lördag 10 november 2012

Det högg djupare än jag trodde

Det här med att inte hitta och köra fel fast man förvisso borde kunna.

Som alltid med mig, först kan jag skämta om det och den riktiga reaktionen kommer senare. I dag är jag sönder i tusen miljarder bitar och undrar hur jag ska skrapa ihop dem igen.

Jag vet och inser att mina spatiala förmågor är närmast noll, och jag vet också att jag måste finna fixitricks  för att klara av situationer. Jag vet också att jag är bra på många andra saker, men det hjälper inte just nu, när det hugger till och självförtroendet går under noll.

I dag borde jag ha kört två personer från olika ställen till flygplatsen. Men det är mental blockering och panikgråt just nu, kan inte. Det har ordnats på annat sätt tack vare J.

Men nångång senare måste jag ju klara av det. Det går ju inte att ge upp. Enkla saker som var och en förmodas kunna, det måste ju gå på något sätt.

Gråter vidare. Det är väl en helande reaktion det också.


2 kommentarer:

Prinsessan Heidi sa...

Varje gång jag gråter numera tänker jag: duktiga jag som gråter och hanterar mina känslor istället för att bita ihop och betala i ännu större ångest senare. Var glad för att du har förmåga att reagera och känna, även om det ibland suger! Åh, jag förstår dig så bra. Finns det något värre än att klanta sig med saker som andra bara tar för givet att man kan? Men du tänker i helt rätt banor, det finns faktiskt en hel del saker som du är fullkomligt suvverään på. Och så vet du ju, kära mamma, att oberoende av vad du kan och inte kan så har du människor som älskar dig för att du är du. There. Puss.

Anka men också Farmor Anka och därefter mormor Anka sa...

Tack, min ängel.