torsdag 29 augusti 2013

best can do

I går morse, onsdag, var det meningen att jag skulle köra J och en kollega till flygplatsen för en utställningsresa till Norge. Och före det, tisdag kväll, skulle jag ha ett Skype-möte med Lionsstiftelsens styrelse.

Av dessa två saker blev inget. När kräksjuka slår till så så gör den och det finns ingen viljemakt i världen att få det till med att göra något alls som har med annat än med våndas att göra. Våndas och undra över sina synder. Tillbringa natten mellan säng ocn toa.

Flytplatsen ordnade sig med andra arrangemang (som bl.a. stavas taxi) och det andra ordnade sig med att jag, fortfarande sängliggandes, på onsdagen fick nödvändig information om tisdagkvällens möte och kunde ge synpunkter om vissa saker. Och, världen gick inte under, om än det ju inte alltid kan fungera på det sättet.

Onsdagmorgon, när jag borde har kört till flygplatsen, var det ordentligt regnväder. Hemma i sovrummet, på darriga ben öppnade jag ändå upp glasdörren till vår sovrumspatio, för katterna är vana att göra en morgonrunda där. För att snusa på luften eller försöka fånga någon fluga. Det är hursomhelst en rutin för dem.

Nu sprang de runt och undrade var det är som pågår med dessa droppar från ovan. Regnet tilltog i styrka och så satt de båda i dörröppningen och undrade.

Sen vaknar jag ur mitt vidriga och obestämda illamående tillstånd av att katterna som en protest leker runt med en tom påse torrmat i köket. Så gav jag dem av tidigare inhandlade kattgodispåsar (vars lukt jag spydde av) så att de ens skulle ha något att äta och så fortsatte med det tills i morse, när jag äntligen i mitt anletes svett petade mig iväg till närmsta butiken.

Ja precis så här härligt har det varit.

söndag 25 augusti 2013

Startsvårigheter

Dagarna går, och för med sig det ena och det andra. Inget värre att klaga över.

Men det här att stiga upp om morgnarna är nog kanske alltid det svåraste.

torsdag 22 augusti 2013

Min tillvaros hemska hemligheter

I morse ställde jag mig för att gå på torsdagsmorgonens Pilates. Så var det tänkt.

Väckarklockan ringde för en gångs skull innan jag hade vaknat så det var rätt surt. Jamen upp och hoppa och nu är vi raska damer, morgonmål och packa väskan, men så fick en tanke rot och den tog över.

Jag gick inte alls till min Pilates (som jag förresten har några tvivel om just nu, efter byte av instruktör och andra omständigheter). Jag gick nästan dit, tog några foton på vägen, och sen ned mot stranden och fram till en park, som förresten inte öppnade förrän 9:30 men jag väntade lite.

Där sökte jag upp en bänk i skuggan och så satt jag där och funderade på saker och grät några skvättar över saker som har stört och som jag behöver ta ställning till och som jag känslomässigt måste få ut ur mig. Proppen lossade väl i går när vi diskuterade med min J som tog emot mina våndor och så diskuterade vi dem. Tack och tur.

Och när jag just var på väg från min bänk så kom ett äldre spanskt bar som började diskutera, naturligt som bara den, för när man träffas så träffas man, och vi hade en viss alldaglig konversation och det flöt på, såsom det gör när människor träffas och vill prata och det liksom hör till för att man råkar befinna sig är just då, vilken terapi för en orolig själ.


onsdag 21 augusti 2013

Glöm inte fingret

När man går ut på vår kökspatio måste man komma ihåg fingret.

Lämna en fingervid öppning så att katterna inte kommer ut och i värsta fall hoppar via diverse avsatser till grannens sida. Denna öppning är också synnerligen viktig för att komma in igen, för annas smäller dörrarnas lås fast och där står du. Tills nån kommer hem eller nån som är hemma råkar komma in i köket och hör dina knackningar. Det finns ingen utsikt till gatan så det hjälper inte att fladdra åt det hållet. Är mobiltelefonen på insidan så är det faktiskt inte roligt alls.

Det hände J för nån tid sen. Jag råkade vara hemma och räddade honom ganska snart. Det har faktiskt hänt honom en gång tidigare för länge sen i en helt annan lägenhet som alls inte var vår utan han råkade befinna sig där. Som tur var hade han mobiltelefonen på sig och ringde mig som råkade vara på bilburet kort avstånd med en extra uppsättning nycklar och så blev han räddad.

Det är inte en nöjsam situation. Detta hände även J:s mormor som nångång på åttiotalet steg ut i nattlinne mitt i vintern i Åbo på sin balkong och smäll! var dörren stängd och hon lyckades ropa på hjälp och kom undan med livet i behåll.

Det är så att man kan bli lite hysterisk om de här sakerna. Numera när jag går ut öppnar jag lägenhetsdörren inifrån med min uppsättning hemmanycklar för att kolla att de fungerar och säkert är rätt. Kollar också att jag har mobiltelefon och min plånbok. Ritual.

Med det inte sagt att jag någon gång har glömt andra väsentligheter, men så länge det finns hemmanyckel att komma in tillbaka och en mobiltelefon att meddela om "en liten försening" ...

Hjälper förstås inte om flyget avgår nästan strax och passet är hemma. KIT (kors i taket) har dock ännu inte hänt. Fast en gång var det nära. Jag hade, på en gång av de tiotals om inte hundratals resor (man borde kanske kalla dem förflyttningar för de har i de flesta fall varit kortdistanser, åtminstone globalt sett) vi har gjort, glömt passet hemma och kom på det inte alltför långtbort hemifrån. Vi hade tagit god marginal och hann till flyget trots extra av-och-an.

Så man kan ju klandra andra som glömmer fingret och andra väsentligheter, men så kommer den gången när man själv missar. Trots alla ritualer och rutiner.

måndag 19 augusti 2013

Sysslor

Jag har fortsatt reda upp och ordna in. Jag sopade och moppade balkongen mot gatan och våra innerpation. Jag har gått runt och tittat på grejor och mer eller mindre slagit fast vad som ska in i vårt förrådsgarage. 

Vi behöver ju inte ha barnmatstolar, pottor och en extra mikrovågsugn till hands i vår vardagstillvaro.

En del har gått i soporna. Det har ju gått såtillvida bakvänt till att vi inte röjde upp före flytten, utan rubbet kom in och nu är det sortering. Som kommer att pågå.

Precis just så spännande är min tillvaro just nu. Och nu ska jag ringa min mamma och kolla om hon minns var jag bor. Det gjorde hon inte i går.

söndag 18 augusti 2013

Så anlände jag till Åbo

Det var den 24 juli 20013. Tågresan hade förlöpt snabbt och väl och jag blev mottagen vid tågstationen i Åbo av min dotter och dotterdotter.

Väl framme i deras nyanskaffade bostad höll svärsonen på med mat och vi hade en trevlig stund. Så anlände J efter flyg från Alicante och flygbuss till Åbo och vi satt väl en stund uppe innan vi somnade på våra i vardagsrummet fixade bäddar.

Till lunch nästa dag anlände J:s föräldrar och vi tillbringade en stund ute på bänken vid sandlådan nära dotterns radhusingång och efter gemensam lunch och avsked av svärföräldrarna åkte dotterna med familj iväg med sin bil och en del av vårt bagage, bl.a. fiskegrejor och röklåda, och efter en stund tog vi taxi till den planerade Houtskärsbussen.

Fram till Näsby kom vi och sen förenades vi på holmen efter transport av vårt bagage i Trållebåten, tryggt styrd av vår dotters svärpappa och med plats för allt som behövdes komma med.

Detta var torsdagen den 25 juli och sedan gick dagarna i en behaglig ström.

Jag kommer bl.a. ihåg midnattsdiskning ute på gården bakom köksingången och ett måstapå att ännu handdukstorka disken för att solnedgången bakom träden var så fin, ett antal omgångar Skipbospel, bastu. Kliva upp och ned för trappan till vårt sovutrymme, för dotterdottern ville "komma me" för däruppe finns också barnkammaren med alla sina leksaker. Där hade jag också min potta, för trappan ned är krångligt brant och stigen till uthuset är ojämn. Inget man vill göra i mörker.

J fiskade och det kom ju upp en del, och en del åt vi, en del hann vi inte äta.

Någonstans däremellan blev mina luftrör allt sämre och hostan allt svårare och tack vare svärsonens mamma ordnades både effektiv hostmedicin och penicillin. Den envisa hostan gjorde mig till visst mått associal och inte så närvarande som jag skulle ha önskat, plus att det blev någon dag av sängliggande och frossa.

Dessa bakslag tar dock inte bort allt det goda jag ändå fick uppleva. Till största delen faktiskt.




