måndag 30 juli 2012

slutspurt

Vi är snart på väg till kvällsmål med en kär bekant på en kär restaurang.

Jag känner mig kluven. Trött på restauranger. Lite glad för det är bra att komma sig ut. Men jag har siktet så inriktad på vår resa att jag nästan inte kan vänta och allt annat före det känns som för mycket.

Jaja, var sak har sin tid och allt det där.

Nu ska jag byta kläder och pricka ut ansiktet och ögonen. I morgon kväll vill jag vara hemma och packa och ställa mig.


söndag 29 juli 2012

Dags att börja slappna av

Jag har mitt sista arbetsuppdrag innan semestern under kontroll.

Det kommer att bli enkelt att packa inför resan för allt blir fritidsbetonat.

Ikväll är sista konsertkvällen men jag behöver inte gå ut på någon middag.

Jag håller på att förbereda min bärbara dator inför resan.

Snart kommer J hem från sin söndagsbowling och vi ska äta uppvärmd kinamat till lunch.

Mycket märkvärdigare än så är den har dagen inte och det är jag är riktigt nöjd med.

lördag 28 juli 2012

Det sedvanliga sista veckan i juli-gnället

Av alla veckor på året så är den här sista veckan i juli på något sätt värst.

På ett sätt just den här gången  bra också, för jag sitter med mina anteckningar och gör reseförberedelser och plockar ihop saker och längtar.

Men annars. Dagarna och jobbet går enligt bekanta rutiner. Men så kommer eftermiddagen-kvällen och de evighetslånga och trötta och jag vet inte vad jag ska orka göra-timmarna fram till att det är dags att infinna sig någonstans cirka halvnio. Träffa folk (ja ursäkta alla, ni är trevliga, men det är något med den här tvungna rutinen jag inte gillar), välja något att äta på en meny. De flesta vi går ut med förväntar sig på något sätt att vi ska rekommendera och välja och mina axlar är oftast alltför spända. Koppla av, inte.

Och ändå går jag inte på de sena konserterna. J gör det och stiger ändå upp före mig och jag är varje gång orolig för hans orkande. Han sover förvisso en stund på dan och har bra stresstålighet men jag har inte.

Ja det var det gnället. Tack för ordet.

fredag 27 juli 2012

Lagom är bäst, eller

Det är en devis som jag inte alltid klarar av.

Nu har jag i alla fall kommit hem från en middag ute och övriga sällskapet fortsatte med att gå till Eras de la Sal, utomhusscenen vid havet där det är internationell körtävling på gång. Börjar klockan 23, avslutas kring ett och så kan det lätt bli att sitta med sällskap och därefter komma alltför sent i säng. Stämningen är magisk och så vidare.

Inte för mig nu. Sova är det bästa jag vet.

Välja. Få en känsla av been there done that och så väljer jag  bekvämligheten i stället.

Nedräkning. Två middagar ute tills vi åker i väg.

Jag kan dock älska känslan av att sitta med en dricka och en tidning vid en bardisk och lyssna på vad som pågår i närheten medan jag väntar på ett sällskap som snart ska infinna sig.

sommarens första lilla regn

Det regnade lite i går mot kvällningen. Ett regn som torkade upp nästan omedelbart i den rådande värmen men som lämnade sina lerdammiga droppspår överallt utomhus. Vår lilla terrass ser förfärlig ut men jag tror jag låter bli att städa innan vi åker.


torsdag 26 juli 2012

nedräkning pågår

En lite otålig dag till. Uppladdning inför tror jag årets viktigaste resa pågår.

Ja eller. Alla resor och upplevelser är ju viktiga på sitt sätt, liksom vardagen också. Men visst är det något särskilt med att träffa barnen och deras familjer. Extra fest. Jag ser också väldigt fram emot ett par inledande dagar hos vår långvariga vän. Det blir en lovande inledning.

Jag vill äta kräftor, jag vill grilla god korv, jag vill bada bastu och doppa mig  i vatten, jag vill ... så många saker som jag ser fram emot.

Både i Finland och i England.

onsdag 25 juli 2012

Livet är oförutsägbart förvisso

Vi har fått veta att en av våra vänner i Norge, en person som alltid har varit  positivheten och hälsan personifierad liksom hans fru, har drabbats av hjärnblödning och det återstår mycket terapi. Han kan prata men inte gå. Ännu.

Fatta och få in.

Så kan det hända för vem som helst och när som helst och jag tänker i bland när vi åker hit och dit och upplever smått och stort och det kostar pengar som vi borde avsätta för pensionen, men det gäller att göra saker så länge man kan.

För det kan bli ett plötsligt stopp. Eller så lever vi alltför länge och undrar hur vi ska få mat för dagen.

Ja livet och framtiden, det vet man inget om och jag föredrar att inte oroa mig. Kommer tid kommer råd. Om det så må vara ättestupan.


tisdag 24 juli 2012

När man gör bort sig, igen

I morse, på min Pilates Reformer-session med välbekant lärare. När vi gjorde sluttänjningar så undrade hon hur det kommer sig att jag är så vig. (Kan stå med handlatorna mot underlaget med raka ben.) Jag svarade med något helt fel. Språkligt sett.

Att man har dessa morgnar utan rätta inställningar i huvudet, att man måste skämmas efteråt.

Tid - gå snabbt! Tid - gå långsamt!

Nu vill jag vara på väg NU på vår runda i Finland och England. Jag kunde gärna stryka nästa vecka ur kalendern.

Men sen vill jag att tiden går jättelångsamt medan vi är på olika ställen med älskat och efterlängtat sällskap.

Njuta hos vår bästa vän, träffa familj, hålla barnbarn i famnen, vakta barnbarn och umgås, umgås, umgås. Suga in. Få kära minnen.

Vädret får vara hur det vill, men någon dag utan regn skadar inte alls.

måndag 23 juli 2012

Ett vattenhål på vägen

När vi åkte längs den här vägen som kändes utan slut och när J kände att nu måste det finnas en paus avvek vi på ett ställe som J hade hört talas om.

Det heter något och detta kanske kan jag leverera senare. Det såg ut som något gudsförgätet med en infart längs en sandig väg och en futtig fasad och en gård där det stod ett antal bilar. Vi ställde vår bil i skuggan framför något som såg ut som ett garage och kollade med uppdykande personal att det är OK.

Väl inne beställde vi två cafe cortado (det är som cafe solo med en liten skvätt av mjölk) och jag fick en god portion Magno brandy (hon hällde på tills att jag sade att det räcker).

Men alltså. Hur ska jag beskriva. Ett vattenhål som alltid har funnits, jag antar att nära lokala är stamgäster. Carne a la brasa, kött över eld och efter det en urgammal ugn för efterstekning.  Turistkrimskrams. Gammalt och modernt i en salig och absolut förfärlig blandning. Stilfaktor noll. Charmfaktor enligt val. Jag tror att jag vill återkomma om det beger sig.

En färdsträcka kan vara på många sätt

Vi konstaterade längs den långa vägen att det är ganska dödande tråkigt att snabbast möjligt ta sig längs landsväg från Costa del Sol till Costa Blanca.

Men vad gör man. Det är dåligt med direktflyg mellan Malaga och Alicante och alternativet via Madrid kostar en förmögenhet, tar man tåget måste man åka via Madrid. Åka buss tar minst åtta timmar. Så det blir lätt bil.

Om man har massor av tid kan man ju köra längs mysiga sekundärvägar och kanske övernatta på tjusiga ställen eller  ha kustvägen som ett alternativ, men annars så är det motorvägen via Granada. Höga berg och djupa dalar. Tunnlar och viadukter. Halvöken med torra och färglösa växter här och där. Vintertid riskerar man fastna i snön som finns på höjderna kring Granada, även på vägarna.

Så konstaterade vi att någon gång, vid tillfälle, borde vi besöka de berömda grottorna vid Nerja.




När ett hotell överträffar förväntningarna och annat är överraskande dåligt

Nu ska jag avrunda den helhet som vår vistelse i Puerto Banus och Costa del Sol innebar och förmedla några iakttagelser från vårt hotell. Som var bättre än förväntat faktiskt.

Fancy inredning och helt klart inriktat på festande ungdomar. Engelska som huvudspråk. Grönt led-ljus i korridorerna.

Det kändes illavarslande, men. Rummet var modernt men vilsamt inrett i en gråskala, täckena var tillräckligt tunga och framförallt så fanns det inga störande ljud.

Vi beställde full engelsk frukost i stället för det vanliga morgonmålet. Packade in oss i hyrbilen, körde lite och parkerade och gjorde en svettig promenad i småbåtshamnen i Puerto Banus. Där fanns allt från småbåtar till fyrdäckade yachter. Lyxbilar parkerade invid hamnbassängen. Och vanliga bilar också.

Vi körde en bit längs strandvägen Marbella, Fuengirola och vad där nu finns. Bedrövligt var vår känsla. Så fullständigt enormt fullbyggt och turistiskt, inte så välskött hela vägen heller, ångestkänsla. I jämförelse är våra trakter riktigt mysiga faktiskt.

Efter en bit fick vi nog och drog upp till motorvägen. Det återstod en lång sträcka att köra för att komma hem.

Lördag i Madrid och Marbella

Fredagkvällens middag på hotellet med vårt sällskap började efter tio och slutade efter midnatt. Gott men för mycket, som alltid. Gott sällskap dock och utbyte av åsikter. Alltid givande.

Efter lördagförmiddagens möte tog vi fyra som skulle till Marbella en taxi till Atocha, stationen där Ave-tåget avgår till Malaga. Världens härligaste taxichaufför. Intelligent humor. Vi hade god tid på oss i loungen och jag  jobbade lite. Jag måste säga att det här snuttjobbandet här och där mellan varven ger resultat och jag fick sannolikt ihop en hel arbetsdag under denna resa, utan att gå miste om något väsentligt av händelser eller upplevelser.

Höghastighetståget mellan Madrid och Malaga levererade. Två timmar fyrtio minuter. Hyrbil från Malaga station till tillställningshotellet i Puerto Banus (Marbella). Kort möte med stiftelsens styrelse. Hektiskt och synnerligen svettigt ombyte i damernas toalett (inte tal om att hinna till vårt hotell), mycket oglammigt.

Tillställingen inleds med skumpa och mingel och jag sitter lite undan och försöker skrapa ihop bitarna av mig själv.

Så högtidlig tillställning, sedan stående plockmat och mingel inför middagen. Gott, trevligt. Att stå i festskor en dryg timme leder dock till domnade fötter kan jag intyga.

Middag ute vid hotellets poolområde. Klädda stolar och vita dukar och massor av glas och tallrikar och bestick. Skarpa hovmästare och duktiga servitörer. Ovanligt god mat för att vara en masstillställning. T.ex. huvudrätten filé stekt till perfektion, lagom röd inuti. Levande underhållning av hög klass, riktigt njutbart. Trevligt sällskap vid bordet.

Och hon var säkert trevlig hon också som satt mitt emot vid det runda bordet och som jag inte nådde att prata med. Men det var en ganska inte så ung person med ett sönderopererat ansikte. Läppglans på ankläppar, rynkor däromkring.


Och när allt var slut åkte vi till vårt närliggande hotell som jag hade så många förutfattade och illavarslande meningar om och helst skulle jag ha åkt via ett apotek och skaffat öronproppar.


Det var ändå alls inte så illa.




fredag 20 juli 2012

Lite dramatik och lite leda

Efter en halvhektisk förmiddag med att packa och J med sina sista ärenden kom vi till järnvägsstationen i Alicante och hade knappt kommit in i loungen när vi träffade på vårt resesällskap som hade samma destination och samma möte att delta i.

Resan rätt behaglig utom att jag före lunchen höll på att få hungerkris som J löste med en påse crisps från cafeterian. Mina hungerkriser är inte att leka med för jag blir arg som ett bi och hela tillvaron går i sank, och sen har jag väldigt svårt att lyfta mig.

Efter Albacete kom lunchen och den satt verkligen väl. Jag åt upp allt. Gazpacho, en bit fiskmousse, spenatpasta med tomatsås med grönsaker, fruktefterrätt, kaffe. Mätt och nöjd.

Så närmar vi oss Madrid. En kraftig inbromsning och ett brak ute mellan vagnarna. En i sällskapet stod i kö för toaletten, miste balansen och slog huvudet i ett hörn. Blod och ambulansbeställning till perrongen. Många personer som hjälpte. Offret vid gott mod. Har inte hört utgången.

Så en tradig arbetseftermiddag på hotellrummet. Nu är mötet slut och middag väntar.

Tillägg: Offret deltog i middagen med oss. Med förband på huvudet och vid gott mod.


tisdag 17 juli 2012

Så blir det ett sånt veckoslut

Så nu är allt klart och bokat  med veckoslutets planer. Det blir att till början åka tåg från Alicante till Madrid på fredag, J har sina möten och jag sitter väl och jobbar på hotellrummet under tiden. Hotellet är inte centralt beläget direkt, och det passar mig att jobba på min nyss installerade bärbara. Ta sig med färdmedel till stan och pinas i hettan är ingen lockelse.

Har att se fram emot en god middag fredag kväll med mötessällskapet. Vi har varit där förr och hotellet har en av de bästa restaurangerna i norra Madrid. Det noterade vi också vid vårt senaste besök där.

Lördag efter avslutat möte tar vi AVE till Malaga. Det ser jag faktiskt lite fram emot. Sitta och koppla av på tåget och bli serverad lunch i 300 km i timmen.

Väl framkomna till tågstationen i Malaga väntar ett antal moment. Vi måste få ut en beställd hyrbil, vi ska köra till Marbella, vi ska hitta vårt hotell, byta om för kvällens tillställningar. (Och jag borde hitta och skaffa en ny somrig långklänning innan vi åker...) Tidsmaginalen är knapp. Och mellan varven förväntas jag delta i ett stiftelsemöte.

Så har vi en osäkerhetsfaktor, det är vårt hotell i Marbella som J bokade på grundval av närmaste läget till tillställningen och efter att ha kollat så tycks det vara ett riktigt partyhotell, och det går inte att avboka mera. Ja, antingen får vi nattsömn eller så får vi inte.

Hursomhelst, söndag morgon tar vi bilen och åker hem till Torrevieja.

Det kan nog bli någon av dessa diverse små upplevelser detta.

söndag 15 juli 2012

nästa gång tänker jag insistera på det här med tider

Vi var utbjudna på middag i går. Av en finländsk familj med barn, yngsta drygt fyra. De ville att vi väljer restaurang och de ville ha paella och de ville ha mat klockan 19, ja kanske 19.30.

Det fungerar inte så här. Tiden alltså. Ingen restaurang öppnar köket förrän klockan 20 tidigast och så tar det en halvtimme att göra en paella.

Vi/jag gjorde ändå vissa försök (trots att vi visste) att titta in och fråga på ett antal ställen, men det enda som finns 19.30 är en ensam stackare som utsetts att vakta stället och servera dricka och tapas för den som vill ha. Och de är inte många, det är tomt överallt den tiden.

Nåväl. Vi satte oss på en uteterrass för sangria och läsk för barnen. Gick till matställe. Åt god mat. Trevligt sällskap och otroligt väluppfostrade barn. Stället fylldes och när vi gick närmare klockan 23 var det kö till matborden.

Fullt av folk på alla serveringar längs hemvägen.

Tog oss en avrundare vid bardisken på ett ställe nära oss och varvade ner. Fullt. Köer till matborden. Personalen kilade på som bara den. En av damerna bakom disken gjorde riktig multitasking - blandade ihop en sangria, tappade upp öl, bokförde beställningar allt medan hon samtidigt snappade upp vad en servitör ville ha för sorts drycker till borden. Beundrar men avundas inte. Medan de fortsatte kila på i säkert flera timmar hade vi lyxen att få gå hem.

Jag var ändå ganska trött och lite arg när vi kom hem. Skoskav trots väl ingångna skor. Hettan och värmen. Viss ansträngning med nya människor hur än trevliga, jobba på att smälta intryck och så.

Dusch och i säng med en tröstande bok.

fredag 13 juli 2012

En salig röra

Vi funderade på det ska bli till middag. Det har inte handlats på sistone. Det var tal om kinamat och så konstaterade vi att i går hade vi en misslyckad hämtpizza och i förrgår kinamat så kanske det får bli en röra av vad som finns i kylskåpet och vadsomnufinns.

Således hackade jag lök och vitlök och rester av tre färgers paprika. Allt detta frästes i olivolja.


Så skar jag upp ett antal minitomater som hotade att bli för gamla, och slängde dem i pannan.



Så tog jag fram en burk tomate frito (krossad tomat med kryddor) och en konservburk med kikärter som jag sköljde av.


Så fick det puttra lite.


Under tiden skar jag upp lite hetkryddad chorizo. Fiskars fileringskniv är alldeles utmärkt för ändamålet för chorizon låter sig inte skäras med taggad kniv. För då  fastnar det och har sig.


Den hamnade i pannan och så fick allt puttra lite till under lock.


Och när J kom hem fick han avsmaka och tyckte att det enda som saknas är lite svartpeppar. Tillsatt. Återstår att avnjuta. Rödvinsflaskan är öppnad.

Trolleritrollera, men det är ju klart att nångång måste man gå till butiken för påfyllning i alla fall.


kanske lite gala i Marbella

Vi är som tidigare konstaterat medlemmar i den världsomfattande välgörenhetssammanslutningen  Lions. Det är något som är win-win för oss och många andra, för utöver insatserna för att samla in medel som delas ut till  välbehövande finns det också utrymme för socialt umgänge mellan likasinnade och välmenande personer. Det blir ett nätverk, och nej, det är ingen sekt! Ingen politik, ingen religion. Bara välgörenhet. Som vi betalar för att få delta i.

Det har för vår del betytt ett antal resor (helt på egen bekostnad!) till olika slags tillställningar i Spanien, nya vänskaper och upplevelser.

Nu ligger det på lut en grej i Marbella, det är högtidlig öppningsceremoni för en ny klubb (bra i Marbella för där finns det pengar och nya klubbar behövs) och därpåföljande galamiddag. Den nationella stiftelsen deltar och eftersom jag numera är del av den (jag, en utlänning, en kvinna bland alla dessa män) så borde jag gärna delta. Med glädje och spänning, har aldrig varit i Marbella förr, och det finns säkert personer som det är bra att träffa.

Det blir en lite knölig resa, för J har i egenskap av zonchef kabinettsmöte i Madrid den 20 och 21. Tillställningen är den 21. Jag hade tänkt att inte åka med till Madrid den här gången, men nu verkar det bli så i alla fall och så får vi försöka hitta ett AVE-tåg (höghastighetsförbindelse) mellan Madrid och Malaga på lördagen för att kanske nätt och jämnt sladda in på tillställningen. Måste dock hinna byta om till galaklädsel för det.

Så måste vi övernatta i Marbella och sedan åka hem på ett eller annat sätt. Väntar på bekräftelse om hotell och sen kan vi betala in vår kuvertavgift och fixa resebiljetterna.

torsdag 12 juli 2012

alltför ofta missade möjligheter

I går eftermiddag gjorde jag slag i saken. Iklädde mig baddräkt och en tunika ovanpå, tog med mig hemnycklarna och ett par strandhanddukar och gick de några hundra metrarna till närmaste strand.

Satte mig nära vattenbrynet  bredvid en familj (som jag tänkte att nog märker om någon försöker knycka de gömda nycklarna - till vilken nytta förresten om det står varken namn eller adress), satt en stund och iakttog, och så gick jag ut i det varma vattnet och simmade runt en stund.

Satt och torkade lite. Iakttog lite mera. Gick hem, duschade bort saltvattnet. Fortsatte jobba lite.

Det var första doppet i Medelhavet i år. Jamen så skönt. Men att få det till.

onsdag 11 juli 2012

Äntligen och inför fakta

Det här med att bli äldre och förfallnare. Ambitionsnivån sjunker för man är ändå förbi den där vissa gränsen där fåfängan brukade vinna. Det är mer än lätt hänt att principerna blir lösare och tillvaron lättjefullare. Man unnar sig. Sitter mest framför datorn eller teven.

Resultatet låter inte vänta på sig och man känner sig allt annat än okej.

Vi har nu efter tips från en bekant inlett ett "vänligt" träningsprogram som siktar på att man efter en skälig och rimlig tid ska kunna springa 5 km. Jag som aldrig har sprungit i mitt liv sådär på riktigt.

Hur det än utfaller, huvudsaken att vi gör något. Det kan gott hända att på olika tider, för vi har efter morgonens första försök olika uppfattningar om vad som är rask gång.

Viktigast. Ge inte upp nu.

måndag 9 juli 2012

Mitt andra varv med en ny generation

Ja första varvet med en ny generation var ju mina egna barn.

Jag har lyckligt nog via nätet och elektroniska medier fått ta del av ett antal nyliga foton av barnbarnen.

Dem bläddrar jag i alltsom oftast mellan varven som en åldring i sin fåtölj på vårdhemmet som med darrande händer tar fram ett av sina fotokuvert och tittar igenom igen, igen och igen.

söndag 8 juli 2012

Undrar

Nu sitter sonen på planet på väg hem till sin familj, sin tillvaro, sin bas. Det var härligt att umgås och prata de få timmar tillsammans som fanns att tillgå. Och jo det finns känslor just nu.

Det börjar bli ett år sen de flyttade bort. Det är nostalgiskt och vemodigt och bitvis svårt att tänka på men de har det bra nu.

Vi fortsätter med vår tillvaro här med det som det innebär. Juli månad är som vanligt arbetsfylld och socialt intensiv.

Och när det blir augusti ska vi göra vår barnbarnsrunda till Finland och England. Försöka ta igen allt på några futtiga dagar. Eller. Det går ju inte.

Det är att finna sig i att vara en avståndsfigur som dyker upp då och då.

lördag 7 juli 2012

Onödigt överflöd

I går fick vi vår jacuzzi fixad, det var ett antal luftventiler som hade gått sönder och jag fick bannor av teknikern för att ha trampat på dem i samband med att använda badet som duschkar. Det kommer jag nog att göra i fortsättningen också, men undvika att trampa på ventilerna. Eller hitta på något system.

Hur som helst, nu när härligheten är i skick har jag tappat upp ett bad för sonen som kan behöva lite vattenmassage efter en hård dag med genomgång av deras grejor.

"Vad man samlar på sig, det är inte klokt" sa han, och jag kan inte annat än vara överens.

Man borde nog tänka sig för tusen gånger innan man skaffar något, samtidigt fräschar det ju upp med förnyelse och så kommer det in presenter och ....

Svårt.

fredag 6 juli 2012

Allt är givet människan som lån

Vi har vår son på ett kort besök. Han ska reda ut deras saker, vad de ska flytta över till UK, vad som går till annat.

Vi har ätit middag, han ska snart gå ut och träffa vänner.

Han ska sova hos oss mellan varven. Han är gott sällskap.

Men han är inte längre helt och hållet vår, har inte varit det på länge. Men ska det ju vara.

Vad jag glädjer mig över är att han vill vara del av oss när det beger sig.

torsdag 5 juli 2012

God mat är gott

En av mina favoriträtter är purjo-potatissoppa som jag spetsar med lite balsamvinäger. Soppan innehåller smörstekt potatis, purjo och lök, sedan kyckling- och grönsaksbuljong, vatten. Till slut creme fraiche, salt, peppar och balsamvinäger enligt smak.

Häromdagen gjorde jag en variation med stekt bacon och små broccoliknippen stekta i baconfettet. Det var så gott att jag höll på att få dåndimpen.



Nästa gång kommer jag dock inte att använda mixern, utan potatisstöt, för att få lite mera struktur. Soppan behöver inte, tycker jag, vara så jätteslät.

Jag var ensam när jag gjorde soppan så det blev över och i dag åt vi den uppvärmd med små bitar av chorizo picante (hetkryddad chorizo-korv) som fick vara med när den puttrade lite på uppvärmning. Variationerna är ju oändliga.


onsdag 4 juli 2012

och så vardagen då

Den är inte så illa den heller.

Den här bröllopshelgen med allt vad det innebar var verkligen mycket givande och värmande på många sätt och det känns otroligt vilken skillnad några dygn kan göra. Upplevelser. Tankar. Iakttagelser. Perspektiv. Minnen.

Och nu sitter jag vid min arbetsplats mesta delen av dagen och faktiskt njuter av mitt arbete och tycker att tillvaron är okej och undrar vad mer man kan begära.

Jo det kan ju finnas saker, men jag väljer att tycka att jag har det mer eller mindre bra och det är okej. Nu. Vad framtiden för med sig, ja det för den med sig.

och så hemresan den 1 juli

Tidig uppstigning. Efter kort frukost ut till taxin och efter de senaste dygnens hetta kändes morgonen rentav kylig med sina 22 grader.

Ensamma i en tågvagn den halvtimme det tog mellan Lleida och Tarragona. Vem annan vill åka en söndagmorgon klockan 8?.

Ankomst till Ave-stationen utanför Tarragona. Taxi till "vanliga" stationen för att borda Euromed till Alicante 2,5 timmar senare. En mycket enformig väntan på en mycket tråkig station. Vi hade löst in bättre biljetter men det fanns ingen specialsal som det borde finnas. Vi var hänvisade till en liten väntesal, en skramlig cafeteria och inga uttag för datorerna. Toaletten på stationen var ur funktion och man hänvisades till en förfärlig betaltoalett utanför.

Ja vad annat kunde vi än skratta åt eländet. Ja alltså byt inte tåg i Tarragona.

Hade vi vetat bättre hade det varit värt att åka till Barcelona även om man åker en liten sträcka av och an.

Tågresan mellan Tarragona och Alicante gick ungefär enligt noter, även om det igen var gamla Euromedvagnar. Kring Valencia var det apokalyptisk stämning för himlen var mörk av rök från skogsbränderna och röklukten trängde sig in i tåget. Sen närmade vi oss Alicante och allt kändes bra igen.


och så själva bröllopet och Huset

Ja det här är en lite lång historia med husbeskrivning och allt.

Efter frukost blev det småningom dags att styra upp sig, klockan 12 skulle vi lämna hotellet. Samling nere i aulan och fördelning av gänget i bilar och så åktes det mot Bell-loc, en liten ort utanför Lleida.

Väl framkomna visade sig fincan vara en urban sådan, ett stort hus längs en smal gata mitt i stan. Ja det var det största enfamiljshus jag någonsin varit inne i. Pinfärskt, alla detaljer ännu inte på plats. Det var välkommen och lite allmänt yrande runt och så guidades vi till "ceremonisalen" (som jag tror kommer att bli vardagsrum) där cirka 70 stolar var ordnade i rader. Blomsterprydnader och sånt som hör bröllopsfirande till.

Brudgummen med sin bestman tog emot bruden som leddes in av sin far med käpp så det var lite knöligt men gulligt. Hela ceremonin var informell, familjär och inofficiell, för brudparet var i själva verket gifta redan. Det hade inte gått att få dit borgmästarn just denna lördag, så de hade fixat den detaljen ett par dagar innan. Högtidlighet saknades ändå inte. Bestman, brudens bror och brudgummen sade några ord. Ringar och löften utväxlades. Bruden var kanske ändå lite nervös för brudgummens ring hamnade på fel hand, vilket han diskret rättade till.

Efter ceremonin var det skumpa och "pica pica" (små plockrätter) som cateringen hade fixat uppe i andra våningen, i utrymmet som leder  till simbassängen och solterrassen.

Under tiden inbjöds en liten grupp beståendes av tre personer av arkitekten (från Barcelona), som även var bestman, att ta en tur i huset. Således travade vi trappor upp och ned och öppnade dörrar och gick in och ut ur olika rum och badrum medan arkitekten förevisade och förklarade. Jag tappade i tidigt skede räkningen på alla sovrum och badrum. Det fick jag i alla fall ungefär klart för mig att markvåningen bestod av ett par vardagsrum, matsal, köksutrymmen inklusive stort separat skafferi, arbetsrum, biorum och ett antal toaletter samt lite åtskilt på något vis ett enormt utrymme för klädvård och en separat bostad för tjänstefolket. Ja vi prövade visst hissen också.

På andra våningen gästavdelning (ett par stora sovrum med eget badrum), ett stort "hobbyrum" (där lunchen intogs, 70 personer sittande vid bord och med betjäning till borden), ja och så var det solterrassen och simbassängsutrymmena.

Tredje våningen (ungefär ovanför simbassängsutrymmet) familjens sovrum, hur många minns jag inte, inklusive sina badrum, klädkammare und so weiter. Utsikt över solterrassen och bassängen.

Bottenplan med garage för cirka 15 bilar och tekniska utrymmen för luftkonditioneringen, simbassängen osv.

Duktig arkitekt, fina och praktiska lösningar och fint ordnat med ljusintag vilket inte är alldeles lätt på en stadstomt utan ljus från sidorna.

Hursomhelst, allt detta på knappa 1700 kvadratmeter boyta.

Efter rundan med arkitekten hann vi ännu få goda tilltugg och skumpa innan det var dags att förflytta sig till lunchborden.

Efter lunchen med allt vad det innebar av mat och dryck och umgänge och sprakande bröllopstårta så var det drinkar och dans invid simbassängen. Blev inte så långvarigt för vår del. Tacka och bocka och tillbaka till hotellet.

Byta om och ner till hotellets cafeteria där övriga långväga gäster samlades och vi hade en avrundande samvaro.

tisdag 3 juli 2012

fredagen den 29 juli när vi åkte till Lleida med tåg från Alicante

Vi var lite besvikna på att Euromedtåget var av en gammal version och det fanns inga eluttag mellan bänkarna. Sparsamt med datoranvändning med andra ord. Dessutom har de bantat ner på vad som bjuds i "bättre klass". Ja vad kan man vänta sig i dessa tider. Men det var ganska OK.

Så kom vi till Tarragona och skulle byta till Ave mot Lleida. Det var inte helt utan sina sidor, för från den ena stationen till den andra är det en god sträcka som kostar 25 euro i taxi. Vi var förberedda på detta, om än först när vi beställde biljetterna så var vi inte.

Vår korta och ganska olyxiga färd med Ave mellan Tarragona och Lleida tog 24 minuter och vi hann knappt med en liten dricka. Vi kom dock upp i 299 km i timmen. Väldigt mjuk framfart, i de högre hastigheterna svängde det lite av och an. Utetemperaturen visade upp till 36 grader.

Taxi till hotellet. Väl tilltaget rum men luftkonditioneringen var inte så effektiv så det var lite svettigt. Inget matställe öppet på hotellet och vi var hungriga. Fick tips i respan om ett ställe mitt emot dit vi tog oss utan att avdunsta i hettan.

Efter den sena lunchen var vi rätt dästa och tänkte att någon middag blir det nog inte.

Vi gick i alla fall ner till hotellets cafeteria halvniotiden där  det knappa tiotalet långväga gäster sammanstrålade en efter en och så kom brudparet närmare tiotiden på kvällen. Det fanns en beställning gjord på en bättre restaurang och dästa eller ej, man hänger med. En bit utanför stan.

Det var en överdådig plockmiddag med lokala specialiteter och lyckan med det är att man kan plocka lite eller mera, för min del lite. Gott. Skivor av jättetomat, sallad, friterade bitar av kronärtskocka, stekta sniglar med vitlöksmajonnäs, massor av annat. Tog en Fernet Branca på det.

Där satt vi och hade det trevligt och strax efter midnatt bröts taffeln.

söndag 1 juli 2012

Är det känslor eller vanor eller

Vi är hemma igen. Det finns många intryck och det var värt besväret, tiden och pengarna.

Kort sagt så är det inte lönt  att byta tåg i  Tarragona, jag har aldrig förr varit i ett hus som är på nästan 1700 kvadratmeter, det är vidunderligt att träffa människor i olika situationer och upptäcka nya sidor hos dem, det är vidunderligt när man pratar med människor och får höra vilka historier de kan ha, man kan undra hur ett hotell nästan inte överlever och det syns på svikande allting, man kan beundra en tågvärdinna som efter flera timmar och x stycken passagerare minns vad man bad om.

Och så finns det något jag inte riktigt kan förklara. Men när vi med tåget närmade oss Alicante så fick jag en riktigt skön hemmakänsla ända ned i ryggmärgen. Ack dessa bekanta landskap.