söndag 31 mars 2013

När saker går förbi

Som t.ex. alla de här dagarna då jag ignorerat bloggen. Eller dotterns födelsedag i dag, som nog svävat där någonstans, men inget har jag fått gjort åt saken.

De håller också på att packa inför flytt, liksom vi. Eller just nu är det så att jag sitter med översättning, J packar.

Det är ändå lite skönt för man behöver inte gå någonstans, det kommer varken jobbmeilar eller -samtal så man får på sitt sätt slappna av lite.

Och påskvädret då. Ja här har det varit varmt och soligt, utom i dag då det regnar lite smått. I andra delar av Spanien, även på Solkusten, har regnet varit nästan ständigt närvarande. Surt för turister och påskprocessionerna.

Lagom varmt är det i alla fall, vi har varken uppvärmning eller avkylning på och det är riktigt behagligt.

Slut på meddelandet


måndag 25 mars 2013

Kan man låta bli att älska Facebook

Det finns folk som tycker att det är en skvallerbok. Skäms på dem säger jag. Ni vet inte vad ni talar om.

Det finns så många sociala möten, så många åsiktsutbyten, så många nyttigheter på många plan att jag har svårt att tänka mig ett bättre forum och nätverk. Må så vara att någon använder det för intigheter men det tar inte bort alla nyttigheter.

Det är inte så svartvitt, och jag upplever sån värme och gemenskap med gamla gymnasie- och studiekamrater. Och andra för den delen.


lördag 23 mars 2013

Palmsöndag och Kuba

On några timmar är det palmsöndag. Det är inte så att jag särskilt deltar i traditionen eller så.

Det kommer ändå mig att tänka på en palmsöndag för femton år sedan. Det var på Kuba. Vi var där med en lokal (härifrån) kör som vi deltog i på den tiden och som hade fått en turne på denna karibiska ö. Just på palmsöndagen sjöng vår kör i en mässa i en kyrka någonstans i Cienfuegos. Tror jag. -- Vi kördes runt till många ställen och till slut minns jag inte så väl var allt hände, men låt oss säga att det var Cienfuegos.

Den lilla kyrkan var fullsatt.

Efter det, om jag minns rätt, blev vi körda runt längs bukten i Cienfuegos. En fin upplevelse, om än det nog inte var någon Finlandsfärja direkt. Jag tror att få av de deltagande på riktigt förstod vilken effort dessa organisatörer i pesovärlden* hade uppbringat för att ordna detta. Ordna en båt/litet faryg, ordna bränsle, ordna med tillstånd att det kunde hända. Där sitter bortskämda spanska ungdomar och föräldrar och tycker att det är självklart.

* Åtminstone på den tiden, och jag tror att ännu, finns en vitt skild värld mellan handeln i lokala valutan peso (mycket begränsade möjligheter) och det som man sköter om i dollar (lätt som en plätt). Våra värdar hade sina tillgångar i pesovärlden och ni kan bara fantisera om vad de hade gått igenom för att ordna allt för oss. De hade gått genom eld och vatten och utnyttjat alla sina kontakter och lite till och ja, jag vet inte vad.

Men kubanerna är vana med att "ordna saker".

onsdag 20 mars 2013

Tillvarons och tankarnas sidor

I går eftermiddag önskade jag inget annat än att dagen skulle ta slut. Jag hade framför mig ett Skype-möte med den styrelse jag är medlem av och ja, det började typ en kvart över åtta och tog slut klockan tio på kvällen och jag hann gå genom alla faser av jag orkar inte men jag måste koncentrera mig och göra anteckningar och när allt var över så tog jag ett glas vin och lade mig i säng för att läsa en god bok jag har på gång..

Med en viss lättnad, inte stressad. Underligt nog. Det pågår ett och annat och det bråkas och diskuteras, men kanske jag börjar bli hemma med det och försöker analysera. Och den analysen tar inte  min nattsömn. Det är tvärtom ganska skönt att ligga där på den ena eller den andra sidan och försöka få ordning på tankarna.

Men jag måste sortera. NU är det här ämnet bort. NU kan jag fundera på det här. Så svänger jag sida för att demonstrera för mig själv att jag vänder blad i mina tankar. Det kan bli ganska många vändor per natt. Det kan också bero på min näsa, i bland känns den stockad på ena sidan, i bland på den andra. Försöka vända sig, nej näsan fungerar inte, vända sig igen. Då gäller det att indoktrinera sig själv till de rätta tankarna och försöka få närkontakt med just den sidan av sängen.





måndag 18 mars 2013

Inte planera för långt framåt

I dag har vi mellan jobbvarven flyttat lite saker ur skåp och in i skåp. Som en myras piss i havet, men alltid något.

J har packat och flyttat böcker. Jag har funderat i köket vilka skåp som ska komma till vilken användning. Vi har slagit på stort och skaffat ett separat hellångt kylskåp och en separat hellång stående frys. Vardagslyx.

Men det är ju mest vardagar här i livet. Bäst att unna sig medan man lever och inte blir för gammal. Hålla dörren öppen för släktbesök och ha det så bra så länge det går.

Det är vår femårsplan. Vad som följer efter det återstår att se.




söndag 17 mars 2013

Så har det gått tid igen. Inget väldigt speciellt har hänt. Min skrapade vad på högra benet har ilskats lite men ska väl nog bli bra. Sannolikt ganska ful i framtiden, men i detta skede av livet är det inte så viktigt.

Vi försöker åtgärda flytten och jag ser fram emot det med både skräck och förväntan. Det är ju en hel del arbete och besvär, samtidigt ser jag fram emot nya omständigheter. Det är ändringens tider och framtiden får visa om beslut har varit rätta eller inte.

tisdag 12 mars 2013

Och så en slutkläm för i dag om torsdag-söndag

Tight.

Vi hade ju som tidigare skrivet våra kattskötare på middag senaste onsdag och jag fuskstädade som en galning. Trevlig kväll hade vi, sent blev det. Stiga upp svintidigt för att översätta. Sen packa. Åka lång väg till Antequera. Ta kvällsmål. Stiga upp svintidigt för att slutföra översättning och leverera.

Fredag: Vara sekreterare på möte. Sedan lyssna på rundabordsdiskussioner, många bra inlägg (det är mer givande än man kunde tro, hade mina dubier). Lunch på en restaurang på lite för långt borta. Gå tillbaka. Mera rundabordsdiskussioner, en del lite enerverande i min mening. Vi skippade resten av kvällens program. Lugn kväll.

Lördag: Mera rundabordsdiskussioner. Många fina inlägg. Högtidlig akt i kommunfullmäktes plenisal i Antequera för hädangången viktig person. Många tal, fullproppat, högtidligt, många tårar. Lunch på en parador. Ja alltså. Servitörer går runt med brickor med drickor och matbitar och det kommer småbitar hela tiden men lycklig den som får en sittplats. Annars, stå där med ett glas i ena handen och försöka få något i dig med den andra. Särskilt om det inbegriper in liten plastskål och en sked. Helt onödigt modefenomen. Vi fann oss dock en plats med goda personer men det var ute och det blev lite kallt. Mätta och något trötta tillbaka till hotellet i taxi, lite vila och här går vi tillbaka till nedskridandet till hotellets lobby ett par inlägg tillbaka. Den cirkeln sluten.

Söndag: Åka från Antequera (där det regnade häftigt) till Lorca där det skulle ske högtidlig invigning av ett dagscentrum för handikappade barn som vår rörelse har deltagit aktivt i att finansiera, efter att deras tidigare lokaler hade förstörts av jordbävning i maj 2011. Vädret i Lorca OK. Fin invigning och fina lokaler. Lunch för över 500 personer på en plats vi hade aningen svårt att hitta. Slutade med att beställa taxi som visade vägen.

Lång lunch i spansk stil. Så åkte vi hem J och jag efter många kramar osv.

I går var jag rätt så trött. I dag inte så mycket, men däremot stressad. Med nippor och allt. I morgon ska jag slutföra ett uppdrag och vad som händer sen kan jag inte förutse men jag säger bara att det har varit aningen för mycket för mina klena nerver. Igen en gång. Sånt är livet. Men någon återhämtning måste jag hitta på.

Godnatt mina kära vänner.

Och en episod till och klåperiernas klåperi

Jag har jobbat som en tok i går och i dag och nu orkar jag inte mera. Leverans i morgon, tidig uppstigning. Men blogg kan man ju alltid skriva.

Ja alltså denna lördagkväll i Antequera åkte vi buss till galamiddagsstället, som var ett f.d. kloster och fint och imponerande och allt sådant.

Allt var frid och fröjd. Inga arga bin. Jag skrev först under ett antal diplom som skulle utdelas under kvällen. Pompa och ståt ska det vara, alltid.

Så gick jag på damernas. Sen noterade jag inte tillräckligt en tröskel som var mer än hög och samma färg som golvet (ni vet de här gamla dörrarna som öppnar sig på kanske 15-20 cm höjd). Klackar hade jag också på skorna, ovant nog. Så jag snubblade riktigt ordentligt, skorna flög åt alla håll och jag landade väldigt ograciöst. Inte bara det, jag fick  riktigt ordentliga skrubbsår på högra vaden av min närkontakt med den något vassa tröskeln.

Det fanns en massa damer till hands att hjälpa och jag intygade att allt var OK men blodet rann längs vaden och vips hade någon fixat fram betadin och puts och bandage och jag blev mer än väl hjälpt. Alla var så hjälpsamma och jag hade blivit så skrämd så jag blev upprörd och det fanns stress i kroppen, och "oj nu har hon nervkris" (spanjorerna älskar drama), och så kom någon med en tablett (ingen aning vad) och så gick resten av kvällen i en dimma.

Dock så var jag enligt omständigheterna väl följande dag. Ont i vaden, ont i golvmottagande händer, ont i någon annan muskel. Men det kunde ju ha varit värre. Med mindre har folk brutit näsor och tänder och axlar och revben och andra ben. Jag tackar turen och min någorlunda reaktionsförmåga och Pilatesstärkta muskler.

Nu ska jag ändå försöka att inte snubbla något åtminstone den närmaste framtiden.






Episoder här i livet

Vår sista kväll i Antequera på väg till en galamiddag. Vi skrider ned till hotellets lobby i väntan på busstransport till middagsstället och jag är arg som ett bi eller ännu argare, för någon aspekt med klädkoden och annars också på grund av dagar med för mycket program och för lite återhämtning. Och inte minst för att medan vi förberedde oss uppe på rummet så sprang det fjortisar omkring i korridoren och härjade. Ja det är ett golfhotell och de hade någon turnering och det var många av dem.

Jag visste att kvällen skulle bli sen och vi skulle stiga upp tidigt följande morgon. Oro för nattsömnen.

I lobbyn sitter några av dessa unga golfare med en vuxen person.

Med kraft av mitt ilskna tillstånd gick jag fram till den vuxna personen och frågade (helt hövligt, någonstans går gränsen) om han har ansvar för ungdomarna och kan han i så fall se till att de inte springer i korridoren på natten. Vilket han hövligt lovade och jag tackade hövligt.

Efter det var J arg som ett bi, "för så gör man inte". Jag sa att kärringar får göra hur de vill. Eller kanske har jag sett för många avsnitt med Mrs. Bucket (Keeping up the Appearances).

Det jämnade dock ut sig.




torsdag 7 mars 2013

Klåpare

I förmiddags hade jag ett notarieärende. Igen en gång måste jag i egenskap av generalsekreterare under notariens ögon skriva under något dokument som ska gå till någon statlig myndighet. Jaja.

Det är samma notarie jag går till varje gång. Man skulle tro att jag vid det här laget klarar trappans första steg. Men ack nej. Den första lilla avsatsen är på något vis förrädiskt osynlig. Så jag snubblade på väg upp.

Och på väg ner missade jag igen och klantade till det riktigt ordentligt och föll ganska osnyggt  mot golvet. Alltså.

Ingen värre skada skedd, utom på stoltheten.

Nu, börja packa för vår lilla tur till Antequera. Göra kopior på arbetsdokument, för jag måste jobba mellan varven, så gott det går.




onsdag 6 mars 2013

Vad man rullar framför sig och inte tar itu med har man framför sig

Vi ska ha gäster i kväll. Ett kärt par som ska sköta om våra katter medan vi är borta ett par dagar. Vi ska åka till en konferens där J är med bland föredragarna och jag agerar som generalsekreterare på ett möte. Det är i Antequera, Andalusien, och det är rätt lång väg och det måste bli bil. Kanske vi då för en gångs skull  hinner diskutera vissa saker. Som hur vi ordnar flytt och diverse.

För i kväll har jag tänkt fixa ugnsbakade kronärtskockor och rysk fisksoppa. Måste åka och handla tillbehör.

De senaste två timmarna har jag (fusk)städat som en tok. Klämt in saker i garderoberna och försökt åstadkomma en bild av ordning. Den kan ju fungera som inspiration för mig själv också. På sistone har hushållet varit mer än oordnat, och det går ju att leva med det också, men en viss ordning känns bra för en oordnad själ. Men titta inte in i garderoberna.

Nästa steg väntar. Våga öppna garderoberna.

söndag 3 mars 2013

Tills vidare icke-flytt

Jo vi ska flytta och vi har betalat hyra sedan den första mars men vi har inte packat en enda minsta sak ännu.

Jo och det har varit saker i vägen men jag börjar ha på känn att om den här situationen fortsätter så kan den bli ganska dyr.

Ge mig några flyttlådor och energi.


fredag 1 mars 2013

Hoppar i en pöl, men aldrig vet du hur djup den är

Som inledande anmärkning så har jag en del etiketteringsjobb att göra. Det har jag slarvat med på sistone.

Så måste jag avlasta mitt sinne med det fenomen som jag numera är genom åtaganden är delaktig av, men där ingen sagt att jag har någon skyldighet att delta i striden. Och det kommer jag nog inte att göra heller. Slåss alltså. Med det sagt att jag inte känner mig berörd. Jag är ju med. Som stöd har jag andra spanska deltagare som inte känner sig lika stridbara som en del andra.

Det är den spanska stoltheten och äran och politiska diskussionens karaktär.

Den finns särskilt helt historiemässigt hos den inte helt unga generationen. Däremot nog i attityduppfostran. Om när någon har felparkerat och den som skulle behöva komma in i sitt garage kanske tutar lite och så då förekommer  gester av typen ta det lugnt och inget har ju egentligen hänt, jag åker ju undan även om det nu tog lite tid. Sorry, men jag faktiskt behövde stå här en stund (även om det skulle ha funnit en ledig plats 50 meter framöver.)

Stoltheten och äran var det ja.

En part hävdar något och kryddar det med uttryck som är allt annat än neutrala, och på detta följer att den andra parten för att inte förlora sin ära och heder och stolthet måste svara på minst samma nivå. Helst lite till.

Och en diskussion som ur nordisk synvikel sett kunde ha skötts fäktandes med fakta och med lite flyttning av positioner och vilja till kompromisser och konsensus, blir en eskalerande strid där fokus missriktas och avsiktliga misstolkningar florerar och av den goda viljan finns det inte något kvar av för egot och äran är starkare.

Alla tycker att situationen inte kan fortsätta men ingen vill flytta sina postitioner och uppfattnngar.

Så sitter man där röda i ansiktet och skriker på mötet och skriver bittra tillmälen.

Och det är helt normalt. Här.

För mig som nordbo i grunden och en välmenande själ färdig att hitta kompromisser (rättsligt riktiga sådana förstås) så kräver det en del matsmältning så att säga. OCH jag kan ju inte heller komma och förvänta mig att i ett trollslag ändra den lokala kulturens drag. Det vill jag väl inte heller. Jag vill delta, och med mina bidrag..

Men det är nog lite det som gäller. Och jag kan inflika något, men ändra på riktigt tror jag inte på. Så frön, kanske. Ge en ny generation nya tankar. Rårealistisk och försiktigt positiv inställning gäller.