torsdag 31 mars 2011

Pillerknaprarvrede

I ett inlägg i en blogg jag följer och därtill relaterat lyftes en diskussion om ångest, depression och SSRI-preparat (serotoninupptagshämmande mediciner) och frågor om svaghet.

För det första hänvisar jag till utmärkt information om ämnet. Bör särskilt läsas av personer som spottar på begreppet lyckopiller i förminskande, förnedrande eller överlägsen mening och på något sätt hänvisar till svaghet. Som om dessa symtpom vore något som man kan behärskar med rätt inställning.

Det är enkelt för den person som har kemikalierna i hjärnan i rätt balans att spotta på dem som behöver en medicin för att upprätthålla denna balans för att ha en livskvalitet utan depressioner och psykbryt, och i detta ingår familjens och närståendes livskvalitet. Att tala med överhöghet om lyckopiller är som att spotta på diabetiker som behöver insulin. För denna kemiska obalans i min hjärna är jag född med, och jag undrar varför jag inte skulle medicinera den när nu en gång medel finns?

Sedan den tid då jag äntligen med en läkares hjälp hittade fram till denna SSRI-medicinering har mitt liv förvisso inte alltid varit en dans på rosor, men åtminstone har jag kunnat vara mig själv utan onödiga bördor.

Och jag skulle ha unnat min man och mina barn att tidigare inte ha behövt stå ut och trösta så mycket. Och ja, kanske mig själv också.

Inga kommentarer: