söndag 20 september 2015

Känslosamt och hudnära på konsert

För att säga det rakt på sak: min far hatade kvinnor. Särskilt kvinnor som utövade musik. Detta under ytan.

Och för att mjuka upp det, han hade ju sina komplex och han var en på allt sätt välmenande person både som make och far. Mycket gott gjorde han. Något sken dock igenom.

Jag pratade med psykologen om detta här senast. Att jag hämmats både i mitt pianospel och mitt utövande av sång.

Känslor bubblade upp under en körkonsert igårkväll med fin pianist som ackompanjemang och en härlig solist med just mitt favorittonläge. (Varför ville alla sånglärare jag desperat prövat på tvinga mig in i ett tonläge som inte känns bekvämt, bara för att mitt register tillåter det??) ( Frank Sinatra sjöng aldrig något som han inte kände sig bekväm med, därav så mycket värme i tonen).

Well, gone are the days, men det kom nog några tårar av sorg och förlust i går.

PS. Jag känner inte till allt, men min farfar var en sträng och bestämmande person, dock inte helt utan hjärta,  och min farmor var den kloka och förmedlande parten. Hon hade det svårt med sina graviditeter och födslar och min far kom att bli kronprinsen, som inte fysiskt eller mentalt klarade av att ta över hemmanet, och han fick stöd i sina ambitioner, men något har nog blivit att skava här och där. Har jag på känn.

Inga kommentarer: