torsdag 24 maj 2018

Intryck som poppar upp

Det var Cuba på en körresa 1998. En lokal kör som vi var medlemmar i och bekostades av kommunen för  en kulturutbytesresa, Det car sådana tider.

Det förekom ju ett och annat. En och flera historer i sig. Men vad som berörde mig mycket och som jag tänker på ofta var en kvinna i hotellets serveringspersonal. Hon gjorde sin plikt, skötte det hon hade att sköta om. Men hennes blick. Så smärtsamt tom. En slocknad livslåga.

Om jag ska säga något om den här dagen

Så har det inte hänt så mycket. Jag blev väckt av maken vanlig tid, cirka halvåtta, om än jag just då hade velat sova lite till.

Nåväl, jag tog morgonens smärtstillande och vilade en stund tills att effekten kickade in. Steg upp relativt mödolöst (jämfört med första tidernas glidande ur sängen via knän på golvet och häva sig upp med armkraft mot sängen) och intog av maken berett morgonmål.

Skötte om viss mailväxling. Kom bl.a. överens med vår Pilaes-PT om nystart från början av juni, där jag gör det lilla jag kan ens för någon muskelgrupp och kanske försiktiga tänjningar medan maken gör sitt. Tog mig försiktigt gående till matbutiken för några inte-tunga inköp.

Har tvättat en tvätt. Får ta till att sitta på en pall för att fylla tvättmaskinen. Maken får sedan lyfta upp den färdiga tvätten i en korg på hanterbar nivå och jag kan sedan försiktigt hänga upp.

Det gäller att hålla kroppen igång inom begränsningarna och känna att det går att göra saker.

Och inom någon månad eller så borde jag vara mer eller mindre återställd.

måndag 21 maj 2018

Mångt och mycket

jag har en längre tid funderat och velat med bloggen. Därav glesa inlägg trots att jag känt på mig viljan att förmedla saker och intryck och tanker och funderingar. Inte velat ge upp, men inte varit klar över fortsättningen. Identitskris kanske. Jag startade så stort med Farmor Anka, för det kändes så rätt just då. Det var med alla sina ingredienser liksom mitt liv. Så blev det förändringar och jag blev jag mormor, och det var ju inte mindre viktigt, om än inte lika påtagligt pga geografiska avstånd, men många betydande upplevelser, inklusive en julhelg med totalt avståndstagande när barnet ifråga inte klarade av två modersfigurer. Efter det tillfället enbart bra upplevelser. Trots alla givande barnbarnsupplevelser så är jag nuförtiden mer och mer bara jag, plus min käre make. Och min lilla tillvaro kretsar kring det lilla som pågår. Det finns sociala sammanhang som är mer eller mindre givande, men nog så värdefulla. För tillfället är jag sjukskriven pga en fotgängarolycka som absolut inte var mitt fel. Det var mindre behagliga upplevelser kring detta och nu är jag tvingad till lugn och ro. En tillvaro som trots sina smärtor och inskränkningar har en viss obligatorisk serenitet i sig som inte är helt obehaglig. Jag funderar på en ny identitet och karaktär som skulle ge mig nya ramar. Jag vill fortstätta skriva.