söndag 8 juni 2014

Sångarhelvetet, en tillbakablick

En nylig FB-post som jag fick ta del av för att någon av någon FB-vän till någon av mina FB-vänner hade kommenterat (OCH VARFÖR får man inte kommentera på sådana?? för jag hade haft riktigt god lust) hade en sångare/körperson äntligen i sitt liv träffat en sångpedagog som förstod sig på hennes stämma och tonläge. Det är mer än jag någonsin har haft lyckan att träffa.

Under hela den tid när jag sjöng i körer och framförallt försökte mig på sångstudier (fick i och för sig lilla ettan eller hur det nu heter från musikinstitutet i Kyrkslätt), ja och även vissa duettframträdanden med min tenor till man med vilken det alltid var slagsmål om tonhöjden, kände jag mig praktiskt taget aldrig bekväm. Att ha ett omfattande tonregister och klara av en visst högre tonläge betyder inte att bekvämlighetszonen ligger där, trots att någon tycker att jamen du klarar ju de här tonerna (jojo, väl uppsjungen och i vissa väl anpassade övningar).

Frank Sinatra framförde enbart sånger i det tonläge han kände sig riktigt bekväm i. Då kunde ha ge sitt bästa han hade att ge av tolkning och publikvänlighet och ingen behövde våndas för ansträngda toner.

Jag säger inte att jag kunde ha blivit en fin artist, men säger nog att jag kunde ha njutit mera av mitt sjungarengagemang, och jag kan så här i mogen ålder tycka att det är en faktor som kunde ha varit annorlunda.

Slut på bekännelsen.

onsdag 4 juni 2014

Förvånad över mig själv, från ett annat perspektiv, äckligt ärligt

Efter de här dagarna av euforisk energi efter vår resa, så har det gått åt andra hållet. Jag är inte helt förvånad, för det som går upp måste komma ner.

Jag funderar ändå ibland varför jag i detta skedet av livet drabbas av de här attackerna av panikångest. Jag tycker och tror att tillvaron är mer eller mindre okej, men så undrar jag om de här sociala sammanhangen där jag vill "prestera" och som ändå alla är givande på många sätt och som jag inte skulle vilja vara utan, tar ut sin rätt. Eller är det något tidigare i livet som nu kommer ut? Kommer jag att bli "frisk" nångångång under de år jag har kvar?

De här attackerna kan ibland kännas som på sitt sätt en befrielse, i den meningen att kroppen släpper ut spänningar, men onekligen kan det också kännas väldigt obehagligt och något som jag jag faktiskt helst skulle vara utan.

Ja alltså jag vet inte. Jag helt enkelt vet inte.

Förlåt för äckelärlighet, men så kan tillvaron vara mellan de goda stunderna.