söndag 3 april 2016

Ja nu är ketchupflaskan i farten igen, lite undrande och kanske lite elak

Jag har förundrats och förundras över dessa svenska välbeställda och välfotograferade bloggare (av dem som jag läser, och det kan ju finnas andra länders motsvarande bloggare och andra personer, föralldel). De reser till Afrika. En del delar ut glasögon mellan pedikyrerna och manikyrerna och utfärderna. Andra har med sig egen fotograf och tar strålande och leende rättbelysta foton av sig själv med något stackars afrikanskt barn vars öde de kan fundera på och sörja över när de väl kommit hem till sin ljust fräscha tillvaro där de ska hänga upp förstorade tavlor av Afrikabilderna för att inte glömma att minnas att tänka på dem och känna sig delaktiga. En del reser till Afrika för att bekanta sig och ta intryck av livsbetingelserna och av starka kvinnor (för de finns där, all ära till dem) och med det få inspiration till svenskdrivna feministiska inlägg i sin blogg (flåt men dessa duktiga afrikanska kvinnor drivs inte av feminism och PK, de drivs av viljan att överleva). Så kommer enveckasresenärerna hem med sina intryck och vad händer sen? Utöver att albumera de fina bilderna kanske någon ger sitt bidrag till faktisk hjälp i den mån viljan och medlen finns efter att vardagen lagt sig. Min morbror bodde tiotals år i Afrika. I egenskap av kirurg ordnade han för utbildning av sjukvårdare, ledde ett sjukhus och opererade och räddade otaliga liv under bitvis hopplösa omständigheter (såsom akutfall i hydddor utan el och vatten). El- och vattenförsörjning på sjukhuset kom och gick, samma gällde försörjningen av förnödenheter. Det gällde att trolla med knäna 24/7.

Inga kommentarer: