onsdag 29 januari 2014

Petitesser av förarga sig över och ens egna kloka lösningar

Och inte att jag skulle kunna påverka något utom det som händer hos oss.

Men folk som ordnar böckerna i sina bokhyllor efter färg, hur tänker de då? Ja sådana finns på riktigt, jag har läst.

Om man vill hitta en viss bok, måste man då komma ihåg vilken färg den har? Alltså på riktigt.

I våra bokskåp och -hyllor är det ordnat enligt kategori. Enda sättet för mig i alla fall att hitta tillbaka. I bland vill man ju läsa om en bok eller så finns det en bok som man inte har läst ordentligt. Och så finns det åtminstone en kategori som jag inte brukar bläddra i och det gäller krigshistorieböcker och krigsflygplan och stuff. Men där finns de i rad för den som vill.

Ja så är det hos oss.

måndag 20 januari 2014

Kära blogg, del xx

Det är samtal från någon på gång med J, det är något som jag tror att inte är så roligt och jag har för mig att saker håller på att redas ut.

Det är inte så att han skulle ha gjort något fel, tvärtom. Men många andra har gjort fel och nu sitter vi här med de här samtalen och jag kan bli så innerligt trött på allt.

Det händer att jag undrar om jag bara borde ge upp eller vad.

lördag 18 januari 2014

Gravgården

När jag kommer med tåg söderifrån som oftast händer så åker jag förbi den. Då har jag redan ställt mig med kappsäcken ute i gången på väg till utgången.

När jag hälsar på min mamma, vilket inte är så ofta, så blir det oftast en tur dit. Till gravgården. Vi har före det kanske åkt via något blomsterställe och så planterar och ordnar vi lite på min pappas grav.

Så går vi kanske till platsen där min morfar och så är begravd, det är intill muren längst bort. Vi kanske fixar någon blomma och krattar gången (det här med att kratta sandgången, det lärde jag mig tidigt, och vktigt var det, kratta sanden i mönster). Så lämnade man liksom sin hyllning. Ordning skulle det vara.

fredag 17 januari 2014

kära blogg

Det händer ju all som oftast att jag funderar på vad jag kan och ska skriva bloggen eller inte. Det händer särskilt när jag är extra ledsen, av orsak eller annan, över min tillvaro eller något annat. Och då funderar jag vem jag kan rikta detta mot? Jag vill ju skriva av mig, och när det gäller närstående så gör jag det privat och direkt, dvs. det kommer inte upp här.

MEN KÄRA BLOGG:

Jag befinner mig i en märklig situation där jag inte hittar mig själv just nu. Jag ifrågasätter allt och på något sätt känns det rätt men förstås undrar jag också om jag gör fel.

Jag håller på förstå förhållandena med mina barns familjer, inte att dessa förhållanden skulle ha varit svåra eller besvärliga, tvärtom, jag tycker att de har präglats av yttersta samförstånd och glädje. Samvaron över julen tydde dock på vissa kulturkrockar. Det får man ju ta, men jag jobbar på att försöka förstå.

En dotter gifter sig med en person som har en stark kultur. En son gifter sig med någon som har en stark kultur. Deras barn lever enligt de kulturer som de är uppväxta i. Det kan uppstå åsikter.

Våra barn är mer eller mindre uppväxta i någon typ av samkultur. Där som de inte ser ett problem gör kanske deras äkta hälfter det.

Jamen tänk.

torsdag 16 januari 2014

Påtvingade parenteser i livet

Ibland får man gå med på att det krånglar. Vilket annat val har man.

Det är inget allvarligt, en influensa med feber och våldsam hosta (den "träningsvärken"...), en envis härd av något slag under höger fot som hindrar promenader, en överansträngning av jobb som strulade till sig i de ansträngda omständigheterna.

But also this shall pass, får man tänka. Och avboka det ena efter det andra och försöka lugna nerverna och kroppen.

OCH SEN, ska det bli folk av mig igen.

tisdag 14 januari 2014

Såga med sågen på nyårsdagen

Här sitter jag.

Julhlgen hade sina sidor, som den alltid har.

Jag ser alltid början på januari som en början. Jag minns hur jag för längesen klev upp i ett träd nära oss, och detta var nyårsdagen, och sågade ner ett par grenar som jag tyckte att skulle passa i vår brasa. Och jag kände att nuuu börjar ett nytt år och som att jag känner mig bra.

Det var ett av de goda åren, och goda år har man inte alltid i sitt liv.

Ibland måste man anlita utomstående tjänster

Som jag nyss skrev på FB så hade jag mitt första möte med en psykiater i dag, svenskspråkig.

Det är något med att prata med ett proffs i en timme som inte motsvarar att loda i djupa saker med en god vän, hur god den eller denna än är.

Det kommer inte att lämnas härvid, det blir flera sessioner framöver. Det finns saker och tankar som behöver sorteras och livet behöver få sina förnyade spår.

Inget hokus-pokus. Var och en ordnar sitt liv och sina tankar. Ibland behövs det neutral hjälp utifrån för att få hjälp med styrningen.

tisdag 7 januari 2014

Snipp snapp snut, så är sagan slut

Vi har transporterat till flygplatsen i två fulla bilar och kommit tillbaka med två tomma.

Hemma väntar tomma barnsängar, ballonger i kökstaket, ett par pottor, ett par matningsstolar, en stor hög leksaker, ett par barnkärror, strandleksaker, en julgran som ännu inte är avklädd, kläder som ordnats om och finns i fel garderober, tonvis med lakan och handdukar att tvätta, tonvis med saker att föra till garaget i väntan på nästa gång.

Allt har sin tid, och allt var bra och nu ska vi försöka se till att även fortsättningen i vår lilla tillvaro blir bra.