fredag 23 december 2011

Sååå 22 december

El Gordo. Det stora spanska jullotteriet. När jag gick hem från torsdagmorgonens Pilates fanns det knappt folk på gatorna och från öppna fönster och barer hördes det traditionella ljudet från välartikulerade barnaröster som läser upp de magiska siffrorna enligt en kännetecknande melodi.

Dessa barn (i tioårsåldern eller så) drillas långa vägar på förhand och det är en stor ära för dem och hela släkten förstås. Veckan innan får de inte äta glass eller inta något kallt för att inte riskera rösten.

Bilden nedan får symbolisera vår 22 december. Kolla upp införskaffade lotter och se om det uppstått träff (lite, täcker ungefär kostnaderna) och packa in julklappar.



Det senare blev inte helt klart, men det får gå mellan varven i dag. Och de varven är ganska många. Men väl på gång. I kväll till flygplatsen med två bilar för att plocka upp sonens familj som flyger från Bristol och dotterns familj som flyger från Helsingfors.

I morgon förmiddag ska Little Miss få hjälpa med att klä granen och hon ska få träffa sin lilla kusin Sessan och alla tillsammans ska fixa ihop till julmåltiden.

Allt det här är ganska stort må jag konstatera.

tisdag 20 december 2011

märklig är denna tillvaron

Jag är på väg i säng efter en lycklig dag.

Inget särskilt eller mycket särskilt. Att för det första få stiga upp utsövd och kännandes sig väl.

Vi hade beställt nya matbordsstolar och de kom tidigt på morgonen så jag kunde göra en välbehövlig anskaffningsrunda inför julen. Inte heltäckande men en god bit på väg.

Kom hem i tid för att packa in kylskåpsgodset och så hann jag till en Pilatessession som gjorde ack så gott om än den var ack så krävande.

Mellan varven har jag haft mailutväxling om nya uppdrag och ett lite onödigt brådskande förslag föll bort och så kom det ett helt perfekt tajmat instället.

Så har vi fått fram lite mera julsaker, bland dem ett par fint handsvarvade flergrenade ljusstakar som min fasters man på Åland gjorde medan han levde.

Och så har vi de handslagna lampetterna som vi fick till bröllopsgåva från Åland från min  fasters familj. Som ska få sina levande ljus till julmiddagen.

Och framförallt, hela av våra barn samlade familj kommer att vara tillsammans och vi firar tillsammans med minnen från andra släktled.

Och släktens yngsta, vår dotterdotter, ska bli torkad efter tvätt i ärvda handdukar som har vävts och broderats av hennes mormorsfarmor och hennes mormorsmor.

Bästa användningen. I ära till tidigare generationer.

måndag 19 december 2011

Mitt riktiga tangentbord är på torken. Andra gången. Vatten är vått och ställer till det i kontakterna och nu sitter jag med ett helt oergonomiskt reservexemplar som gör att jag hela tiden skriver fel och måste gå tillbaka och korrigera.

Ja det är väl dagens nyhet utöver att jag forsätter ordna vår förvaring och jag hittar saker jag länge har saknat.

Och min största vinst är när något kan omorganiseras och helst också något slängas så att det uppstår ett nytt tomt utrymme.

Och idag har jag mer eller mindre sammansatt en barnvagn från ett sammanvikt skrov och en överdel i många bitar. Det krävde flera svettiga sessioner och mellanliggande pusta ut. Trycka in här, dra in där och varför fungerar det inte, jamen det fanns en spärr där som måste frigöras.

Det börjar hursomhelst vara berett för jultidens fenomenalt önskade och till en del oväntat härliga familjeinvasion.

fredag 16 december 2011

Ordna och ordna

Det är vad jag har gjort i dag. Och varje gång jag får något uppordnat och uppstyrt så känns det en grad bättre.

Det handlar inte så mycket om kontrollbehov som att ordna det bästa möjliga för de julbesök vi ser fram emot.

Är det bjutt så är det fägnat, och då ser man till att enbart det bästa man kan ordna fram erbjuds.

Med en behaglig känsla. Jag är lycklig nog att ha en familj som är generös och tolerant. [Tillägg: I fall att det inte blir så perfekt.]

torsdag 15 december 2011

Snart julmys

Det finns ju mycket här i livet som inte är det behagligaste man vet men så finns det andra saker.

Vi håller på att fixa en jul med närmaste familjen och alla är inställda på mys och goda känslor.

Det ska bli granklädning med barn närvarande, julgubbe.

Det ska bli mycket umgänge och jag undrar lite om man kan bli lyckligare än så här utanför sin normala tillvaro. Som inte är helt fel den heller.

onsdag 14 december 2011

Härliga stämningar på ett unikt släktkalas

Jag har fått lov av fotografen på min mammas 90-årskalas hos min bror i Brändö Helsingfors Finland med många släktingar närvarande att länka till platsen för bilderna.

http://mickelsson.net/index.php?p=7&cat=1&id=259

Det var ett härligt kalas och jag kan inte här redogöra för alla vem som är vem men jag tror att ni fångar stämningen.

Minnen för livet.

Edit: Nu fixade jag så att länken kan klickas på också

tisdag 13 december 2011

Luciadagen, men den firas inte här

Skymningen lägger sig bedövande snygg efter en solig dag och jag har fyra minuter på mig att skriva något.

Har använt stor del av dagen på att ordna om garderober och J och jag var på frustrerad fåtöljhittningsrunda. Det kan bli så att vi köper nya överdrag till våra Ikea Poäng ändå också.

Jag köpte ett par trearmade bronsljusstakar på en second hand. Hade tittat på dem för länge sedan och var glad att de fanns kvar. Nu bara funderar jag på hur jag ska ordna fram min bronssamling, den har legat alltför länge i en låda.

Nu måste jag byta om. Lionsmöte inkl. julfest = festligare middag än vanligt. Vi har äntligen kommit över det här med julklappar och sätter pengar i insamlingskassan i stället.

lördag 10 december 2011

När det blir nya figurer

Av så många saker jag blev att söndersakna och grät efter var att få ha Little Miss hemma hos oss och särskilt vid familjetillfällen.

På något sätt tänkte jag att så blir det inte mer och med plågande och ihållande stor smärta har jag försökt att nollställa den delen av min förväntan på tillvaron.

OCH NU. Jamen de kommer hit till jul. Ja och nu gråter jag igen. Men av glädje. Och på det min dotters familjs kommande. Och så blev det ett antal nya glädjetårar.

Hemma efter ofrivilligheter, och tankestyr mot julen

Det var kaos på Helsinfors-Vanda i går. Alla plan försenade. Även mitt.

Inkommande plan kom i förtid men tvingades cirkla ovanför flygplatsen i 40 minuter då det fanns bara en bana att använda.

Så det var boarding en halvtimme försent, men så satt vi två timmar i planet innan vi kom iväg. Därmed missade jag och en del andra kvällens sista anslutningsflyg från Barcelona till Alicante

Flygbolaget ordnade hotell och mat och ny biljett till följande morgon men roligt var det inte. Mycket springa runt och av och an och dåligt med handledning. Som ofrivilligt sällskap hade jag en sockersjuk och hjärtopererad  äldre finsk enspråkig dam som sedan skulle vidare till Mallorca och som nog helst borde flyga komplikationsfria direktflyg om vi säger det så.

Efter kort natt och trött flyg hem väntade våra nya turkiska mattor som anlänt med DHL och nu har soffan fått sitt nya överdrag. Det tar sig men det är inte färdigt än. Ser fram emot omvandlingen.

J har åkt efter kinamat till lunch och det blir nog en något dimmig eftermiddag och mycket tidigt i säng känner jag på mig.

Sen väntar den glädjefulla och väntansfyllda julplaneringen. Sonen med familj kommer också från England fick vi nyss veta och det om något är den bästa julgåvan. Få fira jul med barn och barnbarn.

tisdag 6 december 2011

En upplevelse är en upplevelse är en upplevelse

I morgon bitti ska jag fixa smörgåsar för min mammas tågresa hem tillbaka. Tåget går klockan tio på morgonen så jag får väl ställa klockan på väckning för säkerhets skull.

Jag tänkte senare gå på stan i Helsingfors och så ska jag träffa min lånvarigaste kära väninna som jag ser alltför sällan.

Men hörni så trött jag är nu. Jag var trött när jag åkte hemifrån och det har varit underbara intensiva upplevelser och de kommer att stärkas i minnet med tiden.

Och att vara trött tar ju inte bort upplevelsen. Onekligen blir den dock för stunden, för ögonblicket, inte något så bubblande som man i ett idealfall kan ha. Och man har inte att ge så mycket som man skulle önska.

Ni vet den här känslan när man är riktigt ordentligt närvarande med alla sinnen på mottagning? Och alla sociala färdigheter på topp? Klart är ju att så vill man ju ha det.

Men livet är ju inte en rad av idealfall. Och har man inte varit på topp inom en upplevelse så har den ju inträffat i alla fall, och har varit viktig.

Och jag beundrar något oerhört min 90-åriga mor som hängde med och orkade.

självständighetsdag i Finland

Här hemma hos min bror i Helsingfors är stämningen just nu lite elektrisk.

Min brorsfru fick inbjudan till presidentens bal och min bror är avec.

Om en halvtimme hämtar taxin upp dem, och vi sitter klistrade framför teven.

I morgon får vi höra inside information om hur det gick till.

måndag 5 december 2011

Ja alltså jag är ju vid liv

men skriva har jag inte hunnit.

Fredag morgon steg jag upp klockan fyra efter de sista hektiska dagarna då jobb skulle levereras och presenter inhandlas och garderoben och packandet planeras. En session Pilates klämde jag också in för att inte helt tappa greppet.

Strax före nio fredag kväll anlände jag efter många långa timmar av resande och flygplatsväntande till dotterns hem och i Åbo och fick äntligen hålla lilla fröken J i min famn.

Lördag dop på dagen, rivig middag på kvällen. Söndag från Åbo till Helsingfors där min bror med familj stod värd för min mammas 90-årskalas med sällsynt många släktingar närvarande.

Ta foto med fyra generationer -- min mamma, jag, min dotter och hennes dotter.

Ta foto av rekordmånga kusiner samtidigt närvarande.

Historiskt i vår lilla värld. Mys, högtidlighet, värme. Många minnen att tänka tillbaka på.

I dag lugn dagen efter och vänta på att själen hinner fatt.

tisdag 29 november 2011

Varför är det så svettigt att shoppa?

Jag, som i tiden har älskat shopping, får numera tvinga mig ut för att ens på någon nivå upprätthålla garderoben, som blir bara klenare och klenare för oj då det är så svårt och då jag är så lat.

I dag fick jag ge mig själv ultimatum om att om jag inte kämpar och svettas och provar och frågar efter storlekar så sitter eller står jag där sen när det gäller och skäms för gamla och noppiga tröjor och utagerade plagg och grämer mig över foton som blev tagna.

Jag som mest jobbar hemma drar på mig vad jag råkar hitta och det kan vara femton år gamla mysbyxor för bekvämt ska det vara och sen blir det kris om jag måste hitta något för att gå ut på stan.

