torsdag 31 maj 2012

Jaha, och hur är det nu då

I dag är det den sista maj. Det håller på att bli sommarhett om än ännu inte alls olidligt och kvällarnas sommarljus närmar sig höjdpunkten som kommer om några veckor. Inte som i Norden men en skillnad från vintern i alla fall.

Jag följer med, tack vare  Facebook och bloggar och annan kommunikation, hur släkt och vänner samt bekanta och obekanta inleder sin äntliga sommarsäsong. Skolavslutningar, blomningar, sommarstugor. Sådd och väntan.

Att ha en sommarstuga, och särskilt på en ö, är något helt ofattbart för en spanjor. Om vi någon gång berättar om någon som har en (skruttig) sommarstuga (med utedass och utan el och vatten) men strax vid vattnet eller på en ö, så tror de att det gäller någon miljonär.

Det finns ingen skärgård utanför den spanska kustenlinjen. I princip går det inte att skaffa en strandtomt.

Det som gäller, utom för en viss elitens elit, är att lyckan är ha ett hus eller en lägenhet med kanske utsikt över havet eller någon typ av gångavstånd till den allmänna stranden.

Det är verkligheten här hos oss.

Och så slits jag mellan tanken om allt ljus och all värme och all brist på snö och is vi har vintertid och hur underbar den nordiska sommaren kan vara som bäst (ja som bäst alltså, det kan ju regna nästan hela sommaren också men olidligt hett är det i alla fall inte).

Allt har sina sidor och det går inte att plocka russinen ur kakan, utom om man reser till Finland och England i augusti ...


Det har ordnat sig

Det var så att Blogger inte mera vill fungera med Opera.

Bye-bye Opera (som jag hittills hade använt enbart för bloggen), välkommen Chrome.

Alrrrrright, så tar vi sent omsider in de här några utlovade bilderna från nordvästra Spanien och så får jag bocka av den saken.

Nedan en vy från den här ytterst lokalinvånarbetonade baren vi slank in på i historiska centrum i Santiago de Compostela. På bardisken syns längst fram en ciderkopp, en liten "båt" i vilken det serveras bröd med chorizo som tilltugg, lite längre bakom, bakom ölflaskan, en ciderkanna och längst bort i hörnet cidertunnor. Uppe i hörnet den oundvikliga teven och under den alla sorters annonser, bl.a. om frigående höns till salu.


I  bilden nedan kokas det bläckfisk i stora kopparkastruller. Det är inte bara restauranger som har sådana, det är vanligt förekommande även i vanliga hushåll. Vår vän Arturo konstaterade att de alltid har 30-40 kg bläckfisk i frysen och att hans fru Ana är en mästare på att koka den så att även de minsta tycker att det är gott. Så var denna -- mjuk, inte alls seg, välsmakande och absolut smältande i munnen.


I bilden nedan ser man "nunnor i blåsten" i Santiago de Compostela. Det var faktiskt inte alls varmt och blåsten var ganska pinande kylig. Det regnade dock inte.


I bilden nedan håller en kock från Kanarien på att ordna upp alla möjliga gottigheter i samband med en specialkväll där klubbar från de olika regionerna serverar sina specialiteter, både mat och dryck och man smakar här och man smakar där, många är iklädda regionala dräkter, det finns musik och dans och alla umgås under informella former. Orsaken till att jag valde just detta bor är den avlånga brickan bredvid kockens högra hand,  med rom i chockladbägare: först sveper man i sig drycken och så tuggar man i sig bägaren. Gott.


Till sist en bild från utsiktsplatsen San Pedro i La Coruña. Glaskupan i  förgrunden innehåller ändstation för kabinbanan nerifrån havsnivå upp hit. Det går vägar förstås, väldigt branta och slingrande sådana. Fyren i bakgrunden heter Torre Hercules (Herkulestornet). Den är cirka 2000 år gammal, byggd av romarna och den äldsta fyren i världen fortfarande i bruk. Unescos världsarv. Till vänster öppnar sig Atlanten.


