söndag 8 maj 2016

När själen inte hinner ikapp med kroppen

Det hände både på vägen dit och på vägen tillbaka hem. Göra saker hemma, åka tåg Alicante-Madrid på drygt två timmar, komma fram och inte fatta att det som hände före resan faktiskt ingår i samma dag. Andra vägen: Här sitter jag hemma och fattar inte att jag faktiskt idag tog lokaltåget från Chamartin Madrid till Atocha Madrid, satte in mitt lilla bagage på förvaring, gick i strilande regn till Reina Sofia-museet i närheten, köade i regnet, kollade plan två med spansk konst från första halvan av 1900-talet. Gick tillbaka i strilande regn till Atocha-stationen, gick runt där, åt en lätt lunch, äntrade tåget till Alicante, det tog två timmar och fem minuter. Agerade chaufför på vägen hem från Alicante till Torrevieja. Installerade vår några dagars gäst.

torsdag 5 maj 2016

"Det är slut nu" - Ett särskilt intryck från väldigt länge sen

BAKGRUND: Under gymnasiesomrarna och kanske den första studiesommaren hade jag sommarjobb på "Valtion-Riks", samtalscentralen. Det var på den tiden då fjärrsamtal (typ mellan städer, för att inte tala om utomlands) beställdes separat och så inväntade man högtidligt. Det var endast inom det begränsade lokala telefondistriktet som man kunde ringa direktsamtal. Det krävdes en utbildningstid på 100 timmar för att lära sig alla distrikt, hur de var interopplade, koppla sladdarna rätt och hur samtalsbeställningarna skulle hanteras. Nåväl, utmärkte man sig steg man i den lilla karriären och fick jobba bland dem som tog emot samtalbeställningarna. Fyllde i hålkort. Där satt man mitt emot varandra under översyn av övervakaren som samtidigt hade koll på samtalsförmedlarna. Från samtalsmottagningen hade vi även insyn över ingången till utrymmena. STORY: En dag då jag satt i samtalsmottagningen med god insyn över ingången, öppnades dörren, och in kom en tärd ung dam (lite över 20), anställd här och som hade använt alla sina semestrar för att sköta om och närvara med sin dödssjuke make med vilken hon hade en liten dotter. Där kom hon in till sin arbetsplats som till sin familj, och så sa hon tyst uppgivet och sorgset odramatiskt "Det är slut nu." Jag glömmer aldrig hennes röst, hur hon uppträdde, hennes konstaterande, hennes uppgivenhet och sorg och hur hon först kom till dem som i första hand hade stöttat henne på vägen.