsbloggar.

Det går ju att få en eller annan liten idé, men summa summarum så är utbytet väldigt litet. På bloggarna följer det mesta liknande mallar och mönster, de flesta ser likadana ut. Det är en klubb för inbördes beundran. Utanför lämnas de som inte gillar "allt är vitt", "Nya England-stilen" eller som inte har ett stooort hus för uppvisning av antikviteter, loppisfynd, arvegods etc. etc. Och fina kök förstås.

Men jag antar att de personer som försöker få ordning på sina begränsade utrymmen inte bloggar eller syns i tidningar. Eller om de gör det så är det någon med nästan noll saker i en trendig etta där utrymmet upptas av några "väl valda designmöbler" och i den trånga hallen hänger det två eller tre väl valda plagg och skor. Var de döljer sitt liv framgår inte.

Well, jag har fortfarande både estetiska och praktiska aspirationer. Och jag kämpar vidare.

Hyllning till tillvaron, skrivet i skymningen

2012-02-22T18:34:00.001+01:00

Det är ganska skönt just nu.

Lagom mycket och kontroll på den alltid intressanta arbetsfronten, god nattsömn med många drömmar som jag kan undra vad de betyder. Att få stiga upp när man vaknat av sig själv och därefter en stund gottat sig och få kaffe med smörgås serverat till mitt datorbord där jag läser nyheterna på nätet.

Håller på att knäcka en del inredningsdetaljer, andra är på väg att hitta sig.

I morse kom vi överens om lunch på var sitt håll, men så dyker J upp lunchdags och ur frysen fixar jag köttbullar med svampsås och så pulverpotatismos (lite uääkfaktor, men med tanke på den korta varseln OK) och så såg vi tillsammans på nyheterna och maten var god och mättande och så gick var och en till sitt.

Dagarna blir längre och den här tiden på dygnet, när solen ställer sig för att småningom gå ned, är utsikten över havet bedårande med sin knivskarpa linje mellan havet och den molnfria himlen. För att inte tala om ljusets alla nyanser.

Allt är inte perfekt i detta livet, men förvisso finns det mycket att njuta av.

Förändringssurr

2012-02-21T19:30:00.000+01:00

Nu när jag håller på att hämta mig från förra veckans überaktiva sällskapsliv så surrar min hjärna kring justeringar av inredningen här hemma. Mellan arbetspassen och det övriga som hör den ack så härliga vardagen till.

Det är trots allt hemma jag tillbringar det mesta av min tid, och även om jag skulle tillbringa det mesta av min tid annorstädes så ska det vara home sweet home och det ska kännas bra. Med det inte sagt dyrt eller perfekt. Men sådär att någon viss syn gör att ögonen glädjer sig för att just mina ögon gillar vissa saker.

Samtidigt funderar jag på hur vi ska bli av med en massa saker, jag säger och menar massa, två stora garage nästan fulla. Grejor har sparats "för att sonens familj kan behöva i framtiden" och andra skäl, men tiderna förändras och nu vill jag bara bli av med allt onödigt som vi ändå inte kommer att få användning för.

Tiderna förändras, ja. Förra året den här tiden bodde sonen i närheten, det fanns inget som tydde på nya barnbarn, vi hade en katt.

Down the drain

2012-02-19T20:46:00.000+01:00

Jag har suttit minst en timme och skrivit på något som jag till slut bestämde mig för att inte publicera.

Del av söndagkvällens lättjefulla tillvaro.

En lördagslunch i Alicante hos folk vi lärt känna diverse vägar

2012-02-18T21:18:00.001+01:00

Vi är nyss hemkomna från Alicante. Det var en överdådig lunch hos Ana och Arturo med annat sällskap. Vi var totalt åtta stycken.

Först var det serranoskinka och mandlar och lite små pizzabitar att plocka. Som förrätt var det en majonnäsbaserad sallad som var av icke denna världen.

