torsdag 16 februari 2017

Tröstlösheten med Aleppo och allt annat som händer i världen

Det finns upprop för det ena och det andra. Man borde känna empati och ta del av eländets verklighet i djupet. För att förstå. Men hörni. Om det bombas och görs elände här och där så är det resultatet av politiska skeenden och vi kan sörja sönder våra själar, och sedan känna oss lättade för att vi deltar i demonstrationer. Den nakna sanningen är att det inte ändrar på något. Hungerstrejker för att reducera manligt våld i hemmen? Vilken våldsbenägen man tar ad notam? Riksnyheterna rapporterar alla fall de hittar. Jo bra att vi får veta, men det ändrar inte på något, utom kanske att något offer tar mod till sig att anmäla. Eller inte. Vad jag vill få sagt är att det som händer, det händer. Och det som vi inte kan påverka bör vi förvisso vara medvetna om men sådana skeenden ska inte förstöra vår tillvaro. Om vi inte kan göra en konkret, jordnära och verkligt betydande insats så tycker jag att en demonstration som lättar på samvetet inte hjäper så mycket för dem som hjälpen behöver.

Inga kommentarer: