onsdag 26 september 2012

En av dessa dagar

Min tillvaro just nu är min mammas tillvaro här. Det kommer att fortgå ett antal dagar. Bear with me.

Jag har inget väldigt nytt att tillföra. Vi åkte till stranden i dag ganska tidigt och vi var där en stund och så doppade vi oss och simmade lite och så blev det växlande molnighet och ganska blåsigt och så kom vi hem och hon duschade och vilade och så åt vi lunch och jag tog mig en eftermiddagsvila och så satt vi och pratade och så kom J hem och har efter sina möten med inhandlat enligt listan  och ja, nu blir det snart dags att gå i säng snart.

En av dessa dagar.

måndag 24 september 2012

Jag har kommit underfund om en sak

Jag trodde att mina känsliga och hispiga och överkänsliga antenner berodde på min far.

Nu när jag har samtalat med min mamma och det så här på slutrakan (hon är inte dödssjuk, långt ifrån, fin hud och friska kinder men hon är ändå snart 91) när dialogen blir rakare än någonsin för det finns inget att förlora så avslöjar hon en häpnadsväckande analytisk och närapå överjordisk förmåga att ha fångat vibbar från allt vad som har hänt.

Ohmygod, vilka historier jag har hört under dessa två dagar. Återstår mycket fiske.

Dag två

Min tideräkning en bit framöver går från den 22 september till den 6 oktober.

Allt går väl och jag har litet dämpat den första dagens helt hispiga känsla men  jag vill ju ställa upp och då blir man helt beroende av varje litet ljud och varje liten antydan till önskemål.

Jag vill ju att hon ska ha det bra och känna sig välkommen och i en gemenskap. Hon är dock ändå klok och närvarande och förstår mer än väl att jag måste sitta vid datorn en stund. Det viktiga är att visa sig med jämna mellanrum, fundera om antalet maskor i sockorna som hon stickar.

Och efter morgonkaffet, måltiderna och alla sådana bordsgemenskaper så sitter vi en lång stund och talar om dittan och dattan och särskilt gamla tider. Mycket givande.

Vi har nyss varit ute på stan, som vi också var i går, fast då i går var det nog lite hett. Vi har valt och köpt vykort och gått till posten för att köpa frimärken och valt vilket vykort som ska gå till vem. Gått hem med stopp vid skyltfönster.

Det är dock inte utan att jag blandade åt mig en rätt stark GT när vi kom hem från stan.

lördag 22 september 2012

hon har landat

Min mamma. Resan hade gått bra och hon var altert och på gott humör och allt har gått så bra så bra.

Efter rese-euforin kan det väl komma någon dipp, men hon är så nöjd så nöjd med att veta att hon har sällskap för de närmaste två veckorna och jag, jag står i givakt.

Det kan bli tidig väckning i morgon bitti om hon börjar röra på sig enligt sina finsktida vanor men då sprättar jag mig upp från min sega sömn och kokar havregrynsgröt och fixar kaffe och vad annat kan behövas.


fredag 21 september 2012

besök snart

Jag städar och ordnar. Vilket jag borde göra oftare förstås men hur det nu vill bli att det behövs en särskild orsak för att man riktigt ska komma i gång.

I morgon kommer min mamma på tvåveckorsbesök och vi ska som vanligt sova i vår utdragbara säng i biblioteket/mitt arbetsrum eller vad man nu vill kalla det och hon ska ta över vår domän, dvs. sovrum plus badrum.

Det går på rutin. Ordna om i garderoberna, se till att vi har det vi behöver närmast till hands utan att störa hennes revir.

Och när hon hon åkt är det inte alltför länge till nästa kära besök.

Ja man kunde ju önska sig ett boende med jättemånga rum och en stor trädgård, men det fungerar ack så väl så här också.

måndag 17 september 2012

Ursäkternas moder och skäms

Jag tycker fortfarande att det är för hett att gå ut. Det kan vara ett väderleksfenomen ovanligt för årstiden och jag borde kanske stiga upp tidigare för att ordna med en promenad.

Faktum är att jag hittar på alla sorters ursäkter längs hela dagen och när kvällen kommer så hittar jag på alla sorters ursäkter för att inte gå ut då heller och så ser jag till att komma tidigt i säng och så har jag klarat den dagen också utan att gå ut.

Det är ju helt förfärligt. Men sant just nu och jag undrar när jag ska komma in i den här nya tillvaron där allt blir bättre och jag blir smalare och har bättre kondis och är på allt sätt en bättre människa.


söndag 16 september 2012

Gulligt och hur ärade är vi inte

Det var nog en av de mera speciella händelserna som till en början inte verkade vara mer att en bekant ville bjuda ut oss fredag kväll för att träffas och träffa hans nya flickvän. Han är 63 hon är 58. De har båda långa äktenskap bakom sig, men det har blivit som det har blivit. No hard feelings och allt OK inom familjerna och så vidare.

Det var först sagt att vi skulle träffas på bekant ställe i centrum och "så får ni välja restaurang", för de bjuder och så går vi dit.

Det här har vi varit med om mer än ofta och det känns för att vara ärlig ibland mera som en förpliktelse än som en ynnest. Det är ju i och för sig trevligt att bli utbjuden, men att välja ett bra ställe som då faktiskt känns bra för alla osv. Jag kan i bland vara så trött att gå ut på lokal.

Denna kväll blev dock en stor ynnest. Av många orsaker.

För det första så kom vi överens om att träffas direkt på restaurangen så kommer man liksom igång med det väsentliga, dvs. maten nästan direkt och inte behöver svepa i sig så många drickor först här sen där och så kommer man nästan aldrig i gång och det blir sent och det finns liksom en dag i morgon också.

Så kommer det in sistahandsinformation samma dag, eller var det dagen innan, och det är så att de ska förlova sig och så blir det så att jaha då kommer de via oss och tur att vi nyss städade och ordnade, och J hämtar dem och de åker via guldsmedsaffären, och vi bjuder in dom till oss till att börja med och vi sitter ute på vår terrass och vi råkade ha en flaska rosa äkta skumpa i kylskåpet och han ställer sig på knä och ringar utväxlas och vi är vittnen till detta. Gulligt och tack för den äran. Har faktiskt aldrig varit med om i mitt liv.

Så hade vi en riktigt trevlig middag i ett riktigt trevligt sällskap. Det finns folk och folk. Alla är har något att komma med. Det finns ändå de människor och de tillfällen som det gnistrar om och kopplar  lite extra, det finns tankarnas och våglängdernas sammankommande och förståelse och givande utbyte av repliker.

Det blir inte alls sämre av att man hittar gemensamma kulturreferenser. Det är en kväll man går hem ifrån och känner sig tillfreds om än kanske lite lagom trött följande dag. Men lycklig.

Disclaimer:
Detta är inte en kränkning mot alla andra människor jag och vi har träffat.



onsdag 12 september 2012

Och så träffade vi Harry och Blossom också

Jag tänker på att det börjar ju vara några veckor sen vi kom hem. Det finns kanske en sista liten historia kvar att berätta om resan och som jag vill förmedla.

Det handlar om våra vänner Harry och Blossom.


Vi träffade dem på hemresedagen. Det var flera år sen sist. Blossom har fått vitt hår som senast var svart, men är i relativt gott skick och vid gott humör trots sin obönhörliga nervnedbrytande sjukdom.

Vi har haft många många goda stunder tillsammans. Det började med en affärstransaktion mellan dem och J. Sen gick det på. Vi hade middagar och annat umgänge. Vi träffades i England på små utflyktsresor. Vi har åkt med dem i valt sällskap till Jamaica och till Tobago. Vi skulle ha åkt med dem och ett sällskap på en resa till Sydafrika som vi måste avstå för det gick inte så bra för oss just då, dvs. det fanns helt enkelt inte pengar.

De ville i ett visst skede se Finland och vi ordnade en rundresa för dem för ett antal år sedan. Det var Helsingfors inklusive dagstur till Tallinn, sedan till Kökar via skärgårdsfärjorna, Åland,  Mariehamn-Stockholm och kryssning tillbaka till Helsingfors.

Om våra resor och våra resesällskap kunde jag skriva floder och kanske jag gör det nångång.

Deras föräldrar (eller var det nu förföräldrar) flyttade från Indien till Jamaica. Åtminstone Harrys föräldrar flyttade från Jamaica till England och hur nu det gick till men Harry och Blossom gifte sig och fick två barn.

De är fullständigt enastående personer. Harry har haft karriär som  cricketproffs och är nu lärare i cricket och Blossom har arbetat inom undervisning. Genom dem har vi lärt känna många andra fenomenala individer, bl.a. våra resesällskap. Och Harry, han är en man med mycken humor och hyss. En man som klarar av att leda en gruppresa med ett gäng tonåringar så att alla trivs samtidigt som regler hålls.

tisdag 11 september 2012

Lite ont i magen igen

Det har varit bestämt och biljetterna beställda redan i början av juni. För min mamma att komma hit för ett par veckor. Få uppleva sol och strand och värme och vara inom en del av familjen.

Så nu har vi syskon, tre stycken, ett allvarligt projekt med att få en nästan 91-åring hit.

Hon var här förra gången för två år sedan och det gick rätt bekvämt. Men nu börjar åldern ta ut sin rätt och det är livlig kommunikation syskonen emellan om hur hon inte ska bli nervös på flygplatsen.

Hon är en person som fortfarande kör bil och reder sig själv, men under de senaste månaderna har det kommit fram vissa svårigheter med att hålla ihop saker i huvudet. Särskilt om det har hänt mer en en sak samma dag.

Så det har onekligen kommit upp en viss lite störande känsla av huruvida det här projektet riktigt håller. Det kommer det nog att göra, men det blir nog att vidta vissa åtgärder som vi inte tidigare behövde tänka på.

Och jag får som alltid ont i magen.

Men när hon väl är här och vi får flytet så ska det nog gå bra. Det är två veckor i full givakt. Det är jag beredd att ta.

söndag 9 september 2012

Det blev inte av

Vårt middagssällskap meddelade om sjukdom och vi avbeställde restaurangen. Och så slutade vi städa och ordna men vi hade kommit ganska långt och konstaterade att alls inte vore till skada att ha det i bättr ordning i fortsättningen också.

Ja bor man för sin egen skull eller för tillfälliga gäster? Ja det är ju vår egen tillvaro det handlar om men ändå tycks man få ett extra ryck när man ska förevisa för andra hur man vill ge intryck av hur man bor och vilken bild man vill förmedla av sig själv i sin tillvaro.

Det är ju så att man har visioner och så kommer den ena vardagen efter den andra då man kanske tittar lite med ena ögat och planerar med vänstra lillfingret och så är det så oändligt lätt och skönt att bara låta bli och bli van med röran och det här grejorna som borde ha förts bort för länge sen bara väntar i hallen.

Just nu är de borta i alla fall.

lördag 8 september 2012

Oändligt svåra frågor, för svaret ligger i betraktarens öga

Jag har bytt lakan i vår säng och nu är jag alldeles svettig. Luftfuktigheten måste vara hög.

Jag har också dammtorkat och ordnat en del och en stor del av morgondagen går ut på att äntligen styra upp en del saker.

För i morgon kväll får vi ett kort besök innan vi åker till en restaurang för middag och varför måste det vara ett kort besök som detta som initierar det här ordningställandet. Man skulle väl ordna saker för sitt eget välbefinannde eller?

Å andra sidan måste jag konstatera att jag har tagit emot folk i vårt för tillfället helt kaosartade hushåll utan att skämmas det minsta. Helt arrogant inställning.

Jaja, balansen ligger väl någonstans däremellan.

Jag kan leva med oordning men onekligen känner jag mig bättre med estetik och ordning. Aningen influerad av mödernet och inredningsmode och det klassiska och minnen från våra resor och så vill man göra sin egen balans av det hela.

Ja det går ju att leva sitt liv i ett kaos som bara medger de mest fundamentala funktionerna men ett följande steg på trappan av överlevnad är att njuta av något.

fredag 7 september 2012

Kulturskillnader

Så här inför lunchfixandet så går jag in på några nättidningar för att avrunda förmiddagens arbetspass (ja här pågår förmiddag fram till cirka 14-tiden) och jag slås en gång igen av vissa bilder på det "ovårdade" utseendet hos vissa kvinnliga politiker.

Jaja, skrik och protester. Naturligt är vackert, och hurtigt är fint. Bäst i Norden är man genom att posera rentvättad i ansiktet hurtigt klädd med hjälm på huvudet invid en cykel. Jajjamensann, här cyklas det och jag är såsåså del av folket.

Det är dock inte så överallt. T.ex. i Ryssland och andra öststater räknas utseendet som en del av kompetensen. Och det kan jag förstå. Har man energi och omsorgsfullhet att sköta sitt utseende till att passa normerna så är man också fingertoppskänslan för att sköta sitt uppdrag. Hörni, det ligger något i detta. Det är inte bara ytlighet, det är insikt.

Samma gäller här i Spanien (Sydeuropa). Aldrig att en kvinnlig politiker skulle uppträda med onoppade och buskiga ögonbryn, utan lämpligt smink, kompetent gjord frisyr och en snygg outfit. Normer gäller också förstås för manliga offentliga personer.

Att en sydeuropeisk manlig politiker poserar med barnsits i bilen är helt otänkbart. I den ställningen har man både hemmafru och hemhjälp(ar).

Tycka vad man tycka vill, men så är det. Och om den här nordiska ansiktstvättade och foträta och bitvis ganska oestetiska stilen som ska simulera självständighet har jag vissa åsikter om. Självständigheten och integriteten ska komma fram i det man säger och gör och att vilja vara fin och fåfäng är inget brott och inget hinder för kompetensen.

Jaja, och nu skrik och protester om "äkta integritet".

Och ja, det är kulturskillnader, det är det ju. Men skulle det kosta så mycket att anpassa sig, åtminstone för trovärdighetens skull i internationella sammanhang.

Och i  stora världen är inte Norden någon världsmakt. Man behöver inte åka långt för att konstatera att Norge, Finland, Sverige blandas ihop och åker man lite längre så är det inte alla som vet ens var Europa ligger.

torsdag 6 september 2012

Ren och skär slöttja

Där hittade jag på ett nytt ord! Slö tillvaro kombinerad med lättja.

Ja jag har ju varit på Pilates, deltagit i ett webbseminarium om en ny översättningsprodukt som jag undrar om jag behöver och avverkat på ett uppdrag och skött undan något ärende. Men det har varit en av de här sega dagarna och J är så upptagen så upptagen och jag kan slöttja bäst jag vill. Och det har jag gjort.

Jag undrar ibland om jag någon gång senare kommer att få mitt straff för sådanahär dagar. Så här är vi ju programmerade att tänka eller hur?

Fast i bland tänker jag nog att om jag jämför all den tid J sätter på bowling så har jag också råd att avsätta tid på att slöttja ibland. Det tröstar lite.

onsdag 5 september 2012

Med all respekt för miljövård och jag undrar

Jag kokar en kökstrasa. För femtielfte gången. Det går åt tre eller fyra kastruller vatten per gång. Koka skölja och koka tills vattnet är klart och därmed är trasan fri från bakterier och lukt.

Jaha. Är det miljötänk eller ids man inte köpa en ny i butiken? Så dyra är de väl inte, och jag har inte heller någonsin jämförelsevis räknat ihop kostnaden för vatten och el för alla dessa traskok.

Om vi räknar bort priset för en ny trasa och ser det som ett helhetsmiljötänk, så då undrar jag alltid om miljöpåfrestningen för att tillverka en trasa är större eller mindre än miljöpåfrestningen för den el och det vatten jag använder för att kunna återanvända trasan. Särskilt vatten då, i våra torra trakter och utifrån att trasan kanske tillverkas med en miljöpåfrestning som kanske är lokalt sett mindre (eller större, vad vet jag). Och var vår el kommer från har jag ingen aning om.

Ja alltså det här bli man ju inte klok på hur man än funderar. Men jag ser det som ett exempel på hur man kan vrida sig ut och in och alla vägar och ändå aldrig vara säker på vad som är rätt för miljön på någon helhetsnivå.

Och då är jag inte ens något miljöfreak, men jag kan störas av bristen på helhetstänk i all den miljöpropagande vi får ta del av och vad vi förutsätts göra.

Jaja, och jag har säkert skrivit om det här förr. -- Och vågar man prutta eller. Kanske, med tanke att kossorna ändå släpper ut så mycket metan så att det kanske inte märks i helheten.

Men är då alltså mjölkdrickarna miljöfiender eller?  All industri som bygger på mjölk?

Nähä hörni, klok på detta blir man inte och funderingarna tar aldrig slut.


tisdag 4 september 2012

farmor och mormor och identitetsfrågor

Jag skrev i går ett lite kufiskt inlägg som jag har tagit bort. Det återspeglade inte vad jag ville ha sagt. Nytt försök.

Det här med barnbarn och farmorande och mormorande.

Så länge det finns ett barnbarn i en familj så är det ju enkelt. All uppmärksamhet har bara ett objekt.

Så är man i en situation med tre och man får riktigt anstränga sig för att fördela sina resurser, för det är alltför lätt hänt att den yngsta, redan på grund av behovet av eftersyn, blir mest omhändertaget och uppmärksammat.

Sen är de ju alla olika och med olika behov och man får ställa om sig hela tiden.

Så har vi det här med farmor och mormor. Som att jag avundas en viss person jag känner som har hittat ett eget namn som sammanför båda. Jag funderar febrilt på samma sak.

För när vi t.ex. umgås med svärsonens föräldrar och de kallas  fammo och faffa så blir jag varje gång lika drabbad av den omedelbara tanken om att "det är ju vi som är fammo och faffa -- nähä, jaha -- det här var ju en annan situation, här är vi ju mommo och moffa".

Fyra år av enbart farmorande och farfarande har satt sina spår som tycks vara svåra att ställa om.

Och så tycker jag att fammo och faffa är J:s föräldrar och mommo och moffa är mina föräldrar, för med det har vi levt cirka 30 år och hur ska jag åtgärda det då?

Om det här med att lätta på trycket i bland

Jaha, ska inte vara så arg och less i dag. Det är dock svårt nuförtiden att läsa tidningar och följa med nyheter utan att himla med ögonen eller slå sig för pannan, och så kommer resten av det negativa och med på köpet.

Men det är väl så att om man aldrig är arg så är man aldrig riktigt glad heller. I det stora hela och i jämförelse har jag ju faktiskt inget större att klaga på vad gäller min tillvaro, trots att det alltid går att hitta aspekter som kan gnaga.

På tal om att tillåta fasadkrackelering så kommer jag med värme ihåg "elaka timmen" som vi då och då unnade oss med vårt favoritsällskap under Kyrkslättstiden. Det var en magisk stund när det vara fritt fram att lufta sina mindre socialt accepterade tankar om andra. I stället för att säga t.ex. "jo du vet att jag nog tycker om X, men..." så var det bort med alla eufemismer och omskrivningar och rakt på sak.

Efter det så stängdes ventilen och vi återgick till socialt accepterade koder.

Det var ganska roligt det var det. Och det kändes så tillåtet på något sätt, att inom satta ramar slippa låtsas en stund och bara säga som man tänker.

Jag måste väl betona att det här var under väldigt kontrollerade former, ingen blev någonsin mobbad på riktigt eller så. Det var som ett litet hemligt sällskap som utbytte förtroligheter som aldrig kom ut och som aldrig skadade någon.

måndag 3 september 2012

Några lösa åsikter just nu

Jag är så innerligen trött på den här eurokrisen och allt annat krisande. Allt går på repeat och tar aldrig slut känns det som. Gör en riktig kaboom-kris och gör om allt. Eller något åt det hållet. Men varför ska man måsta leva i en tillvaro utan goda nyheter?

Jag känner mig illamående när jag ser folk med för mycket tatueringar. Hur jag än försöker vara liberal så tycker jag att det är urfult. Inte snyggt alls.

