tisdag 12 september 2017

Kyrkan

Nyckeln fanns där alltid. Inom vår farstu. Till höger innan man gick ut. Nyckeln till kyrkans port. Färdig att hastas vidare till ett bortgömt bröllop, och andra bättre kontrollerade tillfällen. Som tur var det nära. Från där vi bodde såg vi hur kyrkans kors fick belysning för jultiden. Då var det högtid. I den kyrkan och dess läktare har jag suttit oändliga gånger mer eller mindre tvingad med min far vid orgeln och ledare för kyrkokören. I den kyrkan hade jag drömt om att gifta mig men pga renoveringar gick det inte. I den kyrkan har jag varit med om begravningsceremonier för både min far och mor. Och den kyrkan kommer jag högst sannolikt aldrig att besöka mer. Inte de trakterna över huvud taget. Det finns ingen där mera. Den utgjorde en del av min uppväxt. De kretsarna. Kantorsdottern. Alltid iakttagen och omgiven av "vad ska de säga". Den friheten att flytta till Åbo för att studera. Det har tagit mig tiotals år att göra mig fri på riktigt.

Inga kommentarer: