måndag 31 oktober 2011

Ändring och ombyte förnöjer

Jag börjar få visioner om vår inredning, som till delar nu ska ändras. Vi har haft det så här i fem år och det är dags för förnyelse och nya tag. Grundstrukturen består, men det ska bli några inspirerande små ändringar. Göra sig av med vissa saker. Skaffa visst nytt. Sådär att man liksom vaknar upp och skärps lite. Får lite ny mental laddning av sin hemmamiljö.

Jag har hittat ett underbart och mycket passande nytt överdrag till vår Ektorp-soffa. Problem: finns  inte på närmaste Ikea, men ska ordna sig på ett eller annat sätt. Beslutet är i alla fall fattat. Nya soffkuddar: ska kolla vad vi har i förrådet eller köpa nytt. Nya matbordsstolar: de är fina men inte så bekväma trots nyfix då för fem år sedan och vi har bara fyra där som vi behöver minst sex utöver extrastolarna.

Matbordet blir kvar, trots sina skavanker är det väldigt praktiskt. Och  med att byta bordduk blir det ju nytt varje gång.

Och när det nya kommer in får jag kanske äntligen inspiration att exponera sånt som ligger i gömmorna men inte riktigt har hittat sin plats men som jag gärna skulle titta på dagligen.

Vi lever nu en viss skarv i vårt liv på många vis, och  jag ser fram emot att ta vara på den positiva energi som verkar strömma just nu. Vem vet hur länge den varar.

söndag 30 oktober 2011

Seg söndag efter intensiv resa

Ja alltså man har varit på rundresa. Släpa kappsäckar och väskor. Öppna och stänga i olika hotellrum. Fundera åt vilket håll hissarna nu är på det här hotellet. Stiga upp alltför tidigt många gånger. Ta in intryck. Anpassa sig till gruppen. Försöka välja det lämpligaste att äta vid måltiderna. Försöka koncentrera sig på vad guiden berättar. Bli bekant och umgås med människor. Sitta och sitta i buss. Uppleva, ta foton.

Allt detta är helt fantastiskt och har gett massor, men det tar nog på krafterna och i dag har jag tvättat en maskin och rett upp i bagaget och varit ganska seg men tagit upp mitt pågående uppdrag för att dyka in i det på nytt.

Ja alltså ganska seg i dag, men inte helt värdelös.

Hemkommen men ännu lite till

Här sitter jag vid min "återuppväckta" dator trots att jag borde gå i säng men jag har svårt att släppa, och tröstar mig med att i morgon får vi en timme extra och jag undrar vad jag nu borde passa på att rapportera och skriva om.

Kanske vår "mellanlandning i Madrid". Den skulle vi inte ha gjort om det inte varit så att J hade möte på fredag och lördag och vi anlände från Turkiet till Madrid på torsdag och varför göra skytteltrafik mellan Madrid och Alicante med en dags mellanrum.

Vi anlände rätt halvdöda av sömnbrist och en intensiv vecka. Lunch på hotellet och så flera timmars välbehövlig eftermiddagssömn med nattkläder och allt.

Gå till Teatro Rialto för fantastisk musikalföreställning i världsklass. Detta längs Gran Vía i Madrid, med paus i ett fullpackat surrande vattenhål på vägen. Äntra teatern, bli andlös av interiören. Bli ännu mera andlös av föreställningen. Gå tillbaka till hotellet längs den sjudande gatan, köpa vatten från ett gatustånd, insupa atmosfär.

Fredag morgon ny runda längs en bit av Gran Vía för att skaffa behövligheter såsom ett par nya skjortor till J pga. en packningsmiss. Gå in och beundra gammal renoverad och i fullt bruk varande saluhall med sina vidunderligheter. Ta taxi från hotellet till möteshotellet en god bit utanför centrum.

J har sina möten, jag  fördriver min tid rätt behagligt på det förträffliga men absolut in the middle of nowhere-hotellet (om än praktiskt nära flygplats och en järnvägsstation etc.) och det finns middag och följande dagens lunch med mötesdeltagarna och det finns intressanta diskussioner och det träffas mer eller flyktigt personer man ser ett antal gånger per år.

Och så äntligen fick vi efter lördagens lunch beställa taxi till flygplatsen Barajas för att åka hem.

lördag 29 oktober 2011

Hemma 29 oktober klockan 22:15 och hur alerta är de på Barajas egentligen

Taxin från flygplatsen i Alicante anländer till vår adress, vi bökar in kappsäckar och väskor, suckar saligt i hissen över skönt att komma hem efter häftig resa, rullar in bagaget och tar itu med att trösta katten.

Så försöker jag slå på min dator men nix. Stor Bävan och Oro. Kolla kopplingar och sladdar och konstaterar till slut att UPS:en tycks ha pajat. Kopplar in direkt i väggen och *stor lättnad* allt funkar som det ska.

På Barajas, Madrids flygplats, terminal 4 tillbringade vi en antal timmar före avgångstid. Där vi satt, efter säkerhetskontrollen, med våra bärbara och var sin GT, iakttog jag en portfölj på ett grannbord som tycktes sakna ägare. Människor kom och gick och portföljen fanns kvar. Vi meddelade cafépersonalen som ringde någon annan personal och efter en rätt lång stund kom en person släntrande, fick med sig vad det gällde och ringde Security. Efter ännu en lång stund kom en Security-dam i lugn och ro, fick med sig läget och konstaterade att hon måste ringa sin chef.

Innan det hann anlända någon ny personal kom en man springande och ryckte med sig portföljen och intygade att den faktiskt var hans och nu har han riktigt bråttom till avgångsporten.

Nu var det ju alltså efter säkerhetskontrollen, men man vet ju aldrig och jag hade förväntat mig att det inom fem röda sekunder efter anmälan dyker upp bombexperter och poliser. Gee, I am not impressed.

onsdag 26 oktober 2011

lite mera om de här formationerna i Göreme, Kappadokien

När två-tre vulkaner under 25 miljoner år släpper ut sina produkter och de samlas i lager och vissa delar är mer resistenta än de övriga och så är det regn och vind och erosion under tiotusen år eller mer så blir de resistenta delarna kvar som märkvärdiga statyer i landskapet och så kommer människan och märker att det går att gräva sig grottor och boningar i de här kvarvarande höga stenarna som sist och slutligen är kalksten och bearbetningsbara.

Och ett antal tusen år senare bussas turister omkring för att tappa hakorna inför allt detta.

Och så nämner jag Gaudis arkitektur i Barcelona, hans verk har sin inspiration i Kappadokien. Nu har jag sett dem båda och inser kopplingen.

Varnluftsballong i Kappadokien, Turkiet den 22 oktober 2011

Klockan 5.45 avgick transporten från hotellet. Cirka tio minuter senare steg vi ur minibussen ut i en synnerligen kylig och mörk morgon och fick servera oss kaffe eller te och lite tilltugg. ”Flyga i ballong ska göras med magen varken tom eller helt fylld”. Det var många minibussar och många grupper. Även japaner förstås.


 När det redan var gryning bussades vi till ett stort fält och det var en elektrisk syn. Tiotals varmluftsballonger med sina korgar klara eller på väg att bli klara. Omkring landskapet i gryningen med sina osannolika formationer.

Vi guidades till vår ballong, som höll på att fyllas med luft. Efter en viss punkt startades varmluftslågan och småningom steg ballongen och den ikopplade korgen vände sig från liggande till stående läge.


 Vi äntrade vår korg, indelad i fyra delar med sex personer per del. Mellan två dubbeldelar fanns utrymme för piloten, en assistent och gasflaskor. För att få ballongen i uppläge gick det åt en gasflaska så efter vår äntring byttes en av dem ut. Så var det fäste av säkerhetsbälten och landningsövning, dvs. ta tag i handfästen och stå på huk.

I princip kan en varmluftsballong bara gå upp eller ner eller vrida sig runt. All annan rörelse beror på luftströmmarna och pilotens skicklighet att utnyttja dem. I denna del av Kappadokien, Göreme naturpark, ger de kalla nätterna och av dem följande gryningens luftströmmar upphov till unika förhållanden där en varmluftsballong kan manövreras mästerligt. Flygas lågt, lägre än i någon annan del av världen. Vi flög på armbågsavstånd till formationerna och när vi nästan tänkte krocka så styrde piloten mjukt uppåt.

Närflygning lågt
Lågflygning
  
Högt uppe
Högre än de övriga just nu
Många i luften men inga krockar
 Efter den egentliga landningstiden blev det extra tid för piloten hade en lärjunge som han visade lågflygning och det höll nästan på att bli enformigt och vi undrade var vi sist och slutligen ska landa och det visar sig att de välbehövliga luftströmmarna inte längre var piloten till hands. Efter viss radiokommunikation anlände ett antal raska gossar som medelst rep styrde ballongen till ett tillskyndande fordon där korgen landades på en anpassad släpkärra och så klev vi ut. Det här med att landa varmluftsballong, det vet man aldrig på förhand exakt var det blir.



 Väl utklivna kom det fram ytterligare raska gossar som ordnade fram glas på ett improviserat bord och de sprutade skumpa och det fanns en liten landningsdricka och så kom den lilla lådan för dricks fram förstås. 


Så gick vi upp längs vägen och efter en bit kom våra minibussar emot, och så tittade ballongpiloten in och önskade oss en god dag.

tisdag 25 oktober 2011

statistikfusk

Jag läser även mina sedvanliga bloggar när jag sitter här på varierande platser i Turkiet och så lite skadeglädjs jag över tanken att  statistikfreakar tror att de har fått nya läsare i detta land.

tisdag kväll 25 oktober 2011

Halvdöd men nöjd. Sett och upplevt ännu mera saker. I morgon ledig dag, hotellets spa och tidigt i säng. Omänskligt tidigt avfärd torsdag klockan två, väckning midnatt. Vi tänker ändå försöka sova lite först.

Men först tar vi och njuter av morgondagen.

Och det känns som att vi hade varit en månad minst på resa, så mycket har vi upplevt. Har fått lite mersug på Turkiet, se Istanbul och så. Allt med guided tour, det ger så mycket mervärde.

söndag 23 oktober 2011

Kappadokien söndag 23 oktober, en liten del

Sitter i hotellets lobby efter ännu en innehållrik dag. Så fullmatad med kultur, historia och intryck att jag blir matt av blotta tanken om allt jag vill skriva om.

Det får komma i portioner lite senare.

Jag är också halvt medvetslös av tanken att vi i dag köpte åtta meter handknutna äkta mattor i ylle till vår långa gång och två gånger tre meter till vardagsrummet. Där har ju katten något att vässa klorna och spytta på. Ut åker tio meter Ikeamatta och en bambumatta som förpassas till kontoret. Det finns rutiga och randiga skäl för detta och vi var varken onyktra eller på annat sätt drogade. Billigt var det ju inte, men köpta skattefritt på fabrik osv. osv. Hemtransport till vår dörr ingår. Vi fick skriva vår namnteckning på baksidan av varje matta så vi ser att vi får de mattor vi valde ut.

Det var annars också ett spännande besök. Vi fick se hur flinka fingrar och skarpa ögon sitter med invecklade mönster framför sig och tar fram trådar i rätt färg och gör dubbelknutar kring utsträckta bomullstrådar, skär av, tätar väven med en specialkam, kollar baksidan med spegel och gör slutklippning med specialsax. Långsamt går det, en matta kan ta upp till åtta månader att få klar.

De här flickorna och damerna som knyter mattor i denna konservativa region i inlandet, och flera andra, särskilt i östra Turkiet (minimal utbildning, vänta på att bli gift) omfattas av ett statstött program där de lär sig knyta mattor för att ens ha någon möjlighet till inkomster. Inga stora pengar, men mödan värt i regioner där det inte är lika dyrt att leva som t.ex. i Istanbul eller andra större städer. Det handlar inte om vad man får i lön, utan vad man får för pengarna där man bor.

Sen såg vi hur man tar fram silkestrådar ur kokonger och spinner silkesgarn för mattor. Varje kokong innehåller cirka en kilometer tråd som först kombineras till 25 av dem och sedan 300 sådana ihop. För att hitta " början" på kokongernas tråd hålls de i hett vatten och så vispar man runt med en kvast där ändorna fastnar och så kan de plockas fram. Så fäster man ändorna i maskinen som spinner trådarna samman.

Ja det var bara en liten del av vad jag har upplevt i dag.

fredag 21 oktober 2011

Antalya-Kappadokien

Sitter i lobbyn på ett hotell på 1800 meters höjd i en by i Kappadokien.

Har i dag åkt buss, sett ett Viktigt Mausoleum i Konya, hört fredagsbönsutrop, åkt mera buss, besökt en av de drygt 30 underjordiska städerna i området, lärt sig massor om Turkiet och dess historia (guidade sällskapsresor har en stor fördel där), suckat över spanjorer som inte iakttar bussens avgångstider men som för övrigt är trevligt sällskap.

I morse steg vi upp halvsex lokal tid (halvfem spansk tid) i i morgon blir det ännu värre, uppstigning klockan fem, avfärd från hotelltet 5:45 för att åka iväg för en tur i varmluftsballong över det fantastiska landskapet medan solen går upp.

Återkommer, nu middag.

tisdag 18 oktober 2011

på väg till där vi inte har varit förr

I dag har jag skajpat i korthet med dottern och fått se bebisen och så varit på stan på några ärenden. Jobbat förstås. Ordnat och städat lite. Funderat på vad vi behöver packa. Det börjar klarna.

Vi ska ju åka runt och en del trakter vi ska besöka i Turkiet ligger högre upp och det kan vara rätt så kyligt. Varmt mellanlager och vindtätt måste packas men även baddräkt om såframt i fall att det vid kusten ges tillfällen. Och efter det har vi några dagar i Madrid som kräver sitt, men det är nu inte heller så svårt, utom att det kräver lite mera uppstyrd klädsel för vissa tillfällen.

Jag har ordnat växterna på terrassen i en klunga så att de bara får förmiddagssol, som inte är så het som eftermiddagssolen, och ska vara enklare att vattna för vår katt/blomvakt.

I morgon ska jag packa och jobba och slutstäda, i den ordningen, och i den tidiga kvällningen åker vi till flygplatsen.

Som alltid, så längtar jag redan tillbaka hem. Men det ska bli ett intressant varv och när vi väl och hoppeligen lyckligen är hemma igen så finns det många nya saker som man har varit med om och sedan vid tillfälle kan plocka fram och tänka på.

måndag 17 oktober 2011

Lite för mycket, men lyckligt

I dag har jag äntligen städat sovrummet och tillhörande badrum. Dragit fram saker underifrån sängen som vi i panik gömde där när vi behövde rensa matbordet/J:s hemmakontor (som att han inte har ett stort kontor på en minuts avstånd) inför något besök och som alltså inte är mina högar så att säga.

Det faller dock oftast på mig att rensa i dessa högar, för om inte så händer det sällan eller aldrig, och i dag fyllde jag en skräppåse som jag med stor lust och glädje kastade saker in i samtidigt som jag uppdagade ett och annat som varit "försvunnet".

Hursom, vi ska snart vara borta tio dagar och jag försöker ordna så att vi inte kommer yra och frånvarande till ett kaos vi inte rår på. För sen är det en knapp vecka och så åker vi iväg igen. Över en förlängd helg på en gruppresa till Mallorca men ändå.

En och annan undrar säkert om vi är dumma i huvudet or what med att klämma in allt resande, men det finns förklaringar.

Turkietresan bokade vi typ i januari efter att ha vunnit vistelsen i Turkiet på ett lotteri i december i La Coruña och så bestämde vi att ålrajt vi åker för Turkiet skulle vi aldrig annars ha tänkt på. Det här var tänkt som höstens resa och så inte så mycket annat.

Så flyttar sonen till England och vi vill avlägga ett besök. Det var förra helgen.

Mallorca-gruppresan bestämdes senare förra våren i Lionsklubben och det är en grej som vi har vissa skyldigheter med och som är välkommen för vi har aldrig varit på Mallorca och det finns ett fint program.

I slutet av november finns det en Viktig Tillställning i Madrid och det tar ett drygt veckoslut, men även den händelsen kom upp efter all annan planering.

Så fyller min mamma 90 och jag hade inte i början av året tänkt så mycket på saken, och det var tänkt att hon kommer hit i höst vilket hon inte gjorde och då ville jag åka dit, plus att det blir ett fyragenerationersmöte eftersom dottern med sin dotter också kommer.

Ja så här håller det på och så flyger och flänger jag. Men livet ska levas medan det varar.

Och däremellan klämmer jag in mitt arbete för jag är allt annat än ekonomiskt oberoende. Man tackar bärbara datorer och internet.

söndag 16 oktober 2011

Och en sista Englandsbesöksbild...

som jag på något sätt tycker särskilt mycket om,


Och nu avslutar jag för denna gång detta Englandskapitel och ser fram emot nuvaron och Turkietvaron och vad som komma skall.

Random mera bilder från förra helgen i England

Lokala puben nära där vi bodde heter White Hart. Den utgör, såsom vår värd sa "en viktig förenande faktor för vårt lilla samhälle". I Storbritannien är pubarna faktiskt som ett andra vardagsrum och är i regel jättemysiga. Som bäst är de när de är riktigt gamla, har lågt i tak och slitna möbler.


Nedan centrum i Andover, en stad med cirka 50 000 invånare. Det här är torget. Många av husen är väldigt gamla och har en "inkörningsportal" (som i bakgrunden, ovanför det som är mitt huvud) för häst och kärra till en innergård.

Floden genom Andover heter Anton, och i bakgrunden skymtar en uppställning med vikingar i sitt fiktiva skepp. Vikingarna har haft ett och annat inflytande i hela Storbritannien, särskilt i kustområden och längs floder.


Måndagmorgonens "breakfast" i värdfamiljens kök. Big Sister hade redan tidigare blivit körd till skolan efter att ha inmundigat två hårdkokta ägg och ett glas apelsinjuice.


 Little Miss' dagis, fasaden.


 Little Miss' dagis innergården. Huset enligt bilden ovan bildar en vinkel med annexet.


Nu kommer det i fel ordning, men jag hinner inte styra upp. En närmare bild av underverket till Agaspis.


Och när vi handlade på Tesco uppvisade Little Miss vad hon bl.a. lärt sig på balettlektionerna -- hur man tackar för applåderna.

En bit av Big Sisters skola. En riktigt imponerande sak. Det är en allmän skola (alltså inte privat) som ingår i en serie projekt där man avvecklar dåligt fungerande problematiska skolor och bygger upp "framtidens toppskolor". Topputrustade, inklusive utrymmen för teaterlektioner, utbildningskök, stora datorskärmar i stället för krittavla, disciplin och disciplin, skoluniform, ständig registrering av elevernas rörelser genom fingeravtrycksstyrda dörrar, betalning av skolmat med fingeravtryck (pengar förbjudna inom skolområdet för att hindra stölder), för att nämna några saker. Hälften av eleverna kommer från socialfallsfamiljer. Resultatet är en drastisk ökning av elevernas framgång till nästan hundra procent godkända från en siffra som låg under femtio.


Nu middag som väntar.

oj vad det händer

Det är intesivt just nu.

Dottern med man har kommit hem med sin prinsessa och farmorsmor och dito släkt var på besök i går lördag  Det har skajpats. Jag har ringt min mamma som har fått de senaste detaljerna. Vi kommer alla att sammanstråla i början av december hos min bror i Hfors när vi firar min mammas 90-årsdag.

Jag har ena foten i England, ordna foton, packa upp och tvätta, och andra foten i Turkiet via Madrid. Och många tankar hos dottern och den nyfödda i Åbo. Fundera och packa för den instundande resan. Jobba däremellan med ett riktigt krävande och intressant uppdrag.

Läsa mellan varven om Turkietresans program och ställen vi kommer att besöka. Vi har fattat principbeslut om att göra allt, precis allt som erbjuds i form av utfärder och aktiviteter. Åka varmluftsballong i Kappadokien, and why not.

Oj, nu skickade dottern "dagens bild" av sessan. Inte alls så nyfödd längre. Äter och sover bra. Drygt ett dygn hemma. Mormor är mycket "till sig".

fredag 14 oktober 2011

Mera mormorerier och efterperspektiv

Jag sitter här, medan J hämtar middag från kinesen, och reflekterar över dotterns födelse och hennes dotters födelse.

Min dotter är så mycket mera mogen, och det har inte bara att göra med att jag födde vid 25 och hon vid 32. Hennes liv har varit så mycket bredare och djupare, och klok och insiktsfull har hon alltid varit, på ett helt annat sätt än jag någonsin var i hennes ålder och även tidigare år.

När jag födde henne tog jag det för givet, likaså när vår son föddes drygt tre år senare. Jag tror att jag inte uppskattade det på samma sätt som hon gör nu. Förvisso och förvisso älskade jag våra barn och de var och är mina ädelstenar, men i efterperspektiv kan jag förstå att jag inte såg dem som mirakel utan som en självklarhet som helt självklart finns där att älska. Inte ens ett missfall mellan dom två ändrade på detta. Det tog jag nästan med en axelryckning.

Tacksam för hur det är just nu, det är jag.

Lära sig att mormora

I dag har jag skajpat två gånger med dotter, dotterdotter och svärson. Första gången tidigare i dag bara jag för att testa hur det funkar med hennes sprillans nya Ipad som hon fick av sin man i går, och andra gången helt nyss med även morfar närvarande i den här ändan.

Allt går väl, flickebarnet är välskapt och friskt och gillar att suga och mjölken håller på att rinna till. Föräldrarna håller på att i god takt repa sig efter den rätt långa förlossningen.

Och här sitter jag och ska bli van med att mormora vid sidan om farmorandet.

Det är så otroligt stort allt detta.

Och tacka vet jag dagens teknik.

torsdag 13 oktober 2011

Några bilder från vårt Englandsbesök

Det vore synd att inte få in några bilder från England, om än absoluta majoriteten av dem finns i J:s mobil och honom lyckas jag inte stanna upp tillräckligt länge för att få ut dem därifrån.

Så man tager vad man haver.

Nedan utsikten från min frukostplats i det stora köket med det stora bordet. Utöver komplett engelsk frukost enligt egna önskemål fanns flingor, färska jordgubbar och blåbär, toast, marmelad, juice osv. Bakom mig fanns en rymlig soffhörna med bord och skänk och dörr ut till trädgården.


På bilden nedan är vi på väg till katedralen i Salisbury. Observera farmorsblicken stadigt fäst vid Little Miss.


En del av katedralens många många skulpturer är borttagna för renovering. I deras ställe finns det moderna skulpturer som tog oss med full överraskning (tills vi läste om att det gäller en konstutställning):


Före Salisbury besökte vi alltså Stonhenge och på bilden nedan står vi och lyssnar på våra audioguides (som förresten var mycket väl genomförda).


På bilden nedan skymtar gaveln till vårt härbärge. Det är den ursprungliga beboeliga delen och bakom den finns det som tidigare varit häststall som värdarna har byggt om till bostadsutrymmen. Gränden upp till tomten är mycket gropig och Little Miss konstaterade när de körde upp längs den att "this gives a complete new meaning of the concept Bumpy Road". Man har kanske lite lyssnat på pappa där...


Eventuellt kommer mera bilder senare, eventuellt inte.

onsdag 12 oktober 2011

Dagen av alla dagar

I dag har vår dotter efter tolv dagar över tiden klämt fram en duktig dotter. Allt väl.

I dag ringer sonen och säger att deras fasta boende i England har ordnat sig på bra sätt. Äntligen.

I dag må jag vara förkyld och hostig, men det är av synnerligen underordnad betydelse en dag som denna.

tisdag 11 oktober 2011

Stressad människoboskap

Det tog oss 2,5 timmar från Andover till Bristol flygplats. Med bara små trafikstockningar. Vingla först fram längs små byvägar och mycken osäker kartläsning tills vi nådde en lite större väg, så M4, och nära Bristol blev det evighetslångsam lokalväg igen tills vi nådde flygplatsen.

Tanka hyrbilen, lämna in hyrbilen, köa vid incheckning, köa vid säkerhetskontroll, spendera tid och kolla när gaten äntligen visas på skärmarna, gå synnerligen raskt nästan springa en halv kilometer, för det fanns knappt om tid efter att gaten äntligen har visats på skärmarna, komma fram svettig och andfådd och ställa sig i kö till planet och fundera på att nästa gång vi kanske betalar extra för att få gå in först, för det finns inga platsbiljetter  (bra taktik där EasyJet -- visa gaten riktigt strax innan och få andra att tänka på samma sätt). Vi råkade ändå få bra platser.

Och så här fortsätter det. Det är helt omänskligt vad hårt och svårt och tungt det har blivit att förflytta sig flygvägen. Och oftast har man inte ens alternativ, även om man ville göra det bekvämare.

Boskapstransport. Det är ett väldigt hallå om stressad boskap. Kossor och grisar och annan boskap som blir stressade av transporterna och som det är synd om och borde vi nu inte vara medvetna och reagera och sluta äta kött och gå i demonstrationståg och känna oss väldigt solidariska.

Är det inte lite synd om de mänskliga flygresenärerna då kanske?

söndag 9 oktober 2011

Sista kvällen nära Andover

Vi åkte hela slurven i förmiddags till Basingstoke där det finns söndagsöppen shopping och jag använde ett antal frustrerade timmar med avdelade pengar brännandes i börsen men utbudet väckte inget äkta habegär.

Kaffe på Starbucks, skaffa ett nytt mysdjur till Little Miss, åka till en bowlinghall som J ville se, åka "hem", åta middag på samma ställe som i fredags, ordna in oss på härbärget tillsammans med sonens familj som ska bo här över natten.

I morgon bitti ska Big Sister köras till skolan, Little Miss har ledigt från dagis och sonen har ledigt från sitt jobb. Så vi ska göra något tillsammans och Little Miss håller på att förlika sig med tanken om att vi åker tillbaka. För hon trodde först när vi kom att också vi kommer att vara här som en ständig faktor.

Ständig inte, men ständigt besökande nog.

lördag 8 oktober, dagens program

Vi har gjort två viktiga sevärdheter, och lite annat.

Först åkte vi till Stonehenge. Det var trafikkaos på infarten, för det hade just hänt en frontalkrock och det var ambulanser, brandkår, polisbilar, ambulanshelikopter. När vi åkte tillbaka fanns bilarna kvar, uppskurna som konserburkar för att få ut passagerarna som torde ha varit i dåligt skick. Usch vad hemskt att tänka på. Försöker undvika.

Vid Stonehenge var det mycket turistiskt men ändå imponerande. Mycket folk. Bussar med japanska turister. Väldigt kylig blåst och svårt att koncentrera sig på de fina audioguides man fick för det går inte att frysa och uppleva njutningsfullt på samma gång.

Been there, done that. Lärt sig lite.

Så åkte vi till Salisbury och hade som första mål den berömda katedralen. Större än stor. Präster och prelater svepte omkring i sina utstyrslar. Omgivningen var katedraliskt imponerande. Little Miss tyckte att det kändes lite väl mäktigt och konstaterade att "I get a bad feeling about his".

Vi försökte in på katedralens restaurang men det var hopplöst tjockt och så gick vi en god bit till närmsta matställe och på vägen ordnade jag upp en liten bit choklad för hon var trött och det var nog vi alla.

Så åt vi mat på en pub och det kind of ordnade sig och så gjordes det lite shopping och efter det åkte var och en hem till sitt ja och så hade sonen och vi en kväll.

Man kan väl konstera att det är ganska lyckligt just nu

lördag 8 oktober 2011

lördag 8 oktober i Andover eller strax utanför

Vi sitter vid var sin dator i vårt mysiga rum efter en riktigt bra kväll med sonen på närmaste puben, några minuters promenad från där vi bor. Det var mörkt att gå upp längs gränden, hade det inte varit nästan fullmåne hade vi nog fått treva oss fram längs häckarna.

Ytterörren var inte låst, för deras son skulle vara hemma även om de själva var borta. Och skulle alla ha varit borta så fick vi veta var nyckeln hölls utanför huset.

Vi bor alltså inte inne i Andover, utan i ett litet samhälle strax utanför. Ett så litet samhälle att pubens ägare från början, utan att fråga, visste vem vi var och vem vi bor hos. Denna pubens ägare tillhör förresten samma familj som för 250 år sedan inledde verksamheten.

250 år gammalt är också den ursprungliga byggnaden där vi bor. När våra värdar flyttade in bestod den bebobara delen av kök och några rum, resten var ett långt stall. Nu är allt renoverat till ett riktigt stort hus med många rum och badrum.

Vår frukost i morse intogs i familjens kök, med värdinnan kokandes på sin Aga-spis och konverserandes, varefter hon efter många ursäkter drog sig tillbaka med sin tekopp för att kolla lördagmorgonens rugby på teven tillsammans med sin man.

Denna hennes man dyker alltid upp eller finns någonstans när vi kommer in. Antingen dyker han upp från köket till hallen när ytterdörren går eller så sitter han med sina sysslor i något rum vi passerar. Eller bara står någonstans i mitt tycke lite omotiverat men kanske av en slump.

Vi har bott på en och annan Bed and Breakfast. Alla andra utom denna har haft en viss avskiljdhetskänsla. Familjen har sina separata boningar, värdinnan serverar morgonmålet från sitt kök till en mindre eller större matsal för gäster.

Inte här. Vi känner oss närmast som någon som besöker en familj i deras vardag.

fredag 7 oktober 2011

fredag den 7 oktober i Andover, UK

J snarkar vid min sida i vår Bed and Breakfast som är av den mycket familjära typen. Vårt rum, bekvämt och bra och med eget badrum, nås genom familjens egna ingång och så en trappa upp och så genom flera rum som ligger i fil och verkar vara i privat användning verkar det som.

Mycket trevligt världfolk. Vi har beställt Full English Breakfast till 8:30 i morgon bitti och jag är ganska nyfiken över hur det ska bli.

Vi hade en härlig kväll med sonens familj och det var många kramar och Little Miss och Big Sister som ville åka i vår bil och sitta intill oss vid maten.

torsdag 6 oktober 2011

i väntans och packandets tider

I morgon flyger vi till England för att hälsa på sonen med familj.

Jag packar kappsäck med saker som de vill ha härifrån och så står jag tveksam som vanligt och undrar vad vi behöver för oss själva. Är det kyligt på härbärget? Sannolikt. Vilken sorts ytterrock behövs?

Jag kör väl på som vanligt med lager på lager-tänkande och massor av varma schalar och sockor. Och ett par paraplyer.

Men annars, vi ser fram emot detta något enormt. Sonen har tagit ett par dagar ledigt och får se vad allt vi kommer att göra, och vi alla väntar spänt på nyheter från Åbo för dottern är snart en vecka över tiden.

tisdag 4 oktober 2011

way back then

J har åkt på ett Viktigt Möte en bit härifrån och jag har ringt dottern som inte har några tecken på att föda och så ringde jag min väninna som jag ska övernatta hos min sista natt i Finland i samband med besöket kring mammas 90-årsdag.

Mitt i detta ingetattgöra tänkte jag servera en Charlie-historia till. Han hade på tyskars vis bestämts sig för att han bygger sin egen pool, med egen kraft. Han hade något speciellt system för bygget och även för vattenreningen.

Han bestämde sig för att genomföra detta mitt i hetaste sommaren. Så hett som det var så gick han omkring naken på sin inhägnade tomt. Dock så hände det sig att en insekt med något virus stack honom i känsliga delar i snoppen.

Charlie, som vid den tidpunkten var ensam, frun utövade sin forskning i Tyskland, blev alltmer påverkad av viruset som till slut nådde hjärnan. Virusinflammationen i hjärnan ledde till alltmer förvirrat beteende med hela grannskapet i rädsla, och det var J, som i frånvaro av frun, grät inför en domstol i Orihuela om sin bästa vän och fick honom tvångsintagen och därmed räddad.

Det var flera månaders rehabilitering och Charlie blev okej men sen flyttade vi bort och fick senare höra att hjärtat hade stoppat.

Och helt nyligen har vi hört att paret som bodde mitt emot längst ner, han har dött i cancer.

Så går livet vidare eller tar slut. Och aldrig vet man.

Jobbreglering och gamla historier

Just som jag har tackat ja till ett lämpligt stor uppdrag med lämplig deadline, en uppföljning av något jag gjorde i fjol. Det är kemi och testmetoder och jatack.

Så kommer det in förfrågan om mera hjärtebarnsuppdrag som uppföljning av sånt jag gjort tidigare, glasindustri, industriella utsläpp, järn och stål. Nu måste jag tacka nej hur än hjärtat blöder. För det går inte. Inte ens med den starkaste av insatser.

Hursomhelst, det jag egentligen hade tänkt skriva om i dag var dagens lunch och den person som är kopplad till den. Det är stekt nötlever med stekt äppel-lökblandning och vi blev en gång bjudna på denna rätt hos en viss Charlie med fru, ett tyskt par som bodde på vår första gata efter flytten hit. Gatan hette Calle Oslo. Han var stor och hon var liten. Vi umgicks en del och det finns många historier. Men dem får jag ta i bitar.

Så mycket denna gång att Charlie hade gjort pengar i Tyskland inom fastighetsbranschen och var i drygt fyrtioårsåldern ekonomiskt oberoende. Hans fru hade en bra forskningstjänst som hon inte ville lämna så hon fanns bara delvis på plats.

Charlie var stolt över allt han hade gjort och vad han höll på med. Han visste bäst om allt. Han hade en SUV och en sprättig sportbil. Han lever inte längre, det var rätt länge sedan hjärtat sa upp.

En gång körde han upp sportbilen till oss, vi bodde högst upp och backen var brant nedåt mot där han bodde med sin fru på hörnet. Han hade något viktigt att visa. Till den grad viktigt att han glömde dra handbromsen. Backen var brant. Bilen åkte nedåt med god fart och kraschade i muren hos grannen mitt emot längs ner. Notan var dyr. Både för bilen och att fixa muren.

söndag 2 oktober 2011

Mitt i ett underligt tomrum

Det är så att jag inte fattar. Det finns ingen bultande deadline.

Jag har i dag pratat med min son, min dotter och min mamma.

Vi vet inte om katten kommer att ha livsvilja eller om den kommer att ge upp.

Jag vet inte hur jag ska utforma morgondagen utom att jag ska skicka en faktura och gå på Pilates och tacka nej till eventuellt inkommande uppdrag utom de är väldigt lämpliga.

Jag ska kanske hålla en äntlig semester. Helst en månad. Please.

lördag 1 oktober 2011

Sprickfärdig

av förväntan och spänning.

För det första så hade dottern beräknat datum i går. Inget hörs.

För det andra så lyckades jag i morse skaffa biljetter till en musikal i Madrid som lämpligt infaller på kvällen samma torsdag vi kommer tillbaka från Turkiet och i Madrid ska vi ändå stanna till lördagen, pga. J:s åtaganden. Det är en musikal med Joaquín Sabinas sånger, som jag visst skrev, och denne man är ett stort fenomen i Spanien och i Sydamerika. Har fått kulturpriser. Sångare, poet, musiker, författare. Suverän.

Hoppsan, nu fick han visst mera utrymme än dottern. Det var inte meningen. Men jag vet att även hon gillar honom starkt.

Blivande mormor hoppas att allt går väl när det sen äntligen hoppas snart börjar hända saker.