Det är ju för hemskt hur folk klär sig nuförtiden. När jag går ut på stan är det kanske en av hundra som jag tycker är stilig. (Jag är tyvärr inget undantag, för jag har gett upp och undrar var hitta inspirationen.)

Jag kan av och till tycka att Spanien särskilt just nu med alla politiska och andra problem är bara skit. Klimatet är bra, utom när det är för hett på sommaren, men det ljuset, ack det ljuset under vintern hos oss. Jag kan ibland fundera var jag egentligen vill bo och det är nog en väldigt osannolik kombination av många olika förhållanden.

Jag skulle vilja bo i något större. Där det finns plats för barns och barnbarns besök och där vi alla kunde vara under samma tak och ha det mysigt. Ja och vem finansierar det då?

Jag avundas folk med "riktiga" fötter. Jag är praktiskt taget plattfotad och saknar lymfkärl i fötterna så de kan svälla upp något förfärligt och det är inte alls roligt. Jag kan kategorisera folk utifrån vad slags fötter de har. Typ "lyckans ost, du har så fina fötter". Undrar ibland om någon ser på folks fötter, utom jag då.

Jag undrar ibland hur länge jag ska leva. Och hur slutet ska bli. Jag är ganska fatalist i fråga om levnadsfilosofi och jag har inte som mål att leva så länge som möjligt. Varför skulle man det? Bli tröttare och mer förvirrad och sannolikt bli "o-omhändertagen" av personal som inte ser åldringar som personer. Varför förnedras man till ett kollektiv av gamlingar trots att man  fortfarande är en person?  Ja man anpassar sig och godkänner den oundvikliga förändringen och nollningen.

Det är skit att bli gammal, sa den goda pippimamman Astrid.

Ja det blev kanske lite negativt det här. Så är det då och då. Vi får återkomma i andra tecken.




söndag 2 september 2012

Bort allt vad oro gör, bort allt vad hjärtat kväljer

Min kamp mot tingens oordning och oestetik fortsätter. I dag har jag stuvat undan nästan allt extra som bara finns framme och stör, och det är ingen lätt uppgift i ett litet hushåll som vårt.

Det är att ta till de opraktiska garderobernas minst tillgängliga höjder och hörn, godkänna att oestetiken flyttas till en mindre viktig plats och faktiskt så har jag stuvat något under och bakom soffan. Alltså på riktigt. Bara för att få undan och ny energi att förnya och förbättra. Bereda för må bra-lösningar.

Detta kan kanske kännas som yta, men det är nog djupare än så. Att stiga in i och vistas i ett bra och estetiskt utrymme ger stor glädje och livsinspiration. Och det vill jag helst ha varje dag.

Funderar dock ännu på vilka vägar och vilka medel som ännu krävs.

Efterskrift: Det går ju att leva i många sorters förhållanden bara man får sina grundläggande behov tillfredsställda, men så strävar man ju också efter att känna sig väl på någon nivå och jag skulle tro att en liten blomvas i en betongöken kan hjälpa att tända lite värme i hjärtat. Som en liknelse. Öhhh, kanske lite överdriven, men jag antar att ni förstår estetikens och de värmande sakernas betydelse.






lördag 1 september 2012

Min skam eller inte - silverfiskar

Jag har städat i köket. Dammsugit bort smulor, styrt upp omgivningarna kring brödlådan, brödrosten och kring vasken.

Sprutat en hel del BioKill. Inte direkt på skärbrädan men i hörn och så.

Det är nämligen inte roligt att jaga silverfiskar längs ytorna och i vasken när man lagar frukost eller mat.

De lär ska vara ofarliga men jag har lite noja där och jag får "nu har det inte städats tillräckligt"-syndrom när de dyker upp.

Men dyker upp, det gör de. De kan leva på sig själv hur länge som helst, och när de en gång finns i hushållet/strukturen så är det kallat för ett evigt krig. De lever ju på minsta lilla smula eller mjäll eller annat. Eller papper.

Finns det någon som har koll på en evigt fungerande kur?