Förresten, de här vikarna som man kan ana och som går en bit inåt land är det som kallas Rías, där Atlantvattnet beblandas med flodernas sötvatten och där det finns fiskevatten som är helt vidunderliga. När man kopplar det ihop med Atlantkustens möjligheter så är det inte att undra på att galicisk sjömat är bland det bästa och rikligaste man kan få.

Det är adjö till La Coruña för denna gång. Men jag vill åka dit igen nångång. Tröttnar aldrig.



måndag 28 maj 2012

okejdå

Snart en vecka av inertia och allmän tröghet, och historier från vår vistelse i La Coruña är just so last week så det är dags att gå vidare.

Försöker få in några valda bilder i alla fall.

********

Jaha nähä. Det lyckas varken med gamla eller nya gränssnittet i Blogger. Det kommer ett varningsmeddelande och så kommer det inte vidare.

Nytt försök i morgon. Orkar inte bråka mera i dag. Nippor.


tisdag 22 maj 2012

En mellankommentar

Jag avser att skriva mera om vår vistelse i La Coruña, Galicien. Men det kommer senare.

Just nu måste jag avlasta mitt sinne med en iakttagelse, som i och för sig inte är ny men som förstärktes och som bitvis får mig att känna mig underlägsen och underlig.

När spanska damer kommer ihop så är det ett enda tjattrande. I munnen på varann och om alla möjliga saker. Minsta detalj duger för att stötas och blötas.

Jag är inte sådan. För det första kommer jag nordifrån där folk kan tiga på alla språk, för det andra är jag inte en väldigt extrovert person och jag har aldrig känt mig bekväm i tjattersällskap.

Jag trivs de facto bättre i sällskap av män just på grund av detta, särskilt här i Spanien, och jag har inget problem med att känna mig bekväm i ett sällskap med enbart eller mest män. För den kod som gäller där passar mig bättre.

Jag måste dock jobba lite på att smälta att jag i ett antal sammanhang under de senaste dagarna tillsammans med spanjorer fick frågan om jag pratar och förstår spanska. Bara för att jag inte inflikar och tjattrar hela tiden. Förbättras inte heller av att min hörsel håller på att försämras och alla pratar i munnen på varann i lokaler där man inte har planerat för akustiken.

Det är sammanhang där jag inte känner mig så väldigt bekräftad och ganska så ifrågasatt, även om dessa människor är välvilligt inställda.

Platsa här, platsa där. Känna sig si eller så. Intressant som kulturell iakttagelse men det kan tära aningen på självkänslan. Men OK, jag är i och för sig van att vara den som inte riktigt platsar någonstans. På sin höjd pratandes finlandssvenska på Stockmanns bokhandel i Helsingfors.

måndag 21 maj 2012

Hemma, och tillbakablickar

Vi steg upp kvart i fem i morse, flög svintidigt från La Coruña via Barcelona (lååång mellanlandningsvistelse men vi hittade en hyfsad restaurang med UTTAG vid vissa bord för att ladda upp tömda diverse apparater) och där åt vi lunch, till Alicante och vi har kommit lyckligen hem och det är "home sweet home". Vi hade ursprungligen bokat biljetter med hyfsad avgångstid och mellanlandning i Madrid men flygbolaget meddelade om en ändring och vad gör man.

Lördagkväll, efter att ha lämnat galamiddagen mitt i (vid midnatt), för jag var så in i pooop mätt på precis alla fronter (det fanns fem sorters (god) plockmat vid minglet innan vi satte oss till bords och det skulle har räckt), så en skaldjurstallrik, en (god) fisktallrik som jag nästan inte rörde och så en kötträttstallrik som jag avvisade utan att ens smaka. Efter det skulle ha följt två sorters efterrätter. Mätt på alla fronter, ja det var jag. Jag valde nattsömnen i stället (trots att avlägsna sig strax efter midnatt är nästan kriminellt) och det var jag glad för följande dag när vi bussades på utflykter till fina ställen och allt det avrundades med en lunch med typiska lokala rätter, av vilka bläckfisken var bäst.

Och det var inklusive lokal musik med säckpipor och trummor. Säckpipor finns det inte bara i Skottland. De finns i norra Spanien också.

På tal om bläckfisken. Det går att få så kallad Pulpo Gallego på många håll i Spanien. Men vad man får är en blek och seg kopia av den riktiga varianten. Den riktiga varianten är kokt med finess, med snille och smak, till precis exakt mognadspunkt och den är mjuk, inte alls seg, och den är uppklippt och smaksatt med stark paprika och olivolja. Före uppklippningen i bitar kokas den hela bläckfisken (ganska stor) i en koppargryta.

Ett annat gotteri var något som de kallar lacón. Det är frambenet på en gris. Kokt och ugnsstekt länge och väl eller hur det nu var, men riktigt mört och mjukt och fullt av smak.

Stekta gröna paprikor som beroende på årstid (mera eller mindre sol) är kryddigare eller inte.

Efter maten och en och annan programpunkt åkte vi efter den sedvanliga yrseln "vart-ska-vi-gå-och-vilka-vägar-och-finns-det-nån-som-vet-och-hur-ska-vi-öppna-denhär-porten-för-bussarna-är-på-andra-sidan" och ett antal individer som dök upp från andra obestämda håll så anlände alla till hotellet inom mer eller mindre utsatt tid.

Det latinska undret.

lördag 19 maj 2012

Torsdag den 17 maj 2012

Upp och hoppa, morgonmål och buss till Santiago de Compostela.

Se katedralen (ordet "pampigt" räcker inte). Fullt av pilgrimsvandrare och annat folk. Särskilt som den 17 maj är helgdag i Galicien, "den galiciska litteraturens dag").

Gå in till historiska stadsdelen, kolla lite i de rikligt förekommande souvenirbutikerna, köpa ingenting. Se gamla och historiska byggnader och gränder.

Hamna in i många gatuspektakel pga. festligheterna. Sång, musik och dans. Vandrande högläsningsuppföranden med galisiska poeters texter animerade med en grupp iklädda historiska kläder och musikackompanjemang.

Vid en plats läste medlemmarna i gruppen turvis upp delar av olika poeters verk och delade ut textremsan till den publik som var närmast. Vi fick inalles fyra remsor.

Just vid den platsen, som ett litet torg, längst bak, fanns en "Bar Orense". Där gick vi in och det var till vår förvåning och lycka en samlingspunkt för lokala invånare. Vi beställde först var sin brandy och konstaterade sedan att det fanns något som alla beställde. En vätska som togs ur svarta tunnor i porslinskannor och sedan hälldes i låga skålar och serverades med en bit bröd med chorizo på.

Vi dividerade en stund om vad det kan vara och så slog vi till och beställde en av "det där" och det visade sig vara cider.

Det var den tiden på dagen att lokalen snabbt fylldes upp av flera "infödingar" (ja, vi undrade, var är turisterna, hittar de inte längre än 20 meter från huvudstråket?).

Så gick vi ned mott bussens parkeringsplats med en äntlig Fernetpaus på vägen (det var svårt att hitta ett ställe som serverade Fernet Branca). Kom iväg ganska i tid med bussen och jag pustade ut och tänkte att nu hinner jag i alla fall till ett möte jag var kallad till på vårt hotell.

Det blev inte som tänkt och mötet tog hela kvällen och störde allvarligt min hypertografi. Fortsättning följer, när jag hinner.

fredag 18 maj 2012

fortsättning på onsdagkvällen och pampigt och härligt värre

Vi busssades alltså från hotellet till stadshuset där borgmästaren med lakejer och allt tog emot oss under pampiga former i den mer än pampiga byggnaden. Tal hölls och vi slussades genom flera av de pampiga utrymmena. Ja pampigt var det. Imponerande, historiskt, stort och obeskrivligt fint.

Därifrån gick vi över den mer än stora stadshusskvären och uppför en lite slingrande uppförsgata med småbåtshamnen och Real Club Nautico på högra sidan och fina byggnader med sin hamn- och havsutsikt på vänstra sidan. Det är inga billiga bostäder kan man lugnt säga. I ett av husen bor Spaniens rikaste man, han som har grundat ett klädimperium med bl.a. Zara.

Så kom vi fram till hotell Finesterre där det hölls mottagningscocktail på ett plan med utsikt över hotellets balsal, där vi deltagit i galamiddag ett par gånger. Kypare gick runt med brickor där man fick välja dricka och borden var rikligt försedda med plockmat. Det säger något om standarden att den här Zara-pappans dotter inför sitt bröllop höll förhandsmiddag i just den salen.

Och som en detalj, när vi kom in till hotellet, där vi alltså har bott ett par gånger med fixerier av vår vän Arturo som ordnade rikligt med dricks, så hade vi ett akut behov av Internet pga orsaker och killen i respan kände igen oss och ordnade fram vad vi behövde.

När vi ätit oss mätta på plockmaten lät vi bli bussandet tillbaka till hotellet och gick i stället till hotellets terrass för en avrundning. Det var lite kyligt i uteluften och min ylleschal kom i användning. Måsarna skränade och luften var fylld av riktigt intensiv havsdoft. Magiskt. Taxi till hotellet.

torsdag 17 maj 2012

en inte så vanlig men härlig dag

Jag sitter i sängen med min lilla bärbara i ett hotellrum i La Corunja (krumeluren enje vill inte skriva sig just nu).

Och tänker på hur en dag kan innehålla många saker.

Vi vaknade klockan sex i morse hemma, packade det sista och blev körda till flygplatsen i Alicante.

Flyg till Madrid. Före det ett kompletterande morgonmål med mera kaffe, rostat bröd med tomatkross och olivolja plus färskpressad apelsin.

Flyg till Madrid. Jag satt i mittsäte och till vänster en av de här ljudliga och platsupptagande typerna. Stor till fysiken, andas tungt, somnar på en sekund och snarkar. Gäspar och breder ut sig. Stå ut för det är trots allt en knapp timme.

Landa i Madrid. Ankomsttiden stämmer inte för tiden mellan landning och utsläpp ur planet är nästintill oändlig. Kilometervis av taxi. Komma in i terminalen, springa andan i halsen till andra långt borta varande ändan. Måsta gå på toa. Kö. Gå in på flyget med många svordomar i hjärnan.

Ha ett rätt behagligt flyg från Madrid.

Bli emottagen. Få bra hotellrum.

Packa upp. Äta lunch i restaurangen. Sova lite. Duscha och byta kläder

Uppröras men foga sig i ändringar i programmet.  Lätt panik för maken hittas inte i rätt buss.

Komma fram till evenemanget och alla hittar sig och, det är så härligt att träffa bekanta igen.

tisdag 15 maj 2012

förtiåttatvåfemton

Så lät min fasters alltid trygga röst när hon svarade på telefon. Kanske sade hon något före eller efter. Jag minns inte.

Nu är hon ur tiden efter väl förrättat värv. Alltid generös, alltid välvillig, alltid med glimten i ögat. Alla dessa sommarmånader vi har tillbringat i hennes hushåll.

När jag tänker på mina släktingar är hon en av de största förebilderna:

Ge mer än vad du får.

Det är inte så att hon skulle ha sagt detta rakt ut, men det är så jag uppfattar henne, denna kloka, insiktsfulla  och ödmjuka person. En av mina idoler, faktiskt. Det fattade jag på äldre dar.

Och som jag skulle ha velat blir närmare bekant med min farmor. Men det hann jag inte sådär på riktigt. Jag minns den sista sommaren innan jag inte träffade henne mera att hon ville ha mig i famnen men jag vågade inte. Det har jag ångrat hela mitt liv. Men vad visste jag då, som en någraåring som var ganska blyg av sig.

Kvällen innan

Vi flyger till La Coruña i morgon bitti tidigt. Vi ska vara borta fem dagar. Jag har ordnat in de flesta uteväxterna på insidan av balkongdörren, vattnat ordentligt.

Som alltid så är det ångest för packande och klädval för man vill ju känna sig någorlunda bekväm och korrekt.

Jag har inte städat som jag hade tänkt. Finna sig i att komma hem till som det är.

Som alltid. Jag undrar vilken resa vi kommit hem ifrån där det inte har funnits obestämda högar av klädgalgar efter frenetiskt packande och sistaminutens handdisk utspridd på tork. Resten av hushållet odammtorkat och odammsuget.

Det kunde vara värre.


fredag 11 maj 2012

Jamen näää

Det är så här.

Jag vill skriva på min blogg när jag känner för det. Strax och ännu mera strax.

Även om jag är trött och disträ ska det inte ta en kvart för att komma fram till hur man får skriva ett inlägg. Den möjligheten ska komma fram som ett Pang! när jag öppnar Blogger.

Var är den s.k. förbättringen? Skämmes alla.

Hursomhelst. Vi hade en intressant och välsmakande kväll med tilltänkta bussinessparterns och i morgon har jag frissa ganska tidigt och så ser vi hur dagen går och på kvällen har vi middag med bekanta på en av de bättre restaurangerna i stan där de har vunnit en lotterivinst och vi ställer upp som sällskap och på söndag har vi festlunch hos en annan vän och så ser vi hur vi överlever allt detta festande.

OCH nästa vecka är det mera program och luncher och middagar när vi befinner oss på Lionskonvention i La Coruña. Orka. -- Nää, roligt ska det bli.


torsdag 10 maj 2012

Älskade högtryck, kära maj månads ljus

Vi är utsatta för en väderfront från norra Afrika. Varm luft. Högtryck.

Det kom plötsligt. Och före det var det blandat och märkligt och äckligt huvudvärksväder.

Men nu. Värme och hög luft. Himlen och havet har sina speciella nyanser som smeker ögat. Måbraväder.

Igårkväll stod jag och strök allt jag hittade att stryka med utsikt över kvällningen över havet. Jag som annars hatar att stryka.


söndag 6 maj 2012

En söndag utan större drama

Jag blir smått galen på det här nya gränssnittet i Blogger.

Hursomhelst så har jag inte gått ut och gå i dag, jag har skrivit mötesprotokoll och ett antal meilar i Lionsärenden. Ställningstaganden i vilken jord jag inte vet de faller. Inget stridigt men jag emotser svar med stort intresse. Vi talar en aning om kulturskillnader här.

Så har jag snarvlat med min mamma.

Vi har ätit kinahämtmat och jag har bytt lakan i sängen. Tvättat en tvätt och hängt ut.

Nu borde vi hålla kontakt med sonen för att se hur vi kan besöka dem i augusti.

Vi har diskuterat vår vän som har problem och funderat på vad vi kan göra.

Vi åt maten ute förresten, det var behagligt under markisen.

Så går en söndag och den har haft många goda inslag. Det kunde vara värre, betydligt värre.

Men alltså man tänker att en dag har gått utan desto mera, men ändå har det ju hänt något som tillfaller just denna dag.

lördag 5 maj 2012

dagens tankar om svåra saker

Det händer att livet förser en med mindre goda nyheter bland vänner man har och då måste man hantera det på ett eller annat sätt för att inte själv bli förstörd och försöka ha kapacitet att hjälpa.

Ett gott recept är en promenad. För mig. Kanske blandat med att man undanflyr regnet i en cafeteria och tar något och läser tidningen och låter tankarna flyga och låta dem analyseras och hur man förhåller sig.

Men det hjälper på sin höjd bara mina tankar. Min och vår vän är fortfarande ohjälpt och jag vet inte varför jag skriver det här men det är en utgjutelse just nu.