Lova mig själv nu att bli duktigare.

söndag 27 november 2011

Så går en helg

Är nyss hemkommen från en kvällspromenad längs strandpromenaden och via centrum. Satte mig mot slutet på ett ställe, beställde en GT och läste tidningar. Tittade på folk.Gick hem i lugn och ro.

Vädret var så här mot kvällningen synnerligen behagligt, cirka 15 plus, ingen vind, inget regn. Känns friskt att andas in.

J kommer snart hem från Madrid.

Jag har jobbat och översatt en hel del con mucho gusto. Det har flutit på och jag börjar ha nackgrepp om texten.

Jag har skajpat med dottern.

Jag har tvättat tvätt. Jag har inte dammsugit eller städat. Jag har kelat med katten mellan varven. Den är ganska bra på att kräva kel denna vår gamling. Klippte klorna på den ute på terrassen, det var inte så populärt.

Nu ska jag översätta lite till. För att få nackgrepp om morgondagen.

lördag 26 november 2011

Våndor med en kropp som blir som den blir

Den här klädångesten.

Förr, "när allt var bättre", kunde jag segla in i vilken som helst butik och välja de plagg jag tyckte var snygga. Prova, köpa, kanske få insydda.

Nu, "när allt är sämre", när det finns ett antal kilo och år till och anständigheten säger att det inte går att klä sig hur som helst samtidigt som utbudet är riktad till högst 30-åringar eller tantiga tanter, så blir det så svårt att hitta något som passar hjärnkontoret.

För det finns en förnedrad, nedsänkt och tvingat ödmjuk fåfänga kvar i denna kropp och i detta hjärnkontor som har svårigheter att hitta sin plats.

fredag 25 november 2011

Medan jag sitter och översätter eller öht sitter framför datorn

så behöver jag dels stunder då jag avviker från min arbetsskärm och läser någon nättidning eller blogg, dels stunder då tankarna strövar fritt och det kan faktiskt ske medan jag knattrar in något, och förstås behöver jag stiga upp och röra mig emellanåt.

Framför mig har jag alltid anteckningspapper där jag kan skribbla ner allt från koden för någon rättsakt jag behöver leta upp eller något jag måste minnas att göra. Eller anteckningar från ett telefonsamtal eller en skype-session som jag vill försäkra mig om att minnas.

Och så är det, jag tillbringar allt mera av min tid framför skärmen och hur bra det är eller inte, det kan man faktiskt diskutera.

Äntligt slut på regn och slippa galamiddag

Nu har det äntligen slutat regna (nästan en vecka höll det på av och till) och allt håller på att torka upp. I morgon ska jag flytta växterna tillbaka på vanlig plats och omplantera en kruka basilika.

Solen har skinit och fåglarna kvittrat och medan jag fixade lunchen kunde jag titta ut över vardagsrummet genom köksväggens öppning och beundra ljuset genom den öppna terrassdörren, och det var tidigare på dagen drygt 25 grader på termometern och jag stod och gottade mig en stund vid räcket.

Grannen mitt emot putsade sin bil lite lojt och hade däremellan små samtal med bekanta som råkade komma gående längs gatan. Få lite myskänsla av det.

Så åt vi vår lunch framför treans nyheter och efter det åkte J till Madrid för att delta i galamiddag i morgon och tävla bowling. Jag beslöt mig för att avstå. En galamiddag hit eller dit. Resa och ha sig. Slapp skaffa ny långklänning också. Just nu sitter jag faktiskt hellre och knattrar på mina översättningar.

I morgon måste jag gå på stan och göra lite klädanskaffningar i alla fall. Finland väntar och med det många kalas. Ångest på det, klädanskaffningarna. Det är så svårt nuförtiden.

torsdag 24 november 2011

Skräpdag eller kanske inte

Ja vi var ute på en trevlig restaurangkväll i går och det tenderar att bli så att man inte är så pigg dagen efter. För mycket, för sent. Men givande.

Jag försöker ändå göra något av en skräpdag. Ja alltså så har det ju också regnat. Jag har avverkat de äckligaste partierna av mitt översättningsuppdrag, för äckel som äckel, för att kunna supernjuta av att formulera de bättre partierna en bättre dag och riktigt känna hur flytet flyter på.

Lite flyt har jag också sysslat med och jag märker att det i bland behövs en lite trött distansiering för att svänga om på formuleringarna och lite hatahata källtextens styvheter.

En dag är en dag och så är den använd och kommer aldrig åter. Och så är man en dag närmare flera rynkor och mera krämpor. Rynkor bekymrar mig inte. Krämpor kanske.

onsdag 23 november 2011

Var sak har sin tid ty allt mot sin förändring skrider

Vi har i dag hos notarie överfört (dvs. sålt) vår ägarskap till La Calma en bit utanför stan, det som var vår "fritidslägenhet" ett antal år och där många fina stunder har tillbringats. Som att vi har trivts där. Många släktingar och vänner också.

Men det är inte läge längre. Livet har tagit en sådan vändning att vi sällan hinner vara där på helgerna, vilket vi ofta gjorde förr. Sonens familj har flyttat och somrarna med sina sessioner med flickorna i någon av simbassängerna är inte längre att se fram emot som det var förr.

Balansen lutade småningom mot att det blev mera belastning än utbyte. Man måste sköta, man måste underhålla. Det finns löpande kostnader. Det är värt det om det är värt det.

Men nu. Det var helt enkelt dags att gå vidare.

Det är befriande att konstatera att det känns rätt. Det gjorde det inte t.ex. i fjol.

Ja så här går livet och tillvaron och omständigheterna vidare.

måndag 21 november 2011

Det här med Facebook

Det är nog en älska-hata-relation. Mest älska dock.

Jag har kopplat bort FB-vännernas spelvanor och därmed sorterat bort en hel del. Men jag kan bli lite nervös på de här uppfordrande meddelandena där man "måste" kopiera in statusar på sin egen och det finns ett underliggande hot av typen "jag vet nog vem som tar an detta och vem inte och tycker du om mig eller inte". Vad är det för hot och stil?

FB är en underbar kanal för socialisering med folk man lärt känna nyligen eller väldigt långt tidigare och som man annars aldrig skulle hålla kontakt med. Smälla in en kommentar eller ett foto eller flera. Allt väl valt "with the best possible taste".

Men kravfyllt. Tummen ner big time.

söndag 20 november 2011

Ensamma katter som äntligen sänds iväg

När sonen flyttade med familj till England var det inte läge att ta med deras katter.

Under dessa månader har vi och vänner till sonens familj tagit hand om katterna och deras mat och sandlåda och vi har sett till att föra dem till veteninären för allt som behövs för kattpass och i morgon, äntligen, är det dags för avfärd.

Det är mycket besvär och många pengar för två katter. Men för Little Miss och Big Sister och resten av familjen är katterna den del som gör att tillvaron är som den ska vara och då är det så.

Allt går inte att räkna i pengar.

lördag 19 november 2011

Regn, ganska mycket

Det regnade ganska ordentligt i går. På vissa områden i stan stängdes trafiken.

I morse när jag körde till frissan tänkte jag vara fiffig och undvika värsta området. Det med avstängda gator. Dessvärre var min planerade bättrerutt inte så värst mycket bättre och jag hade tur som klarade de rätt djupa vattenmassorna och jag sa till bilen att pleasepleaseplease klara det här nu. Det gjorde inte alla, vissa bilar helt enkelt stannade och stod där med sina blinkande stoppljus.

Väl framme var det bara att på väg ur bilen placera fötterna i fotknölshögt vatten och där satt jag sedan hos frissan med mina blöta skor, som blev ännu blötare på väg tillbaka mot bilen och väl hemma så klafsade jag in med mina klitschblöta skor och helt strukna planer på att åka och handla för att fylla kylskåpet lite.

Vi får nöja oss med vad det finns. Eller handla lite ost i någon svindyr 24-timmarsbutik. Och vi har faktiskt en rätt välförsedd bensinmack på två minuters avstånd.

Så funderar jag på om det vore läge att skaffa gummistövlar. Även om de bara behövs sådär tre dagar per år.

torsdag 17 november 2011

En vardagstorsdag i mitten av november

Och nu har det varit torsdag och jag var på Pilates Reformer i morse och det var tufft men välgörande och jag kände mig bitvis gammal och dum för det var nya rörelser och det kostar på att få koordinationen att sitta rätt.

En sån sak som att när man "hoppar liggande", dvs. stöter med fötterna mot en vertikal fotbräda samtidigt som man ligger på ett underlag som har fjädrar som gör att man automatiskt bumpar tillbaka när man har stött från fotbrädan och när man stöter bort från fotbrädan har man vikter i händerna och samtidigt som man är längst bort från fotbrädan så ska fötterna göra en virvelrörelse (på balettspråk heter det något, när fötterna virvlar om varann) samtidigt som händerna lyfter upp vikterna på vägen tillbaka och ojojojj så man måste koncentrera sig så att inte händerna också virvlar.

Vår instruktör Sabrina spelar sin favoritmusik och sjunger med i bland och innan hon ger sina order kollar hon upp rörelserna på en ledig maskin. Hon är klart utled på uppvärmningsfasen (vem är inte) men sen tar det fart. En timme går utan att man (autsch) märker.

Och så har vi till lunch ätit finsk ärtsoppa på burk och finskt rågbröd med ost och tre sorters paprika. Det händer inte så ofta det här med ärtsoppa, men då och då, när vi har besökt finska butiken i stan (ja de är egentligen två, plus en skandinavisk butik).

Och så har jag gjort nästan färdig en leverans för i morgon på morgonen. Sista genomläsning återstår. Det får bli sju på väckarklockan i morgon bitti.

tisdag 15 november 2011

Slående upprepningar som aldrig är exakt likadana

Här sitter jag på min arbetsplats i vårt lilla andra sovrum och däremellan går jag ut i gången och till köket och rör om lite för det är ett långkok på gång.

Nyss måste jag riktigt luta mig mot väggen och iaktta ordentligt, för utsikten var i det ögonblicket helt elektrisk. Det finns så många nyanser av solnedgången, särskilt i slutskedet, och det är något med ljuset denna tid på året när solen inte är bländande stark som gör att nyanserna särskilt mot kvällen blir särskilt -- öhhh -- nyanserade.

Just nu/då hade havet har en mörkare kornblå nyans och himlen är ljust blårosa av det sista kvällsljuset. Några moln seglar på himlen.


Går inte att fånga på foto. Bara försöka memorera. Eller tänka att hur fina höstkvällarna kan vara.

måndag 14 november 2011

The Spanish Clown

Jag har just nu lite svårt att fastna i nutillvaron. Det har varit så många olika ställen och intryck på sistone att jag först småningom börjar inse att jag sover i min egen säng hemma och att jag inte inom några dagar behöver packa kappsäcken på nytt.

Dessutom flyter jag igen inne i min översättarbubbla och det är bråttom som vanligt. Ett större uppdrag levererades i morse och nu knattrar jag på med något jag förhandlade om medan vi var i Turkiet. Och så kom det en lite grej på det som hör och häpna jag fick sätta deadline på själv. Trodde aldrig det skulle gå igenom att en kund väntar två veckor på att få två sidor översatta. Men så blev det.

Efter det återstår knappa två veckor till min Finlandsresa med anledning av mammas 90-årsdag som föregås av dotterdotterns dop. Träffa släktingar och vänner. Ha med sig presenter och julklappar. Något till var och en. Skaffa dopkläder.

Där måste jag försöka träffa rätt för en gångs skull. Med den lågtonade stilen i Norden och den högtonade stilen här har jag såsåså svårt att mentalisera rätt . -- "Ja man ser nog att du bor i Spanien" har jag fått höra. Av släktingar direkta skratt. Eller diskret tystnad där man nästan hör hur tankarna skräller omkring.

OK. I am the Spanish clown. Men det här med enkelt skurna linnekläder och foträta skor och inte en volang i sikte ...

torsdag 10 november 2011

Turkietrester del 1 och hatahata Blogger

Jag skrev ett elaborerat inlägg med alla sorters foton och det gick inte att spara eller få tillbaka men jag ger inte upp. Nytt försök. Varför lär jag mig aldrig att varevigaste gång kopiera inlägget innan jag trycker på publiceringsknappen?

OK. Det fanns bl.a. en bild av det klosterliknande mausoléet där de virvlande dervischerna utbildades (det finns andra dervischer på andra håll, med andra inriktningar, men de här virvlar runt som en symbol för  universums cirkelrörelser och det tar flera år att lära sig virvla utan att bli yr. Det är/var en rörelse liknande Franciskanerorden med minsta möjliga materiella krav osv. lära sig att överskrida kroppliga begränsningar osv.)

(Och nu hoppas jag verkligen att efter alla dessa pånyttskrivningar att publiceringen lyckas.)




I bilderna ovan visas hur ceremonin inleds med händerna i kors framför bröstet och sen vänder de sitt filthattprydda huvud till höger och dansar runt runt i cirkel med i princip ena handen mot himlen och den andra mot jorden för någon himmeljordisk koppling men de fakto tycker jag att deras båda händer pekar uppåt, Skitsamma. En iakttagelse av ett fenomen.

PS. V i gick ner längs trappor och föreställningen var inne i en grotta. Ackompanjerad av mystisk orientalisk musik och jag visste inte riktigt om jag skulle känna mig högtidlig eller lite von oben-inställd.

onsdag 9 november 2011

Märklig och underbar är tillvaron och vidunderlig

Att få bli varse dagen till kärleksfull uppväckning och sedan framordnat kaffe med smörgås vid datorn. Att se pelargonerna blomma rikligt ute i solen. Att hänga upp två maskiner tvätt och de torkar på nolltid.

Att jobba med krävande uppdrag som jag har nackgrepp på. Att inte störas av att det är fruktansvärt ostädigt hos oss. Att ha planer om förnyelse här hemma.

Att träffa riktiga och uppriktiga människor över en middag. De har sina övertygelser, vi har våra, men det står inte i vägen. Inga förbjudna ämnen i diskussionen.

Givande är människors möte.

måndag 7 november 2011

Har upplevt

många intressanta saker. Utöver Valdemosa (byn med klostret där Chopin bodde), slingrande bergsvägar med byar och små städer där husen klänger sig fast nästan helt vertikalt och där kändisar och konstnärer bor anonymt.

Gammal och stor adelsherrgård inne på ön, inredd med tidsenliga detaljer enligt adelskapets leverne på mitten-slutet av 1800-talet, kanske tidigt 1900-tal. (Det var där som jag fick mitt lilla åsnebett på väg ut mot bussen.) I hagen fanns också små gråsvarta grisar som bökade i gyttjan.

Droppstensgrotta, stor och vidunderlig, innehåller Europas största underjordiska sjö, vid vars kant vi fick lyssna på klassisk musik som framfördes i ljusprydda båtar som gled fram i mörkret. Fin ljussättning i den dramatiska omgivningen.

Ett imponerande interaktivt spektakel i La Palmas konserthall med en dans- och rytmgrupp. Interaktivt på det sättet att en del i publiken fick/tvingades delta och detta införlivades senare som del av föreställningen. Ganska okej.

Efter föreställningen gick vi tillsammans med lokalboende till något som skulle vara ett speciellt ställe och vi gick och gick och inte bara jag blev ganska missmodig och trött och menade att "det krävs ganska mycket för att det ska vara värt". Särskilt som rätt tidig väckning väntade nästa morgon.

Det var värt med råge, till och med den offrade delen av följande natts sömn.

En diskret träport till en stenbyggnad. Som man aldrig skulle hitta utan inside information. Ett litet gammalt palats visade det sig vara, drivs som bar-museum. Själva baren var vad som måste ha varit en stor ingångshall, högt i tak, öppen spis, frukter anordnade i meterhöga formationer, stora levande ljus överallt i kandelabrar, enorma blomsteruppsättningar med färska snittblommor överallt. Nejlikor, astrar. Måste ha varit hundratals stjälkar.

Man kan förstå att drinkarna var ganska dyra, om än även exklusivt och diskret serverade och inte utan en liten twist av humor. Klassisk musik i bakgrunden. Fotografering förbjuden.

På gatuplanet bakom bardisken en prunkande innerträdgård. I övre våningen ett antal dåtidsenligt inredda palatsrum plus ett dåtida kök, fullständigt inrett med skinande kopparkärl och färska grönsaker ordnade i  fina arrangemang längs arbetsytorna. Som om någon när som helst skulle komma in för att börja fixa mat för herrskapet.

söndag 6 november 2011

Man har

installerat sig på hotell. Man undrar hur man når Internet. Man får koder från respan. Man prövar och lär sig om de skrivs med små eller stora bokstäver.

Man når internet och till och med bloggen. Man konstaterar att det varit en fin tur med god guide.

Man har sett många nya saker och lärt sig mycket nytt, Man har fått högra tummen lite sönder för en åsna man ville mata med mandlar och ostkex inte behärskade tekniken utan bet lite lätt pä tummen i stället för att läppa upp godiset.

Jamen sånt.

fredag 4 november 2011

Med blåsig utsikt över hamnen i Palma de Mallorca

Det är redan kvällsmörkt. Nere i hamnen ligger ett otal båtar, en riktigt ordentlig yacht av stora proportioner och flera våningar, och något som ser ut som ett kryssningsfartyg.

Middag på hotellet väntar. Jag ser ut som en amerikansk turist i joggingskor, jeans och all världens bekväma utstyr.

Men vem skulle jag stressa för.Ähh, orkar inte. Bara ta vara på läget och känna sig avslappnad. Jag är jag, hur jag än ser ut.

torsdag 3 november 2011

Packa ihop ny väska innan man hunnit packa upp

Mycketmycket jobbajobba de senaste dagarna. Nu tror jag att läget är lugnt på den fronten fram till att vi kommer hem igen måndag kväll och det är jag nöjd över.

Mallorca blir det alltså. Fredag-måndag. Hotell i Palma de Mallorca. Gruppresa till förmån för finska lokala Lions. Guidade turer men gudskelov inte lika långa sträckor som i Turkiet. Inte lika intensivt program. Många människor vi känner. Gott gäng.

Så blir det drygt tre veckor hemma innan jag åker till dotterdotters dop och min mammas 90-årsdag i Finland. Och SEN, alltså SEN, vill jag inte åka någonstans på länge.


Men nu, ta ut allt det roliga ur helgen som kommer. Med tur blir det avslappning också. Finskt språkbad dessutom.

måndag 31 oktober 2011

Ändring och ombyte förnöjer

Jag börjar få visioner om vår inredning, som till delar nu ska ändras. Vi har haft det så här i fem år och det är dags för förnyelse och nya tag. Grundstrukturen består, men det ska bli några inspirerande små ändringar. Göra sig av med vissa saker. Skaffa visst nytt. Sådär att man liksom vaknar upp och skärps lite. Får lite ny mental laddning av sin hemmamiljö.

Jag har hittat ett underbart och mycket passande nytt överdrag till vår Ektorp-soffa. Problem: finns  inte på närmaste Ikea, men ska ordna sig på ett eller annat sätt. Beslutet är i alla fall fattat. Nya soffkuddar: ska kolla vad vi har i förrådet eller köpa nytt. Nya matbordsstolar: de är fina men inte så bekväma trots nyfix då för fem år sedan och vi har bara fyra där som vi behöver minst sex utöver extrastolarna.

Matbordet blir kvar, trots sina skavanker är det väldigt praktiskt. Och  med att byta bordduk blir det ju nytt varje gång.

Och när det nya kommer in får jag kanske äntligen inspiration att exponera sånt som ligger i gömmorna men inte riktigt har hittat sin plats men som jag gärna skulle titta på dagligen.

Vi lever nu en viss skarv i vårt liv på många vis, och  jag ser fram emot att ta vara på den positiva energi som verkar strömma just nu. Vem vet hur länge den varar.

söndag 30 oktober 2011

Seg söndag efter intensiv resa

Ja alltså man har varit på rundresa. Släpa kappsäckar och väskor. Öppna och stänga i olika hotellrum. Fundera åt vilket håll hissarna nu är på det här hotellet. Stiga upp alltför tidigt många gånger. Ta in intryck. Anpassa sig till gruppen. Försöka välja det lämpligaste att äta vid måltiderna. Försöka koncentrera sig på vad guiden berättar. Bli bekant och umgås med människor. Sitta och sitta i buss. Uppleva, ta foton.

Allt detta är helt fantastiskt och har gett massor, men det tar nog på krafterna och i dag har jag tvättat en maskin och rett upp i bagaget och varit ganska seg men tagit upp mitt pågående uppdrag för att dyka in i det på nytt.

Ja alltså ganska seg i dag, men inte helt värdelös.

Hemkommen men ännu lite till

Här sitter jag vid min "återuppväckta" dator trots att jag borde gå i säng men jag har svårt att släppa, och tröstar mig med att i morgon får vi en timme extra och jag undrar vad jag nu borde passa på att rapportera och skriva om.

Kanske vår "mellanlandning i Madrid". Den skulle vi inte ha gjort om det inte varit så att J hade möte på fredag och lördag och vi anlände från Turkiet till Madrid på torsdag och varför göra skytteltrafik mellan Madrid och Alicante med en dags mellanrum.

Vi anlände rätt halvdöda av sömnbrist och en intensiv vecka. Lunch på hotellet och så flera timmars välbehövlig eftermiddagssömn med nattkläder och allt.

Gå till Teatro Rialto för fantastisk musikalföreställning i världsklass. Detta längs Gran Vía i Madrid, med paus i ett fullpackat surrande vattenhål på vägen. Äntra teatern, bli andlös av interiören. Bli ännu mera andlös av föreställningen. Gå tillbaka till hotellet längs den sjudande gatan, köpa vatten från ett gatustånd, insupa atmosfär.

Fredag morgon ny runda längs en bit av Gran Vía för att skaffa behövligheter såsom ett par nya skjortor till J pga. en packningsmiss. Gå in och beundra gammal renoverad och i fullt bruk varande saluhall med sina vidunderligheter. Ta taxi från hotellet till möteshotellet en god bit utanför centrum.

J har sina möten, jag  fördriver min tid rätt behagligt på det förträffliga men absolut in the middle of nowhere-hotellet (om än praktiskt nära flygplats och en järnvägsstation etc.) och det finns middag och följande dagens lunch med mötesdeltagarna och det finns intressanta diskussioner och det träffas mer eller flyktigt personer man ser ett antal gånger per år.

Och så äntligen fick vi efter lördagens lunch beställa taxi till flygplatsen Barajas för att åka hem.

lördag 29 oktober 2011

Hemma 29 oktober klockan 22:15 och hur alerta är de på Barajas egentligen

Taxin från flygplatsen i Alicante anländer till vår adress, vi bökar in kappsäckar och väskor, suckar saligt i hissen över skönt att komma hem efter häftig resa, rullar in bagaget och tar itu med att trösta katten.

Så försöker jag slå på min dator men nix. Stor Bävan och Oro. Kolla kopplingar och sladdar och konstaterar till slut att UPS:en tycks ha pajat. Kopplar in direkt i väggen och *stor lättnad* allt funkar som det ska.

På Barajas, Madrids flygplats, terminal 4 tillbringade vi en antal timmar före avgångstid. Där vi satt, efter säkerhetskontrollen, med våra bärbara och var sin GT, iakttog jag en portfölj på ett grannbord som tycktes sakna ägare. Människor kom och gick och portföljen fanns kvar. Vi meddelade cafépersonalen som ringde någon annan personal och efter en rätt lång stund kom en person släntrande, fick med sig vad det gällde och ringde Security. Efter ännu en lång stund kom en Security-dam i lugn och ro, fick med sig läget och konstaterade att hon måste ringa sin chef.

Innan det hann anlända någon ny personal kom en man springande och ryckte med sig portföljen och intygade att den faktiskt var hans och nu har han riktigt bråttom till avgångsporten.

Nu var det ju alltså efter säkerhetskontrollen, men man vet ju aldrig och jag hade förväntat mig att det inom fem röda sekunder efter anmälan dyker upp bombexperter och poliser. Gee, I am not impressed.

onsdag 26 oktober 2011

lite mera om de här formationerna i Göreme, Kappadokien

När två-tre vulkaner under 25 miljoner år släpper ut sina produkter och de samlas i lager och vissa delar är mer resistenta än de övriga och så är det regn och vind och erosion under tiotusen år eller mer så blir de resistenta delarna kvar som märkvärdiga statyer i landskapet och så kommer människan och märker att det går att gräva sig grottor och boningar i de här kvarvarande höga stenarna som sist och slutligen är kalksten och bearbetningsbara.

Och ett antal tusen år senare bussas turister omkring för att tappa hakorna inför allt detta.

Och så nämner jag Gaudis arkitektur i Barcelona, hans verk har sin inspiration i Kappadokien. Nu har jag sett dem båda och inser kopplingen.

Varnluftsballong i Kappadokien, Turkiet den 22 oktober 2011

Klockan 5.45 avgick transporten från hotellet. Cirka tio minuter senare steg vi ur minibussen ut i en synnerligen kylig och mörk morgon och fick servera oss kaffe eller te och lite tilltugg. ”Flyga i ballong ska göras med magen varken tom eller helt fylld”. Det var många minibussar och många grupper. Även japaner förstås.


 När det redan var gryning bussades vi till ett stort fält och det var en elektrisk syn. Tiotals varmluftsballonger med sina korgar klara eller på väg att bli klara. Omkring landskapet i gryningen med sina osannolika formationer.

Vi guidades till vår ballong, som höll på att fyllas med luft. Efter en viss punkt startades varmluftslågan och småningom steg ballongen och den ikopplade korgen vände sig från liggande till stående läge.


 Vi äntrade vår korg, indelad i fyra delar med sex personer per del. Mellan två dubbeldelar fanns utrymme för piloten, en assistent och gasflaskor. För att få ballongen i uppläge gick det åt en gasflaska så efter vår äntring byttes en av dem ut. Så var det fäste av säkerhetsbälten och landningsövning, dvs. ta tag i handfästen och stå på huk.

I princip kan en varmluftsballong bara gå upp eller ner eller vrida sig runt. All annan rörelse beror på luftströmmarna och pilotens skicklighet att utnyttja dem. I denna del av Kappadokien, Göreme naturpark, ger de kalla nätterna och av dem följande gryningens luftströmmar upphov till unika förhållanden där en varmluftsballong kan manövreras mästerligt. Flygas lågt, lägre än i någon annan del av världen. Vi flög på armbågsavstånd till formationerna och när vi nästan tänkte krocka så styrde piloten mjukt uppåt.

Närflygning lågt
Lågflygning
  
Högt uppe
Högre än de övriga just nu
Många i luften men inga krockar
 Efter den egentliga landningstiden blev det extra tid för piloten hade en lärjunge som han visade lågflygning och det höll nästan på att bli enformigt och vi undrade var vi sist och slutligen ska landa och det visar sig att de välbehövliga luftströmmarna inte längre var piloten till hands. Efter viss radiokommunikation anlände ett antal raska gossar som medelst rep styrde ballongen till ett tillskyndande fordon där korgen landades på en anpassad släpkärra och så klev vi ut. Det här med att landa varmluftsballong, det vet man aldrig på förhand exakt var det blir.



 Väl utklivna kom det fram ytterligare raska gossar som ordnade fram glas på ett improviserat bord och de sprutade skumpa och det fanns en liten landningsdricka och så kom den lilla lådan för dricks fram förstås. 


Så gick vi upp längs vägen och efter en bit kom våra minibussar emot, och så tittade ballongpiloten in och önskade oss en god dag.

tisdag 25 oktober 2011

statistikfusk

Jag läser även mina sedvanliga bloggar när jag sitter här på varierande platser i Turkiet och så lite skadeglädjs jag över tanken att  statistikfreakar tror att de har fått nya läsare i detta land.

tisdag kväll 25 oktober 2011

Halvdöd men nöjd. Sett och upplevt ännu mera saker. I morgon ledig dag, hotellets spa och tidigt i säng. Omänskligt tidigt avfärd torsdag klockan två, väckning midnatt. Vi tänker ändå försöka sova lite först.

Men först tar vi och njuter av morgondagen.

Och det känns som att vi hade varit en månad minst på resa, så mycket har vi upplevt. Har fått lite mersug på Turkiet, se Istanbul och så. Allt med guided tour, det ger så mycket mervärde.

söndag 23 oktober 2011

Kappadokien söndag 23 oktober, en liten del

Sitter i hotellets lobby efter ännu en innehållrik dag. Så fullmatad med kultur, historia och intryck att jag blir matt av blotta tanken om allt jag vill skriva om.

Det får komma i portioner lite senare.

Jag är också halvt medvetslös av tanken att vi i dag köpte åtta meter handknutna äkta mattor i ylle till vår långa gång och två gånger tre meter till vardagsrummet. Där har ju katten något att vässa klorna och spytta på. Ut åker tio meter Ikeamatta och en bambumatta som förpassas till kontoret. Det finns rutiga och randiga skäl för detta och vi var varken onyktra eller på annat sätt drogade. Billigt var det ju inte, men köpta skattefritt på fabrik osv. osv. Hemtransport till vår dörr ingår. Vi fick skriva vår namnteckning på baksidan av varje matta så vi ser att vi får de mattor vi valde ut.

Det var annars också ett spännande besök. Vi fick se hur flinka fingrar och skarpa ögon sitter med invecklade mönster framför sig och tar fram trådar i rätt färg och gör dubbelknutar kring utsträckta bomullstrådar, skär av, tätar väven med en specialkam, kollar baksidan med spegel och gör slutklippning med specialsax. Långsamt går det, en matta kan ta upp till åtta månader att få klar.

De här flickorna och damerna som knyter mattor i denna konservativa region i inlandet, och flera andra, särskilt i östra Turkiet (minimal utbildning, vänta på att bli gift) omfattas av ett statstött program där de lär sig knyta mattor för att ens ha någon möjlighet till inkomster. Inga stora pengar, men mödan värt i regioner där det inte är lika dyrt att leva som t.ex. i Istanbul eller andra större städer. Det handlar inte om vad man får i lön, utan vad man får för pengarna där man bor.

Sen såg vi hur man tar fram silkestrådar ur kokonger och spinner silkesgarn för mattor. Varje kokong innehåller cirka en kilometer tråd som först kombineras till 25 av dem och sedan 300 sådana ihop. För att hitta " början" på kokongernas tråd hålls de i hett vatten och så vispar man runt med en kvast där ändorna fastnar och så kan de plockas fram. Så fäster man ändorna i maskinen som spinner trådarna samman.

Ja det var bara en liten del av vad jag har upplevt i dag.

fredag 21 oktober 2011

Antalya-Kappadokien

Sitter i lobbyn på ett hotell på 1800 meters höjd i en by i Kappadokien.

Har i dag åkt buss, sett ett Viktigt Mausoleum i Konya, hört fredagsbönsutrop, åkt mera buss, besökt en av de drygt 30 underjordiska städerna i området, lärt sig massor om Turkiet och dess historia (guidade sällskapsresor har en stor fördel där), suckat över spanjorer som inte iakttar bussens avgångstider men som för övrigt är trevligt sällskap.

I morse steg vi upp halvsex lokal tid (halvfem spansk tid) i i morgon blir det ännu värre, uppstigning klockan fem, avfärd från hotelltet 5:45 för att åka iväg för en tur i varmluftsballong över det fantastiska landskapet medan solen går upp.

Återkommer, nu middag.

tisdag 18 oktober 2011

på väg till där vi inte har varit förr

I dag har jag skajpat i korthet med dottern och fått se bebisen och så varit på stan på några ärenden. Jobbat förstås. Ordnat och städat lite. Funderat på vad vi behöver packa. Det börjar klarna.

Vi ska ju åka runt och en del trakter vi ska besöka i Turkiet ligger högre upp och det kan vara rätt så kyligt. Varmt mellanlager och vindtätt måste packas men även baddräkt om såframt i fall att det vid kusten ges tillfällen. Och efter det har vi några dagar i Madrid som kräver sitt, men det är nu inte heller så svårt, utom att det kräver lite mera uppstyrd klädsel för vissa tillfällen.

Jag har ordnat växterna på terrassen i en klunga så att de bara får förmiddagssol, som inte är så het som eftermiddagssolen, och ska vara enklare att vattna för vår katt/blomvakt.

I morgon ska jag packa och jobba och slutstäda, i den ordningen, och i den tidiga kvällningen åker vi till flygplatsen.

Som alltid, så längtar jag redan tillbaka hem. Men det ska bli ett intressant varv och när vi väl och hoppeligen lyckligen är hemma igen så finns det många nya saker som man har varit med om och sedan vid tillfälle kan plocka fram och tänka på.

måndag 17 oktober 2011

Lite för mycket, men lyckligt

I dag har jag äntligen städat sovrummet och tillhörande badrum. Dragit fram saker underifrån sängen som vi i panik gömde där när vi behövde rensa matbordet/J:s hemmakontor (som att han inte har ett stort kontor på en minuts avstånd) inför något besök och som alltså inte är mina högar så att säga.

Det faller dock oftast på mig att rensa i dessa högar, för om inte så händer det sällan eller aldrig, och i dag fyllde jag en skräppåse som jag med stor lust och glädje kastade saker in i samtidigt som jag uppdagade ett och annat som varit "försvunnet".

Hursom, vi ska snart vara borta tio dagar och jag försöker ordna så att vi inte kommer yra och frånvarande till ett kaos vi inte rår på. För sen är det en knapp vecka och så åker vi iväg igen. Över en förlängd helg på en gruppresa till Mallorca men ändå.

En och annan undrar säkert om vi är dumma i huvudet or what med att klämma in allt resande, men det finns förklaringar.

Turkietresan bokade vi typ i januari efter att ha vunnit vistelsen i Turkiet på ett lotteri i december i La Coruña och så bestämde vi att ålrajt vi åker för Turkiet skulle vi aldrig annars ha tänkt på. Det här var tänkt som höstens resa och så inte så mycket annat.

Så flyttar sonen till England och vi vill avlägga ett besök. Det var förra helgen.

Mallorca-gruppresan bestämdes senare förra våren i Lionsklubben och det är en grej som vi har vissa skyldigheter med och som är välkommen för vi har aldrig varit på Mallorca och det finns ett fint program.

I slutet av november finns det en Viktig Tillställning i Madrid och det tar ett drygt veckoslut, men även den händelsen kom upp efter all annan planering.

Så fyller min mamma 90 och jag hade inte i början av året tänkt så mycket på saken, och det var tänkt att hon kommer hit i höst vilket hon inte gjorde och då ville jag åka dit, plus att det blir ett fyragenerationersmöte eftersom dottern med sin dotter också kommer.

Ja så här håller det på och så flyger och flänger jag. Men livet ska levas medan det varar.

Och däremellan klämmer jag in mitt arbete för jag är allt annat än ekonomiskt oberoende. Man tackar bärbara datorer och internet.

söndag 16 oktober 2011

Och en sista Englandsbesöksbild...

som jag på något sätt tycker särskilt mycket om,


Och nu avslutar jag för denna gång detta Englandskapitel och ser fram emot nuvaron och Turkietvaron och vad som komma skall.

Random mera bilder från förra helgen i England

Lokala puben nära där vi bodde heter White Hart. Den utgör, såsom vår värd sa "en viktig förenande faktor för vårt lilla samhälle". I Storbritannien är pubarna faktiskt som ett andra vardagsrum och är i regel jättemysiga. Som bäst är de när de är riktigt gamla, har lågt i tak och slitna möbler.


Nedan centrum i Andover, en stad med cirka 50 000 invånare. Det här är torget. Många av husen är väldigt gamla och har en "inkörningsportal" (som i bakgrunden, ovanför det som är mitt huvud) för häst och kärra till en innergård.

Floden genom Andover heter Anton, och i bakgrunden skymtar en uppställning med vikingar i sitt fiktiva skepp. Vikingarna har haft ett och annat inflytande i hela Storbritannien, särskilt i kustområden och längs floder.


Måndagmorgonens "breakfast" i värdfamiljens kök. Big Sister hade redan tidigare blivit körd till skolan efter att ha inmundigat två hårdkokta ägg och ett glas apelsinjuice.


 Little Miss' dagis, fasaden.


 Little Miss' dagis innergården. Huset enligt bilden ovan bildar en vinkel med annexet.


Nu kommer det i fel ordning, men jag hinner inte styra upp. En närmare bild av underverket till Agaspis.


Och när vi handlade på Tesco uppvisade Little Miss vad hon bl.a. lärt sig på balettlektionerna -- hur man tackar för applåderna.

En bit av Big Sisters skola. En riktigt imponerande sak. Det är en allmän skola (alltså inte privat) som ingår i en serie projekt där man avvecklar dåligt fungerande problematiska skolor och bygger upp "framtidens toppskolor". Topputrustade, inklusive utrymmen för teaterlektioner, utbildningskök, stora datorskärmar i stället för krittavla, disciplin och disciplin, skoluniform, ständig registrering av elevernas rörelser genom fingeravtrycksstyrda dörrar, betalning av skolmat med fingeravtryck (pengar förbjudna inom skolområdet för att hindra stölder), för att nämna några saker. Hälften av eleverna kommer från socialfallsfamiljer. Resultatet är en drastisk ökning av elevernas framgång till nästan hundra procent godkända från en siffra som låg under femtio.


Nu middag som väntar.

oj vad det händer

Det är intesivt just nu.

Dottern med man har kommit hem med sin prinsessa och farmorsmor och dito släkt var på besök i går lördag  Det har skajpats. Jag har ringt min mamma som har fått de senaste detaljerna. Vi kommer alla att sammanstråla i början av december hos min bror i Hfors när vi firar min mammas 90-årsdag.

Jag har ena foten i England, ordna foton, packa upp och tvätta, och andra foten i Turkiet via Madrid. Och många tankar hos dottern och den nyfödda i Åbo. Fundera och packa för den instundande resan. Jobba däremellan med ett riktigt krävande och intressant uppdrag.

Läsa mellan varven om Turkietresans program och ställen vi kommer att besöka. Vi har fattat principbeslut om att göra allt, precis allt som erbjuds i form av utfärder och aktiviteter. Åka varmluftsballong i Kappadokien, and why not.

Oj, nu skickade dottern "dagens bild" av sessan. Inte alls så nyfödd längre. Äter och sover bra. Drygt ett dygn hemma. Mormor är mycket "till sig".

fredag 14 oktober 2011

Mera mormorerier och efterperspektiv

Jag sitter här, medan J hämtar middag från kinesen, och reflekterar över dotterns födelse och hennes dotters födelse.

Min dotter är så mycket mera mogen, och det har inte bara att göra med att jag födde vid 25 och hon vid 32. Hennes liv har varit så mycket bredare och djupare, och klok och insiktsfull har hon alltid varit, på ett helt annat sätt än jag någonsin var i hennes ålder och även tidigare år.

När jag födde henne tog jag det för givet, likaså när vår son föddes drygt tre år senare. Jag tror att jag inte uppskattade det på samma sätt som hon gör nu. Förvisso och förvisso älskade jag våra barn och de var och är mina ädelstenar, men i efterperspektiv kan jag förstå att jag inte såg dem som mirakel utan som en självklarhet som helt självklart finns där att älska. Inte ens ett missfall mellan dom två ändrade på detta. Det tog jag nästan med en axelryckning.

Tacksam för hur det är just nu, det är jag.

Lära sig att mormora

I dag har jag skajpat två gånger med dotter, dotterdotter och svärson. Första gången tidigare i dag bara jag för att testa hur det funkar med hennes sprillans nya Ipad som hon fick av sin man i går, och andra gången helt nyss med även morfar närvarande i den här ändan.

Allt går väl, flickebarnet är välskapt och friskt och gillar att suga och mjölken håller på att rinna till. Föräldrarna håller på att i god takt repa sig efter den rätt långa förlossningen.

Och här sitter jag och ska bli van med att mormora vid sidan om farmorandet.

Det är så otroligt stort allt detta.

Och tacka vet jag dagens teknik.

torsdag 13 oktober 2011

Några bilder från vårt Englandsbesök

Det vore synd att inte få in några bilder från England, om än absoluta majoriteten av dem finns i J:s mobil och honom lyckas jag inte stanna upp tillräckligt länge för att få ut dem därifrån.

Så man tager vad man haver.

Nedan utsikten från min frukostplats i det stora köket med det stora bordet. Utöver komplett engelsk frukost enligt egna önskemål fanns flingor, färska jordgubbar och blåbär, toast, marmelad, juice osv. Bakom mig fanns en rymlig soffhörna med bord och skänk och dörr ut till trädgården.


På bilden nedan är vi på väg till katedralen i Salisbury. Observera farmorsblicken stadigt fäst vid Little Miss.


En del av katedralens många många skulpturer är borttagna för renovering. I deras ställe finns det moderna skulpturer som tog oss med full överraskning (tills vi läste om att det gäller en konstutställning):


Före Salisbury besökte vi alltså Stonhenge och på bilden nedan står vi och lyssnar på våra audioguides (som förresten var mycket väl genomförda).


På bilden nedan skymtar gaveln till vårt härbärge. Det är den ursprungliga beboeliga delen och bakom den finns det som tidigare varit häststall som värdarna har byggt om till bostadsutrymmen. Gränden upp till tomten är mycket gropig och Little Miss konstaterade när de körde upp längs den att "this gives a complete new meaning of the concept Bumpy Road". Man har kanske lite lyssnat på pappa där...


Eventuellt kommer mera bilder senare, eventuellt inte.

onsdag 12 oktober 2011

Dagen av alla dagar

I dag har vår dotter efter tolv dagar över tiden klämt fram en duktig dotter. Allt väl.

I dag ringer sonen och säger att deras fasta boende i England har ordnat sig på bra sätt. Äntligen.

I dag må jag vara förkyld och hostig, men det är av synnerligen underordnad betydelse en dag som denna.

tisdag 11 oktober 2011

Stressad människoboskap

Det tog oss 2,5 timmar från Andover till Bristol flygplats. Med bara små trafikstockningar. Vingla först fram längs små byvägar och mycken osäker kartläsning tills vi nådde en lite större väg, så M4, och nära Bristol blev det evighetslångsam lokalväg igen tills vi nådde flygplatsen.

Tanka hyrbilen, lämna in hyrbilen, köa vid incheckning, köa vid säkerhetskontroll, spendera tid och kolla när gaten äntligen visas på skärmarna, gå synnerligen raskt nästan springa en halv kilometer, för det fanns knappt om tid efter att gaten äntligen har visats på skärmarna, komma fram svettig och andfådd och ställa sig i kö till planet och fundera på att nästa gång vi kanske betalar extra för att få gå in först, för det finns inga platsbiljetter  (bra taktik där EasyJet -- visa gaten riktigt strax innan och få andra att tänka på samma sätt). Vi råkade ändå få bra platser.

Och så här fortsätter det. Det är helt omänskligt vad hårt och svårt och tungt det har blivit att förflytta sig flygvägen. Och oftast har man inte ens alternativ, även om man ville göra det bekvämare.

Boskapstransport. Det är ett väldigt hallå om stressad boskap. Kossor och grisar och annan boskap som blir stressade av transporterna och som det är synd om och borde vi nu inte vara medvetna och reagera och sluta äta kött och gå i demonstrationståg och känna oss väldigt solidariska.

Är det inte lite synd om de mänskliga flygresenärerna då kanske?

söndag 9 oktober 2011

Sista kvällen nära Andover

Vi åkte hela slurven i förmiddags till Basingstoke där det finns söndagsöppen shopping och jag använde ett antal frustrerade timmar med avdelade pengar brännandes i börsen men utbudet väckte inget äkta habegär.

Kaffe på Starbucks, skaffa ett nytt mysdjur till Little Miss, åka till en bowlinghall som J ville se, åka "hem", åta middag på samma ställe som i fredags, ordna in oss på härbärget tillsammans med sonens familj som ska bo här över natten.

I morgon bitti ska Big Sister köras till skolan, Little Miss har ledigt från dagis och sonen har ledigt från sitt jobb. Så vi ska göra något tillsammans och Little Miss håller på att förlika sig med tanken om att vi åker tillbaka. För hon trodde först när vi kom att också vi kommer att vara här som en ständig faktor.

Ständig inte, men ständigt besökande nog.

lördag 8 oktober, dagens program

Vi har gjort två viktiga sevärdheter, och lite annat.

Först åkte vi till Stonehenge. Det var trafikkaos på infarten, för det hade just hänt en frontalkrock och det var ambulanser, brandkår, polisbilar, ambulanshelikopter. När vi åkte tillbaka fanns bilarna kvar, uppskurna som konserburkar för att få ut passagerarna som torde ha varit i dåligt skick. Usch vad hemskt att tänka på. Försöker undvika.

Vid Stonehenge var det mycket turistiskt men ändå imponerande. Mycket folk. Bussar med japanska turister. Väldigt kylig blåst och svårt att koncentrera sig på de fina audioguides man fick för det går inte att frysa och uppleva njutningsfullt på samma gång.

Been there, done that. Lärt sig lite.

Så åkte vi till Salisbury och hade som första mål den berömda katedralen. Större än stor. Präster och prelater svepte omkring i sina utstyrslar. Omgivningen var katedraliskt imponerande. Little Miss tyckte att det kändes lite väl mäktigt och konstaterade att "I get a bad feeling about his".

Vi försökte in på katedralens restaurang men det var hopplöst tjockt och så gick vi en god bit till närmsta matställe och på vägen ordnade jag upp en liten bit choklad för hon var trött och det var nog vi alla.

Så åt vi mat på en pub och det kind of ordnade sig och så gjordes det lite shopping och efter det åkte var och en hem till sitt ja och så hade sonen och vi en kväll.

Man kan väl konstera att det är ganska lyckligt just nu

lördag 8 oktober 2011

lördag 8 oktober i Andover eller strax utanför

Vi sitter vid var sin dator i vårt mysiga rum efter en riktigt bra kväll med sonen på närmaste puben, några minuters promenad från där vi bor. Det var mörkt att gå upp längs gränden, hade det inte varit nästan fullmåne hade vi nog fått treva oss fram längs häckarna.

Ytterörren var inte låst, för deras son skulle vara hemma även om de själva var borta. Och skulle alla ha varit borta så fick vi veta var nyckeln hölls utanför huset.

Vi bor alltså inte inne i Andover, utan i ett litet samhälle strax utanför. Ett så litet samhälle att pubens ägare från början, utan att fråga, visste vem vi var och vem vi bor hos. Denna pubens ägare tillhör förresten samma familj som för 250 år sedan inledde verksamheten.

250 år gammalt är också den ursprungliga byggnaden där vi bor. När våra värdar flyttade in bestod den bebobara delen av kök och några rum, resten var ett långt stall. Nu är allt renoverat till ett riktigt stort hus med många rum och badrum.

Vår frukost i morse intogs i familjens kök, med värdinnan kokandes på sin Aga-spis och konverserandes, varefter hon efter många ursäkter drog sig tillbaka med sin tekopp för att kolla lördagmorgonens rugby på teven tillsammans med sin man.

Denna hennes man dyker alltid upp eller finns någonstans när vi kommer in. Antingen dyker han upp från köket till hallen när ytterdörren går eller så sitter han med sina sysslor i något rum vi passerar. Eller bara står någonstans i mitt tycke lite omotiverat men kanske av en slump.

Vi har bott på en och annan Bed and Breakfast. Alla andra utom denna har haft en viss avskiljdhetskänsla. Familjen har sina separata boningar, värdinnan serverar morgonmålet från sitt kök till en mindre eller större matsal för gäster.

Inte här. Vi känner oss närmast som någon som besöker en familj i deras vardag.

fredag 7 oktober 2011

fredag den 7 oktober i Andover, UK

J snarkar vid min sida i vår Bed and Breakfast som är av den mycket familjära typen. Vårt rum, bekvämt och bra och med eget badrum, nås genom familjens egna ingång och så en trappa upp och så genom flera rum som ligger i fil och verkar vara i privat användning verkar det som.

Mycket trevligt världfolk. Vi har beställt Full English Breakfast till 8:30 i morgon bitti och jag är ganska nyfiken över hur det ska bli.

Vi hade en härlig kväll med sonens familj och det var många kramar och Little Miss och Big Sister som ville åka i vår bil och sitta intill oss vid maten.

torsdag 6 oktober 2011

i väntans och packandets tider

I morgon flyger vi till England för att hälsa på sonen med familj.

Jag packar kappsäck med saker som de vill ha härifrån och så står jag tveksam som vanligt och undrar vad vi behöver för oss själva. Är det kyligt på härbärget? Sannolikt. Vilken sorts ytterrock behövs?

Jag kör väl på som vanligt med lager på lager-tänkande och massor av varma schalar och sockor. Och ett par paraplyer.

Men annars, vi ser fram emot detta något enormt. Sonen har tagit ett par dagar ledigt och får se vad allt vi kommer att göra, och vi alla väntar spänt på nyheter från Åbo för dottern är snart en vecka över tiden.

tisdag 4 oktober 2011

way back then

J har åkt på ett Viktigt Möte en bit härifrån och jag har ringt dottern som inte har några tecken på att föda och så ringde jag min väninna som jag ska övernatta hos min sista natt i Finland i samband med besöket kring mammas 90-årsdag.

Mitt i detta ingetattgöra tänkte jag servera en Charlie-historia till. Han hade på tyskars vis bestämts sig för att han bygger sin egen pool, med egen kraft. Han hade något speciellt system för bygget och även för vattenreningen.

Han bestämde sig för att genomföra detta mitt i hetaste sommaren. Så hett som det var så gick han omkring naken på sin inhägnade tomt. Dock så hände det sig att en insekt med något virus stack honom i känsliga delar i snoppen.

Charlie, som vid den tidpunkten var ensam, frun utövade sin forskning i Tyskland, blev alltmer påverkad av viruset som till slut nådde hjärnan. Virusinflammationen i hjärnan ledde till alltmer förvirrat beteende med hela grannskapet i rädsla, och det var J, som i frånvaro av frun, grät inför en domstol i Orihuela om sin bästa vän och fick honom tvångsintagen och därmed räddad.

Det var flera månaders rehabilitering och Charlie blev okej men sen flyttade vi bort och fick senare höra att hjärtat hade stoppat.

Och helt nyligen har vi hört att paret som bodde mitt emot längst ner, han har dött i cancer.

Så går livet vidare eller tar slut. Och aldrig vet man.

Jobbreglering och gamla historier

Just som jag har tackat ja till ett lämpligt stor uppdrag med lämplig deadline, en uppföljning av något jag gjorde i fjol. Det är kemi och testmetoder och jatack.

Så kommer det in förfrågan om mera hjärtebarnsuppdrag som uppföljning av sånt jag gjort tidigare, glasindustri, industriella utsläpp, järn och stål. Nu måste jag tacka nej hur än hjärtat blöder. För det går inte. Inte ens med den starkaste av insatser.

Hursomhelst, det jag egentligen hade tänkt skriva om i dag var dagens lunch och den person som är kopplad till den. Det är stekt nötlever med stekt äppel-lökblandning och vi blev en gång bjudna på denna rätt hos en viss Charlie med fru, ett tyskt par som bodde på vår första gata efter flytten hit. Gatan hette Calle Oslo. Han var stor och hon var liten. Vi umgicks en del och det finns många historier. Men dem får jag ta i bitar.

Så mycket denna gång att Charlie hade gjort pengar i Tyskland inom fastighetsbranschen och var i drygt fyrtioårsåldern ekonomiskt oberoende. Hans fru hade en bra forskningstjänst som hon inte ville lämna så hon fanns bara delvis på plats.

Charlie var stolt över allt han hade gjort och vad han höll på med. Han visste bäst om allt. Han hade en SUV och en sprättig sportbil. Han lever inte längre, det var rätt länge sedan hjärtat sa upp.

En gång körde han upp sportbilen till oss, vi bodde högst upp och backen var brant nedåt mot där han bodde med sin fru på hörnet. Han hade något viktigt att visa. Till den grad viktigt att han glömde dra handbromsen. Backen var brant. Bilen åkte nedåt med god fart och kraschade i muren hos grannen mitt emot längs ner. Notan var dyr. Både för bilen och att fixa muren.

söndag 2 oktober 2011

Mitt i ett underligt tomrum

Det är så att jag inte fattar. Det finns ingen bultande deadline.

Jag har i dag pratat med min son, min dotter och min mamma.

Vi vet inte om katten kommer att ha livsvilja eller om den kommer att ge upp.

Jag vet inte hur jag ska utforma morgondagen utom att jag ska skicka en faktura och gå på Pilates och tacka nej till eventuellt inkommande uppdrag utom de är väldigt lämpliga.

Jag ska kanske hålla en äntlig semester. Helst en månad. Please.

lördag 1 oktober 2011

Sprickfärdig

av förväntan och spänning.

För det första så hade dottern beräknat datum i går. Inget hörs.

För det andra så lyckades jag i morse skaffa biljetter till en musikal i Madrid som lämpligt infaller på kvällen samma torsdag vi kommer tillbaka från Turkiet och i Madrid ska vi ändå stanna till lördagen, pga. J:s åtaganden. Det är en musikal med Joaquín Sabinas sånger, som jag visst skrev, och denne man är ett stort fenomen i Spanien och i Sydamerika. Har fått kulturpriser. Sångare, poet, musiker, författare. Suverän.

Hoppsan, nu fick han visst mera utrymme än dottern. Det var inte meningen. Men jag vet att även hon gillar honom starkt.

Blivande mormor hoppas att allt går väl när det sen äntligen hoppas snart börjar hända saker.

fredag 30 september 2011

Årets bröllop i Spanien, med råge

inträffar den 5 oktober trots protester från den 85-åriga brudens alla sex barn, spanska kungen*
och generellt sett hela den höga societeten. På bilden nedan, från den 25 september, tillbringar de förlovade en eftermiddag på tjurfäktning. Han är 62 år och funktionär på skatteverket och oerhört bevandrad inom konst, vilket han delar med sin flamma.


Denna dam, blåblodigare än kungen, La Duquesa de Alba, har en vilja av stål och driver igenom vad hon vill. Bland annat fixade hon en del av den struliga vägen till bröllopet genom att färdigt dela ut alla sina tillgångar (som inte är få) på barnen för att visa att hennes blivande make åtminstone inte är ute efter hennes pengar och  många palats.

Hon behandlas med oerhörd respekt i skvallerpressen och pressen över huvud taget. Hon är synnerligen klipsk och skarp, har perfekt kontroll och lever utan excesser. Hon har satt stora pengar på att restaurera sina palats efter krigshärjningar och understöda kultur.

Hon hade en synnerligen sträng uppfostran och hennes första äktenskap ingicks med en strikt adelsman. Efter att han dött i cancer lät hon krulla håret, började klä sig okonventionellt och göra vad hon vill.

Sen gifte hon om sig med en f.d. präst som sedermera också dog. Så det blir nu tredje gången gillt.

Hon har aldrig skilt sig, men det har alla hennes barn.

Som ni märker så har jag läst rätt mycket av allt det myckna som skrivs om henne i tidningarna nuförtiden.

* Ja det är så att kungen först uttryckte reservationer, men så åkte damen och hälsade på kungen och styrde upp den saken också.

Om en vecka

har vi anlänt hit:


där vi ska bo tre nätter. Engelsk Bed and Breakfast, sååå mycket mysigare än hotell.

torsdag 29 september 2011

Pärlor för svin och så lite nationalekonomi och åldersdiskriminering

Jag har med långa tänder men också med en viss känsla av "jag överlistar er alla slarvpettrar och slarvmajor" styrt upp texter som ska levereras i morgon bitti.

Återstår lite smått, det ordnar sig för jag stiger upp lite tidigare.

Jag kan ibland tycka, mellan när jag tycker att mitt jobb är min stora passion (vilket är grunden för allt), att det är tradigt, att det är för mycket, att det är orättvist. Faktum kvarstår: det går att lära sig nytt, nya metoder, effektivare funktion med fokus på att leverera och leverera kvalitet trots 57 år fyllda. Jamen jag har ju erfarenhet som bara den och ett öppet sinne, plus sorteringsförmåga. Plus flexibilitet plus ....

Åldersdiskrimineringen i dessa tider är till stor nackdel för nationalekonomierna och företagens effektiva och ändamålsenliga funktion.

Jag har därvid inget att klaga. Jag får fler erbjudanden än jag klarar av och har en central uppdragsgivare som jag har ett mycket gott förhållande med.

Men jag tänker på dessa människor som i sina fulla förmågor förnekas en arbetsplats för att de är för gamla.

Jag har en väninna, mycket framgångsrik i sin bransch fram till sin pension, som vid en head hunter-intervju när hon var drygt 40, konfronterades med frågan om "hur är det här med att lära sig nytt".

Och då kommer jag osökt till frågan: Vad är att lära sig nytt? Är det att kontinuerligt lära sig det som behövs för uppdraget eller är det att slaviskt följa alla nya trender och använda alla nya applikatoner, till nytta eller ej.

onsdag 28 september 2011

En resesekreterares anteckningar

Jag har stängt översättningsbutiken för idag och nu tar andra organiseringssysslor över.

På mitt arbetsbord finns olikfärgade anteckningspapper, en färg per de närmaste resorna och per annat praktiskt som måste hållas i schack.

Flygbiljetterna till och från UK (Bristol) plus hyrbil -- check.

Bead and breakfast nära sonens familj den 7 till 10 oktober -- check

Flygbiljetter till och från Madrid i samband med Turkietresan senare i oktober -- check.

Hotell vid Barajas-flygplatsen i Madrid före tidig Turkietavgång följande dag -- check.

Och så råkade det sig att J har möte i Madrid den 28-29 oktober så när vi anländer till Madrid från Turkiet den 27 oktober tar vi en extra natt före hans möten på möteshotellet (återstår att boka) och så tänker vi göra något trevligt i Madrid i väntan på att han blir upptagen med sitt. Praktiskt taget två dagar har vi på oss. Hoppashoppas att Joaquín Sabina-musikalen är på G och att det finns biljetter som passar oss.

Medan han har sina möten gör jag vad jag gör, får se.

tisdag 27 september 2011

Trött och led och förväntansfull och lättad

Ja jag är lite trött och led på mina texter just nu, men vem är nu inte lite trött och led och frustrerad i jobbsammanhang i bland. Nu vill jag bara bli klar med den äran och sen vara ledig. Mättnadsgränsen har nåtts.

Skaipade med dottern och det finns en imponerande mage där. Hon hade bärbar dator och kunde förevisa deras nyrenoverade badrum, spjälsängen, skötbordet. Och nu har vi i alla fall kollat att tekniken säkert fungerar och att alla användarnamn och sånt är rätt inställda för snart blir det att få se det nya lilla livet live.

Katten ser ut att vara bättre. Går bättre, äter bättre, har fått lite jävlaranamma. Vi vet ju att den inte lever för evigt, men det vore gott med lite tid till efter den här dödlighetspåminnaren.

Lite text till, sen kvällsmål.

söndag 25 september 2011

Söndagens eftermiddag

får denna gång bli hämtlasagne och vin ute på terrassen. Slutjobbat för i dag.

Och hörni nästa fredag när jag har levererat hela min hög, ska jag antagligen falla ihop i bitar och därefter skyffla ihop resterna av mig själv och så ska jag planera vår resa till sonens familj i England och försöka låta bli att ta emot nya uppdrag på en tid.

Gå ut och gå alla mornar. Vänta på när det hörs något angående mitt mormorsblivande. Ja det kan ju bli före fredag, vem vet.

Ord, ord, ord och återigen ord

Jag knattrar på med mina översättningar och tänker på alla dessa ord som sätts i följd för att uttrycka något, med varierande resultat, och hur många skribenter som förutsätter att man kan ett större sammanhang för att förstå vad de har skrivit och så tänker jag på att vissa texter ger insikter och andra är bara svammel skrivna av en trött floskelgenerator.

Dagens och många andra dagars iakttagelse.

I still love my work.

lördag 24 september 2011

En dag när man minst anar det

När man har en 16-årig katt så vet man ju att någon gång under de närmsta åren så går det inte längre.

Vår siames Gilbert, som nu i fyra år har varit utan sin bror Albert som gav upp och måste få sin sista spruta, har dock varit i gott skick och ungdomlig om man kan säga det så. Ungefär som min snart nittioåriga mamma som får alla läkare att tappa hakan för hon har varken krämpor eller mediciner.

I går morse vaknade vi till en ny verklighet, för Gilbert kunde inte gå ordentligt på baktassarna och var allmänt olycklig, om än den inte hade smärtor.

Besök hos veterinären. Diagnos blodpropp i högra baktassen. Kortisonspruta. Aspirin som blodförtunnande varannan dag. Nu får vi följa med hur det går, om katten blir sig själv igen. Annars blir det att ta ställning till en fråga man helst skulle slippa.

onsdag 21 september 2011

Strötankar

Morgonens Pilates Reformer var inte nådig, det värker i musklerna, men effektivt var det förstås. Vår onsdagsinstruktör, Ana, är en f.d. dansös med absolut kontroll av vad alla gör och hur och vem som har fuskat. Det är nästan som att ha PT, vi är inte så många i gruppen.

Vi åt kräftor i går och det var rätt gott, mycket krondillssmak men för lite salt. Tänk att det inte går att fixa en sån detalj. Extra dill hade vi inte heller för J hade i sin enfald trott att han får dill på Arlanda.

Får se hur det blir med transport av katter till sonen. Eventuellt tar vi inte med dem på flyget. Bara väldigt få flygbolag tillåter transport av husdjur och det med stränga krav. Det kanske blir att de transporteras landvägen (plus färja) med en specialtransport, det finns en del utbud på sådana. Vilket besvär och vilka utgifter för två katter, men de ingår i familjen och Little Miss har uttryckt stor saknad.

Jag knattrar på med mina översättningar och det är på riktigt nu. Jag har åtagit mig lite för mycket fram till slutet av månaden. Jag börjar känna fysiskt av det här med att jobba röven av sig.

Å andra sidan kommer jag att ta det lugnt i oktober, med Englandsresa och Turkietresa. Och den senare, ja då ska vi bara koppla av. Det är spanskledd charterresa och vi ska bara hänga med och inte funderera alls, ohherregud vad skönt det känns att tänka på. Jag har nog inte tänkt jobba under vår Englandsvistelse heller.

J måste åka på fredag på blixtvisit till Madrid för att förnya sitt pass. Förr gick det att göra på vicekonsultatet rätt nära oss, men nu är det Madrid som gäller. För det krävs någon specialutrustning. Öhhh, om ett foto och en underskrift ska skickas digitalt, jag undrar, jag undrar. Och jag undrar vad EU-reglerna om fri rörlighet säger om detta. Hade jag energi skulle jag lyfta ett hallå. Vi har faktiskt någon tid (ganska länge) funderat på att bli spanska medborgare, det skulle förenkla ett och annat. Vi är ändå inte på väg härifrån.

Här är, my friends, ett litet utdrag av vad som rör sig i mitt huvud just nu.

tisdag 20 september 2011

Tisdag morgon, den 20 september 2011

Öhhh, det blev visst inget nytt inlägg i går kväll. Vad det skulle handla om minns jag inte heller. Får väl återkomma om det.

J är nu hemma och hade med sig kräftor!! Kräftkalas i kväll. Före det: mycket jobbajobba.

måndag 19 september 2011

Måndagkväll, den 19 september 2011

J sitter på flygplatsen i Barcelona och väntar på sitt anslutningsflyg till Alicante, jag sitter och jobbar fortfarande en stund, diskmaskinen går och jag har öppnat dörren till terrassen för nu är uteluften skönt sval. Katten har fått kel, jag har fyllt på foder och vatten i skålen och har tänt en lampa i vardagsrummet så att det inte ska vara helt mörkt.

Jag sitter vid datorn med en bakgrundslampa tänd, nyduschad och i nattlinne. Vid sådanahär tillfällen jobbar jag "light", jag gör råöversättning och hoppar över allt jag inte orkar fundera på, med principen om att "every little helps".  Allt kommer ändå att kräva ett antal genomgångar senare.

Det är mycket skrivande om jobb och mycket jobbande och jag har tagit på mig en hel del, särskilt som oktober kommer att ha en hel del lediga dagar då jag tänker känna mig ordentligt ledig. Sådan är frilansarens och företagarens tillvaro: jobba nästan dygnet runt när det passar och behövs men också ta ledigt när man så bestämmer och man tycker att man har råd (eller inte, det är väl relativt).

Nej nu blir det stopp, jag måste skriva ett nytt inlägg om en annan sak.

söndag 18 september 2011

Synd om mig eller

Jag sitter här i min ensamma söndagkväll och jag har talat med J och i går skajpade jag med sonen och Little Miss och jag har jobbat en massa.

En och var kan i en sådan situation fundera på om det är synd om en eller ej efter ett ensamt veckoslut.

Jag är inte ensam på riktigt, jag har J som mitt mer eller mindre regelbundna sällskap

Jag har en väldigt god kontakt med min son och hans familj och vi kommer att träffas rätt ofta i framtiden.

Samma gäller min dotter.

Ja och för att upprepa, J är för det mesta här och jag känner mig inte ensam, även när han är borta.

Det är ganska skönt att få rå om sig själv i bland.

het höstsöndag

Dagstemperaturerna håller sig envist kring trettio grader. Ovanligt sent i september tycker jag. Nätterna börjar ändå bli aningen kyligare, i morse vid åttatiden var det strax under tjugo.

Jag klagar inte -- nej visst gör jag lite. Det har varit hett flera månader nu och jag ser fram mot den behagliga hösten, som tekniskt sett infaller nästa vecka (den 21 september).

J är på arbetsresa i Stockholm och själv har jag jobbat hela helgen, läst ut en tjock bok mellan varven och skött om katten. Och sonens två katter, som för närvarande befinner sig i en nästan tömd lägenhet.

Om några veckor, om allt går som tänkt, flyger vi med katterna till UK. Alla veterinärspapper med sprutor och blodprov osv. osv. är i skick och de ska få EU-pass.

