tisdag 26 november 2013

Det här med välgörenhet och andra organisationer för den delen

Man kunde ju tro att organisationer som sysslar med välgörenhet är riktade mot sitt mål och enhetliga i sitt handlande.

Tyvärr är detta inte fallet, och det finns alltid småpåvar och små människor som hävdar sitt till synes stora mål, och då ställs man verkligen på prov.

Vill jag ändå fortsätta försöka?

Jobba för att hemlösa och arbetslösa får ens lite mat för dagen.

Då måste jag väl motarbeta mina tvivel och bara fortsätta.

måndag 25 november 2013

Väder och vind

"Fem månader sommar och så blir det vinter över en natt." Kommentar från en lokal dam på Pilates i torsdags.

Det är nog ganska sant, sådär allmänt taget. Det finns liksom ingen höst med en övergång när det blir smånigom kyligare och kyligare (ja nätterna kanske), men ena dagen svettas man i kortärmat och följande dag behövs nästan mössa på huvudet (nåjaa, plus 15 och kall vind, men det KÄNNS VINTERKALLT).

Väldigt ofta har vi ändå haft varmare dagar kring jultiden. Som konstaterat tidigare, vintertiden här kan vara nästan hursomhelst. Efter alla år här har jag tror jag gått genom hela den lokala skalan, från plus 26 en kväll i februari till minus ett en vinternatt.

Nu vill jag ju väldigt gärna, med barn och barnbarn på besök över julen, att det blir hyfsat väder. Det vore de så väl förtjänta av. Bara nu solen skiner och det inte blåser för mycket kall vind och inte regnar alltför många dagar.

Örngott, örngott. Dynvar på finlandssvenska. Jag har förlagt största delen och jag har ett svagt minne av en tanke om att jag placerat dem så att jag kanske inte hittar dem igen. SÅÅÅ stort bor vi ändå inte, om än lite flyttrörigt ännu. Men om de inte hittas så blir det att åka till någon affär.

torsdag 14 november 2013

jag trodde att jag helt tappat den

Känslan av att vakna en morgon med något av livsandar, och inte bara vänta på att det blir kväll.

Jag lagade faktiskt mat också, en tortilla med potatis och lök som blev nästan bra och smaken var OK trots vissa detaljer som återstår att förbättra. Det är en svår konst och jag lär mig småningom. Vi blev dock mätta och nöjda.

måndag 11 november 2013

Som en flaska tixotrop ketchup (ALL ketchup är tixotrop, tror jag)

Om ni kanske har förstått så har jag upplevt att bloggen blivit dåligt skött hand om.

Men det är inte bara det. Jag är som en tixotrop vätska, ketchup eller målarfärg. Först kommer det ingenting, sedan ingenting, och sedan kommer allt (ja nästan) på en gång. (För tixotrop, Googla eller sök på Wikipedia).

Detta är min bloggkväll av rang och jag är väldigt dåligt på att sneaka in inlägg om jag inte har kommit i gång ordenligt först. Nu är det är ordenligt omskakat och viskositeten har gått ner till den nivå att det bara sprutar ut.

Ja och det är nu som jag borde leverera ett subtilt inlägg. Om något väsentligt.

Det kan nog i sin essens, utan att skriva ut det med alla sina ord, bestå av att snart, riktigt snart, kommer hela familjen att samlas hos oss under jultiden och sedan september har vi nästan inte kunnat diskutera något annat.






J gick just ut på en promenad. Det kan jag säga er att det betyder kvällsmål i en tapasbar och en stund i egen enskild ro med en tidning och ett glas vin/öl och kanske en whisky.

Vare honom väl förunnat. Jag har också min frihet att göra vad jag vill, och många gånger går vi tillsammans, men i dag är jag halvdålig och sitter helst hemma. Och blogggar. Mig väl förunnat.

Det händer också att jag vi något tillfälle går till någon av de närliggande tapasbarerna och tar någon dricka och läser en tidning och tittar på folk. De här tillfällena när man är så ensam men ändå omgiven och man riktigt bara kan koppla av utan att krav på att umgås men ändå kan uppleva livet omkring en.

Med det inte sagt att umgås även är ack så värdefullt och nödvändigt.

Sounds of silence - not

Det är ju inte direkt tyst i lägenhetshuset där vi bor. Inte olidligt heller. Trafiken på gatan brusar på men inte i motorvägstakt. Man vänjer sig och till slut hör man det inte. Inte alltför många decibel. Någon motocyklist kan man andligen hötta näven åt, men annars... I går morse hörde jag genom någon vägg eller flera väggar hur någon granne konfronterades med stora bokstäver med sitt barn, men det har jag inte hört förr. Det kan ha varit någon dyr vas eller så. Eller ännu värre, teven.

Senaste natt, när jag hade ovanligt svårt för att sova på grund av söndagens magsjukedags tvingande horisontalläge i sängen, hörde jag via den lilla springan vi håller mot sovrumspation att en tvättmaskin gick halvett på natten och någonstans lite längre bort i huset använde någon borrmaskin och spikade litet. Det var inte värre än att jag inte skulle ha hört det om jag hade sovit normalt.

Men har man ätit en grundlig middag från och med elva och vill göra något efter det så är det nog oftast klockan ett eller mera som gäller för sovdags.

Som god sed gäller att inte hålla ljud efter midnatt, men säg den spanjor som inte lite lagom anpassar reglerna enligt sin egen tillvaro.

Och bullrigt festande mot morgonnatten, det hör vi aldrig. Ännu åtminstone.


torsdag 7 november 2013

Äckligt ärligt

Ångesten puttrar inom mig. Ger mardrömmar och jag vaknar svettig och illamående av oro. Har slarvat med medicineringen några dagar. Ja tabletterna var slut och jag kom mig inte för.

Behöver serotinupptagshämmande lika mycket som den luft jag andas verkar det som.

Sån är jag. Sån är min kropps kemi och vi är alla annorlunda på våra sätt, och jag är på det här viset.

Gråt.

måndag 4 november 2013

att försöka var med i svängen fast man inte direkt är någon ungdom

Mellan torsdagkväll och lördag morgon hade vi ynnesten att ha min bror hos oss. Det blev en sen kväll på torsdag med mycket att prata om, länge sen sist, och på fredag gick vi ut på lokal och gottade oss riktigt ordentligt, med hummer och allt, i fint härlig omgivning. Bless him (han betalade notan).

Lördag petade jag mig med visst besvär upp för att såsom en av anordnarna (ja J var nog också med) vara med om en brunch på en viss Bar Carlos anordnad av vår finska Lions-klubb här i Torrevieja. Det var en stor framgång och en beaktansvärd summa som vi fick in genom ett skäligt tillägg på kuvertkostnaden, auktion och lotteri med skänkta vinster. Allt går oavkortat som bidrag till ett lokalt soppkök som drivs av frivilligkrafter och ger dagligen mat åt drygt 400 personer som har gått miste om allt -- arbete, understöd, mat för dagen. Många av dem tidigare medelinkomsttagare som inte har gjort något ont i sitt liv, utom att bli utan arbete.

Till brunchprogrammet hörde "levande musik" och en dam som såg till att de flesta kom upp för att dansa till olika sorters musik. Jag lät mig lockas till vissa danser och följande natt kunde jag nästan inte vända mig i sängen för det gjorde så ont i höfterna. Ovana rörelser.

Någon kan tycka att det kanske ligger något oetiskt i att vissa roar sig och andra inte har mat för dagen. Men om det finns någon som helt frivilligt ordnar och jobbar för att att vissa kan roa sig och se till att det kommer bidrag till välgörenhet, så är det väl bättre än noll. Och ordna det så att publiken trivs och ser fram emot nästa evenemang där de får en god stund samtidigt som de tillför sitt bidrag. Goodwill. Mera välgörenhet i fortsättningen.

Det har dock tagit några extralånga nätter och lugnt tempo för att återhänta sig.

Och i morgon kan jag kanske gå ut på promenad utan att våndas över höfterna.