Sen inkokta paprikor med en krokett med innehåll av skinka och ost. Skinka och ost rullas ihop, förses med panering och friteras.

Efterrätten hade Arturo fixat. Det var som fattiga riddare, men mer blöta och även de friterade.

Stora portioner och jag orkade bara en del och som vanligt får man svara på frågor "om man inte gillade maten".

Vi hade med oss finsk konfekt och den hade god åtgång kring kaffet och efter det.

Intressant sällskap var det och diskussionerna var livliga. En gång igen. Men så är det med spanjorer, man tror att de håller på att slå ihjäl varann men de har bara stort behov av att få fram sina åsikter.

Vi stannade längre än tänkt och på hemvägen hade vi diskussioner om det här sällskapet vi tillbringat eftermiddagen med.

Vad jag kanske mest uppskattade var att när vi kom först (Arturo var med det övriga sällskapet på en öl på en av hörnbarerna) så fanns det mycket värme i Anas blick. Jag menar inte att blicken tidigare skulle ha varit kall, jag bara noterade.

Som klassad som utlänning vet man inte alltid vad som avses. Man liksom glider emellan vad man tror att hur man uppfattas, för den saken är inte så självklar. Men en varm blick är en varm blick och ögonen ljuger inte.

Utan avvikelser och skillnader går inget vidare

2012-02-16T11:37:00.000+01:00

I gårkväll var vi ute på en av de bättre restaurangerna i stan och åt jättegod mat. Jag åt en silltallrik till förrätt och sedan helt underbart tillrett lamm med en gudomlig potatisgratäng.

Sällskapet var hrrrmmm ... intressant. Åsikterna om saker gick starkt isär och diskussionen var livlig.

Måste dock konstateras att den tongivande personens inställning och sätt att argumentera var onödigt religiöst och saknade vilja till insikter.

Ja, så tycker jag. Och denna person i fråga tänker kanske i dag på den här hopplösa liberalen som snart kommer att brinna i helvetet.

Länge leve skillnaderna.

Livlig vecka

2012-02-15T18:43:00.002+01:00

För mig som mest sitter ensam och jobbar är det välkommet och nödvändigt avbrott att emellanåt ha med folk att göra.

Den här veckan är dock lite väl mycket upptagen på den sidan. Efter ett intensivt veckoslut i Madrid är det släktbesök och andra evenemang som har bokat oss för praktiskt taget hela veckan. Äta på restaurang, äta på restaurang, äta på restaurang, bjuda på lunch, ha en ledig dag, vara bjudna hem till bekanta.

Ja vad ska jag nu riktigt få sagt. Det är trevligt och givande och man för samtal om allt möjligt och utbyter nyheter och det är så att säga minnen för livet, allt detta som man samlar på sig och kan tänka tillbaka på.

Samtidigt är det på ett vis hårt arbete. Man kan sitta där och vara spontan men samtidigt handlar det också om att leverera, försöka vara gott sällskap. Svara på lämpligt sätt på frågor, hitta på frågor att ställa, ja, socialisera.

Det finns sammanhang där det finns en balansgång mellan språk och "om jag nu diskuterar med den här personen på vårt gemensamma språk så blir då de andra som inte förstår kränkta även om det känns så väldigt onaturligt att prata med den här personen på ett språk som ingendera behärskar till fullo".

Hursomhelst, trots vinsterna så tär det på det psykiska kontot, och i går tisdag gick jag inte på Pilates för jag bara måste få känna en viss frihet. Jag vet, min smärttröskel är låg.

Och här måste jag berätta att Wallis Simpson, mycket aktiv i sitt socialliv, efter eller mitt i de mest intensiva sällskapssäsongerna behövde en vecka eller så i absolut ensamhet. Absolut ensamhet. Ensam i ett rum dygnet runt, med mat levererad men absolut ingen samvaro med någon.

Jag förstår henne.

Madrid

2012-02-12T19:32:00.000+01:00

Vi hade hotell längs Gran Via. Inget märkvärdigt men ett bra rum med bra sängar. Trafikljud från gatan men inget att bry sig om, monotont och störde inte min nattsömn i alla fall.

Medan J var på sina möten gick jag längs faggorna och så att säga beundrade utsikten. Gran Via är ett centralt stråk i Madrid och det finns teatrar och biografer i var och varannan byggnad. Eller någon restaurang eller butik.

Avviker man lite från Gran Via till någon av gatorna mot Puerta del Sol så finns det ännu mera specialbutiker och barer och restauranger.

Puerta del Sol är Spaniens och Madrids absoluta mittpunkt. Där finns en graverad sten som är kilometer noll, dvs. alla sträckor längs alla vägar i Spanien räknas därifrån.

På min lördagförmiddagspromenad stötte jag på Labra, en pikiliten tapasbar och restaurang i en gränd. Den var helt fullpackad av Madridbor som tog sig en dricka och något smått att äta som mellanmål. Klockan var ungefär tolv. Jag valde en annan plats för jag ville sätta mig ner och i Labra fanns det bara ståplatser i baren. Hursomhelst, bakom den här ståbaren utan stolar finns det ett litet restaurangutrymme med om jag minns rätt fyra bord och där åt vi en lunch med våra barn en gång för jättelänge sen.

Vädret var väldigt kallt med kall blåst men solen sken och alla de fantastiska byggnaderna kom helt till sin fulla rätt. Det är alltså något väldigt speciellt och inspirerande med en storstads mäktiga byggnader.

Albacete, jamen alltså

2012-02-12T19:04:00.000+01:00

Varning för en kritisk text om Albacete. Om någon har goda erfarenheter, hör av er.

Efter en fin helg i Madrid åkte vi hemåt, i bil. Tänkte att vi behöver en ordentlig och hoppeligen inspirerande paus på vägen. Inga muséer och sånt, utan lite känsla av något ställe. Gå runt i någon gammal stadskärna och hitta något litet mysigt hak att äta på. Vi konstaterade att lunchdags infaller ungefär vid Albacete. Ingen vägkrog, utan någon annan upplevelse.

Det finns ett elakt ordspråk om Albacete som jag inte skriver här för det är rätt fult. Vi tänkte att detta måste utmanas, att det måste finnas något som är ens lite mysigt.

Vi hittade det inte. Det mysiga. Vi åkte runt och parkerade och gick runt, kollade trakterna kring katedralen och Plaza Mayor, kollade restauranger på Internat. Fick känslan av att det här måste vara den onödigaste och fulaste och mest osympatiska staden som finns. Efter att ha hittat en äntlig restaurang försökte jag fundera och analysera, men kom ingenvart.

OK, det är ingen turiststad. Men den är ganska stor, närmare 200 000 invånare. Vi gick runt och runt en söndag strax före lunch, tiden då alla spanjorer går ut på sin söndagspromenad. Tomt och ödsligt var det. I även de minsta byarna finns det barer och tavernor och restauranger i varje hörn. Icke här.

Ja alltså vi gjorde ett gott försök utan fördomar, men in till Albacete åker vi nog inte flera gånger. Ursäkt till alla eventuella Albacete-anhängare. Kallt blåsigt var det också, mitt på den platta slätten.

Bort allt vad oro gör

2012-02-08T20:08:00.001+01:00

Under den senaste veckan, när jag äntligen var tvungen och hade privilegiet att ta tag i tillvaron utanför arbetsbubblan, gjorde jag en hel del ordnande och rensningar.

Vilken lättnad att efter visst övervägande men därefter hjärtlöst fylla stora sopsäckar, strimla gamla dokument, erövra nytt tomt utrymme i skåp och lådor. Varje ny tom liten yta är en stor seger för vi bor smått och saker måste ha och få sin plats.

Jag ska tömma en del till, ordna undan även det jag vill behålla men inte se på just nu. Och så ska jag försöka bestämma mig för vad det är som jag egentligen vill ha och se på i min hemmamiljö.