Håhåå, det ska bli ett litet äventyr.

Och vid det laget är jag, eller kanske ännu inte, mormor.

Nu ska jag jobba lite till, leverans i morgon bitti.

fredag 16 september 2011

Blandade känslor

Lugnet sänker sig efter J:s frenetiska sista minutens förberedelser och packande inför arbetsfylld helg i Stockholm.

Taxin med J har åkt mot flygplatsen och jag fortsätter lida mig genom en rörig text med dubiöst referensmaterial som borde följas, men det går inte alltid och så blir det milslånga kommentarer att skriva. Det blir en arbetsfylld helg i den här ändan också. Leverans måndag morgon och så två nya brådskor som väntar.

Vi har börjat nosa på möjligheterna till en Englandsresa här rätt snart, innan vi åker till Turkiet. Det känns lite nervöst på något sätt, för det är en helt ny figur och jag funderar över hurudana former det blir med att träffas. Vi kommer att bo på B&B eller liknande, de har inte sitt boende riktigt ordnat för gäster än.

Jag funderar på hur det blir att träffa flickorna i en ny miljö. Little Miss måste ha vuxit massor. Ska jag tvinga på henne svenska eller ska vi prata engelska?  Hur kommer hon att reagera på att se oss? För henne hör vi inte alls hemma i den världen.

Vi får nog ta det som ett försöksprojekt och hoppas att det småningom uppstår vana och rutiner.

Men blandat, det känns det.

onsdag 14 september 2011

Skärseld avklarad

Jag har sett tre av de ställen där Ana och Arturo bor på - en stor lägenhet full av silverföremål och sidentapeter i La Coruña, ett stort hus med stor trädgård en bit utanför samma stad och deras nyfixade semesterlägenhet i San Juan norra Alicante - allt perfekt inrett och skött av inhyrd hjälp. Så har de visst en lägenhet i Madrid också, den har jag inte sett.

Perfekt god mat lagar denna Ana också, utöver allt annat det perfekta över henne.

Gissa om jag var lite nervös i går inför deras ankomst. I ett anfall av storhetsvansinne hade jag lovat fixa lunch. Förmiddagen gick åt till att styra upp de sista högarna i hushållet (och nu återstår att se vad allt vi har gömt under sängen), handla och förbereda lunchen. När jag åkte till affären var jag så stel av skräck att jag nästan inte kunde läsa listan men så måste jag ta mig samman och göra vad som göras skall, steg för steg, "för här finns inga val längre, det bara måste göras".

För att göra en lång och aningen förhandsstressig historia kort, allt gick väl. Maten blev OK och efter kaffet spelade vi fyra omgångar Skipbo. Så åkte vi till Casino Cultural för en runda innan de åkte i väg.

Trevligt var det. Om än jag såg att Ana tog en extra lång titt på en hörna jag inte hunnit åtgärda av den omoppade terrassen.

Det får jag leva med. Och på något sätt tror jag att hon (och Arturo) gör sina iakttagelser men också inser att alla inte lever i samma värld som de gör.

Jag tror också att vi har kommit ett steg närmare varandra, vi vet hur de bor, de vet hor vi bor. Och att det inte är sidentapeterna eller silvret som räknas. Jag tror att vi har hittat varandra lite mera.

Tidigare hade jag lite mera avståndstänkande tankar. Undrade och undrar kanske ännu  om de tycker att vi är lite exotiska och därför intressanta. Eller om det finns ett genuint intresse.

Sånt kan man undra över. I går hade vi i alla fall genuint roligt.

måndag 12 september 2011

Varthän bär min väg?

Om ett par-tre veckor eller så kommer vår dotter att föda sitt första barn.

Vi kommer att bli mormor och morfar. Barnet föds i Finland och jag kommer att inte se det förrän i december när vi sammanstrålar i Finland till min mammas 90-årsdag och sedan när dotterfamiljen hälsar på hos oss över jul.

Jag får identiteskris. Den här bloggen började som Farmor Anka och det är jag ju förvisso fortfarande, men särskilt som sonen med barn inte ens bor i samma stad längre så undrar jag faktiskt på om min bloggidentitet ska vila på något som inte längre finns konkret dagligdags. I livet nog, men inte i vardagen, och det är ju mest vardagen jag skriver om.

Kära läsare, hur ser ni på saken? Alla synpunkter välkomna. Svik mig inte nu.

söndag 11 september 2011

Om att gå vidare

När människor eller händelser kopplas till mindre bra känslor, då är det lätt hänt att jag jag mig av med saker som är relaterade till dem.

Jag låter tårarna rinna och så får allt gå i en avfallspåse. Ut, bort.

Detta gäller dock inte leksaker som har tillhört Big Sister eller Little Miss. Kanske de får de dem igen, kanske något annat barnbarn.

Hoppas.

En djupare ytlighet

I  fredags hade vi middagsgäster. Så det blev att reda upp och städa. Om ett par dagar får vi kort besök av ett par från La Coruña, Ana och Arturo. Jag fortsätter med att reda upp och städa.

Och jag är så nöjd så nöjd och vet att bara vi upprätthåller detta så känns tillvaron klarare och redigare.

Om än jag kommer aldrig, om så jag skulle börja mitt liv från början, kunna bli lika skicklig och perfektionist med allt som de är. Särskilt Ana, som bestämmer allt om inredning och hur hushållet fungerar. Vilket det gör perfekt, med hennes disciplin och vilja av stål  och all hjälp hon har med hushållet.

På deras sommarställe har Arturo ett litet rum som är bara hans och där han får ordna hur han vill. I resten av tillvaron flyter han på i en en vardag som andra sköter och han får syssla med sitt. Vilket inte har varit eller är lite.

Nu kan man ju tro att jag/vi ordnar upp för andra. Men det är inte så enkelt. Vi ordnar också upp och organiserar för oss själva och det är ack så nödvändigt att gå genom sitt skrot med jämna mellanrum.

Många många påsar går till välgörenhet, många går till avfall och en del går till våra externa förvaringsutrymmen (vi har två stora garage fulla med grejor...). Men så bor vi också ganska smått.

Men någon gång i en inte alltför avlägsen framtid måste vi rensa och göra oss av med saker. Vi kommer trots allt och högst sannolikt aldrig flytta in i något så stort att allt får plats.

Hur som helst, är det inte så att när man visar upp hur man bor så vill man att det avspeglar hur man är. Lite samma som med kläder och frisyr och annat ytligt. Men det är en sorts ytlighet som ändå går in på djupet.

torsdag 8 september 2011

Komma i gång igen och ugnsfilosoferande

Det är september, det känns på ljuset att sommartiden snart lämnar oss. Om än vi fortfarande har dagstemperaturer kring 30 och nattemperaturer kring 20.

Jag har äntligen tagit itu med vissa praktiska ting. Vi har bl.a. tagit in en bordsugn i köket som sonen hade i användning efter att den stått i lager efter att den tagits ut ur en bostad vi sålde för länge sen och sedan användes av dotter och blivande man en vinter, och för att den enligt alla som använt den är så bra.

Detta förutsatte en omorganisering av köksytorna och därmed köksskåpen och därmed andra skåp som måste svälja saker från köket. Välkommen städning av ytor. Slänga saker som inte är kuranta längre.

Det kan ju tyckas vara onödigt att ha en bordsugn när man har en vanlig ugn och en mikro. Faktum är dock att de flesta av våra ugnsbehov sköts mycket behändigt av lilla ugnen (26 liter, med varmluftsfläkt) och vanliga ugnen blir förvaringsplats för ugnskärl och dylikt och används bara sällan.

En liten ändring i tillvaron, och jag hoppas åstadkomma flera, för omväxling förnöjer.

måndag 5 september 2011

Så mitt i prick

Det kom en så träffsäker kommenter på mitt inlägg Missing Little Miss.

"Vad ledsamt att de har flyttat. Jag kan förstå att det känns väldigt tomt borta hos er. Jag har alltid tyckt att det har varit så fint att ni har bott så nära varann och kunnat träffas och umgås så okomplicerat. Men ibland följer telingarna sina egna vägar... Tur att det då finns allehanda färdmedel som man kan utnyttja. Fast när det gäller Little Miss, så känns saknaden säkert extra stor. För små barn växer ju och förändras i så snabb takt. Men ni kan säkert hålla regelbunden kontakt över nätet också, med skype och sånt. Och England är ju ett väldigt trevligt land det också! Bara att deras hus nästan är lika dragiga som ladorna uppe på den österbottniska slätten. :)

Hoppas att saknaden inte blir alltför stor och lycka till i väntan på nästa lilla underverk! (som väl borde anlända ganska snart...)"

Mitt i prick i mina känslor och tankar.

Det bränner lite bakom ögonen. Och någon tår droppar ner längs kinden. Känslosläppande och befriande.

Tack snälla Heffamamman för de fina orden.

fredag 2 september 2011

Väderleksrapport

Stickigt klibbväder senaste dagarna.

Men i dag har det äntligen regnat. Med åska och allt. Som det brukar när värsta sommaren övergår i sensommar.

I morgon ska det vara sol igen. Lite mindre aggressiv får man hoppas.

tisdag 30 augusti 2011

Det går vidare

I dag har jag varvat en besvärlig text med ordna, tvätt och städning. Det var en effektiv kombination.

Varje gång jag kände för att svära över texten och även gjorde det så hoppade jag upp från stolen och satte in tvätt eller hängde upp tvätt eller torkade damm eller dammsög eller putsade badrum.

Så satte jag mig igen och läste ett antal artiklar ur ett par förordningar, styrde upp en mening eller två. Och så var det fula ord och hoppa upp igen.

Men jag avverkade en hel del, på många fronter må jag säga.

Nu är vi tillbaka i stan.



lördag 27 augusti 2011

Missing Little Miss

och sonens familj i stort.

De är inte i någon annan världsdel eller så, men alltför långt borta i alla fall. Där kommer de sannolikt att stanna väldigt länge.

De har flyttat till England.

La Nueras längtan till sitt hemland tog över och de fattade ett svårt beslut. De har trots allt sitt eget liv att leva och styra.

Jag har skrivit en hel del om detta i förtäckta ordalag på sistone, om hur allt ändras hela tiden här i livet.

Jag skriver konkret om det först nu, när nyheten har nått de viktigaste i familje- och vänkretsen, men ändringen har varit ett faktum en viss tid redan.

Det har inte varit lätt och det är inte lätt, men det är bara att försöka ta in och anpassa sig. Ordna undan leksaker och ritgrejor och potta och barnböcker. Känna sig ledsen med ont i magen och i hjärtat.

Tyck lite synd om mig nu.

fredag 26 augusti 2011

Vill ha kräftor

Kräftkalas i Norden. Det är snart det enda man läser om, så känns det i alla fall.

För jag är så fruktansvärt sugen på goda kräftor. Med mycket dillsmak och härlig lag.

Det är dillen som gör det. Och här är det nästan omöjligt att få tag på bra dill, för att inte tala om krondill.

Så hur vi än kan välja och vraka bland allsorts skaldjur här så mäter det sig inte när kräftsuget sätter in. Kräft- och dill-suget.