lördag 29 december 2012

Det kanske tinar upp ändå

I dag var vi barnvakter på eftermiddagen, morfar och jag. Sessan vaknade från sin dagslur, fick mellanmål, blöjbyte och det gick ganska bra. Utan större glädjeuttryck, men i alla fall.

Så gick vi ut och det var gott humör hela vägen. I den Stora Parken fick hon springa runt, kolla upp hönor, tuppar, gäss, ankor och påfåglar. Gunga och klättra och kliva. Kolla fontänerna.

Efter hemkomsten var det idel ädel gott humör och lek. Mamma och pappa välkomnades dock hjärtligt när de sen snart kom hem.

Spännande att se hur detta fortsätter.

torsdag 27 december 2012

Och mitt bland allt det övriga

Bland allt überjobbande och kärt familjebesök så blev jag häromdagen, förra fredagen faktiskt, under ett möte i Madrid, undergångsdagen den 21 december, utnämnd till generalsekreterare för en spansk organisation.

Jag måste skriva om det för det ingår i min försöka förstå-tankevärld just nu. Efter första skräcken, för jag hade inte blivit förvarnad, så tänker jag att det måste väl gå på något vis och jag får väl ropa på hjälp. Och man kan ju se det som en utmaning (= modern av alla skräckfyllda eufemismer).

Men att skriva mötesprotokoll och rapporter på spanska. Alltså på riktigt.

Now, how did I get into this?

Snart en vecka av besök och jag är väl inte så populär just nu

Sessan har inte riktigt på helt och fullt godkänt mig ännu. Hon har 14-månaderskris och är på det hela en ung dam med mycket skarp och misstänksam blick och det är nog mest mamma som gäller. Eller pappa. Helst mamma.

Jag kan fixitrixa och leka på avstånd men efter minsta lilla vidrörelse om än hur på lek så står hon bakom mamma och kramar ett ben.

Vi har haft ett par tillfällen då jag varit ensam närvarande när hon vaknat från dagssömnen och det har liksom inte funnits alternativ, men reserverad attityd däremot nog. Typ jag måste väl finna mig i det här men någon höjdare är det nog inte.

Vad annat kan jag göra än att hålla mig diskret närvarande.

Hursomhelst, vi har härliga dagar tillsammans med dotterns familj, solen skiner, det är varmt på dagarna och Sessan får leka och springa ute i parkerna utan nordiskt vinterutstyr. Ingen overall, ingen mössa, inga vantar, inga tjocka stövlar.

Det är i alla fall populärt.




Ett försenat inlägg pga tekniska orsaker och en del lättja


24.12.2012 kl 23:16

Chrome och Blogger sviker mig. Det blir blue screen när jag vill blogga för att delge mina tankar efter den här dagen.

Dagen har varit vidunderlig. Dotter med sin dotter var ute i en av de härliga parker vi har i närheten och under tiden kokade jag risgrynsgröt och förberedde den rödbetssallad som hör tíll vår jul.

Vi åt sen risgrynsgröt ute i solens sken och det var ganska magiskt. Sedan lades Sessan på sin middagslur och nästan alla vuxna tog sin.

Efter stök i köket inledde vi vår julaftonsmiddag aningen försenade och det var massa god mat och julklappsutdelning och efter att ha ordnat in matresterna i kylskåpet var det många sorters godis och Carlos III-brandy och ett antal omgångar Skipbo-kortspel och däremellan goda historier. Och god julmusik i bakgrunden.

Nu är det inte alltför sent och jag är på väg i säng och det var en riktigt fin julafton. I morgon är det juldag och av tradition gör vi inget annat än att läsa julkappsböcker och äta julmatsrester och dricka bubbel ute i solen (som torde lysa även i morgon).

Föräldrarna till lilla Sessan torde dock måsta ta ut henne till någon park i något skede. Kanske hänger vi med, kanske inte.

Juldagen och nyårsdagen är de mest måstebefriade dagarna vi vet.

söndag 23 december 2012

Innan jag lägger mig dan före dan

Ja det har varit en seg dag och jag jobbade en del och vi gjorde en del planering och så hade vi en trevlig vanlig middag och lite sällskapsspel på det. Och nu är vi alla i säng. i princip. Jag riktigt snart också.

I morgon är det julafton och det finns en del att ordna på förmiddagen, men sen må en viss julfrid sänka sig.

Det blir julmiddag och klappar och det. Men sen.

Traditionsenligt så gör vi absolut inget på juldagen. Det är Årets Dag ägnad för att på sin höjd öppna någon flaska skumpa och äta rester ur kylskåpet. Nu har vi förstås en fjortonåmaders vars tidtabell måste respekteras men utöver det...

Och i morgon bitti ska jag koka lite saker och hacka ihop en sallad och så går det liksom därifrån vidare till en tillvaro som lever i sin julbubbla.

Vi ses och hörs och skrivs på andra sidan av gränsen.

Iakttagelser dan före dan

Dottern med familj kom i förrgår och jag anlände senare på fredag kväll med tåg från Madrid och därom kunde man ju skriva men inte nu. Konstatera bara att jag var sliten, inget negativt men ansträngande för mig ändå. Men allt väl.

Dotterns familj hade haft en tuff resa med kräksjuka längs vägen, men allt håller på att jämna ut sig. Vi ser ut att få en fridefull jul.

Vi har julmaten ungefär under kontroll, granen är klädd och det finns en massa obestämda högar av ovidkommande saker att trycka in i någon garderob eller något. Men vi får improvisera.

Solen skiner på dagarna och det gläder mig oerhört att dotterdottern två dagar i rad har fått leka ute i två olika parker, kliva och klättra och åka rutschbana och se på hönsen, gässen och påfåglarna som går runtomkring. Vara insmord i solkräm och ha solhatt på huvudet. I går satt vi en lång stund ute i eftermiddagssolen och hon klev upp och ner på stolarna, nekades ett antal gånger att kliva upp på bordet. Behövdes inga D-vitamindroppar den dagen.

Det är, på samma sätt som med finska sommarens väder, inte självklart om än inte alls ovanligt att det är superväder denna tid på året. Men det är det nu, och det är som en önskedröm.

Vår julmat: gravlax, kokt potatis, langostinos, finsk rödbetssallad, svampsallad, iberiska charkisar, julig fläskfilé (ingen skinka), ugnsbakade rotsaker, praliner till efterrätt. Med favoritbrandy.

Pepparkaksdeg fixad men själva baket tar vi som en programpunkt senare.

Risgrynsgröt till lunch på julafton.

Morotslåda tar vi också senare någon dag, för att riktigt njuta av den och inte låta den drunka bland allt annat som blir för mycket.

Dagens middag blir köttfärssås med pasta. Vi ska hålla kontakt med min bror och så ska jag ringa min mamma.

nu ska vi skrapa ihop det hela




onsdag 19 december 2012

Snart julhögtid

Inför senaste natt så tog jag av min dundermedicin och jag hostade inte en enda gång. Som att man kan uppskatta en sådan sak. Vakna ganska okej, lite hosta i bronkerna under dagen men inte så farligt.

Det drar ihop sig till saker. Jag håller på att ordna om vår sovrumsavdelning för att inhysa dotternns familj. Och biblioteket för att inhysa oss. Biblioteket, så högtidligt. Det är ett litet rum där vi håller våra böcker i Ikeas Billyhyllor, där jag har min lilla arbetsplats och där det finns en utdragbar säng som passar oss två när vi har gäster.

Återstår ännu att montera ihop pinnsängen, ordna om en del kläder och ordna garderobsutrymme. Montera barnsitsen i bilen, montera ihop barnmatstolen, klä granen (det kan kanske bli typ lörda-söndag), handla (!), dammsuga så att gästerna inte får plötsliga allergier, dammtorka bort de värsta luddiga lagren och ordna känsliga föremål utom räckhåll för en fjortonmånaders, pynta lite (på lämplig höjd).

Jag har i dag också ansat pelargonerna på balkongen, tvättat lakan som just nu hänger ute och i dag på eftermiddagen kändes det rätt skönt ute i solen trots lite kylig luft och jag hoppas hoppas att vädret fortsätter. Jag vill se dotter, svärson och dotterdotter njuta av solen och ljuset. Har tagit fram strandleksaker för hoppeliga sandlekar i sanden på någon närliggande strand.

Det finns skeden av livet när man liksom lever genom andra. Hoppas att de har det bra, försöker ordna för det bästa. Det skapar minnen och med tanke på den här julens barnbarn, kanske kanske något som de  kommer ihåg. Ens flummigt eller i bakhuvudet.





tisdag 18 december 2012

Ja, jag bara måste säga mitt

Jag slits mellan att skriva om "hur det nog blir jul i år igen trots att vi är som vanligt sena med föreberedelserna" och det här debaclet i Sverige om "hur politiskt korrekt man måste bli och Kalle Ankas julafton är kränkande och vi är minsann så moderna så moderna och nu skriver vi minsann år 2012".

Det blir nog en utgjutelse om det senare ämnet. Den tanke som för det första slår mig är George Orwells bok "1984" där huvudpersonens arbete är att rätta till  böcker och tidningar efterhand som politiska vindar vänder riktning. Dvs. vägra historiska fakta och hur det var förr. Historien måste likriktas så att den passar nutiden.

Huuur många filmer från gamla dar har inte sina inslag som man inte skulle göra på samma sätt i dag? Om varje så kallad "klassiker" måste censureras till dagens politiskt korrekta smak, hur mycket klassiker smakar det då? Hur mysigt är det? Hur ofta måste då de här filmerna fixas för  att passa in i den mall som känns rätt för tittaren under kvartal X år Y? Om sådant inte är censur, så vad är censur då?

Och den här Kalle Ankas julafton är ingen nidfilm. Tror någon på riktigt att det suttit filmskapare och funderat på hur de på bästa sätt kan kränka negrer eller judar eller dockor? Det tror inte jag. Jag tror att de ville göra underhållning, och det gjorde de. Och jag tror att alla av oss på rak hand kommer på ganska många aktuella filmer och program där vissa grupper i samhället får sig slängar av sleven som är ganska så härskna och det med största flit och avsikt att "provocera" -- fint ord nuförtiden, ganska så godkänt och apploderat.

Tror någon på riktigt att de barn och vuxna till vars jultraditioner denna julaftonens Kalle Anka hör tar alla sina värderingar från just denna filmsnutt som man  ser på en gång per år? En filmsnutt som inte har någon politisk agenda. -- Som om nutiden inte existerade och som att barn och vuxna inte lever i den och tar sina riktiga intryck därifrån?

Och begreppet "nutid" mister sin betydelse om det inte fanns en "dåtid". Och den var som den var. Och vi kan ha både glädje och sorg av den, men månne inte Kalle Anka är mest glädje och välmening ändå.

Uppdatering: Och nu blir jag väl lynchad för att jag har har skrivit negrer och judar. Tänk vilken liberal och fri värld vi lever i. Not.

Uppdatering 2:  Det är dock fritt fram att var som helst och när som helst skriva klimakteriekärring, jävla gammal kärring, luktande kärringmedelålders vit inpyrd maktutövande mansjävel, femininisthatare och [lång fortsatt lista] och inget skri lyfts om det. -- Så vem är först ut att våga skriva luktande gammal klimakterienegerkärring. Smaka på det.

dundermedicin

Vad annat kan jag säga. I går gick jag helt utmattad och urhostad i säng femtiden på eftermiddagen och så fortsatte natten lång tills att jag gick till medicinskåpet och tog en god portion av dundermedicinen. Som innehåller det ena och det andra och jag var nog ganska darrig men åtminstone hostade jag inte så värst och kunde nästan sova med min febriga kaninpuls som jag sen svettades bort under förmiddagen.

Och tro det eller inte, i dag har jag varit betydligt bättre. Inte bra, men bättre.

Och inför en social middag vi skulle ha i kväll så tog jag en portion till av medicinen, och jag klarade nästan hela kvällen utan störande element i form av olämplig hosta. Och nej, det är ingen drog, det är något man får helt lagligt över apoteksdisk, men vilken skillnad.

Och här framöver. -- Bara jag ens klarar av att vara nästan okej. Please.


måndag 17 december 2012

Och i tillägg,

som om tillvaron inte vore något kroppsligen pinad just nu. Jag lyfte ut en shoppingkärra ur garderoben. Den väger inte mycket, jag stod inte i någon underlig ställning men den lilla vridningen av kroppen knäppte till nånstans.

Så nu har jag ont nere i ryggen. Inte invalidiserande, men mycket irriterande. Och jag som alltid skryter med min Pilateskorsett.

Uppe i ryggen och kring revbenen har jag muskelvärk för jag har hostat så mycket. Till den grad att jag i natt måste vända mig i en viss ställning för att kunna hosta. Det var den nattsömnen det. Nä, de facto lyckades jag sova en del febrig sömn efter att jag tagit en ordentlig dos hostmedicin.

But, also this shall pass.

Och i kväll ska vi ut på lokal med goda vänner och det finns förväntningar och, jag får väl ta hostmedicin till snurrighetens gräns. Det är liksom inte läge att låta bli.

Ja nu klagar jag på helt vanliga småsaker och jag vet att det finns många som är mycket sjukare och har det mycket svårare. Jag ville nu i alla fall skriva hur det känns just nu. För mig. Bortskämda jag.

söndag 16 december 2012

Sånt händer

Jag har just nu svårt med en del av min tillvaro. Den del hur man känner sig. Svår hosta och snuva. Kroppen är som ett enda elände.

Jag som inte har varit ordentligt förkyld på evigheter.

Ja, där fick man sig en påminnelse igen.

torsdag 13 december 2012

Försöka fixa

Ja man borde inte ta sig stress av julklappar, men det gör man ju i viss mån. Vi har varje år det här med paket som ska skickas till Finland (och nu även England) och utöver vadkanmanhittapå så får det varken vara för stort eller väga för mycket. Efter de sedvanliga våndorna och mödorna har paketen i dag kommit iväg, och åtminstone så fixade vi det igen denna gång. Ens på något sätt. Barn och barnbarn. Föräldrar, så länge de lever, de måste kommas ihåg. Hur smått det än är.

Det har dock tagit tid som jag egentligen inte har. Men så är det väl varje år.

Och nu försöker jag nå mig fatt i arbetstakten medan det i bakhuvudet mal på med de praktiska julförberedelserna inför besöket. Jag kan meddela att här bakas varken lussekatter eller pepparkakor eller fjorton sorters småkakor, och städningen blir det nödvändiga. Vad vi satsar på är maten och umgänget och att dotterns familj har det bra hos oss.

Och nu har jag dessutom över mig att ordna för en av-och-an-resa till Madrid för att sköta ett åtagande som jag har åtagit mig, och jag kollar tågtider och hotell och jag kunde kanske annars ha tyckt att det är ett visst avbrott och en avkoppling och tänk på vad allt det finns att göra och alla butiker i centrum av Madrid, men kanske inte just mellan denna 20 och 21 december då jag faktiskt helst hade varit hemma. Men det är som det är.






söndag 9 december 2012

Bubbeltankar

Den här dagen känns lång som ett nödår, jag som skulle jobba på i min bubbla och det har jag gjort, och nu kan jag inte vänta på att J kommer hem från sin bowling och jag ska fixa ugnskorv på finsk Sininen lenkki, köpt från finskbutiken i stan.

Jag känner nu att det är dags att komma ut ur bubblan och i morgon ska vi kompletteta våra små anspråkslösa julklappar och få dem skickade dit de ska och så ska jag förstås jobba vidare och så får vi kanske någon liten annan juldetalj omskött. Eller någon annan detalj som behöver skötas om. När man tar sig ut ur bubblan finns det i regel en hög med saker att sköta om. Men man gör det med förnyade krafter så att säga.

Att gå in i en bubbla är något jag starkt kan rekommendera. Inte stanna för länge dock.

Vi har alla ett liv och en verklighet att leva och relationer att sköta och vissa eskapader kan vara ack så nödvändiga men de ska inte vara större än vad som just precis behövs. Det gäller den där vissa psykiska avgränsningen som man måste unna sig för att skrapa ihop bitarna av sig själv för att orka vidare. En psysisk bedövning när man bara bestämmer sig för att utesluta vissa saker, som normalt skulle pocka på och göra en överbelastad och vansinnig.

Och en del behöver detta och en del inte. Jag behöver nog och förvisso.

Och det finns ganska många saker som utan större faror för tillvaron kan vänta några dagar.

lördag 8 december 2012

Kväll och nya förhoppningar

Det har varit en något kämpig dag om än jag valde bubbelmodellen och den kommer nu riktigt snart att sluta i sängen. Jag har inga komplex för att lägga mig tidigt och kanske sen vakna mitt i natten för en smörgås. Och en öl kanske.

Fylla buken lite och få fatt i sömntåget på nytt. Det är ju en tröst när jag snart ska försöka somna.

Ta en ny dag i morgon. Nytt försök. Man kan ju alltid försöka. Never give up.

Tankar från bubblan

Jag tänker i bland när jag hamnar i obestämda svårigheter kring arbete eller annat att det är något som inte drabbar "hyggligt folk", dvs. folk som stiger upp redigt och i tid varje morgon när väckarklockan ringer och som gör sitt arbete inom ställda ramar och efter det är de lediga mer eller mindre på riktigt. Sysslar med duktiga fritidsintressen,

Folk som inte kan vara lediga mitt på blanka vardagen, frivilligt eller ej, och som uppfyller alla plikter och som inte kan släppa sig så där bara eller gömma sig i bubblor.

Jag kan i bland känna mig så helt oförmögen att nå upp till duktighetsstatus.

Nödvändig terapi

Efter två kvällar av psykbryt och mycket kaninpuls här och där så har jag gjort det enda raka och definierat denna dag och morgondagen som en bubbla mot omvärlden. Insett att pressen har varit komplex och tagit på krafter som utarmades. Dags att ta avstånd från det mesta för en stund och reparera sig själv.

Inga yttre intryck. Ingen planering av något. Förtränga allt. Bara basics. Jobba på utan att hetsa upp sig och räkna med att allt löser sig. Inte av sig själv, men när det är dags.

Ack detta trötta men välsignade lugn. Snart redo att ta mig an tillvaron igen.


fredag 7 december 2012

Låt dig höras när du har något att säga

Jag är nyss hemkommen från en något utdragen fredagslunch på en av våra kvarterskrogar. Mycket gott, mycket trevligt.

Vårt sällskap: Han är dansk och frånskild och med tonåriga barn och hon är rätt mycket yngre, vi talar om decennier tror jag, och hon kommer från Ukraina.

Jag har aldrig känt någon från Ukraina förr. Hon är mycket mycket bildad på många sätt och talar en utmärkt engelska om än hon talar med en röst som är så mycket tystare än vad hon egentligen har att komma med.

Hon har så många insikter och så mycket att berätta bara man frågar de rätta frågorna och så sitter man där och önskar att man hade en hörapparat.

Jag får inte ihop det. Har du något att säga du härliga person och kvinna så låt det höras.

Och Ukraina, jamen så exotiskt. För mig i alla fall.

torsdag 6 december 2012

Nu är jag nog mest arg och tillåt mig

CRAP.

Om någon version xxx av det här nya arbetsverktyget överygar mig om att det är just so fantastic, så det återstår att se.

JAG VET att man måste följa den tekniska utvecklingen, vilket jag gör i den utsträckning jag måste och det passar mig, jag är inte hjälplös och jag kan lära mig nya saker, men jag kan just nu för allt i världen inte förstå varför jag måste lida med något som tar ner min arbetstakt (ge mig goda bevis på motsatsen), och att ha god arbetstakt är jag rätt så mycket beroende just nu.

Jag är helt enkelt ganska torr bakom öronen och inte alls lätt att övertyga om jag inte ser fördelarna, för min analysförmåga är ganska stark. Gammal räv.

Det kan ju hända, keep dreaming, att det är ett inlärningssteg till något nytt och fantastiskt, men keep convincing me. And you better do it really well.

Jag älskar mitt arbete men.

crap crap crap


Ja det är väl blandade känslor kanske

Ja här sitter jag och jobbar med de sista krafterna i mitt ansträngda hjärnkontor. Enligt tidigare erfarenheter går det kanske en halvtimme till.

Men ja, det är en stor utmaning jag står inför både vad gäller mängd, ämne (ja, ganska bekant) och nytt verktyg (inte övertygad än). Men uppdraget måste klaras av, andra alternativ finns inte.

Så i själva verket är jag nu rätt nöjd med att vi inte får nya katter före jul. Ett misstag i J:s kommunikationssystem ledde till att "våra" ryskor såldes till någon annan och nu väntar vi på katter från en kull som föds här i dagarna. Så det går till mitten av februari eller så. Passar rätt bra.

Jag vet inte om jag ska vara arg eller nöjd just nu. Det finns komponenter av båda sorter. Stressigt med julklappar som måste hittas på och skickas. Det här hittapåandet alltså. Resten är praktiska bestyr. Och man vill ju. Särskilt föräldrar och barnbarn.

Ser fram emot en familjejul. J har putsat från garaget hämtad sittkärra, pinnsäng och matstol. Det går vidare på den fronten och den ser jag fram emot med glädje.

Men fy vad jag är aningen stressad ändå. Ge mig en bra vecka och det ska bli bättre.




onsdag 5 december 2012

Det måste ju gå vidare på ett eller annat sätt

Jag hade i går en kris med mitt deltagande i Lionsstiftelsen som jag nu på riktigt är styrelseledamot av och där det finns många utmaningar samtidigt som jag känner mig omogen. Som vanligt ställde J upp och vi talade om saken i går kväll och i morse kände jag mig bättre. Min älskade vardagspsykolog som har hjälpt mig genom så måga faser här i livet.

Jag har också i dag kokat ner mina kriser rörande ett synnerligen utmanande arbetsuppdrag och förmedlat frågor och det känns som att jag ändå kommer att klara det. Hårt kommer det att bli, men jag tror att jag inte har alltför många kor på isen.

Men på riktigt, jag är ingen duktig stresshanterare. Jag går i lås och så får jag andas djupt och tänka att det här blir nu hanterat lite långsamt men det blir väl hanterat på något sätt i alla fall.


tisdag 4 december 2012

Så kan en dag vara och längtan efter natt

Den här dagen har inte varit min bästa. Men den har förflutit med sitt tröga flöde och inget katastrofalt har hänt.

Och om någon timme är det godkänt att dyka in i sovandets härliga frånvaro.


måndag 3 december 2012

I bland undrar jag varför

Jag är urtrött. Klockan är tio i sju på kvällen och klockan åtta ska jag delta i ett Skype-möte som väl pågår framemot klockan tio. SUCK.

Jag har fått en triljon sidor av protokoll att läsa och jag kan helt enkelt inte minnas alla detaljerna och förstå alla sammanhang som har sina historiska betydelser som jag inte känner till alla gånger. Men jag lär mig väl småningom. Åtminstone till en del.

Frågan lyder: ska man bara bege sig in på det där man känner sig heeeelt säker eller ska man ta steget ut i det något okända någon gång? Ja, jag blev tillfrågad och bedyrade min omognad som inte skulle vara något problem, och det var väl brist på kandidater och ....

Skulle jag vara rädd för det okända skulle jag knappast ta emot ett enda översättningsuppdrag. Det är en utmaning varje gång. Inte skulle vi ha flyttat hit till Spanien heller för den delen.

Så vi får väl säga att det här med att försöka förstå och sätta sig in i en vägörenhetsrörelse (inte svårt i sig) och hur den fungerar i spanska sammanhang med sina öhömm spanska traditioner rörande mötesteknik och diskussioner är en öhömm utmaning.

Men vad vore livet utan vissa utmaningar.

Men jag undrar ändå i bland vad jag nu riktigt har gått och såsat mig in i.

Men det är väl inte på liv och död heller.

Och nu har jag skrivit och raderat och skrivit igen och det är ungefär en halvtimme tills att mötet börjar.



När man ändrar sig

Jag tog bort det felstavade tandkrämsinlägget. Mådde illa av tanken om att det fanns.

Nu, ny vecka nya tag.

Dags att styra tankarna på jul, nya katter och allmän uppstyrning.

Och det finns kvar av den urgoda lasagnen från i går. Ser fram emot det till lunchen. Men tänker inte borsta tänderna med tandkräm efter maten.

söndag 2 december 2012

Adventskänslor eller

Det är inte så att december inte skulle vara en festmånad även här. Det pågår en hel del. Men inte på samma sätt som i Norden, där december, advent och jul är en enda ljusets fest.

Ljuset fest, tusen juleljus, Lucia som lyser upp i mörkret. Det har vi inte här.

För vi har ingen mörk och trist novembermånad (OK, dagarna är kortare än mitt i sommaren men snö och slask finns det inte). Det kommer inte heller snö hos oss i december, inte någon annan månad heller. Vi behöver inte någonsin skrapa bilarnas vindrutor. Vi tycker att det är riktigt svinkallt om det går under tio grader. För att inte tala om närmare noll en vinter för tio år sedan när en del av uteväxterna dog.

Men det kan nog kännas lite krispigt. Som här nyligen när jag gick ut för att andas lite skymningsluft och det var knappa tio grader ute. Det var dock härligt, och himlen mot norr hade en härlig skymingsblå nyans och himlen till söder ännu hade nyanser av solnedgång. Ja det här var nog en dryg timme sedan, men det var en fin liten stund.

Men att få till sig det här med advent och "riktig" nordisk julstämning, svårt.




fredag 30 november 2012

Jag försöker komma underfund med vad jag vill ha sagt i dag.

Jag är fortfarande misstänksamt inställd till den nya programvara jag ska använda och prjektet över huvud taget och jag har börjat ställa pertinenta frågor.

Det var kyligt ute i morse efter en kall natt (drygt fem grader!!) men solen har skinit och blåsten har avtagit och det kom upp närmare femton till tjugo i dag och jag har absolut ingen längtan till något snökaos i Norden.

Jag är lite förkyld så näsan rinner mera än vanligt (alltså det gör den irritererande mycket också helt normalt) och det är trögt på hjärnkontoret.

Jag ska jobba hela helgen för att få saker undan och nästa och nästa och på så sätt hoppas jag fira julen tillsammans med dotterns familj som kommer hit utan att jag sitter precis hela tiden klistrad vid arbete. Men lite nog, misstänker jag.

Det går inte en dag utan att man himlar med ögonen för politikernas agerande.

Jag undrar när jag ska få det till att dammsuga ordentligt. Julstäda och sånt. Fixa julklappar.

Taklampan i sovrummet badrum måste bytas ut. Det blev inte gjort i dag heller. Så tills vidare används lampan invid spegeln.

Jag har fortfarande inte ordnat undan sommarkläderna och tagit fram vinterkläderna.

Dock så har jag ordnat dotterdotterns foto i en ram som J nu har som utsikt när han sitter vid sin dator vid vårt matbord som för närvarande är helt oandvändbart pga. av invasion av hans arbets- och fritidsärenden och nångång här snart måste det redas upp för bordduken behöver tvättas och snart, ja snart har vi besök.

torsdag 29 november 2012

Jag är nog ännu ganska arg, och så lite annat

Men vad kan man annat än anpassa sig. Som med så många saker här i livet.

Det är ju viktigt att vara flexibel och inte vara främmande för att lära sig nytt och uppdatera sina arbetsmetoder, jojagvet.

Men det är så här att jag har ganska mycket näsa för saker och jag låter mig inte övertygas sådär bara.

Nu får jag lämna det här ämnet för någon tid och återkomma när jag har översatt kanske 150 sidor till.

*Övergång till annat ämne*

Dagen har varit solig men väldigt kyligt blåsig. Liksom föregående natt när blåstens ljud höll oss delvis vakna.  Vi bor på översta våningen och det var något som bråkade på taket i blåsten. När jag steg upp i morse och gick ut på balkongen för att andas morgonluft var det fullständigt stjärnklart och gryningen var fantastisk. Lite efter klockan sju. Om än det blåste kyligt fortfarande.

Nu ska jag ta kvällsmål och se lite på teve. J är i bowlinghallen. Som alltid torsdagkvällar och vissa tider däremellan.



onsdag 28 november 2012

När man är styrd och inget kan göra

Det finns en av mig särskilt hatad maffia bland många i mjukvaruvärlden.

Att t.ex. Microsoft ger ut en ny version av sitt operativsystem anpassat för surfplattor kan jag på något sätt förstå, för dithän bär det väl. Om än alla ändringar nog kanske inte var nödvändiga.

Att datorstödda översättningsprogram som är helt fungerande byts ut till något som ger "fördelar" som är tvivelaktiga samtidigt som väldigt behändiga, många gånger nödvändiga och tidsbesparande funktioner tas bort är ett förakt utan like av en yrkesgrupp som nuförtiden är helt beroende av att arbeta med dessa program.

En hänsynslös hjärntvätt av marknaden utan dess like. Först ger man ut en "fantastisk" nyhet (som kommer av att ett ledande företag har köpt upp ett annat och de behöver "samordna" sina avvikande tekniker -- big fail) som har vissa uppenbara brister och ett par år senare får vi det gyllene tillfället att uppgradera (för flera hundra euro) till en nyare version som i form av fantastisk nyhet innehåller många av de uppenbara fördelarna som fanns i deras produkter från år 2007 och tidigare, och förstås är dessa två versioner inte förenliga sinsemellan. Jaja, det kan finnas någon fantastisk finess som inte fanns förr men dess fördelar har jag ännu inte hittat.

Men här sitter jag maktlös, för jag har inget annat val om jag vill hänga med och fortsätta få uppdrag och inkomster som så väl behövs.

Maktposition, dominerande ställning på marknaden -- enligt vad jag har förstått är det förbjudet enligt EU:s konkurrenslagstiftning.

But money talks.

Och jag kan bli ganska arg, men jag har inget val.

måndag 26 november 2012

En sån måndag

Festande tär på krafterna i den här åldern, så söndagen i går var inte riktigt optimal. Fixade ändå lite jobbande. Gick i säng klockan sju på kvällen, steg upp halvåtta i morse.

I dag slutförande av ett lite knepigt uppdrag. Gick bättre än jag hade befarat, om än det tog precis hela dagen fram till en sen middag, ett par avsnitt Black Adder och slutförandet av en bok jag har läst på sistone.

I morse fick vi foton på våra ryskor via veterinären från uppfödaren. Som sannolikt finns i Madrid eller Barcelona eller något. Hur de här kattungarna ska transporteras hit har jag ingen aning om, men det finns väl rutiner för det. Jag litar till fullo på vår veterinär sedan drygt femton år som servade våra hädangångna siameser Albert och Gilbert ända fram till den sista sprutan. Nu blir det ett nytt varv.

På fotona ser de exakt likadana ut, vi får väl hitta på något att skilja dem åt. Så funderar vi om de ska ha spanska eller ryska namn. Det gäller att bestämma sig snart.

Och skaffa sandlåda och klösträd och sånt. Det finns redan en planerad plats i ett garderobshörn i mitt arbetsrum/vårt bibliotek/osv. användningar som ett litet rum kan ha, men de ska få ha en tillflyktplats där de får vara i fred när de vill. Vad vi vill ordna för är ett par harmoniska katter med sitt liv i balans. Med deras eget och med vårt.

Och så fick vi i dag besked om ett dödsfall och en del andra händelser. Och där vid sidan så går vars och ens liv vidare så länge det varar. Vi räknar med att överleva våra nya katter. Fast man vet ju aldrig.

Jaja.



söndag 25 november 2012

En söndagspaus på balkongen

Jag stod ute i solen på balkongen en stund. Kom antagligen upp till de rekommenderade tio minuterna för D-vitaminintag.

Tittade på vad som hände på gatan och husen mitt emot. Gatan var inte just något spännande. Klockan var strax före två.

Det hängdes  upp tvätt på takterrasserna på två hus på andra sidan gatan. Frun precis mitt emot hängde upp sin tvätt i blå morgonrock ovanpå sin pyjamas. Godkänd hemmsaöndagsklädsel. Det var mörk tvätt och en del saker hängde hon upp på galgar. Ett antal sockor hängde hon upp utan att fästa dem med nypor. Hoppas nu bara att det inte börjar blåsa, för då åker de nog sin väg till andra ändan av stan.

Frun snett mitt emot till höger hängde upp sin tvätt iklädd i rosa morgonrock och det var alls inte lika många plagg. Kanske har de olika stora tvättmaskiner, eller så kör hon med halvtom maskin, vad vet jag, jag kan ju bara gissa.

Ett par duvor flög omkring och en av dem lade sig till ro för en liten vila på takterrassens kant på  huset vänster om det där frun hängde upp sin mörka  tvätt. Det huset där de driver ett ett tvätteri och som jag inte blir klok på.

Och där står jag och lutar mig mot räcket och försöker förstå.

Jag antar att en del saker här i livet förblir små mysterier.

Som att jag är glad för att det blev söndag

För den följer på en intensiv lördag, som var fin på väldigt många sätt men inte utan ansträngningar, och nu känns det bra att bara jobba lite och ta det lugnt.

Vår finskatalande Lionsklubb firade tio år och det var solenn akt på Casino Cultural och på kvällen middag med underhållning och dans på en riktigt bra restaurang en liten bit utanför stan.

Allt förlöpte väl. Maten var god och för riklig, jag måste lämna den andra huvudrätten och efterrätten, men ingen förblev hungrig i alla fall. Som underhållning fanns det helt fenomenal manskvartettsång, typ barbershop, men vilken extas det blir när allt klingar samman och det uppstår en total och fullständig harmoni som nästan slår ut öronen av en .

Jag hade som bordskavaljer vår veterinär, och jag kunde förstås inte hålla mig för att fråga om våra nya katter på kommande, ryskorna, och han lovade ta ny kontakt med uppfödaren för att se till att vi skulle få dem i tid, för som han konstaterade -- det finns en viss och riktigt rolig fas hos kattungar som man inte vill gå miste om.

Jag har haft lite splittrat tyckande om nya katter, men nu ligger det väl på plussidan.





torsdag 22 november 2012

Dessa nojor och detta balanserande

Jag är i en fas av mitt liv där det är ganska okej. Jag känner av de fysiska besvärligheterna med att bli äldre, men de är inte för allvarliga. Jag och vi har det ganska bra i vår tillvaro. Inte perfekt men okej.

De psykiska erfarenheterna av att bli äldre är väl att räkna mest på plussidan, efter vissa nojor. Perspektiv, men med den samtida skräcken inför att bli ett åldringspaket. Det kan ju dröja tjugo år eller så och det är föralldel en hel generation.

Men å andra sidan. Som en trettioårig hopplöst insjuknad cancerpatient skriver: Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för de slutstadier som föregår den.

Detta ligger över tillvaron. Låt mig dö hastigt i en trafikolycka eller en cancer där jag inte får behandling utan bara ordentlig smärtlindring och låt mig inte lida, när det är dags vill jag bara flyta bort.

Med det inte sagt att jag gärna ser hur barnbarnen växer upp och jag ger dem vad jag kan.

Det här var kanske ganska nojigt, men det är sådanahär tankar som florerar just nu.

Lite till denna arbetsfyllda kväll

Ja vad gör man inte för att ta sig en paus från arbetet...

En av mina arbetsklimpar trycker på och i brist på bättre sysselsättning kan jag lika gärna jobba för att få undan och undvika sistaminutens-stress, som jag får nippor av. Och avvika lite på andra aktiviteter, som att blogga till exempel.

Och snart borde man julstäda, ordna för alla julklappar, julmaten osv. Det känns mig så fjärran men jag inser att det ligger närmare än jag vågar erkänna.

strömavbrott och 1500

Jag går in här för att skriva om hur mycket jag hatar när strömmen går. Det har hänt fem gånger inom två dagar. Och det beror inte på överbelastning. Antingen har vi något fel på strömtavlan eller så är det något annat fuffens (elbolag, telefonbolag -- skojare och bedragare allihopa).

Det är ju i och för sig enkelt att bara återställa säkringen, tjoff uppåt och så fungerar det igen. Att återställa mikrovågsugnens klocka är nu inte heller så farligt. Men att starta om datorn och få den övertygad om att det inte var någon kris, återställa alla program och fixitrixa.

Vår tidigare UPS sa upp kontraktet för drygt ett år sedan och det har inte blivit av att skaffa en ny, lat som man är. Nu har jag beställt en ny, efter de senaste påminnelserna om att den nog är bra att ha. Jag har mycket jobb på kommande och behöver inga onödiga avbrott och nervpåfrestningar.

Och när jag går in här så ser jag att det har blivit 1500 inlägg fram till nu. Inte för att jag skriver för att nå upp till någon viss siffra, det var nu bara som jag märkte.

tisdag 20 november 2012

Kvällningens undringar

Jag sitter och bläddrar i min fotomapp på datorn.

Det gör jag dels för att nostalgisera lite, dels för att förstärka greppet om när vissa saker hände. Det är så lätt hänt att inte kunna placera saker i tiden.

Som om det vore så viktigt, men visst är det. Det är ju minnen från en tillvaro som har varit. Det bagage man bär med sig när livet drar vidare.

Och vidare drar det och i den här åldern så börjar man undra hur långt det drar och i vilken form.

Jaja.

väder och kulturer

Det har varit underbart väder de två senaste dagarna. Sol och värme, plus tjugo. Som det kan och ska  vara. Det kan dock blåsa lite kyligt längs knutarna, så riktigt sommarklädd kan man inte heller vara.

Före det var det minst sagt eländigt en dryg vecka då det mestadels bara regnade och var ganska så kyligt. Högarna av smutstvätt bara växte för vår torktumlare är sönder, vilket jag i och för sig inte sörjer så mycket för jag hatar bullret, jag låter hellre tvätten torka ute.

Som konstaterat tidigare, tillvaron går liksom i lås här om det regnar mer än en dag. Om det inte är ordentlig sol på en hel vecka så blir det ett allmänt samtalsämne.

Jag undrar i bland vad de här människorna som har bott hela sitt liv här skulle tycka om nordiskt vintermörker och snöslask. Exotiskt till en början, men sen....


sent och svårt

Det är alltför sent och här sitter jag framför datorn. Jag var deltagare i ett alltför långt och sent möte (på spanska, slutade kvart i elva på kvällen, horror) och nu försöker jag skrapa ihop saker för att få dem ur sinnet och få en god nattsömn.

Göra analys av svåra saker, försöka komma med något, försöka förstå, försöka hitta sammanhang, försöka förstå alla nya ord och uttryck vars inflöde aldrig tar slut. Men jag försöker att inte ge upp, jag har fått ett förtroendeuppdrag, och för att citera Robert Frost:

"The woods are lovely, dark and deep, but I have promises to keep, and miles to go before I sleep, and miles to go before I sleep."

Men nu går jag i säng i alla fall.

Tillägg: Jag har fixat texten lite. Citatet från Robert Frost hade fått helt konstig form vid kopiering från en annan plats. Ja och jag var faktiskt ganska trött.

söndag 18 november 2012

Borde jag ha mera nojor?

En sak som kommer med åldern är att man nojar sig mindre och ännu mindre. Jag tänker ibland att jag kanske borde bry mig mera om saker för att vara mera ... någonting.

Men någonstans på vägen har jag tappat något. Kanske vunnit något.

torsdag 15 november 2012

Tack för att den här dagen var OK och för att den är slut

Här sitter jag och försöker varva ner samtidigt som jag spetsar öronen inför J:s packande inför hans fyraväckning i morgon bitti och affärsresa till Finland.

Jag vet mer än väl att han klarar sitt packande helt på egen hand, det har han alltid gjort, så det är jag inte nervös för. Men han går nu på övervarv och ja, jag vet inte. Men det ordnar väl sig och jag behöver inte vaka så mycket längre.

Han ska bo hos sina föräldrar, och det gläder dem stort. Inga andra, det är bara de två och deras son. Sånt uppskattar man nog alltid, men säkert extra mycket när man är drygt 80.

Här var vädret äntlig sol i dag och betydligt varmare temperaturer. Men hur som helst, det är dags att ta fram varmare utstyr, ylleplagg och sånt, och placera  sommarkläderna lite längre undan i garderoben. Vilket inte tar bort det faktum att vissa varma vinterdagar kan man njuta av solen nästan hur lite klädd man vill.

Som jag skrivit förr, spansk vinter är lika oförutsägbar som finsk sommar -- det kan vara hur som helst.

Hälsningar från en som njuter av tanken att få sova hur länge som helst i morgon bitti. Nästan i alla fall. Älskade säng, här kommer jag.


onsdag 14 november 2012

Onsdag 14 november 2012

Jag har bakom mig världens segaste söndag, måndag och tisdag. Den här onsdagen har nu inte direkt flugit med fart den heller.

Det är inte bara jag, det är det här oändliga regnvädret. Ovanligt långvarigt för att vara våra områden.

I går gick jag i säng klockan sju på kvällen, av ren och skär leda, för trött att ens orka läsa en bok. Bara krypa under täcket och stänga tillvaron ute så länge det går. J är upptagen upp till vansinnighetens gräns med allt han sysslar med och jag försöker inte ens göra anspråk på några större andelar av hans sällskap. Bara han nu klarar sig genom det aktuella läget med livet i behåll.

Jag har i bland funderat på att skicka honom till psykologen vi har till granne, om det skulle hjälpa honom att lära sig delegera och säga nej någon gång. Det kunde vara en god investering.

Ja, och i dag är det generalstrejk i Spanien. Syns inte på vår gata med sina affärsinnehavare, men jag antar att större industrier, transportväsentet och dylikt har påverkats.

lördag 10 november 2012

Det högg djupare än jag trodde

Det här med att inte hitta och köra fel fast man förvisso borde kunna.

Som alltid med mig, först kan jag skämta om det och den riktiga reaktionen kommer senare. I dag är jag sönder i tusen miljarder bitar och undrar hur jag ska skrapa ihop dem igen.

Jag vet och inser att mina spatiala förmågor är närmast noll, och jag vet också att jag måste finna fixitricks  för att klara av situationer. Jag vet också att jag är bra på många andra saker, men det hjälper inte just nu, när det hugger till och självförtroendet går under noll.

I dag borde jag ha kört två personer från olika ställen till flygplatsen. Men det är mental blockering och panikgråt just nu, kan inte. Det har ordnats på annat sätt tack vare J.

Men nångång senare måste jag ju klara av det. Det går ju inte att ge upp. Enkla saker som var och en förmodas kunna, det måste ju gå på något sätt.

Gråter vidare. Det är väl en helande reaktion det också.


fredag 9 november 2012

Home alone och lite flera tankar om genustänk

Ja har åkt till Madrid i diverse ärenden och jag har gott om tid att tänka och fundera och skriva.

Jag vill återkomma till det här ämnet angående genustänk och jämlikhet. Jag tror att de här två frågorna inte nödvändigtvis hör ihop, vilket många tycks anse. Dvs. klara könsroller och en klar könsidentitet är inga hinder för jämlikhet.

Det är en fråga om attityd.

Jag tänker på t.ex. något jag läste nyligen på min systerdotters blogg. Deras dotter har av sin pappa invigts i alla sorters "manliga göranden och sporter", som hon förvisso njuter av till fullo och kommer att göra det i framtiden. Ändå är hon ohemult och som jag har förstått det helt utan tvång och påverkan förtjust i många feminina saker och har en vilja att vara flickaktigt fin när det gäller. Och vari ligger konflikten här kan man fråga sig. Att ha en klar feminin identitet trots att man sysslar med "manliga sporter". Eller vad som helst annat för den delen.

Identitet en sak, sysslor en annan sak.

Att genusförstöra barn på dagis eller i skolan leder enligt min mening ingenvart. På sin höjd till stört identitetstänkande. Det samhälle som väntar dem är ändå till sin absoluta majoritet och i grunden könsuppdelat, så är det så bara. Och ska barnen förberedas för livet som det är eller som någon tror att det borde vara? Shocken kan bli stor och traumatiserande.

Vore det då inte bättre att använda krut på attitydfostran? På dagis, i skolan. Lära ut hur man respekterar, sköter konfliktlösning, hur man förstår, hur man kommunicerar.

Oavsett om det gäller förhållandet mellan man och kvinna eller mellan samma kön. Eller mellan vemsomhelst. Eller i samhället i stort.

Respektera, kompromissa, förstå, integritet.


Skäms men medge och känna sig som ett skämt

Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli bra på att internalisera kartor och hittar rätt. Trots att vi bott i trakten drygt 22 år lyckas jag fortfarande köra fel allt som oftast. Om det inte gäller nån rutt som jag verkligen kan innan och utan.

Senaste helt strålande uppvisningen var i dag när jag skulle köra min bror till flygplatsen. Jag plockade upp honom på ett ställe längs Crevillentevägen, så åkte vi en bit och jag konstaterade att hmmm det här är ju alltså inte Alicantevägen som leder till flygplatsen, vände om och trodde att jag via Los Montesinos skulle hitta Alicantevägen. Alltså på riktigt...

(Ja alltså längs Alicantevägen hittar jag till flygplatsen fast med stängda ögon. Nåja.)

Jag kunde ha åkt vidare längs Crevillentevägen för att komma in på motorvägen mot Alicante, men det kom jag ju inte på förrän för sent. Hursomhelt kom vi via omvägar in på rätt motorväg och allt var gott och väl tills jag svängde av motorvägen ett avtag för tidigt (alltså liiite kan jag skylla på att skyltningen till flygplatsen kommer några sekunder innan avtaget och jag blev rädd för att missa).

Det blev tillsammans med ett antal övriga felvalda avtag en ganska invecklad runda kring Vega Baja men vi kom nu ändå fram i god tid för brorsans flyg. Det var inte för ingenting som jag bad om att vi åker iväg med god marginal.

Serious note to self: Studera alltid alltid alltid kartan först. Memorera avtagens nummer.

Ibland känner man sig bara så värdelös.

torsdag 8 november 2012

kristänk

Jag använder en del av min tid, man kan se det som ett intresse, för av dem har jag inte så många, att läsa olika sorters texter på nätet eller i tryck. Gärna sådana som går tvärs emot eller inte är helt i enlighet med egna tankar och övertygelser.

Dels för att upplysa mig, dels för att förfäras lite, men främst för att försöka förstå och ta ställning till sådant som inte ingår i det invanda tänkandet och tyckandet. Skapa lite rörelse i huvudet och tvång till att ta ställning.

Vilket kan vara nog så svårt. Jag försöker många gånger förtvivlat fundera på vad som är fördomar och vad som är sunt förnuft i ens tankevärld. Vad som är tecken på nya vindar och vad som är fånigheter.

Någon har sagt att fördomar och förutfattade meningar finns till för att hjälpa våra stackars utsatta hjärnor att filtrera intrycken. Då slipper man grubbla och kan koncentrera sig på det väsentliga. Stämmer säkert, men jag vill inte bli förankrad i en stel tankevärld utan öppenhet för nya intryck.

Nu följer en liten random och kort redogörelse över saker jag kan reagera på.

Vegetarisk julskinka (med alla sina fixitrixingredienser), vegetarisk sill (vet inte vad den består av). OM och NÄR man har valt den vegetariska linjen bör man stå för sitt val, och buhuu man får inte smaka på julskinka eller sill, men det är ett val. Stå för det säger jag igen. Lost in space persons, säger jag.

Överdrivet genustänkande. Klä pojkar i rosa kläder och klänningar, systematiskt. Random, okej. Vad är det för fel på att det finns två kön och att det finns vårt nuvarande samhällets gällande kod som uttryck för detta? (Samhällskoderna har förvisso ändrat över tiderna, men jag tror inte att skillnaderna mellan könen i något skede har försökts utraderas.) Två kön är ju essensen för människans överlevnad. Jag menar inte att det är fel att klä barn i olika sorters färger, men det här systematiska valet att klä pojkar i rosa (=könsmarkering eller protest) och få både flickor och pojkar att bli könlösa, det finns något underliggande där som jag har problem med. Den här spänningen mellan de två könen, den uppstår av någonting, och detta någonting är inte att båda könen ser lika ut och beter sig likadant. Och det är inte där jämställdheten uppstår heller. (Och förlåt alla som inte faller inom ramen, men jag tänker generellt.)

Ordet feminism. Det är fel från början. Det borde stavas jämställdhet. Ordet feminism och feminist tyder på någotslags kvinnovälde, någon kvinnomakt, något nollställande av männen. Men herregud, männen är ju människor de också. Ska nu inte de här två könen kunna leva i harmoni tillsammans? Det behövs ju. Sluta klanka på männen(*), gör något konstruktivt och inse att det finns skillnader och fundera på hur allt går att jämka samman.

Den här konstruerade civilisationen och samhället som vi lever i just nu är på väg bort. Alla lagar och onödiga detaljförordningar som försvårar precis allt. Det är kris och allt måste förändras.

(*) Tillägg: bara för att de är män och allt dåligt som man kan hitta på




måndag 5 november 2012

Och vem har sagt att

J har åkt på någon spansk BBQ efter att vi till min stora lättnad hade en inställd middag på lokal i kväll. Jag hade sååå inte sett fram emot det.

Jag har en ganska lyxig tillvaro i den meningen att jag de flesta dagar inte är bunden av tider. Om det är mycket jobb så är det mycket jobb och då finns det nästan inget annat. Från morgon till kväll. Ja då gäller det att träla.

Finns det inte mycket jobb så kan jag vara precis så lat som jag vill. Trots att det nog alltid skulle finnas att göra, men vad som räknas främst när det gäller att göra plikter är att möta en deadline men om den inte finns, ja då gör jag vad mig faller in.

Jag har i bland dåligt samvete för detta. Tycker att jag inte liksom uppfyller min plikt. Jag kan å andra sidan faktiskt låta bli att dammsuga eller dammtorka på obestämd tid om jag inte känner för det. Tvätta kläder är ett måste för vi har inget obegränsat förråd av vad man behöver ha på sig.

Den svåra balansen. Tankemässigt tror jag.




När ordningen inte tycks hålla

Det tycks jag inte kunna alls. På grundval av vad jag drömmer i alla fall.

Allt är borttappat och utom kontroll och det är ständiga resor med förlorade nycklar och springande hit och dit och ingenvart leder det. Lost, lost, lost and lost.

Min enda tröst ligger i att jag även i drömmen kan jag springa lätt längs en besvärlig bana och simma i bassängen som ett värsta proffs. Mellan mardrömmarna.

Vår för något år förlorade vän till cancer och ålder frågade någon gång "do you any time have these frustration dreams?".

Well, jag kan intyga att jo det har jag.

Och jag funderar om det är något i mitt liv eller tillvaro som jag borde styra upp.

lördag 3 november 2012

Det är på det ena eller andra viset

Jag hade en skypession med sonen för en stund sen. Det var fantastiskt.

Vi utbytte praktikaliteter om vår nästa resa dit och vädrade en del andra tankar.

Det här med det skrivna ordet, så det så vara via brev eller email, kan aldrig ersätta en direkt konversation och framförallt inte när  man får se levande bilder av barnbarnen.

Må så vara att det skrivna ordet vid tillfällen behövs.

Nästan bra

I slutet av september invigdes ett nytt megastort shoppingcenter en kvarts bilresa från oss. Jag åkte dit i dag för att kolla.

Stack mig in i någon av butikerna men hade ingen köpinspiration även om det nog behövs lite påfyllning i garderoben. Använde nog största tiden på att försöka hitta tillbaka till den rulltrappa ned till parkeringen som jag hade kommt upp längs, för att säkert hitta bilen. Trött och yr. Jag menar så stort alltså. Måste ha karta med nästa gång.

Urvalet butiker är ju enormt och imponerande, och helheten är på ett visst vis trevlig, men jag kan faktiskt störa mig på att det hela inte är under tak. Det finns förvisso vattenhål och serveringar och bänkar att sätta sig på för att vila sina trötta shoppingfötter, men varför inte under ett klimatiserat tak??

Faktum är att det kan också regna i dessa trakter, om än inte så ofta, och om inte solen är obarmhärtigt het på sommaren så kan det också kännas lite kyligt vissa vinterdagar att sitta ute och då skulle jag faktiskt föredra att vistas i en klimatiserad lokal för att inta ett mellanmål, kaffe, te eller vad det nu kan vara som håller uppe min shopping spirit. För det är ju det som butikerna vill eller hur?

Det är samma tendens hos alla shoppingcenter här i trakten. Som om det vore samma ensidiga arkitekt i farten varje gång.

Om man nu en gång megasatsar på något, varför inte satsa på de riktigt praktiska detaljerna också?




torsdag 1 november 2012

I don't do Halloween

Men hursomhelst, denna torsdag den 1 november är helgdag här. Och fredagen skippas som arbetsdag, det är en s.k. puente, dvs. bro över och fram till veckoslutet.

Så är det alltid när en helgdag infaller med en dags mellanrum från helgen. Lyckligaste veckan för en spanjor är när den 6 december (konstitutionens dag) infaller på tisdag och den 8 december (la immaculada conception, den obefläckade befruktelsen eller hur det nu var) infaller på en torsdag, för då blir det en helt ledig vecka!

Solen skiner ute och temperaturen är behaglig, vilket är bra för turister och andra besökande. Och för oss.

Nu ska jag fixa lunch, som vi kanske avnjuter ute.

onsdag 31 oktober 2012

Orkar inte mera

Nu har jag skrivit in etiketter på ett antal inlägg, men jag orkade inte med alla av de icke-märkta.

Och så funderar jag på vad etiketterna tjänar till egentligen.

Men etiketter eller ej, jag vill fortsätta att utgjuta mig på denna bloggen.

Och ute växlar det mellan ljus och mörker, för det finns både sol och moln på himlen. Vilken skillnad, när det sker.

Så är det onsdag den sista oktober

Det händer inte så mycket just nu och det är jag nöjd med. En bra vardag är så gott som något.

Klart att det ändå pågår kommunikation med sonen och dottern. Sonens familj kan inte komma hit till denna jul men vi siktar på nästa. I mars ska vi åka dit för att fira nyaste barnbarnets födelsedag. Kanske passa på att hälsa på vänner i Wales på samma gång.

Kolla flygbiljetter, se hur vi bäst får ihop det. Planer ska man ha.

Min bror kommer på besök i november och det blir att umgås lite. Mest ska han golfa förstås.

Det blir allt klarare för mig på något vis att jag inte har något värre intresse av att resa till hitochdit till andra halvan av jordklotet. Vad jag förtröstar mig i är att få besök, åka till familj, uppleva hur de har det och skillnaden mellan deras omgivning och vår. Så bekant men ändå så annorlunda.

Så vill jag leva och så vill jag dö.

Ohh, låter pretentiöst och kanske för högtidligt, men något åt det hållet i alla fall.

tisdag 30 oktober 2012

En tisdag i slutet av oktober

I morse vaknade jag tidigt. Tidigare tid, förstås. Men jag kände mig synnerligen väl och petade i väg mig till Pilates.

Det gick bra till de sista fem minuterna. Då helt enkelt orkade jag inte mer. Sa till instruktören att jag varit magsjuk och det lär ska receptionisten också har varit. Något som går runt helt enkelt.

Övrigt av min dag:

Gjorde lax på gurkbädd till sen lunch. Med kokt potatis.

Vi såg på två kapitel av Black Adder säsong 3 till lunchmaten.

Resten av eftermiddagen: J har möten och jag sitter vid datorn.


söndag 28 oktober 2012

Denna tidsomställda söndags funderingar

Jag låg och drog mi i sängen så länge i morse att den här klockomställningen åtminstone inte kom till nytta för den här söndagen. Men gott och väl så.

Solen skiner och J är i bowlinghallen och sköter sin bebis, en internationell bowlingtävling som han basar över. Jag jobbar lite och sätter mig in i vissa saker som jag behöver ta ställning till, går mellan varven ut för att titta över den söndagslugna gatan.

I bland ser man saker som får en att gnugga ögonen. I dag var det en man nere på gatan som plockade dadlar från en palmkvist. Många frågetecken i huvudet. Ja det finns palmer här men inte längs vår gata. Hur hade han fått tag på den här kvisten? Varför valde han det ställe han stod på för att plocka loss dadlarna? Såg inte ut som någon av grannarna på andra sidan gatan.

En annan gång här nyligen stod det en stor transportbil framför vår ingång från gatan. De hade lastat ena hissen full av ägg. Det var stora lådor, hundratals ägg minst. Vem här i huset använder sådana mängder?

Så ser man ju saker som har sin förklaring men som ändå lite förundrar. I fredags låg doften av rök och rostat kött över kvarteret. För muslimerna borta på hörnet stekte lamm över eld på sin takterrass. En av de två stora högtiderna i muslimska världen har jag efter efterforskningar förstått. Ett lamm per familj eller en ko per åtta familjer eller hur det nu var.

Man lär så länge man lever, förstår det eller inte.

lördag 27 oktober 2012

Kallt och varmt, varmt och kallt

I dag har faktiskt varit en bättre dag.

Jag har storskurat sovrummets badrum, dammsugit och moppat nästan allt, bytt lakan, tvättat ett par maskiner.

Så hade vi en Skype-session från när mormorsgrynet (inte själv) blåste ut sitt ena ljus på födelsedagstårtan me många släktingar och viktiga personer närvarande och vi fick se dem alla och delta på vårt lilla avlägsna vis.

Efter det tog vo för oss av kinamaten som J hade hämtat och satt en god stund under markisen i synnerligen behaglig temperatur ute.

I Åbo var det tidig snö, med färgade löv kvar i träden och en del nedfallna löv ovanpå snön.

Jag vet ju så väl hur kallt det kan kännas, men det känns just nu så overkligt.

fredag 26 oktober 2012

Tyst och blek

är denna bloggen. Det har också jag varit denna vecka.

Andra magsjukan inom några veckor. Och vi som inte ens har dagisbarn i närheten.

Nu går det i alla fall att äta lite mat igen och två maskiner tvätt torkar ute i solen. Under helgen ska det starkt negligerade hushållet få sig en uppryckning.

So, we take it from there.

söndag 21 oktober 2012

Det lilla och det stora

Jag har just pratat en lång stund med min mamma. Hon uttryckte sin innerliga tacksamhet för sin vistelse här och man måste ju konstatera att av dem som bor på hennes boende är det inte många om ens någon som kan resa och få en ordentlig solbränna på hösten.

Och inte bara det, också att hon kände sig delaktig i vår tillvaro och kände att hon  passade in utan problem.

Oj vad jag känner mig nöjd och lycklig. Jag har ens gjort något i min lilla tillvaro.
Jag sitter denna ensamma söndag den 21 oktober och pysslar med en liten översättning. Ute regnar det.

Texten är dåligt skriven och utan flyt och då är det motigt, så jag tar min orka-tillflykt till andra tankar och sociala medier mellan varven.

Som den här bloggen till exempel.

Eller Facebook. Där jag nyss skrev om den rådande kränkhetshysterin. Jag tror att bland de mest "kränkta" folken återfinns britterna.

Enligt vad jag under alla dessa år har följt med så anser de t.ex. att "we were made to belive that ..." är ett valitt argument. Det är det inte i det här landet. Det är den lokala lagstiftningen som gäller. Duger inte att komma med argument om hur det fungerar i Storbritannien eller Sverige. Eller i Norge. Ta reda på och anpassa sig.

Vad som skiljer norra Europa från södra Europa är de två synsätten och därmed även i viss mån lagstiftning om hur man gör affärer.

Det håller på att jämnas ut, men, men. I norra Europa gäller i princip "seller beware" dvs. kort sagt hårt konsumentskydd, medan det i södra Europa (för att inte tala om ännu längre söderut) råder "buyer beware", dvs, som konsument behöver man tre ögon där som säljaren bara behöver ett.

Jaha, och ute regnar det fortfarande. Dags att fixa lite mat.




lördag 20 oktober 2012

älska sociala medier på sitt eget lilla vis

Jag kör inte twitter. Detta sekundsnabba interagerandet och viktigheter eller intigheter faller mig inte på läppen.

Vad jag däremot älskar är Facebook, där jag inom vissa skäliga ramar har fått och håller kontakt med personer från skolan, från studietiden. Inte varje dag, långt ifrån, men då och då. Personer man aldrig annars skulle ha en minsta lilla aning om vad de gör, ens någonsin. Det är, på riktigt, mycket givande. Utbyta kommentarer. Få en liten insikt i vad de gör. För ingen människa är en ö, vi behöver interaktion och sällskap, må det så vara fysiskt eller digitalt.

Likaså älskar jag Google+, där vi inom närmsta familjen har en krets där vi delar foton och videon.

Just nu har dottern varit i Rom på en vecka med en massa foton och J är i Norge med foton från fisketurer och landskap och en massa annat och här sitter jag vid min dator och får ta del av allt detta.

Är det inte bara att älska och ta emot?


fredag 19 oktober 2012

Värme inne!

Det är enligt vår termometer 21 grader ute men det kändes lite huttrigt inne och jag bemödade mig inte om att klä mig i varmare kläder utan vände luftkonditioneringen från kyla till värme i stället.

Första gången denna höst.

Lite bortskämd är man ju nog.

När J kommer hem från Norge kan det bli andra bullar, för han gillar det kyligare och jag gillar det varmare och så får vi kompromissa bäst det går.

Dags att söka fram vinterkläderna tror jag. Lämna kortbyxor och kortärmat och att ta liten tröja utanpå. Och en ihoprullad schal i väskan för säkerhets skull när man går ut.

Om att noja sig

Jag är uppfostrad med att det inte duger att noja sig. Ta vad det finns och anpassa dig därefter.

Jag läser med stigande förundran om feminina personer som har svårigheter med att en naprapat eller någon annan manlig proffsperson rör sin person och i professionell betydelse berör deras kropp.

Jagmernar, whathehell, hur helig kan man bli. Tror dessa någona att detta proffs bryr sig om hurudana trosor kunderna kan ha på sig?

Alltså, på riktigt.

Välkommen till landet av intigheter.


torsdag 18 oktober 2012

Färdigstädat för i dag och några iakttagelser

I går när jag stod i kassan efter mitt handlande hade jag framför mig ett äldre par, säkert 70+, mannen med sin kroknäsa och sin vithårade uppenbarelse utstrålade en värdighet och självsäkerhet, utan att vara övermodig på något sätt. Fritidsklädda båda två, hon hade lite svårt att gå, håret var grånat.

De pratade franska. Hon måste ha varit hemmafru hela sitt liv, han högst sannolikt en mycket framgångsrik affärsman. De kom bra överens på samma nivå, hon verkade inte kuvad på något sätt, må det framhävas.

De packade ihop, han betalade med kort och hur det råkade sig så hade jag parkerat min bil mitt emot deras. Öhhh, vilken bil. En stooor svart sak och när de satt sig i bilen så började den härja och ha sig och omvandlades antagligen på en knapptryckning och på en stund till en öppen sådan. Det luktade pengar långa vägar.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver om det, men det är något man inte stöter på alla dagar här. Och den här mannens värdighet och hållning, det behövs ju inte egentligen pengar för det, men han var förvisso bekväm i sin tillvaro och sin värld, och det liksom syntes på honom att han också respekterade sin omvärld. Han såg ut att ha växt upp i något slott men inte alls obekväm att handla bland plebsen på Carrefour.

*************

Iakttagelse nummer två för i dag. Ja det ryms ju många inom en dag, men man kan inte skriva om alla. Från vår balkong i alla fall.

Vad jag antar är gamla fru Andreu (som jag tror är gift med gamla herr Andreu, han som har styrt upp serviceverkstad, bilbutik, biltillbehörsbutik och annat här i kvarteren), gick för en stund sen längs vår gata till sin antagligen livslånga väninna och knackade på. Det är inte längre väder om kvällarna att sitta ute på gatan så att jag antar att de tar sig en pratstund hos varandra före middagslagandet.

Denna stund mellan den eventuella siestan efter att ha ätit lunch och vilat, som kommer någon gång efter klockan 16 och det finns ett utrymme att fylla fram till att middagen förbereds från och med 20-21-tiden.

Hon går inte så bra längre, man kunde nästan tro att hon är full men det är hon förvisso inte. Problem med fötterna, problem med balansen, sådant som drabbar äldre personer.

Men denna gemenskap. Det måste ju vara väldigt hälsosamt.




Vad var det månne?

I morse hade jag Pilateslektion klockan 9:15. Genast när jag steg in genom dörren och såg vår instruktör och receptionisten menade mina känselspröt att här råder tung stämning. De hälsade dock glatt och frågade hur jag mår, allt det där vanliga.

Under lektionens gång gick Sabri gång på gång efter nya näsdukar, torkade tårar och hennes kännspaka energiska röst hade vissa enstaka dipp. Hon praktiskt taget grät sig genom timmen, och det blev ju inte alls bättre att hon hade valt en spellista med emotionellt laddad spansk musik, medvetet eller omedvetet.

Men envetet och utan att ge efter det minsta för sin professionalism drev hon genom sin timme.

Voj, lilla vännen, som jag önskade att jag hade kunnat trösta, men jag vet ju att vissa saker bara behöver gråtas ut och det råder en ganska öppen atmosfär inom vår grupp.

Och från det ena till det andra, algsalladen jag skaffade igår smakade underbart, och hade en viss lagom stark hetta. Kommer att återkomma på köplistan.

Och som avslutning, nu ska jag städa ur skåpet där vi håller slaskhinken. Äntligen.

onsdag 17 oktober 2012

Onsdagen i denna ensamma vecka

Denna förmiddag skrev jag en lista och åkte för att handla. Det fattades ett och annat som vanligt och jag behöver anpassa matvirket till ett enpersonshushåll fram till nästa tisdag.

Jag åkte till Carrefour. Det är ett ganska enormt ställe som jag egentligen inte gillar så mycket för det kan vara svårt att hitta i enormheten men deras ständigt utvecklande utbud fortsätter att till vissa delar imponera.

Nyligen installerade de en sushi-bar mitt inne i härligheten. Det finns färdiga portioner att ta med sig och man kan beställa för att ta med sig vad man vill ha. Jag är ingen expert på sushi, kanske jag måste prova mera, men plockade med mig en algsallad som jag tänkte äta i morgon till en bit rökt lax som finns i kylskåpet. Alger lär ska vara ett av framtidens födoämne om man ska tro på vad en del säger.

Likaså köpte jag trattkantareller (från norra Spanien) med stora illusioner om en riktig festmåltid. Men antingen gjorde jag något fel (jo, jag använde smör) eller så var de inte så smakfulla som de brukar vara i Finland. Gott var det ju men dendär intensiva svampsmaken uteblev.

Förresten, det är ju inte så att vi plockar svamp i dessa trakter, det är nog i norra Spanien. Men till åtskillnad från Norden gäller ingen allemansrätt och det är inte sådär bara att vika in i ett skogsområde och plocka svamp eller annat. Nixnax, det är förbudsskyltar och endast befullmäktigade personer har tillträde.

Utöver det har jag kollat på foton som dottern har sänt från Rom och J från Ålesund i Norge och jag känner mig något delaktig av deras resor.

Och jag har inte en enda resa planerad just nu och det är nästan så att jag får ångest av tanken. Men om sonen med familj inte kommer till jul så blir det obligatoriskt besök kanske i februari och då måste vi också åka till Wales för att träffa vänner. Ja vi får se.






tisdag 16 oktober 2012

Alltför sen tisdagkväll

Det är alltför sent och jag har tittat på en massa onödiga teveprogram och spelat några omgångar Solitaire på min bärbara, eftersom jag hade stängt min stationära.

Får inte fatt på känslan av att vara tillräckligt trött trots alltför tidig uppstigning i morse för att köra J och norska partnern till flygplatsen.

Lördagens högtidliga evenemang i Lorca för att officiellt inviga eller egentligen mura en symbolisk grundsten för centrumet för handikappade barn har skjutits upp med ett antal veckor eftersom borgmästaren ligger på sjukhus och inte kan delta. Jaha. Just som jag hade fixat anmälningar och lunchbeställningar och googlat fram hur jag och mitt sällskap hittar dit. Det är förstås en och annan till som får stryka saker i kalendern och ingen skada är ju skedd. Synd bara när det har laddats upp med personer från runt hela Spanien.

Nej nu börjar jag nog äntligen tröttna till. Tack för idag, slut för idag.

måndag 15 oktober 2012

Dagens tankar

Den här vegetariska lasagnen eller föralldel vilken lasagne som helt.

Det viktiga är ju lök, vitlök, krossad tomat och så kan man lägga till inggredienser enligt smak i såsen.

OCH, viktigt för mig som något laktosintolerans, det behöver inte finnas vitsås med mjölk och vetemjöl, det går riktigt bra med t.ex. creme fraiche. Hurra vilken upptäckt. Och så massor av riven ost förstås.

Jaja, det var det. Vi åt faktiskt av den i dag också. Fortfarande gott.

J packar och har sig för i morgon tidigt åker han till Norge på marknadsföringsresa och det har vi ju satsat en hel del på. Jag kommer att vara ensam en vecka och då kan jag ju fundera på var jag ska göra, äta, se på precis vad jag vill på teven de gånger jag nu överhuvudtaget öppnar den.

På lördag åker jag till Lorca i sällskap av ett par och vänner och Lionsvänner. Det ska bli högtidlig invigning av ett återbygge för centrum för rehabilitering av barn med handikapp. Den tidigare byggnaden föll helt ihop vid jordbävningen i maj 2011. Det är otroligt nog det första konkreta uppbyggningsbygget, särskilt när man tänker på hur mycken tid som gått sen händelsen, regeringens hittintills oinfriade löften osv.

Ja det är dagens tankar.


lördag 13 oktober 2012

Matsaker

Jag har en obestämd vegetarisk lasange i ugnen. Det beror inte helt på att vi har vegetariska ideal, även om vi ofta äter grönsaksrätter. Det beror närmast på att jag gick och prövade en nyinstallerad butik nära oss och den hade inte det jag hade tänkt som råvaror.

Jag hade tänkte mig lax på gurkbädd (googla den som vill), som är en av våra favoriter. Men laxen var slut i butiken och när man kommer hem så  tager man vad man haver.

Det kan bli bra eller så får man se det som magfyllning. Alltid något, att man inte behöver sova med kurrande mage.




onsdag 10 oktober 2012

Det är som det är

I dag har jag varit nästan riktigt lat. Vi gick i morse J och jag för att se på en lokal som vi kanske ska hyra, men jag är inte säker alls.

När jag nu en gång var på stan så gick jag lite runt och i en butik så provade jag mig en vit topp och en hallonröd tröja med fina fickor och de var nedsatta till ett bra pris så det blev ett bra köp. Det är till en viss glädje att kunna hänga upp något nytt i garderoben.

J är på något möte och borde komma hem snart men man vet aldrig. Det bekommer mig inte så mycket för det är som det är.

Om det här med katternas namn så blev jag lite förtjust i Carmen. Och så kanske Ofelia på det. Det kan kanske vara bra med ett tvåstavigt och ett trestavigt namn. Kanske de lär sig skilja åt. När vi nu kommer så långt att vi kanske får dem.

tisdag 9 oktober 2012

Det kan dröja lite med dom här ryskorna

De är inte helt lätta att få tag på, och vi vill ha två honor (som sen ska neutraliseras, vi tänker inte syssla med uppfödning eller lida löptider). Vi har haft drygt femton år av siameshannar som trots neutralisering sprutade runt och upp i kattlådan och det får räcka med den lukten och det eviga putsandet. Honor får det bli för dessa våra antagligen sista katter.

Att vi har bestämt oss för Russian Blue har dels att göra med deras karaktär (passar bra som innekatter, intelligenta, hängivna), dels att de knappt fäller hår. Vilket våra hädangångna Albert och Gilbert gjorde till vansinnets gräns.

Jag är nog också ytterst fascinerad av äkta siameser (den sorten som har bara ett lager hår) men de kan vara så innerligen högljudda och envisa. Jag kommer ihåg den Gunsjö Frosted Gilbert med stamtavla och allt som mina föräldrar hade och som i sin äldre envishet vägrade allt annat än stekt strömming och sket under sängarna om maten inte var till ynnest. Som jag kanske har skrivit nångång frös den katten ihjäl efter att ha flytt huset från främmande barn på en julbjudning. Hittades död och djupfryst följande dag.

Ja hursomhelst, det går nog minst till slutet av månaden innan vi kan komma överens något skarpt och sen får vi se vad det finns för kullar man kan välja ifrån och när de är klara för leverans. Det behöver inte vara med stamtavla men renrasigt måste det nog vara. Jag vill ha de där smaragdgröna ögonen. Och alla rasegenskaperna.

Och så måste de heta något. Två namn som skiljer sig tillräckligt så att de kan lära sig känna igen (ja det lär de ska göra). Förslag?

måndag 8 oktober 2012

Kanske kanske kommer det ryssar till oss

dvs. vi kanske skaffar nya katter. Trots att jag egentligen avfärdat tanken. J tog upp saken och nu har det skickats en första förfrågan till vår veterinär.

Russian Blue är valet för länge sen omsåframtifallatt vi skulle skaffa nya katter. Två måste det vara.






söndag 7 oktober 2012

Efterdyningar

Trots att vi överlämnat min mamma på flygplatsen i går kväll så sov vi ännu en natt i vårt tillfälliga kvarter i arbetsrummet. Där vi har det hur bra som helst.

Det brukar bli så, jag vill liksom inte jaga ut den eller de gästandes själ ur vårt sovrum på en gång.

I dag har jag dock satt lakan i tvätt, dammtorkat och ska städa golv. Bädda för oss själva i vårt sovrum.

Det var ett viktigt besök. Ny vardag väntar.

lördag 6 oktober 2012

Tom i huvudet

Vi är nyss hemkomna från att ha lämnat över mamma till en rullstolsperson strax före säkerhetskontrollen.

Jag frågade och han bedyrade, hon kommer att bli körd fram till flygplanstrappan. Däremellan blir hon körd till något kaffeställe.

Det är innerligen oroligt och irriterande att man inte får följa med efter säkerhetskontrollen, hålla sällskap och se till att hon faktiskt kommer på rätt. För några år sedan var det ännu möjligt och man frågar sig vad som är det riktigt riktiga problemet med att tillåta sånt.

Så här sitter jag och är lite nervös över hur hon klarar sig och jag får ju höra sen hur det gick, men varför varför får en gammal människa inte ha tryggt sällskap ända till embarkeringen?

Min mamma är av den tuffare sorten, men att bli lämnad ensam för att beställa kaffe på ett språk som hon inte kan. Hon har lappar med telefonnummer men hon har förstås ingen mobiltelefon.

Jag känner att det finns detaljer att förbättra här.

Och jag har meddelat J att det är fullständigt onödigt att avkräva några skarpa beslut under de närmaste dagarna. Jag ska fundera på hur det går till att få sin tillvaro tillbaka.

Tillägg: Ja jag klagar absolut inte, det gick ju helst strålande, hon var så duktig och tacksam och på gott humör men det var ju ganska intensivt och jag placerade alla hennes behov framför mina egna, för jag ville ju att hon känner sig trygg och har det bra. Det var en satsning som var värt det alla gånger om.

torsdag 4 oktober 2012

Spirande livsandar

När man börjar känna sig klar att ta till sig näring igen och vaknar en morgon full av något annat än svaghet och äckel inför allt vad äta heter.

Denna torsdagen har flutit på, om än inte i helt perfekta tecken för det blåste lite för mycket på stranden men det blev 2,5 timmar i alla fall. Ett ordentligt dopp.

Så hade vi en riktigt fin lunch hemma, sedan kaffe och så intog vi stan, min mamma och jag. Kollade skyltfönster.

Vi provade ut en blus åt henne. Gick in och ut i någon butik. Satt en stund i kyrkoskvären och iakttog spanska barn leka sin eftermiddagslek före middagen. Gick hem via en inredningsbutik jag gillar och med vars ägare vi har ett nära och förtroligt förhållande och vi tittade på utbudet och jag valde ut en väggklocka som min mamma ville ge som present. Gulligt. Den har ceriseröd bakgrund och glaskristaller som tidsavdelare och den passar som bara den som ett blickfång på vår tevevägg i vardagsrummet. Just so perfect.

Så tittade vi på ett avsnitt av Downton Abbey och så satt vi och snarvlade en god stund och så tog hon en liten smörgås med mjölk och till rummet lite rödvin, kex och vatten och så kramades vi innerligt över den här dagen.


tisdag 2 oktober 2012

ostadig men ganska bra vecka

Torsdag var det ostadigt och lite regn och på fredagen var det mycketmycket regn, särskilt en timme på eftermiddagen då det vräkte ner så att man inte såg fram till andra sidan av gatan ens. Vi gick inte ut på hela dagen.

Lördagen klarnade det upp men jag låg utslagen i magsjuka och J måste ta hand om mamma med kinahämtmat och en promenad i parken mot kvällen. Och sen måste han stressa på med sina alltför många saker alltför sent på kvällen och följande morgon skulle han alltför tidigt åka iväg till Valencia för att bowla.

Söndag var ganska darrig och svag för min del och det blev att nöja sig med resterna av kinamaten om än arrangemanget var allt annat än vad jag hade tänkt men nöden har ingen lag, något måste man fixa fram även om man inte själv kan äta. Ingen promenad, det klarade jag ännu inte av, men vi såg på Sound of Music.

Min mamma klagade inte alls även om maten var trist, om än hon helt sakligt konstaterade att det var väldigt salt och att köttet var för segt. Riktigt typiskt för just från denna kinarestaurangen brukar vi få så fin mat och jag riktigt hade tänkt att det här kommer mamma att tycka om...

Själva dagen var nu inte någon höjdare annars heller men jag bara orkade inte, hur jag än ville. Väldigt frustrerande.

Måndag äntlig stranddag liksom i dag. Bättre. Enormt bättre.

Nu bara håller vi tummarna för fram till lördag. Hon är så fint sällskap och jag vill ju göra det fint för henne.


onsdag 26 september 2012

En av dessa dagar

Min tillvaro just nu är min mammas tillvaro här. Det kommer att fortgå ett antal dagar. Bear with me.

Jag har inget väldigt nytt att tillföra. Vi åkte till stranden i dag ganska tidigt och vi var där en stund och så doppade vi oss och simmade lite och så blev det växlande molnighet och ganska blåsigt och så kom vi hem och hon duschade och vilade och så åt vi lunch och jag tog mig en eftermiddagsvila och så satt vi och pratade och så kom J hem och har efter sina möten med inhandlat enligt listan  och ja, nu blir det snart dags att gå i säng snart.

En av dessa dagar.

måndag 24 september 2012

Jag har kommit underfund om en sak

Jag trodde att mina känsliga och hispiga och överkänsliga antenner berodde på min far.

Nu när jag har samtalat med min mamma och det så här på slutrakan (hon är inte dödssjuk, långt ifrån, fin hud och friska kinder men hon är ändå snart 91) när dialogen blir rakare än någonsin för det finns inget att förlora så avslöjar hon en häpnadsväckande analytisk och närapå överjordisk förmåga att ha fångat vibbar från allt vad som har hänt.

Ohmygod, vilka historier jag har hört under dessa två dagar. Återstår mycket fiske.

Dag två

Min tideräkning en bit framöver går från den 22 september till den 6 oktober.

Allt går väl och jag har litet dämpat den första dagens helt hispiga känsla men  jag vill ju ställa upp och då blir man helt beroende av varje litet ljud och varje liten antydan till önskemål.

Jag vill ju att hon ska ha det bra och känna sig välkommen och i en gemenskap. Hon är dock ändå klok och närvarande och förstår mer än väl att jag måste sitta vid datorn en stund. Det viktiga är att visa sig med jämna mellanrum, fundera om antalet maskor i sockorna som hon stickar.

Och efter morgonkaffet, måltiderna och alla sådana bordsgemenskaper så sitter vi en lång stund och talar om dittan och dattan och särskilt gamla tider. Mycket givande.

Vi har nyss varit ute på stan, som vi också var i går, fast då i går var det nog lite hett. Vi har valt och köpt vykort och gått till posten för att köpa frimärken och valt vilket vykort som ska gå till vem. Gått hem med stopp vid skyltfönster.

Det är dock inte utan att jag blandade åt mig en rätt stark GT när vi kom hem från stan.

lördag 22 september 2012

hon har landat

Min mamma. Resan hade gått bra och hon var altert och på gott humör och allt har gått så bra så bra.

Efter rese-euforin kan det väl komma någon dipp, men hon är så nöjd så nöjd med att veta att hon har sällskap för de närmaste två veckorna och jag, jag står i givakt.

Det kan bli tidig väckning i morgon bitti om hon börjar röra på sig enligt sina finsktida vanor men då sprättar jag mig upp från min sega sömn och kokar havregrynsgröt och fixar kaffe och vad annat kan behövas.


fredag 21 september 2012

besök snart

Jag städar och ordnar. Vilket jag borde göra oftare förstås men hur det nu vill bli att det behövs en särskild orsak för att man riktigt ska komma i gång.

I morgon kommer min mamma på tvåveckorsbesök och vi ska som vanligt sova i vår utdragbara säng i biblioteket/mitt arbetsrum eller vad man nu vill kalla det och hon ska ta över vår domän, dvs. sovrum plus badrum.

Det går på rutin. Ordna om i garderoberna, se till att vi har det vi behöver närmast till hands utan att störa hennes revir.

Och när hon hon åkt är det inte alltför länge till nästa kära besök.

Ja man kunde ju önska sig ett boende med jättemånga rum och en stor trädgård, men det fungerar ack så väl så här också.

måndag 17 september 2012

Ursäkternas moder och skäms

Jag tycker fortfarande att det är för hett att gå ut. Det kan vara ett väderleksfenomen ovanligt för årstiden och jag borde kanske stiga upp tidigare för att ordna med en promenad.

Faktum är att jag hittar på alla sorters ursäkter längs hela dagen och när kvällen kommer så hittar jag på alla sorters ursäkter för att inte gå ut då heller och så ser jag till att komma tidigt i säng och så har jag klarat den dagen också utan att gå ut.

Det är ju helt förfärligt. Men sant just nu och jag undrar när jag ska komma in i den här nya tillvaron där allt blir bättre och jag blir smalare och har bättre kondis och är på allt sätt en bättre människa.


söndag 16 september 2012

Gulligt och hur ärade är vi inte

Det var nog en av de mera speciella händelserna som till en början inte verkade vara mer att en bekant ville bjuda ut oss fredag kväll för att träffas och träffa hans nya flickvän. Han är 63 hon är 58. De har båda långa äktenskap bakom sig, men det har blivit som det har blivit. No hard feelings och allt OK inom familjerna och så vidare.

Det var först sagt att vi skulle träffas på bekant ställe i centrum och "så får ni välja restaurang", för de bjuder och så går vi dit.

Det här har vi varit med om mer än ofta och det känns för att vara ärlig ibland mera som en förpliktelse än som en ynnest. Det är ju i och för sig trevligt att bli utbjuden, men att välja ett bra ställe som då faktiskt känns bra för alla osv. Jag kan i bland vara så trött att gå ut på lokal.

Denna kväll blev dock en stor ynnest. Av många orsaker.

För det första så kom vi överens om att träffas direkt på restaurangen så kommer man liksom igång med det väsentliga, dvs. maten nästan direkt och inte behöver svepa i sig så många drickor först här sen där och så kommer man nästan aldrig i gång och det blir sent och det finns liksom en dag i morgon också.

Så kommer det in sistahandsinformation samma dag, eller var det dagen innan, och det är så att de ska förlova sig och så blir det så att jaha då kommer de via oss och tur att vi nyss städade och ordnade, och J hämtar dem och de åker via guldsmedsaffären, och vi bjuder in dom till oss till att börja med och vi sitter ute på vår terrass och vi råkade ha en flaska rosa äkta skumpa i kylskåpet och han ställer sig på knä och ringar utväxlas och vi är vittnen till detta. Gulligt och tack för den äran. Har faktiskt aldrig varit med om i mitt liv.

Så hade vi en riktigt trevlig middag i ett riktigt trevligt sällskap. Det finns folk och folk. Alla är har något att komma med. Det finns ändå de människor och de tillfällen som det gnistrar om och kopplar  lite extra, det finns tankarnas och våglängdernas sammankommande och förståelse och givande utbyte av repliker.

Det blir inte alls sämre av att man hittar gemensamma kulturreferenser. Det är en kväll man går hem ifrån och känner sig tillfreds om än kanske lite lagom trött följande dag. Men lycklig.

Disclaimer:
Detta är inte en kränkning mot alla andra människor jag och vi har träffat.



onsdag 12 september 2012

Och så träffade vi Harry och Blossom också

Jag tänker på att det börjar ju vara några veckor sen vi kom hem. Det finns kanske en sista liten historia kvar att berätta om resan och som jag vill förmedla.

Det handlar om våra vänner Harry och Blossom.


Vi träffade dem på hemresedagen. Det var flera år sen sist. Blossom har fått vitt hår som senast var svart, men är i relativt gott skick och vid gott humör trots sin obönhörliga nervnedbrytande sjukdom.

Vi har haft många många goda stunder tillsammans. Det började med en affärstransaktion mellan dem och J. Sen gick det på. Vi hade middagar och annat umgänge. Vi träffades i England på små utflyktsresor. Vi har åkt med dem i valt sällskap till Jamaica och till Tobago. Vi skulle ha åkt med dem och ett sällskap på en resa till Sydafrika som vi måste avstå för det gick inte så bra för oss just då, dvs. det fanns helt enkelt inte pengar.

De ville i ett visst skede se Finland och vi ordnade en rundresa för dem för ett antal år sedan. Det var Helsingfors inklusive dagstur till Tallinn, sedan till Kökar via skärgårdsfärjorna, Åland,  Mariehamn-Stockholm och kryssning tillbaka till Helsingfors.

Om våra resor och våra resesällskap kunde jag skriva floder och kanske jag gör det nångång.

Deras föräldrar (eller var det nu förföräldrar) flyttade från Indien till Jamaica. Åtminstone Harrys föräldrar flyttade från Jamaica till England och hur nu det gick till men Harry och Blossom gifte sig och fick två barn.

De är fullständigt enastående personer. Harry har haft karriär som  cricketproffs och är nu lärare i cricket och Blossom har arbetat inom undervisning. Genom dem har vi lärt känna många andra fenomenala individer, bl.a. våra resesällskap. Och Harry, han är en man med mycken humor och hyss. En man som klarar av att leda en gruppresa med ett gäng tonåringar så att alla trivs samtidigt som regler hålls.

tisdag 11 september 2012

Lite ont i magen igen

Det har varit bestämt och biljetterna beställda redan i början av juni. För min mamma att komma hit för ett par veckor. Få uppleva sol och strand och värme och vara inom en del av familjen.

Så nu har vi syskon, tre stycken, ett allvarligt projekt med att få en nästan 91-åring hit.

Hon var här förra gången för två år sedan och det gick rätt bekvämt. Men nu börjar åldern ta ut sin rätt och det är livlig kommunikation syskonen emellan om hur hon inte ska bli nervös på flygplatsen.

Hon är en person som fortfarande kör bil och reder sig själv, men under de senaste månaderna har det kommit fram vissa svårigheter med att hålla ihop saker i huvudet. Särskilt om det har hänt mer en en sak samma dag.

Så det har onekligen kommit upp en viss lite störande känsla av huruvida det här projektet riktigt håller. Det kommer det nog att göra, men det blir nog att vidta vissa åtgärder som vi inte tidigare behövde tänka på.

Och jag får som alltid ont i magen.

Men när hon väl är här och vi får flytet så ska det nog gå bra. Det är två veckor i full givakt. Det är jag beredd att ta.

söndag 9 september 2012

Det blev inte av

Vårt middagssällskap meddelade om sjukdom och vi avbeställde restaurangen. Och så slutade vi städa och ordna men vi hade kommit ganska långt och konstaterade att alls inte vore till skada att ha det i bättr ordning i fortsättningen också.

Ja bor man för sin egen skull eller för tillfälliga gäster? Ja det är ju vår egen tillvaro det handlar om men ändå tycks man få ett extra ryck när man ska förevisa för andra hur man vill ge intryck av hur man bor och vilken bild man vill förmedla av sig själv i sin tillvaro.

Det är ju så att man har visioner och så kommer den ena vardagen efter den andra då man kanske tittar lite med ena ögat och planerar med vänstra lillfingret och så är det så oändligt lätt och skönt att bara låta bli och bli van med röran och det här grejorna som borde ha förts bort för länge sen bara väntar i hallen.

Just nu är de borta i alla fall.

lördag 8 september 2012

Oändligt svåra frågor, för svaret ligger i betraktarens öga

Jag har bytt lakan i vår säng och nu är jag alldeles svettig. Luftfuktigheten måste vara hög.

Jag har också dammtorkat och ordnat en del och en stor del av morgondagen går ut på att äntligen styra upp en del saker.

För i morgon kväll får vi ett kort besök innan vi åker till en restaurang för middag och varför måste det vara ett kort besök som detta som initierar det här ordningställandet. Man skulle väl ordna saker för sitt eget välbefinannde eller?

Å andra sidan måste jag konstatera att jag har tagit emot folk i vårt för tillfället helt kaosartade hushåll utan att skämmas det minsta. Helt arrogant inställning.

Jaja, balansen ligger väl någonstans däremellan.

Jag kan leva med oordning men onekligen känner jag mig bättre med estetik och ordning. Aningen influerad av mödernet och inredningsmode och det klassiska och minnen från våra resor och så vill man göra sin egen balans av det hela.

Ja det går ju att leva sitt liv i ett kaos som bara medger de mest fundamentala funktionerna men ett följande steg på trappan av överlevnad är att njuta av något.

fredag 7 september 2012

Kulturskillnader

Så här inför lunchfixandet så går jag in på några nättidningar för att avrunda förmiddagens arbetspass (ja här pågår förmiddag fram till cirka 14-tiden) och jag slås en gång igen av vissa bilder på det "ovårdade" utseendet hos vissa kvinnliga politiker.

Jaja, skrik och protester. Naturligt är vackert, och hurtigt är fint. Bäst i Norden är man genom att posera rentvättad i ansiktet hurtigt klädd med hjälm på huvudet invid en cykel. Jajjamensann, här cyklas det och jag är såsåså del av folket.

Det är dock inte så överallt. T.ex. i Ryssland och andra öststater räknas utseendet som en del av kompetensen. Och det kan jag förstå. Har man energi och omsorgsfullhet att sköta sitt utseende till att passa normerna så är man också fingertoppskänslan för att sköta sitt uppdrag. Hörni, det ligger något i detta. Det är inte bara ytlighet, det är insikt.

Samma gäller här i Spanien (Sydeuropa). Aldrig att en kvinnlig politiker skulle uppträda med onoppade och buskiga ögonbryn, utan lämpligt smink, kompetent gjord frisyr och en snygg outfit. Normer gäller också förstås för manliga offentliga personer.

Att en sydeuropeisk manlig politiker poserar med barnsits i bilen är helt otänkbart. I den ställningen har man både hemmafru och hemhjälp(ar).

Tycka vad man tycka vill, men så är det. Och om den här nordiska ansiktstvättade och foträta och bitvis ganska oestetiska stilen som ska simulera självständighet har jag vissa åsikter om. Självständigheten och integriteten ska komma fram i det man säger och gör och att vilja vara fin och fåfäng är inget brott och inget hinder för kompetensen.

Jaja, och nu skrik och protester om "äkta integritet".

Och ja, det är kulturskillnader, det är det ju. Men skulle det kosta så mycket att anpassa sig, åtminstone för trovärdighetens skull i internationella sammanhang.

Och i  stora världen är inte Norden någon världsmakt. Man behöver inte åka långt för att konstatera att Norge, Finland, Sverige blandas ihop och åker man lite längre så är det inte alla som vet ens var Europa ligger.

torsdag 6 september 2012

Ren och skär slöttja

Där hittade jag på ett nytt ord! Slö tillvaro kombinerad med lättja.

Ja jag har ju varit på Pilates, deltagit i ett webbseminarium om en ny översättningsprodukt som jag undrar om jag behöver och avverkat på ett uppdrag och skött undan något ärende. Men det har varit en av de här sega dagarna och J är så upptagen så upptagen och jag kan slöttja bäst jag vill. Och det har jag gjort.

Jag undrar ibland om jag någon gång senare kommer att få mitt straff för sådanahär dagar. Så här är vi ju programmerade att tänka eller hur?

Fast i bland tänker jag nog att om jag jämför all den tid J sätter på bowling så har jag också råd att avsätta tid på att slöttja ibland. Det tröstar lite.

onsdag 5 september 2012

Med all respekt för miljövård och jag undrar

Jag kokar en kökstrasa. För femtielfte gången. Det går åt tre eller fyra kastruller vatten per gång. Koka skölja och koka tills vattnet är klart och därmed är trasan fri från bakterier och lukt.

Jaha. Är det miljötänk eller ids man inte köpa en ny i butiken? Så dyra är de väl inte, och jag har inte heller någonsin jämförelsevis räknat ihop kostnaden för vatten och el för alla dessa traskok.

Om vi räknar bort priset för en ny trasa och ser det som ett helhetsmiljötänk, så då undrar jag alltid om miljöpåfrestningen för att tillverka en trasa är större eller mindre än miljöpåfrestningen för den el och det vatten jag använder för att kunna återanvända trasan. Särskilt vatten då, i våra torra trakter och utifrån att trasan kanske tillverkas med en miljöpåfrestning som kanske är lokalt sett mindre (eller större, vad vet jag). Och var vår el kommer från har jag ingen aning om.

Ja alltså det här bli man ju inte klok på hur man än funderar. Men jag ser det som ett exempel på hur man kan vrida sig ut och in och alla vägar och ändå aldrig vara säker på vad som är rätt för miljön på någon helhetsnivå.

Och då är jag inte ens något miljöfreak, men jag kan störas av bristen på helhetstänk i all den miljöpropagande vi får ta del av och vad vi förutsätts göra.

Jaja, och jag har säkert skrivit om det här förr. -- Och vågar man prutta eller. Kanske, med tanke att kossorna ändå släpper ut så mycket metan så att det kanske inte märks i helheten.

Men är då alltså mjölkdrickarna miljöfiender eller?  All industri som bygger på mjölk?

Nähä hörni, klok på detta blir man inte och funderingarna tar aldrig slut.


tisdag 4 september 2012

farmor och mormor och identitetsfrågor

Jag skrev i går ett lite kufiskt inlägg som jag har tagit bort. Det återspeglade inte vad jag ville ha sagt. Nytt försök.

Det här med barnbarn och farmorande och mormorande.

Så länge det finns ett barnbarn i en familj så är det ju enkelt. All uppmärksamhet har bara ett objekt.

Så är man i en situation med tre och man får riktigt anstränga sig för att fördela sina resurser, för det är alltför lätt hänt att den yngsta, redan på grund av behovet av eftersyn, blir mest omhändertaget och uppmärksammat.

Sen är de ju alla olika och med olika behov och man får ställa om sig hela tiden.

Så har vi det här med farmor och mormor. Som att jag avundas en viss person jag känner som har hittat ett eget namn som sammanför båda. Jag funderar febrilt på samma sak.

För när vi t.ex. umgås med svärsonens föräldrar och de kallas  fammo och faffa så blir jag varje gång lika drabbad av den omedelbara tanken om att "det är ju vi som är fammo och faffa -- nähä, jaha -- det här var ju en annan situation, här är vi ju mommo och moffa".

Fyra år av enbart farmorande och farfarande har satt sina spår som tycks vara svåra att ställa om.

Och så tycker jag att fammo och faffa är J:s föräldrar och mommo och moffa är mina föräldrar, för med det har vi levt cirka 30 år och hur ska jag åtgärda det då?

Om det här med att lätta på trycket i bland

Jaha, ska inte vara så arg och less i dag. Det är dock svårt nuförtiden att läsa tidningar och följa med nyheter utan att himla med ögonen eller slå sig för pannan, och så kommer resten av det negativa och med på köpet.

Men det är väl så att om man aldrig är arg så är man aldrig riktigt glad heller. I det stora hela och i jämförelse har jag ju faktiskt inget större att klaga på vad gäller min tillvaro, trots att det alltid går att hitta aspekter som kan gnaga.

På tal om att tillåta fasadkrackelering så kommer jag med värme ihåg "elaka timmen" som vi då och då unnade oss med vårt favoritsällskap under Kyrkslättstiden. Det var en magisk stund när det vara fritt fram att lufta sina mindre socialt accepterade tankar om andra. I stället för att säga t.ex. "jo du vet att jag nog tycker om X, men..." så var det bort med alla eufemismer och omskrivningar och rakt på sak.

Efter det så stängdes ventilen och vi återgick till socialt accepterade koder.

Det var ganska roligt det var det. Och det kändes så tillåtet på något sätt, att inom satta ramar slippa låtsas en stund och bara säga som man tänker.

Jag måste väl betona att det här var under väldigt kontrollerade former, ingen blev någonsin mobbad på riktigt eller så. Det var som ett litet hemligt sällskap som utbytte förtroligheter som aldrig kom ut och som aldrig skadade någon.

måndag 3 september 2012

Några lösa åsikter just nu

Jag är så innerligen trött på den här eurokrisen och allt annat krisande. Allt går på repeat och tar aldrig slut känns det som. Gör en riktig kaboom-kris och gör om allt. Eller något åt det hållet. Men varför ska man måsta leva i en tillvaro utan goda nyheter?

Jag känner mig illamående när jag ser folk med för mycket tatueringar. Hur jag än försöker vara liberal så tycker jag att det är urfult. Inte snyggt alls.

Det är ju för hemskt hur folk klär sig nuförtiden. När jag går ut på stan är det kanske en av hundra som jag tycker är stilig. (Jag är tyvärr inget undantag, för jag har gett upp och undrar var hitta inspirationen.)

Jag kan av och till tycka att Spanien särskilt just nu med alla politiska och andra problem är bara skit. Klimatet är bra, utom när det är för hett på sommaren, men det ljuset, ack det ljuset under vintern hos oss. Jag kan ibland fundera var jag egentligen vill bo och det är nog en väldigt osannolik kombination av många olika förhållanden.

Jag skulle vilja bo i något större. Där det finns plats för barns och barnbarns besök och där vi alla kunde vara under samma tak och ha det mysigt. Ja och vem finansierar det då?

Jag avundas folk med "riktiga" fötter. Jag är praktiskt taget plattfotad och saknar lymfkärl i fötterna så de kan svälla upp något förfärligt och det är inte alls roligt. Jag kan kategorisera folk utifrån vad slags fötter de har. Typ "lyckans ost, du har så fina fötter". Undrar ibland om någon ser på folks fötter, utom jag då.

Jag undrar ibland hur länge jag ska leva. Och hur slutet ska bli. Jag är ganska fatalist i fråga om levnadsfilosofi och jag har inte som mål att leva så länge som möjligt. Varför skulle man det? Bli tröttare och mer förvirrad och sannolikt bli "o-omhändertagen" av personal som inte ser åldringar som personer. Varför förnedras man till ett kollektiv av gamlingar trots att man  fortfarande är en person?  Ja man anpassar sig och godkänner den oundvikliga förändringen och nollningen.

Det är skit att bli gammal, sa den goda pippimamman Astrid.

Ja det blev kanske lite negativt det här. Så är det då och då. Vi får återkomma i andra tecken.