fredag 23 juni 2017

Ja glad midsommar och allt det där

Jag hade ett och annat som jag ville uttrycka, men nu är jag mest bara frustrerad och arg. Försökte få igång bloggskrivandet i en ny browser för att inte behöva växla om mellan konton varje gång. Men hur svårt ska det vara? Ange uppgifter, lösenord, allt går runt i cirkel och kanske är jag extra lös i huvudet pga två månaders ordinerade antihistaminer, men sedan när har det blivit raketforskning att nå sin blogg varifrån som helst?

torsdag 15 juni 2017

Sånt som jag funderar på att faller bort

Det här kan bli delvis upprepning, men det är något som ligger på tankarna. De här tankarna som liksom flyter över och finns där, utöver det vardagliga och praktiska som också upptar den röra som pågår i hjärnan. Jag tror att jag aldrig mer - kommer att göra en för lång flygresa (Österland har jag aldrig sett, inte heller USA, något av Karibien nog, tillräckligt) - reser upp till Österbotten och Karleby, avslutat kapitel. När vi åker till Finland är det Åbo och dotterns familj. Saknar dock bitvis min systers och min brors sällskap Saker jag ser fram emot, om vi kan: - Ha tak över huvudet och mat för dagen. - Göra Hurtigruten, om vi lyckas spara ihop. Att sådana livsdrömmar är det som gäller här.

tisdag 13 juni 2017

Det stör mig

När jag skriver mina blogginlägg, så vill jag göra vissa poänger. I det ingår att dela saker upp i stycken. Min nuvarande plattform klämmer ihop alli ett enda stycke. Finns det någon som känner till ett bättre alternativ?

Sommar!

Dottern var på besök med barnen och det var intensivt och härligt, åtminstone efteråt tänkt. Så många fina minnen, så mycket bonding med barnbarnen och emellanåt påfrestande. När man är i situationen med en mer än springfärdig två-åring och en något sprallig femåring så är det med alla tentakler och styrningar ute. Givande vr det i alla fall. Och nu känns det som sommar. Kvällsmål ute på stan i de ljumma kvällarna och kanske vi rentav någon söndag eller så går till någon av stränderna i närheten. Och så har vi ett kritiskt fall: vår kylande luftkonditionering som odugliga märkestekniker trots dyra pengar inte har fått i skick och nu har vi kontakt med någon annan guru vars fixitrix vi hoppas mycket på. Det bara måste finnas kylning den hetaste tiden, annars går man sönder av utmattning och svettig sömnbrist. Hemmet och natten ska vara en lättnad från utehetten, så är det bara, mer och mer när åren går.

söndag 4 juni 2017

På tal om återstående tillvaro

Den börjar ju ha sin begränsning. Det är inte som att "den ljusnande framtid äv vår". Då får man slå fast vissa saker. Jag har valt bort långa flygresor, de är hemska. Mellan Spanien och Finland får det gärna finnas en mellanlandning. Det mår kroppen bra av. Det är så att man får börja anpassa sig och välja det bekväma, det som man mår bäst av.

tisdag 30 maj 2017

Denna gångs återseende i samband med körjubileum

Det har nog aldrig varit hjärtligare, ärligare och känslosammare. Vi har varit studiekamrater, körkamrater. Då var vi unga, nu undrar vi hur det kom sig att en stor del av livet efter det har passerat. Saker (snälla sådana) som inte blev sagda då flyter upp i dagen, alla är lyckliga för stunden och efteråt. Jag måste medge att jag stundvis ansåg det vara vansinne att resa dit för några futtiga dagar, men futtiga var de inte. Det kan ju hända att det inte blir av igen. Utan att utesluta något, men.

Nu är vi nästan bara mommo och moffa

Dottern anlände med barnen i fredags. Och som att vi har hunnit umgås sen dess. Vi har ju också våra egna plikter och saker, men allt kretsar ju kring detta besök. Och så ska det vara när de kommer. Och inom detta besök kretsar allt kring barnen, av praktiska måsten. Regelbundet med mat, dagsvila, lämplig portion mammatid och tillräckligt med spring i parken sent på eftermiddagen för att göra av med energi inför natten. Och så pusslas det övriga kring det. Det är dock onekligen skönt att efter nattningsdags säga hejdå och ta sig en lugn sittare i länsstolen.

söndag 21 maj 2017

Moster

Jag hade en moster innan jag föddes. Hon dog i tuberkulos i unga år och jag fick aldrig träffa henne. Min mamma hade dock en god väninna som även var min gudmor och för oss barn var hon utnämnd till moster. Med den benämningen levde hon som en del av vårt liv och jag kan tycka att det var klokt av min mamma att komplettera alla morbröder med ett inslag som vi annars kunde ha saknat.

onsdag 3 maj 2017

För att nu få det noterat

Denna min blogg utnyttjar jag också som dagbok som jag kan gå tillbaka till om hur det var vid en viss tidpunkt. Det som jag ännu inte har skrivit om var tiden efter begravningen av min mamma. Ja, hela helheten gick ju väl. Men när jag kom hem så var jag helt sönder, av all intensitet och relationer. Maken var borta på bowling, men jag fann min räddning i våra goda vänner uppe i samma byggnad. De tog emot mig helt naturligt, skötte om mig när jag refluxerade kvällsmålet och bara fanns där. Man känner sig tacksam.

Vardagarna och mellandagarna kickar in i sköna maj

Såååå, nu är första maj-krumelurerna avklarade och oss väntar den bästa av alla månader, nämligen maj. Det ljuset, den nya grönskan, det alltalltallt. Lagom värme som sedan eskalerar till obekväma nivåer. Men just nu, jag försöker se till att njuta och ta vara på allt som årstiden ger.

tisdag 2 maj 2017

Två helt olika valborgstillfällen

Med rätt stora förväntningar åkte vi iväg till en finskarrangerad valborgsmässoafton på lokal. Spanjorerna har inte samma traditioner alls, om en några, så vi tänkte att något nordiskt kunde kännas rätt för att få lite traditionell stämning upp i taket. Jaha, nähä. Först finska dragspelstoner i moll, lika sprittande som att sitta under en blötsnögran i novembermörkret. Därefter uppläsning av historier som ingen skrattade åt. Därefter citering av dikter (på riktigt!!). Efter en dryg timmes pina utan möjligheter att ens föra en bordsdiskussion kom maten, som i och för sig var god. Sedan dansuppvisning, fint. Sedan spelades dansmusik, om än minst hälften redan hade avlägsnat sig. Vi åkte även tidigt och tillbringade resten av kvällen med våra goda vänner och grannar och rullade våra ögon över ett säkerligen välmenat men felinriktat arrangemang. Som motmedicin hade vi dagen efter ett födelsedagsfirande hos en god vän den första maj, med ett utvalt litet sällskap. Det var en dag som jag gärna skulle leva om och om igen. Senast firade vi honom för tio år sedan, och alla undrade vart åren har gått. Men roligt, trevligt och mysigt var det. Solen sken, det var lagom varmt och allt på bästa sätt.

torsdag 27 april 2017

Katter och mys

Igor har nyss hoppat upp på min fotpall och satt sin krävande tass mellan mina vader som jag särade på och nu ligger han där helt självskriven med överkroppen och tassarna på det ben som behagar honom.

fredag 21 april 2017

Filtrera och ta vara på

Efter drygt 40 års äktenskap så känner man igen vissa tecken. Det något anklagande sagda är sannolikt en reflexion på något som plågar den andra inombords och som måste tas med rätt filter. Det är också en lättnad att inte längre orka bråka om saker i onödan. Vi vaknar alla morgnar med puss och kram och så kelar vi med våra katter. Därefter följer en arbetsdag med varierande innehåll. Jaha, så det var dagens berättelse. Ska jag säga att jag uppskattar och är tacksam för min tillvaro just nu.

torsdag 20 april 2017

Tredje fasen av livet

Jag känner mig inte döfärdig eller så. Men onekligen är livet indelat i barndom/ungdom, vuxenliv och äldre ålder. Den tredje fasen knackar på dörren och jag funderar på hur det ska bli. Kanske borde man inte fundera för mycket. Men vissa saker klarnar. Vad jag vill och inte vill för den tid som återstår. Jag tänker t.ex. aldrig fira jul igen. Bara helt kravlöst åka bort någonstans. Nu när föräldrarna är borta och jag inte är så intresserad av min släkt utöver mina syskon och barnen förstås så släpper jag den grenen. Det finns platser och tillfällen som jag inte känner att det är obligatoriskt att ta del av. Det är dags att sortera och välja.

onsdag 19 april 2017

Det finns en sak

... som jag måste skriva om. Och som jag har funderat på ibland. Det var ett missfall jag hade mellan våra barn. Något som skulle bli blev inte annat än ett antal blodiga klumpar som trängde sig ut där jag satt på toan och förökte förstå. Men så tänker jag också att om så inte hade skett så skulle vi inte ha vårt andra barn, vår son.