Jag vill försöka njuta av min vardagstillvaro. Bli glad över något jag ser på en plats, på en vägg. Hur en helhet är gestaltad. Hur det ser ut när jag kommer in genom ytterdörren.

Buääk, det kommer mig att tänka på att vår hall behöver en riktigt ordentlig och radikal förändring. Jag vill göra den till en statement. Nu är den bara kompromissbedrövlig.

Tillbaka på banan

2012-02-08T17:35:00.000+01:00

Efter en veckas ledighet har jag inlett ett nytt uppdrag och det känns bra. Åtminstone vet jag vad jag gör och behöver inte sprattla på djupa och farliga vatten med bakbundna händer. Ja det var nog så det kändes här för nån vecka sen.

På fredag svintidigt åker vi till Madrid (med bil denna gång) för jag måste hinna till ambassaden för att förnya mitt pass. Passfoto taget i dag, betalning ska göras i förväg och kvitto medtas, aktuellt pass och residenciapapper ska uppvisas.

Fredag eftermiddag-kväll och lördag förmiddag sitter J på möte och lördag kväll går vi på opera (Traviata) ett stenkast från hotellet längs Gran Vía. Det ser jag fram emot. Fin gammal teater. Föreställningen börjar redan klockan 20, vilket är rekordtidigt, men det passar oss väl och det är väl tänkt att publiken efter avslutad föreställning ännu ska hinna äta middag.

Dock inte vi. Vi kommer att ha ätit stadig lunch, så det blir lite tapas eller något strax innan. Kanske lite tapas efter också, får se.

tacksamhet från en åldersstörd person

2012-02-02T16:33:00.000+01:00

Nu kan någon tro att nästan det enda jag gör är att gå på Pilates, men den krassa sanningen är att så väldigt träningsinsiktad är jag inte. Jag är mest lat av min natur.

Hursomhelst, på min torsagsmorgonsession i dag hade jag, och det var faktiskt bara jag, ingen annan infann sig för det regnade ju ute, så var jag ensam med Ana och hon är min absoluta favorit. Hon är f.d. dansös och hon förstår så många saker kring hur muskler fungerar och kan bli trötta med tiden, och för mig är det en stor tröst att även hon tycker att stå på knäna kan göra lite ont och att vissa rörelser tar på baklårsmusklerna så att de vill gå i lås.

Och mellan rörelseserier beordrar hon avslappningsrörelser och det passar just en åldersstörd människa som mig.

Det gör lite ont och det är lite skönt att säga nej

2012-02-02T16:05:00.001+01:00

Efter den arbetsbelastning jag hade i januari (sex veckors arbete på tre veckor) och, belastningen är inte värst, det fanns synnerligen konfliktigt uppdrag som måste genomföras som nästan tog kål på mig, så lovade jag mig ett par veckors vila. Det är ju meningen att man ska orka i fortsättningen också.

Så kommer det in en förfrågan. Vad svårt. Slitas mellan vad man lovat sig själv och den alltid närvarande pliktkänslan. Efter en viss kamp så svarade jag nej.

Det var väl det rätta, men huu vad jag undrar om "jag kommer att förbigås för att jag är för gammal och inte klarar pressen", "jomen hon är en av våra erfarnaste resurser och det är okej", "i den här branschen säger man inte nej om man vill vara med", "vad bra att hon sköter om sig själv med tanke på framtiden".

Återstår att se.

Edit: Styrde upp citaten, hu vilket slarv det var i tidigare versionen.

hur viktigt är det med ögonbryn

2012-02-01T19:30:00.000+01:00

Ja och så har vi de lite lyxigare nyheterna från i dag. För man försöker ju hålla sig i ordning, trots allt.

I går blev jag uppringd från den frisersalong som jag har använt i många år. Jag går dit cirka var femte vecka. Min personliga frissa hade insjuknat och måste vara borta en vecka. De försökte nu fixa ersättande tider enligt bokningarna genom fördelning mellan de övriga frissorna. (Ja alltså jag brukar vid varje besök beställa följande tid, för att inte falla för djupt i förfallelse, utväxt och elände.)

(Och jag har funderat på att när jag kommer till de sextio så får den nuvarande rätt blonda färgen bli närmare den rätt gråtråkiga grundfärgen men det måste nog ändå finnas något sting.)

Jag konstaterade för det första att jag pga. resa till Madrid andra helgen i februari inte kan ta tider för sent in på nästa vecka. OK, jag fick en "nödtid" i dag kl .15 och det passade mig väl. Väl framme konstaterade jag att jag även hade beställt ögonbrynsfix för den ursprungliga sessionen.

Ögonbrynsdamen (en härligt skotsk dam som gör alla sorters behandlingar) hade redan nyss gått för dagen men ett telefonsamtal och så kom hon tillbaka och fixade mina ögonbryn och jag tyckte att hela den här helheten är värd en eloge för vad gör inte en serviceföretagare för sina kunder, om det finns ett äkta intresse.

Jag gav som vanligt dricks, denna gången lite mera än vanligt.

Man kan ju tycka att ett par ögonbryn inte gör någon skillnad, men mina naturliga är yviga och innehåller alltför mycket och när jag en gång i världen äntligen lät ett proffs ta hand om dem så frågade många "vad har du gjort med ditt ansikte?".

Onödigheter kan tyckas, men man klänger sig vid det sista av fåfängan som ännu kanske finns att uppleva i detta livet.

får bara ungdomar träna eller

2012-02-01T18:55:00.000+01:00

Gårdagen kändes konstig och jag inser i efterskott att jag hade en släng av feber (den där efterfebersmaken i munnen). Bara lite, men det förklarar en hel del. Det var en besynnerlig och osäker dag.

Jag har nu vissa viloambitioner, det kan låta motsägelsefullt. Men måste gripa tag, i god och vänlig ordning, i sånt som jag vant mig att inte kunna bry mig om under min tid i bubblan när det enda som räknades var att klara av jobbet.

I dag har jag tagit mig ur huse - jamen vilken bedrift. Skaffat nya träningskläder. De gamla är så utnötta att jag skäms och jag har alltemellanåt gjort frustrerade försök att skaffa nytt. Men, men, det är nästan omöjligt att hitta träningsbyxor som passar för Pilates. Det mesta utbudet är modeller med lägre midja (= modefenomen) och det passar inte Pilates med allt böjande och sträckande, och det är otroligt irriterande att många gånger per lektion måsta hissa upp byxorna baktill. Det kanske fungerar för ungdomskroppar men inte för mig vars kropp är något ålderspåverkad.

Ja alltså det här med att mode går före funktion även inom träning, det har jag svårt att förstå, gammalmodig och bekvämlighetsinriktad som jag är. Samtidigt uppmanas även äldre att träna, men i vilka sorts kläder då?

Och så måste jag en gång till ta upp det här med storlekar. Om jag plockar upp en träningstopp i storlek XL, den största storlek som finns, och många plagg finns inte längre upp än till L, och XL inte ryms på mig, så vad sänder detta för signaler till alla som inte modellsmala som vill träna ens med något?

De goda nyheterna här är att jag efter idogt sökande faktiskt hittade ett och annat som jag tror att jag kan använda.

nu ska jag inte gnälla mera

2012-01-31T10:42:00.000+01:00

... på en tid åtminstone.

Jag ska skrapa ihop resterna av mig själv och återskapa tillvaron. Igen en gång. Det tar sin lilla tid, som alltid.

Allt har dock inte varit nöd och elände. Lördagkväll var vi inbjudna till en kväll tillägnad den skotska poeten Robert Burns. Arrangörerna hade inte sparat på krutet. Det var säckpipor, trummor och kiltar. Av Robert Burns skrivet tal åt Haggis som framfördes med stor bravur och skådespeleri, skotska allsånger med säckpipa som ackompanjemang, fyndiga tal. Kultur, kultur. Magiskt.

Traditionella skotska rätter (rotsakssoppa, haggis och köttpaj). Särskilt haggisen var riktigt god, trots att jag förstörde den genom att i god ordning som alla andra hälla på en hutt whisky, och whisky gillar jag absolut inte. Det lär ska också gå att använda Drambuie som är mjukare i smaken.

Så var det också så härligt att höra all denna skotska brytning som är så underbar. Vi satt med två par, det ena från Glasgow och det andra från Ediburgh. Alla kom bra överens om än det är vedertagen sanning att Edinburgborna anser sig vara mer förfinade och ser ner på plebsen i Glasgow. Och frun från Glasgow hävdade att hon inte alltid förstår vad Edinburghborna säger. Ja ja, allt i all välmening.

En av de roligaste och mest givande kvällarna på länge, det var det.

Och jag fick en sån häftig längtan till Skottland igen.

På gränsen till vansinne

2012-01-30T13:58:00.000+01:00

Nu har jag skickat iväg det här uppdraget som förvisso har stört min inre balans.

Jag har en passion för mitt arbete och när det går fel så blir jag helt störd. Även om det inte är mitt fel. Men jag är van med att även om betingelserna är omöjliga så ska man leverera ett bra resultat. Och när det känns skakigt blir jag helt desperat.

Det är det här jag menar med att man kanske borde ha blivit rörmokare, Alltid efterfrågade, kommer när de tycker och hinner, gör jobbet eller och, om det är omöjligt inte ("kommer tillbaka när jag hinner"), ingen ifrågasätter när de kommer och vad de gör. Må så vara att skit kan spruta omkring och det kan vara lite smutsigt ibland.

Men åtminstone sover man goda nätter och känner sig trygg i tillvaron

ojojojj, mera gnäll

2012-01-26T19:50:00.000+01:00

Jag sitter och försöker komma till någonslags ro efter en frustrerande och riktigt sur arbetsdag. Det är inte lätt. Det finns för många negativa tankar och tryck. -- Ja så är livet i bland.

Jag tänker dock på De Stora Klåparna som sitter i höga och bestämmande positioner och som med sin inkompetens och ignorans utsätter De Små Människorna för en förstörd tillvaro.

Gudskelov tillfällig i mitt fall, för nästa vecka tänker jag slicka mina sår och vara helt ledig. Det bara måste jag.

Jag kan tyvärr inte avslöja närmare detaljer om det fasansfullt och totalt inkompetent upplagda uppdrag jag är drabbad av, men jag säger bara att det är det värsta hittills. Och att frånsäga sig kommer inte på fråga. Well, jag antar att många människor i många arbetspositioner här i livet utsätts för värrigheter.

Man borde kanske ha blivit rörmokare eller dylikt.

Vill hitta tillbaka till min tillvaro

2012-01-25T19:20:00.000+01:00

Efter en rätt lång period av nästan bara hämtmat uppstår det ett riktigt sug på hemlagad mat. Så jag tog mig en sväng via närbutiken i dag för att skaffa lite råvaror och annat.

Jag har fortfarande nästan inte tid men det blev ju en korvstroganoff häromdagen (måste vara minst fem eller kanske tio år sen sist) av ett korvpaket som J hade inhandlat på impuls, och som bäst puttrar kycklinglår på spisen (mycket länge sen sist) och det är ju ganska bra terapi att stå i köket när man blir så innerligen urtrött på att kämpa sig genom hopplösa uppdrag.

Ja alltså jag älskar ju mitt arbete men alla rosor har sina taggar. Och en av dem sticker just nu.

Måste bara försöka koppla loss nerverna från detta. Göra sitt bästa och inte känna sig oduglig. Svårt.

Tisdagen den 24 januari 2012

2012-01-24T12:04:00.000+01:00

Det här Uppdraget from Hell ligger tills vidare på is efter att jag rutit till ordentligt. Min projektledare var av samma åsikt och nu ska diskussioner föras. Det är alltså lugnt för tillfället och jag försöker varva ner efter många spänningar i huvudet och kroppen.

Jag har kört en maskin lakantvätt som jag ska hänga upp i det strålande solskenet och njuta av de fint blommande pelargonerna. Jag kanske rentav sitter ute en stund i solen. Så blir det Pilates på eftermiddagen.

Har ett nytt annat uppdrag att starta. Komplikationsfritt ser det ut.

I går (!) fick vi äntligen bort julsakerna och när J packade undan granen kom det fram en pusselbit som blev att saknas under julen. Får ta den med till Little Miss när vi åker på besök i april.

Andra veckoslutet åker vi till Madrid, för J har möte där fredag-lördag. Vi kombinerar det med att jag måste förnya mitt pass. Att man måste åka till finska ambassaden i Madrid för att förnya sitt pass är allt annat än bra. Dyrt blir det också om man inte har annat ärende. Hursomhelt, vi bestämde oss för att åka bil den här gången. Det är ca 500 km och flygresan tar en timme, men när man räknar ihop resan till flygplatsen, väntan där, flygandet, resan från flygplatsen osv. så går det tidsmässigt ganska jämnt ut. Plus att med bil är man inte beroende av tider. Utom att vi nu måste hinna i tid till ambassaden på fredag. Måste förresten komma ihåg att kolla att de har öppet den fredagen.

Vi funderar på att stanna en extra natt på hotellet, som enligt uppgift ligger längs Gran Vía i centrum, och hitta någon konsert eller dylikt för lördagkväll. Opera kanske. Och varför inte något trevligt på söndag innan vi åker hem. Någon intressant utställning kanske. Måste kolla.

Nu tvättupphängning.

våndan innan den magiska gränsen kommer emot

2012-01-23T16:38:00.000+01:00

Den här dagen hade alla förutsättningar att börja bra, och det gjorde den också.

Tills att jag började gräva in mig närmare i ett arbetsuppdrag som visade sig vara omöjligt att genomföra på grund av tekniska missar i materialet.

Men som man försöker. Undrar hur det här ska gå till. Känner sig inkompetent. Slår huvudet i väggen. Går runt i cirkel. Försöker igen. Får huvudvärk och spänd nacke. Skickar meilar som börjar med diskreta frågor och eskalerar till full förtvivlan.

Men så kommer den magiska gränsen när man inser att det här går faktiskt inte, och en lättnad infinner sig och nu lämnar jag skiten tills vidare och fixar en korvstroganoff inför middagen.

Hur det går med deadlinen bryr jag mig faktiskt inte i just nu. Ge mig ett dugligt material så kan jag fortsätta. Men som att jag har kämpat i onödan i dag.

När man har missat men får det fixat ändå

2012-01-21T14:56:00.000+01:00

Little Miss har strax födelsedag. Fyra år. Den ska firas med kalas i morgon. Hade vi kommit ihåg att skicka present? Icke.

Nu har jag förhandlat med sonen om att de anskaffar present på plats och vi tillverkar ett kort som vi skickar och han kan skriva ut och läget är lugnt.

Presenten blev en teve med rosafärgad ram till hennes rum, med inbyggd DVD-spelare.

Ja så är det nuförtiden.

Inte så bra

2012-01-19T23:05:00.000+01:00

I morse gjorde jag mig i ordning för att gå på massage efter en massiv arbetsinsats. Och kom till insikt om att arbetsbubblan kan ha varit för tät när man inte kommer i håg de enklaste saker.

Som att våningsplan två i spanska bostäder är plan tre enligt nordisk norm. Har jag bott snart 22 år här eller?

Där stod jag på fel plan och undrade vilken dörr jag skulle ringa på medan massösen hohooade från planet ovanför.

Det är inte hälsosamt att göra en månads arbete på tio dagar.