tisdag 4 september 2012

farmor och mormor och identitetsfrågor

Jag skrev i går ett lite kufiskt inlägg som jag har tagit bort. Det återspeglade inte vad jag ville ha sagt. Nytt försök.

Det här med barnbarn och farmorande och mormorande.

Så länge det finns ett barnbarn i en familj så är det ju enkelt. All uppmärksamhet har bara ett objekt.

Så är man i en situation med tre och man får riktigt anstränga sig för att fördela sina resurser, för det är alltför lätt hänt att den yngsta, redan på grund av behovet av eftersyn, blir mest omhändertaget och uppmärksammat.

Sen är de ju alla olika och med olika behov och man får ställa om sig hela tiden.

Så har vi det här med farmor och mormor. Som att jag avundas en viss person jag känner som har hittat ett eget namn som sammanför båda. Jag funderar febrilt på samma sak.

För när vi t.ex. umgås med svärsonens föräldrar och de kallas  fammo och faffa så blir jag varje gång lika drabbad av den omedelbara tanken om att "det är ju vi som är fammo och faffa -- nähä, jaha -- det här var ju en annan situation, här är vi ju mommo och moffa".

Fyra år av enbart farmorande och farfarande har satt sina spår som tycks vara svåra att ställa om.

Och så tycker jag att fammo och faffa är J:s föräldrar och mommo och moffa är mina föräldrar, för med det har vi levt cirka 30 år och hur ska jag åtgärda det då?

2 kommentarer:

Kräma sa...

Fundra inga so mycky!Fast, de e jussom lätt för mej att säja som e jordbundin både med kroppin och i själen.

Anka men också Farmor Anka och därefter mormor Anka sa...

Jag släktas tydligen för mycket på min far...