Suger ut allt ur karamellen och funderar

Min åstadkommande dotter har skickat sommarbilder som hennes duktiga man till fotograf har tagit, och det är ju inte bara en och två eller tre gånger som de har tittats på.

Det är sommar och skärgård och familj. Omkring tio dagar, och vädret stod oss bi. Vid varje tittrunda av dessa foton så tänker jag inte bara på att vi hade en begränsad tid, om än ack så givande och tacksam tänkt på för denna samvaro, utan också det att snart kommer hösten och vintern och isen och snön och minusgraderna. Mörkret.

Jag förstår mer och mer våra jamaikansk-engelska vänners reaktion inför skärgården sommartid: "Det går inte förstå att detta allt snart blir snö och is."

Och jag tänker på skärgårdfärjornas personal och hur svårt det kan vara i de nordiska vintrarnas skoningslösa förhållanden. Min dotters svärfar körde förbindelsebåt ett antal år och har en och annan historia att berätta.

Nej fy. Och vilken kontrast till den nordiska sommaren när den är som bäst. [Och den kan ju vara mindre bra också och då finns det ingen solkaramell att suga på. Ja kanske att det inte var snö och is...]

Och hur har jag blivit så här pessimistiskt lagd.

fredag 16 augusti 2013

Dessa livets detaljer

I dag har jag tvingat mig till att ordna saker från flyttlådor in i garderoberna och försökt visualisera hur det ska fungera.

Det är ju inte bara kökets attiraljer, klädesplagg, underkläder och strumpor. Det är plåster och huvudärkspiller, skruvdragare och allt det där större och mindre i verktygsväg son behövs för att hålla igång ett hushåll och dess personer som ska leva där i en någorlunda fungerande tillvaro.

Efter våra västerländska normer, må sägas. Jag tänke ofta faktiskt i Finland när vi satt i en bekväm ny bil och kördes hit och dit att "här sitter vi mätta och klädda och på väg till nytt ställe att äta och att det är ganska många här i världen som inte har det så här". Och en massa bränsle går det åt också.

Det tar ju inte bort att man ska njuta av vad man har och får. Dåligt samvete tjänar inget; sedan när har dåligt samvete levererat mat till hungrande eller andra behövande?

Vad jag vill ha i mitt liv: Tak över huvudet (ifall av eländigt väder) och mat för dagen. Resten är livets överkurs. Klädesplagg anpassade enligt klimatet. Lite uppvärmning då, om man bor nästan på Nordpolen.

---

Aningen editerat någon gång senare


torsdag 15 augusti 2013

Överväldigande

Mängden grejor som ännu måste sorteras och ordnas in.

All text som jag vill skriva om Finlandsvistelsen för jag vill ju ha det i skrift som jag kan läsa och komma ihåg senare. Det är ju inte hela mitt liv men en god bit av det och vardagar kommer och går och så finns det upplevelser som är speciella som man absolut inte ville vara utan.

Hettan därute. Nu har jag i själva verket inte varit ute på några dagar utan gottar mig i luftkonditionerade temperaturer, men det känns när man går nära fönstren mot gatan och det är lite som att stå lite nära en ugnslucka.

Nu har jag tänkt att för att få en dagbok på min resa så skriver jag lite varje dag, sådär ungefär, efter att ha avhandlat dagens ärenden.

Den 17 juli körde J mig till flygplatsen och jag åkte Alicante-Barcelona-Köpenhamn-Helsingfors. Det tog ju nästan hela dan. Väl framme i Hfors stod min bästa väninna genom skoltiden, studietiden och därefter, även om det numera kan gå långt mellan träffarna. Hon tog mig hem till henne, i deras nyinförskaffade stora hus med den ena finessen efter den andra. Detta var en onsdag, och innan vi åkte upp tillsammans till Karleby fredag morgon hann vi äta god finsk mat, bada bastu, sitta uppe alltför sent om kvällarna, gå ut på stan och snarvla en massa.

Fredag eftermiddag hann jag ännu besöka min mamma, lördag morgon ett hastigt varv via torget och träffa min kusin och så inleddes 40-års studentträffen med en utfärd till Tankar med laxsoppa på vägen. Så var det jubileumsmiddag på lördag kväll.

Den veckan var det rysligt kallt och hur jag än klädde mig i allt varmt och ylle och vindtätt jag hade försett mig med så blev det till slut en luftvägsinfektion som slutligen bröt ut på Houtskär. Det var inte mest synd om mig, om än att hosta är inte roligt, men vad som mest störde var att jag måste ha varit en pina för mitt sällskap. Hatahata hosta.

Det var hursomhelst en givande vistelse i sällskap med min mamma och min syster, omväxlande väder ute på stranden, även fina kvällar om än även dagar med regn och rusk, och den 24 juli tog jag tåget till Åbo där jag avhämtades av dotter och dotterdotter. Följande dag lunch med makens föräldrar, sedan bussen ut till Houtskär.

Tillägg:

Dagen när jag åkte från Karleby med tåget så hade jag lunch på hennes boende. Riktigt god mat. Jag hälsade på en mamma till en som var en bästis under skoltiden. Hon kom inte ihåg. Inte på mitt namn, inte på min pappa som när det begav sig var ledare för kyrkokören som hon sjöng med i. Men hon hade vänliga och öppna ögon, som om de hade kommit ihåg men ändå inte.

Obotligt vänliga ögon från en obotligt vänlig själ.

Så efter lunchen så dukade min mamma upp till kaffe med Finaste Kopparna som nästan aldrig tas fram. Så körde hon mig till tåget och vi vinkade av varandra. Jag hade en tung kappsäck och en handbagabeväska och jag fick hjälp på båda tågen (det var byte i Tammerfors).

måndag 12 augusti 2013

jag går sönder, helt tillfälligt psykbryt

Långt möte per Skype och många spanska opinioner.Välgörenhet är drivern, men sättet att driva kan bitvis få mig lite sönder.

Eller jag kanske inte förstår. Eller jag är för trött. Eller jag inte hänger med.

Det är dock skönt att maken kommer med sent kvällsmål och häller upp ett glas vin.

Summa summarum. Tacka tillvaron.


söndag 11 augusti 2013

Mina första haiku-försök

Bear with me, men jag bara fick ett tvång att göra detta. Gäller just nu, inga bortavarande barnbarn eller andra bortglömda om än inte just nu nämnda.

Here we go:

Rik lott har mormor
ha dotters barn i famnen
kärlek få och ge

Rik lott har svärmor
få vänlig blick och tilltro
trivas gott ihop

Rik lott har moder
med dotter full av omsorg
och sällskap bästa

Rik lott har moder
med son även bortflyttad
hjärta fyllt av guld

Rik lott har hustru
vars man är högt tålmodig
och annars älsklig


lördag 10 augusti 2013

hemma!!!

Efter alla upplevelser i Finland som jag inte hade velat vara förutan, absolut inte, ack så värdefulla, är det ändå så oändligt skönt att komma hem.

Jag känner mig sådär nästan gråtfärdigt tacksam för allt.

Att man har släkt och vänner som ställer upp och vi bor här och där och skjutsas hit och dit.Och framförallt umgänget. Den finska sommarens härlighet med alla sina nyanser, även regn. Skärgården. Utfärder. Lilla barnbarnet J som så duktigt sprang omkring på holmen över stock och sten och älskade faffas Grollebåt. Duktig i bastun och vid vattenbrynet.

Före det, att få igen uppleva barndomens strand och umgås med syster och mamma. Och före det visit hos allra bästa väninnan från skol- och studieåren. Ta igen och snarvla. Sedan 40-års studentträff.

Summa summarum härligt. Kan dock inte låta bli att konstatera att jag inte riktigt vet vem jag är. När jag är där ser jag på allt med ett visst perspektiv, när jag är här likaså. Det finns liksom ingen given plats där alla bäringar stämmer och ger entydig resonans.

Det skulle ju vara skönt på sitt sätt. Väl definierat och bekanta ramar. Men nu är jag ju där jag är och det ligger också en viss trygghet i att allt inte är det gamla vanliga trygga hela tiden. Definitionsfråga.


torsdag 8 augusti 2013

En till kort rapport

Just nu i Lojo sedan två dagar i Bästa Gästgiveriet hos Bästa Värdinnan, vän sedan urlänge. I morgon avhämtas vi till Esbo. Det blir middag och övernattning och skjuts till flygplatsen.

Hemma lördag kväll. Hämta katterna söndag förmiddag.

Närmast i dag väntar lunch hos gamla bekanta i Kyrkslätt, sedan besök hos Värdinnans son, sedan skön middag "hemma".

Som att vi är bortskämda just nu.

Och som att jag plågas över att inte ännu ha skrivit mera om allt. Ser fram emot det, dock.