fredag 7 april 2017

Leva längre, varför

Ett liv är ett liv. Vi föds och förr eller senare dör vi. En del dör tidigare än vad det borde ske på grund av olyckor eller sjukdomar. Men att följa alla sorters "råd" för att få några år till, kanske som dementa eller annars inne i olyckliga omständigheter, det har jag ingen förståelse för. När det är dags, så är det dags. Med anledning av nylig begravning så funderar jag en del på dessa saker.

onsdag 5 april 2017

Kyrkan

Som jag kanske aldrig besöker igen. Där jordfästes min pappa och min mamma. Och alla de gånger när jag satt på läktaren och såg på hur min pappa slirade av och an på orgelbänken med ett underlag för att skydda byxorna och hur han, innan hams dåliga lunga togs bort, hostade in i stora paket av cellstoff. Jag hade alltid drömt om att gifta mig i den kyrkan. Det blev inte så, för orgeln var sönder eller något. Men hursom, det känns som ett slutligt farväl.

Dessa personer i ens liv

Dessa kontaktytor som man utsätts för och många gånger njuter av, andra gånger inte så mycket. Men när det känns bra, ja, då tillför det något.

måndag 3 april 2017

Spridda iakttagelser från en balkong

Damen på andra sidan gatan. Hon bor som det verkar ensam. Alltid välfriserad och tycks ha släktingar eller dylikt i något av husen bredvid. Hon tar sin käpp och sin lilla hund på promenad på vissa tider. Det är inte så att jag hänger på balkongen ständigt. Men då och då blir det att iaktta saker.

söndag 26 mars 2017

gränserna

när man känner att med vilka personer man kan vara sitt söndriga själv och med vilka man uppräthåller fasaden på någon nivå

fredag 24 mars 2017

Slå på charmen

Det finns funktionärer i det här landet som tycker att de har en nästan gudaställning. När det är din tur och du står och knackar i disken så har de plötsligt väldigt mycket internt att göra. Det snabbaste sättet att komma fram och få uträttat är att när det är din tur ställa dig upp en bit ifrån disken och vänta stillsamt tills att det kommer ett myndigt nick och därefter agera vänligt utifrån antagandet om att personen bakom disken är den som vet allt. Ta med lite humor och skapa kontakt. Och allt ordnar sig. Det brukar det nog i regel göra också annars, om än gnissligt. Men det känns så mycket bättre när det går som smort, på ett "vi har fått kontakt"-sätt.

torsdag 23 mars 2017

Det närmar sig

Att få fatt mig. Efter en sjukdag igår har jag idag haft viss energi trots rinnande näsa och hosta, och fått en del uträttat. Äntligen. Jag tror att jag ska sova bättre nu.

söndag 19 mars 2017

Själen är ännu borta ur kroppen

Här sitter jag i kvällen efter ett intensivt veckoslut och vet nästan inte om jag har varit utomlands eller var jag har varit. Jag klagar inte alls, det har varit möten och tillfällen med många fina personer och många härliga sammanhang. Men när för mycket blir för mycket så är det för mycket att smälta. Nu behöver jag en enorm massa vardaglig lunk för att hitta mig själv igen.

torsdag 16 mars 2017

De enda riktiga demonerna

De finns nog inom mig själv. Jag är i alla sammanhang omgiven av de mest välmenande och stöttande personerna som vill mitt väl och uttrycker sin kärlek. Jag är bortskämd.

onsdag 15 mars 2017

Underligt detta

Nu är jag hemma igen. Nästan. Jag har våra älskade katter runt mina fötter och försöker ta in att nu går livet vidare. Det kan bli värre än vad jag först trodde.

tisdag 7 mars 2017

Dessa tider strax före begravning

Min mors hädanfärd kom där det behövdes. Det tar inte bort allt detta att tänka på, samtidigt som jag känner mig underlig för det är ju en milstolpe. Hon kommer att få en mycket fin och ljus begravning. Jag bävade inför den, och det gör jag fortfarande.

onsdag 22 februari 2017

Nu har det hänt

Den korta väntan efter försämringen tog sitt slut. Hon fick en snabb, fridfull och smärtfi avfärd, min mamma. De senaste åren har hon ju inte varit riktigt närvarande, demensen söndrade hjärnan och möjligheten till meningsfull tillvaro, men hon var väl omhändertagen och behövde alls inte lida.

söndag 19 februari 2017

Nu är det en nervig väntan

Min drygt 95-åriga mamma håller på att ge upp. Hon har på sistone varken velat äta eller dricka. Hon har smärtlindring och bra omvårdnad på alla sätt. Men som att det känns konstig och gråtigt. Och denna väntan. Är det timmar, är det dagar? Till när ska jag beställa flyg för begravning?

torsdag 16 februari 2017

Sinulla on kaunis ääni

"Du har en vacker röst". Ja så sade hon, min sånglärare för länge sedan, men jag gjorde inget av det. Vilket slöseri av ett liv.

Tröstlösheten med Aleppo och allt annat som händer i världen

Det finns upprop för det ena och det andra. Man borde känna empati och ta del av eländets verklighet i djupet. För att förstå. Men hörni. Om det bombas och görs elände här och där så är det resultatet av politiska skeenden och vi kan sörja sönder våra själar, och sedan känna oss lättade för att vi deltar i demonstrationer. Den nakna sanningen är att det inte ändrar på något. Hungerstrejker för att reducera manligt våld i hemmen? Vilken våldsbenägen man tar ad notam? Riksnyheterna rapporterar alla fall de hittar. Jo bra att vi får veta, men det ändrar inte på något, utom kanske att något offer tar mod till sig att anmäla. Eller inte. Vad jag vill få sagt är att det som händer, det händer. Och det som vi inte kan påverka bör vi förvisso vara medvetna om men sådana skeenden ska inte förstöra vår tillvaro. Om vi inte kan göra en konkret, jordnära och verkligt betydande insats så tycker jag att en demonstration som lättar på samvetet inte hjäper så mycket för dem som hjälpen behöver.

tisdag 14 februari 2017

Sånt händer

Förargligt. Jag gick miste om min plånbok på stationen Chamartin i Madrid. Vet inte hur det hände, men minns senaste gången jag använde den. Frågade här och där, men nix. Jag hade shoppingpåsar och -kassar och bråttom och kan ha lämnat den efter mig eller tagit miste på handväskans öppning. Rånad blev jag inte. Det var en söt rosa plånbok som inte innehöll många pengar, men förstås kreditkort, körkort osv. Håller på att åtgärda och få nya exemplar. Det ordnar sig, men extra besvär är det ju. Och hur jag än försöker känna mig lugn, och maken hjälper och anklagar inte, så reagerar kroppen med nippor och nässelutslag som kliar som bara den. Har man psykosomatiska anlag så har man. För övrigt är livet OK. Allt går vidare.

fredag 10 februari 2017

Bloggnerven undrar

Ja och jag håller på att dammsuga och dammtorka och allt annat som behövs. Men pauser behövs också. Skriva lite blogg som tankarna under dammsugningen väcker. Så att: Min bloggnerv undrar nu om mitt liv definieras av att vara farmor och mormor. Det fanns en fas då jag gav allt in. Den känns nu förbigången. Barn är barn med sitt liv. Högst älskade och vi har bra kontakt och de ger mig stort stöd och förstående i mina svårigheter. Barnbarnen har god och älsklig kontakt med fammo, faffa, mommo och moffa. Och vi är väl i vissa mått viktiga för dem. Men de definierar inte vårt liv. När jag startade bloggen var farmorandet högt i kurs. Nu känner jag att min profilering borde få en annan tyngdpunkt. Funderar på detta.

torsdag 9 februari 2017

Plötsligt

Jag har sjungit i körer, jag har tagit sånglektioner och till och med avlagt en examen i sång, och ändå känt att nej, det lossnar inte. Och jag gav upp, fick inte det till. Jag sjunger numera inte regelbundet. Enda gången är lystringssången på Lionsmötet en gång i månaden. Och de senaste gångerna har det flutit på som bara den, efter allt kraxande. Som att alla läror jag fått i mitt liv har hittat sin utlösande punkt. Så plötsligt har jag det som jag borde har haft för alltför länge sedan. Vilket slöseri av ett liv.

Föresatser och realiteter

I morse skulle vi så stort ta en ordentlig promenad, som vi har föresatt oss att regelbundet göra. Gick upp efter en kort natt (det var Lions-möte i går med påföljande middag och sällskapandet med trevligt umgänge ville aldrig ta slut). Så kom den alltför tidiga morgonen efter alltför många toabesök efter vattensörsplandet (min tur att köra) och en olyckligt sen tekopp, och det tänkte aldrig bli något slut på nysandet och snörvlandet. Kyligt och pinblåsigt ute. "Vi tar det på eftermiddagen i stället". Så dök det upp brådskande saker och här sitter jag opromenerad med undantag av en kort tur på stan för ärenden. Det är nu bara så, att i vår tillvaro är det tidiga morgonrutiner som gäller. När den morgonmogna dagens tillvaro har slirat vidare med sina utvecklingar så kommer det alltid något i vägen. Men kall blåst om morgonen, där går min gräns. Jag hatar när det blåser. Det känns som att allt går runt på ett fel sätt i huvudet.

söndag 5 februari 2017

Buljongkok

Numera kokar jag egen fisk-, grönsaks- och kycklingbuljong. Inte för att känna mig präktig eller medveten enligt dagens läror, utan för att buljongtärningarna från butiken smakar skräp. Någon invänder att det tar så mycket tid. Jag invänder tillbaka att man slänger in det som krävs i en kastrull och låter det koka. Sen får det sila av över natten och följande dag femtiden (när man liksom inte orkar med någon vettig tillvaro) eller någon annan tid som passar fyller man på behövligt antal frysförpackningar. Tadaa. Och en av våra bästa satsningar var ett helstort frysskåp.

lördag 4 februari 2017

Fina lördagar och lite januari-bakåtblick

Vi har haft två fina lördagar i rad (inte så att de föregående varit dåliga direkt, men ändå). Förra lördagen gjorde vi lite rea-shopping, åt en lunch på lokal och fick uträttat hemma. Idag, denna lördag åkte vi för äntlig träning på driving range för att slå ut ett antal golfbollar och kolla om vi träffar fortfarande och hade en sedan god och lagom stor lunch. Inte för stor, för ikväll ska vi träffa vänner över middag. Det har varit en januarimånad med historisk händelse i och med att det SNÖADE den 18 januari. 91 år sedan sist. Sibiriska strömmar rörde sig nedåt, men dessa undvek t.ex. finska Lappland, så under ett par dagar var det kallare här (nästan noll) än i norra Norden!!! (Ja det behövs många utropstecken för det var ju väldigt speciellt). Många lokalboende har aldrig sett snö i hela sitt liv, så det var en enorm uppståndelse i trakten. Vi fick ta fram vår Finlands-vinterkläder. Januari är en av mina topphumörs-favoriter (plus mars och maj). Jul och nyår är avklarade, vi går mot ljusare tider, rutinerna fås tillbaka och inspirationen att göra saker återvänder. Jag har rensat garderober och andra skåp, planerar och åtgärdar inredningsdetaljer och vill göra mer än jag har tid med. Njutning av tillvaron efter månader av slow motion.

fredag 13 januari 2017

Att inte sova

När man ligger med stirriga ögon genom natten och följande dag är en pina att försöka uthärda. Det har varit klart väder och fullmåne, vilket jag noterade i morse. Jag följer inte med månfaserna för att inte skaffa mig "dåliga förväntningar", men säga vad dom säga vill, jag påverkas.

tisdag 10 januari 2017

Kusligt och överkänsligt

Jag är en överkänslig person. Har antenner som surrar runt åt alla håll och det kan bli panikattacker. Men i bland undrar jag om jag mer eller mindre omedvetet kan uppfatta vad som kan komma att hända. Varför drömde jag om shahen av Iran och sången Sentimental journey dagen innan han drevs i landsflykt. Varför tänkte jag särskilt mycket på en person från barndomen som visade sig ha dött samma dag. Detta kan ju vara skräphistorier, men jag skriver nu ändå om dem, för det är något som jag har upplevt.

torsdag 5 januari 2017

Ingen rast och ingen ro

Nu är jag gnällig och besvärlig, men när det finns släktingar och dylikt i faggorna, om än hur härliga, så påverkar det onekligen tillvaron. När man äntligen har varvat ner från barnuppfostran och sådana plikter så kommer omsorgen om den äldre tillfälligt närvarande generationen. Det händer att jag bara vill vara i fred, skrapa ihop resterna av mig själv och försöka ta en ny start.

tisdag 3 januari 2017

Det har varit en lång paus med skrivandet och det bara blev så

Vi flydde julfirandet till Cuenca och det måste ha varit ett av de bästa besluten någonsin. Kravfritt (fegisar!!) men vi har bara ett liv och just nu måste det levas med de kort som vi har att spela så bäst som det går. Det kan gott hända att något liknande händer nästa jultid. Förstå mig inte fel, jag älskar min familj med alla sina utspridningar, men att ha ihjäl sig för vissa traditioner, där går nuförtiden min gräns.