måndag 29 november 2010

(Brinn) bättre!

Det fanns ett litet (stort) genombrott med Little Miss och svenska språket i dag. Ett språk som vi på ett par gemensamma eftermiddagar veckan och enligt föräldrarnas önskemål försöker lära henne bäst vi kan trots att vi i praktiken är utkonkurrerade av hennes hemmaspråk engelska och dagisspråk spanska.

Och i dag då. Inte bara upprepade hon flera ord än vanligt. Vi tände värmeljus i små lyktor på matbordet, vilket hon var väldigt intresserad av. Ett av värmeljusen hade för kort veke och ville inte brinna med ordentlig låga.

Då sa hon, och jag tror det var första gången som hon inte bara apade efter något vi sa utan det kom helt och spontant från henne själv.

Hon pekade på ljuset och sa med mycken pondus: bättre!

Fatta alltså. Stora nyheter i farmorsvärlden

söndag 28 november 2010

Bordsskick

Hos sonen åt vi indisk hämtmat.

Little Miss åt lite, bara lite, för hon har varit liten i maten på sistone. Det växlar storligen.

Medan vi vuxna fortfarande åt på vår mat så frågade hon "May I get down from the table, please".

Och La Nuera sa "Yes, you may".

Och Little Miss sa "Thank you".

Och så fortsatte hon att leka med sina dockor som hon radat upp i soffan.

Det fungerar inte alltid precis just så här, men i lördags gjorde det.

Lilla värdinnan

Vi hade i går planeringsmöte hos sonens familj. Vi ska alla resa upp till Finland över jul, inklusive Lappland, och det ska utöver julfirande och släktträffar upplevas kyla och snö, renar, jultomtens verkstad and you name it.

Vi är inte så ofta hos sonen, det är mest så att de kommer till oss.

Little Miss tyckte därför att det var på plats med en guidning genom hushållet, inklusive var toaletterna finns och så förklarade hon för sin mamma att "I have my friends A and J here for a visit".

tisdag 23 november 2010

språk, språk, språk

Little Miss, som den nästan treåring hon är, jobbar hårt på att sortera upp sin tillvaro.

You speak Swedish, sa hon här nyligen. Och så konstaterade hon att på dagis är det Spanish och hemma English.

Japp, och så försöker jag trycka in att det som vi talar är svenska, och jag försöker nämna båda engelska och svenska benämningarna bredvid varann.

Det finns tillfällen då jag önskade att jag kunde vara en farmor som inte talar ett konstigt språk. (Och det här med svenskan är uttrycklig önskan av La Nuera och sonen.)

Men samtidigt, trots att Little Miss inte uttrycker så mycket på svenska, så förstår hon det mesta jag säger.

I bland dock, tittar hon och jag varandra djupt i ögonen och ger med gester uttryck för att nu kanske vi inte riktigt förstod varandra.

Och vi känner oss båda lite förlägna på något sätt.

måndag 22 november 2010

nytt försök

Gör det på nytt, gör det väl (kom ihåg att kopiera vad du skrivit!)

Jag kan bli trött på att det uppstår fel när man sitter och skriver ut sitt hjärtelblod och kanske inte tänker på att säkerhetskopiera innan man sänder iväg.

När lär man sig? Aldrig.

Hursomhelst. Little Miss, nää, jag orkar inte.

Eller ändå. En sak. Hon klädde av sig ytterkläder, skor och strumpor och när jag drog på mig en tröja så menade hon att den måste av för "it is not so cold in here".

Jag drog på mig en tröja för att vi slår på och slår av värmen, öppnar och stänger terrassdörrarna och det är på och av lite hela tiden.

söndag 21 november 2010

Hotellrum norr om Polcirkeln, någon?

Vi hade en riktigt äntlig söndagslunch med sonens familj.

Förutom att njuta av trevnadsfaktorn så hade vi praktiska saker att diskutera. Om drygt en månad åker hela slurven upp till Finland och vi har pga orsaker inte kunnat/hunnit planera som man lämpligen borde göra. Typ flera år i förväg.

Vi hade tidigare tänkt att utöver julfirandet med familjen i sydvästra Finland via familj i Österbotten kan vi kanske inte åka norr om polcirkeln. För tidskrävande. För dyrt.

Men i dag tänkte vi att när vi nu en gång gör en tripp som denna så varför inte.

Alltså, döfött att få hotellrum i Rovaniemi när alla ryssar har bokat rum flera år sedan.

OK. Det dras i strängar. Huvudpoängen är inte Rovaniemi. Huvudpoängen att ha varit norr om polcirkeln vinterntid. I hopp om kyla, snö, mörker, norrsken. Någon ren. För en viss upplevelse för de delar av familjen som knappt har sett snö.

lördag 20 november 2010

Tankar om att styra upp tillvaron

Jag har i dag frostat ur frysen. Det är ett riktigt uu-ääk-göra, varje gång. Det är nödvändigt i den meningen att om frysen frostar helt igen så får man inte ut lådorna för att det är för mycket is i vägen. Så känner man sig ju bättre när det blev gjort, men det är en annan fråga.

Så gjorde jag storputs av kökets mest använda hörna där maten bereds, sallader och ingredienser hackas. Tog bort precis allt och skurade ordentligt. Väggarna också. Det här är mindre nödvändigt i den meningen att i längden, även om det är lite klibbigt i hörnet, så GÅR det ju att fortsätta hacka, skära, blanda osv. Och jag brukar ju ändå svepa runt lite efter hackaskärandet.

Brödrosten. Den samlar smulor och vid en viss punkt så når kanske smulbrickans smulor upp till en nivå då funktionen inte längre fungerar. Däremot kan den vara klibbigt äcklig på utsidan utan att det stör funktionen.

Brödlådan. Det samlas smulor, hur än man försöker hålla produkterna i plastpåsar. Teoretiskt sett kan smulorna nå en nivå där man svårligen får in flera knäckebrödspaket. Vad klibbigheten på utsidan beträffar så gäller samma som för brödrosten.

Vad jag har funderat på här. Hur mycket av städande och putsande är för funktionens skull och hur mycket för estetikens skull. (Och det här med sociala normer ska vi inte ens beröra.)

Och jag är den första att medge att det är härligen härligt med välputsade ytor. Man känner sig bättre, som en bättre människa.

Det måste finnas en inneboende drift att försöka bringa ordning i kaos. Som hos treåringar.

Ordna upp, sortera och städa tillvaron så att den känns hanterbar. Eller att man har kontroll. Som man ändå inte har när det gäller.

fredag 19 november 2010

vardagstrivialiteter

Oukei

Här kommer en bild som beskriver en betydande andel av vår vardag.

Att vi har Little Miss ett par dagar i veckan, om än vi inte alltid bara parkerar henne framför teve eller yuotube.

Att vi ännu inte har fått en ny matta till vardagsrummet.

Att det på soffbordet finns verktyg som tyder på att jag har försökt dammtorka.

Att det på soffbordet finns en av J:s eviga krigsböcker som han läser tidiga morgnar med katten liggandes på bröstet, när jag ännu inte stigit upp.

Att det på soffbordet finns kvar tillbehör som Big Sister använde flera dagar sedan.

Att det under soffbordet finns en hög tidningar på väg ut som Big Sister skulle använda för sin Scrap Book men som numera har åkt ut.

Att en del av soffdynorna saknas för att överdraget är på tvätt pga. att saker kan skvätta omkring. (och senare så åkte de övriga överdragen också i tvätt så att de skulle se ungerfär likadana ut i nyansen.)

Feel free att hitta andra pikanta detaljer.

torsdag 18 november 2010

Transportdag

En av de här dagarna när jag transporteras från en intensiv översättarbubbla till något som liknar vanlig tillvaro.

Det mesta känns overkligt och jag ser saker jag borde ta itu med men det enda ja har gjort är dammsuga köket, gången och kattens utrymme och så har jag lagat mat. Läst bloggar och skrotat runt på nätet. Funderat på om Twitter vore något ändå också.

Vi åt maten ute för det blåste för ovanlighetens skull inte upp till eftermiddagen. Ja vi äter lunch halvtretiden och idag blev det närmare tre faktiskt.

(Jag sitter fortfarande ute och nu tog jag på mig en förhatlig baseballkeps för solen ligger så lågt att markisen inte längre hjälper.)

Så tog ja några foton där jag först placerade kameran (mobilen) precis invid ögonen för att försöka återge vad jag såg, men en kamera är ju inte människoögon, men i alla fall.




Det är den där lilla snutten av hav som ger den här utsikten största delen av sin mening. Den ser liten ut på bild, men i verkligheten känns den helt dominerande.

Så fotade jag platsen där jag nu sitter och skriver.



Och nu börjar solen gå ner bakom skiljeväggen till grannen och jag drar mig inomhus.

Och i morgon kanske jag får ihop lite flera bitar av tillvaron.

onsdag 17 november 2010

men jag älskar ju mitt jobb

Jag skulle ha lust att rubricera med "det är fullbordat" men sånt gör man ju inte.

Jag har i alla fall skickat iväg en översättning, ett ohyggligt svårt uppdrag som har tagit all min energi men som jag samtidigt är stolt och nöjd att ha kunnat genomföra. Med den äran om jag säger det själv.

Man tar en högskoleexamen i kemiteknik, cirka 25 års erfarenhet av översättningar, hög grad av detektivarbetsförmåga med användning av Google och andra källor, en massa tid och effort och dedikering. Mognad och omdöme sätts in.

Och vad får man?

Öhhh.

Ja, det är ju orättvist.

tisdag 16 november 2010

En farmors Magic moments

I går, måndag, var det en eftermiddag med Little Miss.

Jag led aningen av mina våndor för det är svårt uppdrag och tidsnöd på gång, men har man bestämt sig för att ha Little Miss vissa tider så har man. (Om än jag måste avbeställa henne för i morgon, onsdag. Nederlag.)

Vi gick genom de vanliga rutinerna med mat (hon åt jättemassor, måste vara betydlig tillväxt på gång), tittade på Peppa Pig (tacka vet jag netbook och trådlöst internet), ja och det här med upprepaningar, ett avsnitt ville hon se FYRA gånger i sträck.

Så, när det nästan närmade sig avhämtningsdags, när skymningen bred sig över himlen och man kunde se månskärvan, så satte vi oss ute på terrassen och förundrade oss, hon i min famn, vi båda omsvepta av min varma yllecape, hon i en ylleschal, och tittade och pekade på flyttfågelflockarna som i dessa dagar samlar sig i parken nedanför och gör alla sorters flygövningar. De kom härifrån och därifrån, landade i parken, lyfte igen, flög en runda i flock, landade igen. Några fåglar kom så nära att de praktiskt taget flög över vår terrass.

Några magiska minuter.

Little Miss beundrar månen och fåglarna insvept i en av mina schalar.

när det kör ihop sig

Jag har nyss slabbat ihop en sallad med blandade olikfärgade salladssorter, fetaost, paprika, salladslök och vad jag nu råkade hitta i kylskåpet och bland konservburkarna. Som kvällsmål för mig.

J  är borta på det här eventet vi skulle gå på i kväll, öppning av någon ny restaurang, med goda och intressanta bekanta, men nix för mig. Måste arbeta. Måste gå i säng i tid. Måste stiga upp tidigt i morgon.

Det är leverans torsdag morgon. Jag behöver leverera.

Jag har i dag tackat nej till ett uppdrag efter det. På uttrycklig order från J. Måste hålla ledigt. Måste styra upp tillvaron. Ordna tankar. Planera julresans detaljer.

Och ingen Little Miss blir det i morgon heller.

Livspussel. Svårt.

söndag 14 november 2010

sparka scriptan

Vi äter middag och ser på Six Feet Under, säsong 4, avsnitt 4. Liten paus före avsnitt 5.

Det är en välgjord och detaljerat fin serieproduktion. HBO-stuff.

Men varför har Nate en typ nystruken tröja på efter en springrunda som borde ha varit ens aningen svettig och varför sitter morsan och hennes man på olika platser vid morgonmålet? För finns det något så etablerat som det hur man hur man sitter kring ett köks- eller matbord?

Och så ett foto på det

Det här med flamenco och sevillanas.

Det är nog så att man måste ha fått det med modersmjölken för att kunna göra det på riktigt. Så att det är riktigt magnetiskt och fascinerande.


Som att jag har beundran och respekt för vad de här personerna kan.

Edit: Och nu har flamenco kommit in på Unescos förteckning över världsarv. Just det

lördag 13 november 2010

hjärtnyp, flamenco, sevillanas

I går kväll var vi på en tillställning.

Som underhållningsnummer fanns det flamenco, med El Torero (en av Spaniens främsta gitarrister inom området), en flamencosångare och en dansös.

Det är något med den här kombinationen (bra) flamencosångare och gitarr som får mig helt på fall . Det helt enkelt kändes i hjärtat. Dansösen var suverän och stämningen var intensiv, och vad som särskilt tände mitt hjärta som alltid var

en intensiv flamencogitarr och en sångare som klappade händer och vid rätt timade taktslag sätter in ett olé eller något annat

en dansös som kan sitt (SOM att hon kunde förmedla) (och jag såg att jamenjessus det handlar ju om sevillanas i sina fyra delar, om än fritt tolkat).

Och det här med sevillanas, det får vi ta en annan gång. Wikipedia har en mycket usel förklaring, så gå åtminstone inte dit.

Och den här mannen El Torero, världens snällaste  person, vi träffade honom första gången när vi för eoner sedan uppträdde med familjekvartett här lokalt.

När jag säger snällaste person så måste jag relatera det  till att han utöver sin medfödda stolthet av den kulturtilhörighet han har och sin kulturrelaterade och intränade skicklighet med gitarren och musiken är en person som är så genomaste vänlig, har de vänligaste ögonen och ser ut att ha inga fördomar mot oss payos.

Förklaring: Payos är det uttryck som zigenare, nej ursäkta romer, nej ursäkta vadvågarmannusvågarsäga använder om dem som inte tillhör deras kultur.

det här med kommunikation

Det är inte bara med folk i fjärran länder jag umgås med per e-post och sånt.

Det fungerar också om jag behöver få något fram till J, för han är mest i farten och när han för en kort stund är hemma så minns jag kanske inte, eller det är något annat.

Och inte minns han att meddela mig om saker alla gånger heller. Så i dag, medan han var borta, vilket han ska vara i morgon också (har jag nämnt att han bland flera miljarder andra saker driver en bowlingklubb och deltar aktivt?)  skrev jag Jag hörde av Patricia i går kväll att vi ska någonstans med dem på tisdag. Finns det mera info?

Och så svarade han per e-post. Efter att han kommit hem. Medan jag var hemma.

onsdag 10 november 2010

zeee internets och mailar och sånt

Jag jobbar i stort sett en hel massa.

Det är mångamånga timmar sittandes framför datorn med flera sessioner av google framme och termsök och läsa sig in på nya saker eller fördjupandes in saker jag hade ett ytskrap på men så finns det någon aspekt på någon visbreakers tilläggsapparat på något raffinaderi som man måste lära sig att förstå.

Och i allt detta hittar jag en mening för det finns google och så finns det frekventa mailar även sent om kvällarna med människor jag har jobbat med på distans via zeee internets mångamånga år.

Och, mind you, även före internet. Betänk detta. På den tiden det fanns fax och modem. Ja och telefon förstås. Men ändå.

måndag 8 november 2010

änglar finns inte

Little Miss var lite jobbig i dag. Inte hela tiden, men mellan varven är hon väldigt gränssökande.

Jag tröstar mig med att barn lever ut sitt gränssökeri med personer de är trygga med. Och så är det bara att stänga fönstren när det blir gråt och skrik för intigheter, inte ge efter, vara lugn och bestämd och småningom ebbar det ut och så går vi och t.ex. kollar vad för slags mellanmål vi ska välja i kylskåpet.

Och fred på jorden. Men den lilla manipulativa jäveln i henne väntar hela tiden på att få komma fram.

Förstå mig rätt, hon är underbar, men hon är också en nästan treåring med allt vad det innebär.

lördag 6 november 2010

November månads första lördag förmiddag med Big Sister

På lördagsförmiddag har jag alltid när det går Big Sister och så gör vi något tillsammans och umgås. I dag var det underhåll av växterna på terrassen. Ampelliljorna håller på att växa ihjäl sig och måste förnyas. Säkert inte rätta tiden på året och allt det där, men det fungerar som det fungerar med min växthållning. Ta det eller dö.

I dag kom således äntligen den utlovade planteringen av ingefäran som har skjutit skott. Den är Big Sisters projekt. Det är så här att jag har ingenaaaning, jag har aldrig planterat ingefära eller ens läst om hur det går till. Hursom, vi fyllde på mylla i en kruka, lade på ingefäran och fyllde på mylla så att bara skotten syntes. Vattnade lite. Fungerar det kanske som potatis, eller?

Nu är det vänta och se. Om det inte lyckas så får vi skaffa någon annan planta åt henne. Little Miss har redan en ampellilja som vi planterade av ett skott för nån tid sedan i en kruka som är bara hennes. Växten växer bra, och hon under min överinsyn vattnar växterna så får mina växter en pytteskvätt och hennes planta blir så överöst med vatten att jag måste stoppa så att grannarna inte tror att vi har översvämning.

Big Sister fyller på mylla i sin kruka. Vi hade en riktigt kreativ stund tillsammans. Vi tömde krukor på överväxta växter och planterade ett antal nya efter att ha kollat vilka skott som har de bästa rötterna, gjorde oss med sorg i hjärtat av med bedagade och söndervuxna exemplar (men det finns bara SÅ mycket plats), hängde upp nyplanterade krukor på väggen.

Så frågade jag vad hon vill äta inför sin Drama Class, och på begäran så fick hon två kokta ägg och två sorters nötter, plus dricka. Äggen och nötterna avåts med andakt framför teven.

Och jag etiketterar den här posten med farmorande, även om jag bara är bonusfarmor. Är det bara det då eller? Om det inte finns någon annan farmor närvarande?

Jamenjessus hur sådanahär frågor också gnager på.

torsdag 4 november 2010

promenix

Inspirerad av stationsvakt, alltid fyndig och finurlig på sina promenader, knäppte jag under förmiddagens promenad några många foton från min vanliga rutt. Alla kommer inte in här för jag har tekniska problem.

Och tyvärr promenerar jag inte alla förmiddagar eller mornar, även om det skulle göra mig så gott. Men i dag gjorde jag det i alla fall, och det var en mycket behaglig upplevelse. Det fanns något av mindfullness. Klar och hög himmel, höstskärpa i luften, behaglig sol, ingen besvärande blåst och där gick jag med mina stavar, iakttog och så fotade jag saker som jag brukar se på med ett särskilt öga.

Och mina foton kommer här i underlig ordning och det är inte alla av dem, det är något nytt verktyg i Blogger som jag inte lärt mig och jag är inte alls överens med att jag inte kan hantera infogningen av foton som förr, med ens någon egen kontroll. Well, jag delar med mig i alla fall, för så var det tänkt.
Tre riktigt ståtliga palmer i rad vid detta hus.



På den här stora hörntomten fanns det förr ett gammalt hus som demolerats och så fanns det tydligen stora planer på nytt och fint bygge men krisen, ack den krisen, har satt stopp. För nu i alla fall.

Gammal och rostig nostalgibil framför ett inte helt omskött hus.


Det här var tänkt som en beskrivning av byggnadernas vita mot himmelens klarblåa men kameran tog inte upp det som det var i verkligheten. Det var bländande vitt och bländande ljusblått.


Det här stora huset med sitt blåa tak har jag alltid beundrat, även om jag undrar om det inte kan bli lite mörkt inomhus med alla de omgivande (och skyddande) träden.

Märklig buske

Cypresshäckar, väldoft att snusa in, särskilt när cypresserna är nyklippta

Längs staketet till en tomt fanns det apelsinträd, en dadelpalm nästan helt beväxt med murgröna och en buske vars namn jag inte för mitt liv kommer ihåg just nu men som har fina blommor
Detta är min ingång till promenaden, efter att jag har gått genom vissa gator ut från där vi bor.


Strax före ingången har jag saltverket till vänster. Torrevieja är en av de större saltexportörerna i Spanien (och Europa tror jag). Saltsjöarna medför tyvärr också myggor, av vilka jag hade oönskat sällskap (en, men det var tillräckligt)

HELT FEL. Hur kan man uppföra en sån här ful låda bland alla fina traditionellt byggda hus?

Det här är vad jag gillar, och om ett lite mäktigt hus har blått tak kliver det ännu högre upp i gillaskalan.

Så här blev min skugga, gåstavarna i ena handen och kameran i andra, och jag var nog klädd i långbyxor även om skuggan tyder på långklänning. Solen låg ännu ganska lågt och jag ser längre ut än vad jag är. Tegelvägen är tänkt för fotgängare och asfalten till vänster för cyklister.

tisdag 2 november 2010

november, igen

Ja, den månaden inträffar faktiskt varje år.

Och med den kommer inte bara vintertiden utan den alltid supersnabba växlingen från att ha det lite för varmt till att uppleva lite kyla. Och de stora dygnsväxlingarna. Kyligt drygt tio) om natten, varmt och t.o.m. lite hett mitt på på dagen, och när solen slutar värma sent på eftermiddagen får man dra på sig något varmare och kanske slå på värmen en stund.

Och det är väl så, att under det som nu kommer att bli vintermånaderna, så det är i middagssolens värme och glans (och i det faktum att det är ordentligt ljust största delen av dygnet), som livet här jämfört med Norden känns särskilt bra.

Ljuset, ljuset. Inga minusgrader. Ingen snö. Inget slask. Inget skrapa bilen. Ingen halka. Inga vinteroveraller på krånglande barn(barn).

Alltid något.

måndag 1 november 2010

gott

Det är ju gott att vara hemma igen, men den här diskbänksrealismen slår onekligen till. Det har inte funnits så mycket tid att idka ordning  och putsputs.

Slut på sova med frasiga lakan (ja, alltså hur gör dom, är det materialet, någon viss behandling eller?), och faktiskt, ja, J snarkade nästan inte alls, urvalet dynor var tillfyllest.

Jag började nästan tröttna på Barcelona, trängsel och armbågar i metron, horder av turister överallt, kändes det som. Trots allt det fina, varierande och intressanta.

Och tänk, i går söndag, för att fördriva tiden före tågets avfärd gick vi ut på vad vi tänkte var en obligatorisk röra-på-sig-ens-lite-promenad i området kring järnvägsstationen som vi tänkte är bara tråkigheter, höga hus och trafik, och så plötsligt befinner vi oss i kvarter med trånga gator, gamla byggnader, parker, torg, massvis av caféer, barer, restauranger. Klockan var strax före lunchdags och servitörer dukade ut bord, lokaler höll på att öppna och man hade haft lust att gå in i varje av dem.

Vi gick runt och av och an och till slut landade vi i en typisk lokal, långsmal och med det bästa utbudet av allt. Ja det har de alla. Kvaliteten är häpnadsväckande.

Det fanns inga turister (utom vi då) och vad som slog oss var att bland den stora folktillströmningen av lokalbefolkning som kom för söndagslunch, så talade alla kastiljanska, inte katalanska . Katalanska som alla politiker påstår att är det enda språk som katalanerna vill tala.

Jamen, jamen.

Tillägg: Kastiljanska är den "vanliga" spanskan medan katalanska är ett språk som avviker rätt mycket från kastiljanska, bl.a. genom stor släktskap med franskan.