lördag 13 november 2010

hjärtnyp, flamenco, sevillanas

I går kväll var vi på en tillställning.

Som underhållningsnummer fanns det flamenco, med El Torero (en av Spaniens främsta gitarrister inom området), en flamencosångare och en dansös.

Det är något med den här kombinationen (bra) flamencosångare och gitarr som får mig helt på fall . Det helt enkelt kändes i hjärtat. Dansösen var suverän och stämningen var intensiv, och vad som särskilt tände mitt hjärta som alltid var

en intensiv flamencogitarr och en sångare som klappade händer och vid rätt timade taktslag sätter in ett olé eller något annat

en dansös som kan sitt (SOM att hon kunde förmedla) (och jag såg att jamenjessus det handlar ju om sevillanas i sina fyra delar, om än fritt tolkat).

Och det här med sevillanas, det får vi ta en annan gång. Wikipedia har en mycket usel förklaring, så gå åtminstone inte dit.

Och den här mannen El Torero, världens snällaste  person, vi träffade honom första gången när vi för eoner sedan uppträdde med familjekvartett här lokalt.

När jag säger snällaste person så måste jag relatera det  till att han utöver sin medfödda stolthet av den kulturtilhörighet han har och sin kulturrelaterade och intränade skicklighet med gitarren och musiken är en person som är så genomaste vänlig, har de vänligaste ögonen och ser ut att ha inga fördomar mot oss payos.

Förklaring: Payos är det uttryck som zigenare, nej ursäkta romer, nej ursäkta vadvågarmannusvågarsäga använder om dem som inte tillhör deras kultur.

Inga kommentarer: