onsdag 29 februari 2012

Liv eller död eller inte

Den här konferensen per Skype gick för min del ganska sådär. Nervös var jag och rätt trött så det var nog inte min bästa performance. Men jag har betonat min oerfarenhet och så får de take it or leave it. Och man kan ju alltid sikta mot högre höjder.

Och så snarvlas det en massa som jag ännu inte riktigt hänger med i.

Så var det inte ens med bild, så jag hade fixat ansiktet helt i onödan.

Äh, vad man stressar för sånt här. Måste lära mig, måste lära mig. Lära mig nya saker och lära mig att välja bort stressen. Ahhh, men vad gör man när man är funtad på ett visst sätt.

måndag 27 februari 2012

Man förbereder sig

för videokonferens med ett antal personer av vilka man känner en del från tidigare, andra inte.

Man ordnar ansiktet och ögonen och tar fram läppstiftet. Man ställer in kameran och ser till att bakgrunden är okej, i detta fall en bokhylla som nu innehåller sina böcker.

Man väntar, för ännu återstår en timme och det här är första gången jag ska träffa dessa personer online. En del av dem har jag träffat i verkligheten, andra inte.

Jag har faktiskt aldrig gjort en videokonferens förut. Det kan nog hända att jag är lite nervös, och ämnet det handlar om tycks vara ansträngt just nu, så jag försöker puffa på min pragmatiska sida och som nykomling så kommer jag sannolikt att mest vara tyst.

Och så tycker jag att klockan kunde gå lite snabbare så att det här fås gjort och undanstökat. Så känns det just nu.

Återkommer. Sannolikt.

söndag 26 februari 2012

Vårsöndag och mycket trafik på vår gata

Ensam hemma som jag är sitter jag och jobbar. Jag höll faktiskt jobbledigt hela dagen i går och firade med att gå in i några favoritaffärer.

En av dem är ett ställe som säljer begagnat och antikviteter och de hade fått in en massa nytt, så där använde jag en hel del tid på att titta och undra. Jag hade gärna skaffat något, som något nytt blickfång till inredningen, men det blev inte av. Jag övervägde länge och väl kring en fullständig servis för 24 personer, men kom fram till att så många har vi nog aldrig hos oss och trots att bl.a. soppskålen var förödande underbar så var totalpriset nog för högt och våra utrymmen här hemma för begränsade.

Och alldeles nyligen stod jag på vår balkong och förundrades över den häftiga trafiken. Så mycket trafik har jag aldrig sett på en söndag och inte på en vardag heller för den delen. Kollade på nätet och det är halvmaraton i Torrevieja i dag. Stod i alla fall ute och glodde och förundrades en stund och nu glöder det i ansiktet, så stark har solen nu blivit i dessa tider då det snart är vår.

Bästa tiden på året säger en som har sett många vårar.

lördag 25 februari 2012

Man blir väl aldrig för gammal

Det var en något nervig dag i går. På den positiva sidan får man väl säga. Men det uppstod plötsligheter att ta ställning till.

Så nu ser jag ut att bli lite mera engagerad i en frivilligverksamhet på en nivå som jag aldrig ens hade tänkt på.

Det var ett övervägt beslut. Jag har tid för denna verksamhet, jag tror (helt på egen hand, utan alla övertygelser från alla sidor) att jag har något att tillföra, och kanske framförallt och helt själviskt, att jag har något att få.

Jag kommer att träffa bildade människor från olika delar av Spanien, jag kommer att arbeta under en ordförande som har min absolut fulla respekt som en absolut klartänkt person med helt klara visioner, jag kommer att lära mig nya saker, jag kommer att få utveckla dolda men existerande sidor av mig själv, jag kommer att måsta idka mera självdisciplin.

Väl bekomme.

fredag 24 februari 2012

Tidsbegrepp

Här sitter jag och väntar på ett samtal från en spansk kontakt som han sade han skulle göra "por la tarde". Det handlar om en sak som är väldigt på tapeteten just nu och som jag inte vill missa.

Well, det kan tolkas som fram till klockan 20, när de flesta affärer stänger, eller fram till klockan 22, när de flesta har slagit sig till ro efter arbetsdagen, ätit middag, lagt barnen och är klara att inleda kvällstimmarna innan det är dags att gå i säng kring midnatt eller så.

Jag brukar dock ofta gå i säng väldigt mycket tidigare, om än för att läsa, och min bekvämlighetszon för att ta emot samtal brukar ta slut klockan 20.

Så nu sitter jag här och räknar timmarna tills att jag kan stänga av telefonen. Kanske behöver jag skriva ett artigt mail först

Försöka rycka upp sig

Det är på många sätt behagligt att jobba hemifrån. Men det kan bli FÖR behagligt. Man slarvar i urgamla och urnötta myskläder som man får skämmas för om någon skulle få för sig att ringa på dörren.

Eller i dag, när jag skulle möta en person nere på gatan vid vår port som hastigast för att överlämna en sak. Tillbakakommen konstaterade jag hemskheten och fram kom en stor avfallspåse. Bort med det gamla och fram med något nytt.

I samma stora avfallspåse hamnade beskärningsresterna från hibiscusarna och nu hoppas jag att de ska bli yviga och fina så småningom.

torsdag 23 februari 2012

inredningsbloggar, inredningstidningar, pfffft

Som konstaterat är jag i en "tänka på inredning"-fas och i det sammanhanget bläddrar jag i inredningstidningar och kollar på inredningsbloggar.

Det går ju att få en eller annan liten idé, men summa summarum så är utbytet väldigt litet. På bloggarna följer det mesta liknande mallar och mönster, de flesta ser likadana ut. Det är en klubb för inbördes beundran. Utanför lämnas de som inte gillar "allt är vitt", "Nya England-stilen" eller som inte har ett stooort hus för uppvisning av antikviteter, loppisfynd, arvegods etc. etc. Och fina kök förstås.

Men jag antar att de personer som försöker få ordning på sina begränsade utrymmen inte bloggar eller syns i tidningar. Eller om de gör det så är det någon med nästan noll saker i en trendig etta där utrymmet upptas av några "väl valda designmöbler" och i den trånga hallen hänger det två eller tre väl valda plagg och skor. Var de döljer sitt liv framgår inte.

Well, jag har fortfarande både estetiska och praktiska aspirationer. Och jag kämpar vidare.

onsdag 22 februari 2012

Hyllning till tillvaron, skrivet i skymningen

Det är ganska skönt just nu.

Lagom mycket och kontroll på den alltid intressanta arbetsfronten, god nattsömn med många drömmar som jag kan undra vad de betyder. Att få stiga upp när man vaknat av sig själv och därefter en stund gottat sig och få kaffe med smörgås serverat till mitt datorbord där jag läser nyheterna på nätet.

Håller på att knäcka en del inredningsdetaljer, andra är på väg att hitta sig.

I morse kom vi överens om lunch på var sitt håll, men så dyker J upp lunchdags och ur frysen fixar jag köttbullar med svampsås och så pulverpotatismos (lite uääkfaktor, men med tanke på den korta varseln OK) och så såg vi tillsammans på nyheterna och maten var god och mättande och så gick var och en till sitt.

Dagarna blir längre och den här tiden på dygnet, när solen ställer sig för att småningom gå ned, är utsikten över havet bedårande med sin knivskarpa linje mellan havet och den molnfria himlen. För att inte tala om ljusets alla nyanser.

Allt är inte perfekt i detta livet, men förvisso finns det mycket att njuta av.

tisdag 21 februari 2012

Förändringssurr

Nu när jag håller på att hämta mig från förra veckans überaktiva sällskapsliv så surrar min hjärna kring justeringar av inredningen här hemma. Mellan arbetspassen och det övriga som hör den ack så härliga vardagen till.

Det är trots allt hemma jag tillbringar det mesta av min tid, och även om jag skulle tillbringa det mesta av min tid annorstädes så ska det vara home sweet home och det ska kännas bra. Med det inte sagt dyrt eller perfekt. Men sådär att någon viss syn gör att ögonen glädjer sig för att just mina ögon gillar vissa saker.

Samtidigt funderar jag på hur vi ska bli av med en massa saker, jag säger och menar massa, två stora garage nästan fulla. Grejor har sparats "för att sonens familj kan behöva i framtiden" och andra skäl, men tiderna förändras och nu vill jag bara bli av med allt onödigt som vi ändå inte kommer att få användning för.

Tiderna förändras, ja. Förra året den här tiden bodde sonen i närheten, det fanns inget som tydde på nya barnbarn, vi hade en katt.

söndag 19 februari 2012

Down the drain

Jag har suttit minst en timme och skrivit på något som jag till slut bestämde mig för att inte publicera.

Del av söndagkvällens lättjefulla tillvaro.

lördag 18 februari 2012

En lördagslunch i Alicante hos folk vi lärt känna diverse vägar

Vi är nyss hemkomna från Alicante. Det var en överdådig lunch hos Ana och Arturo med annat sällskap. Vi var totalt åtta stycken.

Först var det serranoskinka och mandlar och lite små pizzabitar att plocka. Som förrätt var det en majonnäsbaserad sallad som var av icke denna världen.

Sen inkokta paprikor med en krokett med innehåll av skinka och ost. Skinka och ost rullas ihop, förses med panering och friteras.

Efterrätten hade Arturo fixat. Det var som fattiga riddare, men mer blöta och även de friterade.

Stora portioner och jag orkade bara en del och som vanligt får man svara på frågor "om man inte gillade maten".

Vi hade med oss finsk konfekt och den hade god åtgång kring kaffet och efter det.

Intressant sällskap var det och diskussionerna var livliga. En gång igen. Men så är det med spanjorer, man tror att de håller på att slå ihjäl varann men de har bara stort behov av att få fram sina åsikter.

Vi stannade längre än tänkt och på hemvägen hade vi diskussioner om det här sällskapet vi tillbringat eftermiddagen med.

Vad jag kanske mest uppskattade var att när vi kom först (Arturo var med det övriga sällskapet på en öl på en av hörnbarerna) så fanns det mycket värme i Anas blick. Jag menar inte att blicken tidigare skulle ha varit kall, jag bara noterade.

Som klassad som utlänning vet man inte alltid vad som avses. Man liksom glider emellan vad man tror att hur man uppfattas, för den saken är inte så självklar. Men en varm blick är en varm blick och ögonen ljuger inte.

torsdag 16 februari 2012

Utan avvikelser och skillnader går inget vidare

I gårkväll var vi ute på en av de bättre restaurangerna i stan och åt jättegod mat. Jag åt en silltallrik till förrätt och sedan helt underbart tillrett lamm med en gudomlig potatisgratäng.

Sällskapet var hrrrmmm ... intressant. Åsikterna om saker gick starkt isär och diskussionen var livlig.

Måste dock konstateras att den tongivande personens inställning och sätt att argumentera var onödigt religiöst och saknade vilja till insikter.

Ja, så tycker jag. Och denna person i fråga tänker kanske i dag på den här hopplösa liberalen som snart kommer att brinna i helvetet.

Länge leve skillnaderna.

onsdag 15 februari 2012

Livlig vecka

För mig som mest sitter ensam och jobbar är det välkommet och nödvändigt avbrott att emellanåt ha med folk att göra.

Den här veckan är dock lite väl mycket upptagen på den sidan. Efter ett intensivt veckoslut i Madrid är det släktbesök och andra evenemang som har bokat oss för praktiskt taget hela veckan. Äta på restaurang, äta på restaurang, äta på restaurang, bjuda på lunch, ha en ledig dag, vara bjudna hem till bekanta.

Ja vad ska jag nu riktigt få sagt. Det är trevligt och givande och man för samtal om allt möjligt och utbyter nyheter och det är så att säga minnen för livet, allt detta som man samlar på sig och kan tänka tillbaka på.

Samtidigt är det på ett vis hårt arbete. Man kan sitta där och vara spontan men samtidigt handlar det också om att leverera, försöka vara gott sällskap. Svara på lämpligt sätt på frågor, hitta på frågor att ställa, ja, socialisera.

Det finns sammanhang där det finns en balansgång mellan språk och "om jag nu diskuterar med den här personen på vårt gemensamma språk så blir då de andra som inte förstår kränkta även om det känns så väldigt onaturligt att prata med den här personen på ett språk som ingendera behärskar till fullo".

Hursomhelst, trots vinsterna så tär det på det psykiska kontot, och i går tisdag gick jag inte på Pilates för jag bara måste få känna en viss frihet. Jag vet, min smärttröskel är låg.

Och här måste jag berätta att Wallis Simpson, mycket aktiv i sitt socialliv, efter eller mitt i de mest intensiva sällskapssäsongerna behövde en vecka eller så i absolut ensamhet. Absolut ensamhet. Ensam i ett rum dygnet runt, med mat levererad men absolut ingen samvaro med någon.

Jag förstår henne.

söndag 12 februari 2012

Madrid

Vi hade hotell längs Gran Via. Inget märkvärdigt men ett bra rum med bra sängar. Trafikljud från gatan men inget att bry sig om, monotont och störde inte min nattsömn i alla fall.

Medan J var på sina möten gick jag längs faggorna och så att säga beundrade utsikten. Gran Via är ett centralt stråk i Madrid och det finns teatrar och biografer i var och varannan byggnad. Eller någon restaurang eller butik.

Avviker man lite från Gran Via till någon av gatorna mot Puerta del Sol så finns det ännu mera specialbutiker och barer och restauranger.

Puerta del Sol är Spaniens och Madrids absoluta mittpunkt. Där finns en graverad sten som är kilometer noll, dvs. alla sträckor längs alla vägar i Spanien räknas därifrån.

På min lördagförmiddagspromenad stötte jag på Labra, en pikiliten tapasbar och restaurang i en gränd. Den var helt fullpackad av Madridbor som tog sig en dricka och något smått att äta som mellanmål. Klockan var ungefär tolv. Jag valde en annan plats för jag ville sätta mig ner och i Labra fanns det bara ståplatser i baren. Hursomhelst, bakom den här ståbaren utan stolar finns det ett litet restaurangutrymme med om jag minns rätt fyra bord och där åt vi en lunch med våra barn en gång för jättelänge sen.

Vädret var väldigt kallt med kall blåst men solen sken och alla de fantastiska byggnaderna kom helt till sin fulla rätt. Det är alltså något väldigt speciellt och inspirerande med en storstads mäktiga byggnader.

Albacete, jamen alltså

Varning för en kritisk text om Albacete. Om någon har goda erfarenheter, hör av er.

Efter en fin helg i Madrid åkte vi hemåt, i bil. Tänkte att vi behöver en ordentlig och hoppeligen inspirerande paus på vägen. Inga muséer och sånt, utan lite känsla av något ställe. Gå runt i någon gammal stadskärna och hitta något litet mysigt hak att äta på. Vi konstaterade att lunchdags infaller ungefär vid Albacete. Ingen vägkrog, utan någon annan upplevelse.

Det finns ett elakt ordspråk om Albacete som jag inte skriver här för det är rätt fult. Vi tänkte att detta måste utmanas, att det måste finnas något som är ens lite mysigt.

Vi hittade det inte. Det mysiga. Vi åkte runt och parkerade och gick runt, kollade trakterna kring katedralen och Plaza Mayor, kollade restauranger på Internat. Fick känslan av att det här måste vara den onödigaste och fulaste och mest osympatiska staden som finns. Efter att ha hittat en äntlig restaurang försökte jag fundera och analysera, men kom ingenvart.

OK, det är ingen turiststad. Men den är ganska stor, närmare 200 000 invånare. Vi gick runt och runt en söndag strax före lunch, tiden då alla spanjorer går ut på sin söndagspromenad. Tomt och ödsligt var det. I även de minsta byarna finns det barer och tavernor och restauranger i varje hörn. Icke här.

Ja alltså vi gjorde ett gott försök utan fördomar, men in till Albacete åker vi nog inte flera gånger. Ursäkt till alla eventuella Albacete-anhängare. Kallt blåsigt var det också, mitt på den platta slätten.

onsdag 8 februari 2012

Bort allt vad oro gör

Under den senaste veckan, när jag äntligen var tvungen och hade privilegiet att ta tag i tillvaron utanför arbetsbubblan, gjorde jag en hel del ordnande och rensningar.

Vilken lättnad att efter visst övervägande men därefter hjärtlöst fylla stora sopsäckar, strimla gamla dokument, erövra nytt tomt utrymme i skåp och lådor. Varje ny tom liten yta är en stor seger för vi bor smått och saker måste ha och få sin plats.

Jag ska tömma en del till, ordna undan även det jag vill behålla men inte se på just nu. Och så ska jag försöka bestämma mig för vad det är som jag egentligen vill ha och se på i min hemmamiljö.

Jag vill försöka njuta av min vardagstillvaro. Bli glad över något jag ser på en plats, på en vägg. Hur en helhet är gestaltad. Hur det ser ut när jag kommer in genom ytterdörren.

Buääk, det kommer mig att tänka på att vår hall behöver en riktigt ordentlig och radikal förändring. Jag vill göra den till en statement. Nu är den bara kompromissbedrövlig.

Tillbaka på banan

Efter en veckas ledighet har jag inlett ett nytt uppdrag och det känns bra. Åtminstone vet jag vad jag gör och behöver inte sprattla på djupa och farliga vatten med bakbundna händer. Ja det var nog så det kändes här för nån vecka sen.

På fredag svintidigt åker vi till Madrid (med bil denna gång) för jag måste hinna till ambassaden för att förnya mitt pass. Passfoto taget i dag, betalning ska göras i förväg och kvitto medtas, aktuellt pass och residenciapapper ska uppvisas.

Fredag eftermiddag-kväll och lördag förmiddag sitter J på möte och lördag kväll går vi på opera (Traviata) ett stenkast från hotellet längs Gran Vía. Det ser jag fram emot. Fin gammal teater. Föreställningen börjar redan klockan 20, vilket är rekordtidigt, men det passar oss väl och det är väl tänkt att publiken efter avslutad föreställning ännu ska hinna äta middag.

Dock inte vi. Vi kommer att ha ätit stadig lunch, så det blir lite tapas eller något strax innan. Kanske lite tapas efter också, får se.

torsdag 2 februari 2012

tacksamhet från en åldersstörd person

Nu kan någon tro att nästan det enda jag gör är att gå på Pilates, men den krassa sanningen är att så väldigt träningsinsiktad är jag inte. Jag är mest lat av min natur.

Hursomhelst, på min torsagsmorgonsession i dag hade jag, och det var faktiskt bara jag, ingen annan infann sig för det regnade ju ute, så var jag ensam med Ana och hon är min absoluta favorit. Hon är f.d. dansös och hon förstår så många saker kring hur muskler fungerar och kan bli trötta med tiden, och för mig är det en stor tröst att även hon tycker att stå på knäna kan göra lite ont och att vissa rörelser tar på baklårsmusklerna så att de vill gå i lås.

Och mellan rörelseserier beordrar hon avslappningsrörelser och det passar just en åldersstörd människa som mig.

Det gör lite ont och det är lite skönt att säga nej

Efter den arbetsbelastning jag hade i januari (sex veckors arbete på tre veckor) och, belastningen är inte värst, det fanns synnerligen konfliktigt uppdrag som måste genomföras som nästan tog kål på mig, så lovade jag mig ett par veckors vila. Det är ju meningen att man ska orka i fortsättningen också.

Så kommer det in en förfrågan. Vad svårt. Slitas mellan vad man lovat sig själv och den alltid närvarande pliktkänslan. Efter en viss kamp så svarade jag nej.

Det var väl det rätta, men huu vad jag undrar om "jag kommer att förbigås för att jag är för gammal och inte klarar pressen", "jomen hon är en av våra erfarnaste resurser och det är okej", "i den här branschen säger man inte nej om man vill vara med", "vad bra att hon sköter om sig själv med tanke på framtiden".

Återstår att se.

Edit: Styrde upp citaten, hu vilket slarv det var i tidigare versionen.

onsdag 1 februari 2012

hur viktigt är det med ögonbryn

Ja och så har vi de lite lyxigare nyheterna från i dag. För man försöker ju hålla sig i ordning, trots allt.

I går blev jag uppringd från den frisersalong som jag har använt i många år. Jag går dit cirka var femte vecka. Min personliga frissa hade insjuknat och måste vara borta en vecka. De försökte nu fixa ersättande tider enligt bokningarna genom fördelning mellan de övriga frissorna. (Ja alltså jag brukar vid varje besök beställa följande tid, för att inte falla för djupt i förfallelse, utväxt och elände.)

(Och jag har funderat på att när jag kommer till de sextio så får den nuvarande rätt blonda färgen bli närmare den rätt gråtråkiga grundfärgen men det måste nog ändå finnas något sting.)

Jag konstaterade för det första att jag pga. resa till Madrid andra helgen i februari inte kan ta tider för sent in på nästa vecka. OK, jag fick en "nödtid" i dag kl .15 och det passade mig väl. Väl framme konstaterade jag att jag även hade beställt ögonbrynsfix för den ursprungliga sessionen.

Ögonbrynsdamen (en härligt skotsk dam som gör alla sorters behandlingar) hade redan nyss gått för dagen men ett telefonsamtal och så kom hon tillbaka och fixade mina ögonbryn och jag tyckte att hela den här helheten är värd en eloge för vad gör inte en serviceföretagare för sina kunder, om det finns ett äkta intresse.

Jag gav som vanligt dricks, denna gången lite mera än vanligt.

Man kan ju tycka att ett par ögonbryn inte gör någon skillnad, men mina naturliga är yviga och innehåller alltför mycket och när jag en gång i världen äntligen lät ett proffs ta hand om dem så frågade många "vad har du gjort med ditt ansikte?".

Onödigheter kan tyckas, men man klänger sig vid det sista av fåfängan som ännu kanske finns att uppleva i detta livet.

får bara ungdomar träna eller

Gårdagen kändes konstig och jag inser i efterskott att jag hade en släng av feber  (den där efterfebersmaken i munnen). Bara lite, men det förklarar en hel del. Det var en besynnerlig och osäker dag.

Jag har nu vissa viloambitioner, det kan låta motsägelsefullt. Men måste gripa tag, i god och vänlig ordning, i sånt som jag vant mig att inte kunna bry mig om under min tid i bubblan när det enda som räknades var att klara av jobbet.

I dag har jag tagit mig ur huse - jamen vilken bedrift. Skaffat nya träningskläder. De gamla är så utnötta att jag skäms och jag har alltemellanåt gjort frustrerade försök att skaffa nytt. Men, men, det är nästan omöjligt att hitta träningsbyxor som passar för Pilates. Det mesta utbudet är modeller med lägre midja (= modefenomen) och det passar inte Pilates med allt böjande och sträckande, och det är otroligt irriterande att många gånger per lektion måsta hissa upp byxorna baktill. Det kanske fungerar för ungdomskroppar men inte för mig vars kropp är något ålderspåverkad.

Ja alltså det här med att mode går före funktion även inom träning, det har jag svårt att förstå, gammalmodig och bekvämlighetsinriktad som jag är. Samtidigt uppmanas även äldre att träna, men i vilka sorts kläder då?

Och så måste jag en gång till ta upp det här med storlekar. Om jag plockar upp en träningstopp i storlek XL, den största storlek som finns, och många plagg finns inte längre upp än till L, och XL inte ryms på mig, så vad sänder detta för signaler till alla som inte modellsmala som vill träna ens med något?

De goda nyheterna här är att jag efter idogt sökande faktiskt hittade ett och annat som jag tror att jag kan använda.