fredag 29 oktober 2010

fredag 28 oktober i Barcelona

Jag sitter i foajén på vårt hotell i Barcelona. J är på möte i ett av hotellets kabinett.

Foajén har två våningar, med receptionen nertill och baren och restaurangen upptill. Det är två stora utrymmen med sittgrupper, fontän och annat som kan tänkas höra stora hotellfoajéer till.

Jag har beställt och fått en dubbel Fernet plus vatten. Sitter och ser på folk. Njuter av en välplanerad och estetisk miljö. Känner mig nöjd med dagen. Vi hade vissa vaga planer, resten gick på improvisation som utföll väl.

Metro till Liceu, hastig flykt från Ramblan till Carrer Rias Baixas och iaktta omgivningar på vägen. På Carrer Rias Baixas finns second hand och vintage den ena butiken efter den andra. Vore jag yngre, slankare osv. osv. så hade jag tillbringat en hel del tid i dessa butiker för att hitta ultimata kläder.

Så gick vi tillbaka och över Ramblan, hastigt, hastigt (ja alltså Ramblan är den västa turistfällan i Barcelona) , och J tyckte att han vill ha en cider. Vi gick och gick och  ingen bar såg tillräckligt kompetent ut. Njöt dock en hel del  av vad vi såg längs vägen.

Till slut gick vi av en slump in på Milk och det gav stor utdelning. De hade irländsk cider, mycket mysig inredning med soffor och kuddar och det stället är en riktig pärla, som har fått god kritik i prestigfyllda medier. Ja det kom vi underfund med efteråt, men det var mycket bra och behagligt, det var det.



Så gick vi och gick och gick igen, bort från de mysiga kvarteren genom tråkiga gator, tillfälligt tröstade av en stor park med allt möjligt i (namn kommer senare) tills att vi kom fram till L'Aditori där vi köpte konsertbiljetter för i morgon kväll och vi var nöjda över att ha gått så duktigt mycket och att ha fått biljetter, och så åt vi en fenomenal lunch på ett ställe som såg ut att det på sin höjd duger för att ta en brandy på men som hade den mest fantastiska maten och servicen.

torsdag 28 oktober 2010

lite besviken ...

Sitter ombord på Euromed-tåget från Alicante till Barcelona.

Servicen funkar som förväntat, men vi sitter i en gammal vagn, UTAN eluttag, OBEKVÄMARE och trängre säten, har platser vid ett bord mittemot ett äldre par och det är inte deras fel men benutrymmet är minimalt för man vill ju inte sparka varandra i fötterna. Och så har man liksom inte sin privata sfär på samma sätt.

Jag som efter flera resor trodde att det alltid är på ett visst sätt.

Ja det kunde ju vara värre, men jag känner mig ändå lite stött i kanten.

onsdag 27 oktober 2010

vojvoj

Jag frågar mig: Är klassificeringen av tillvaron så här smakar livet eller är det hemskt?

Jag tycker att det åtminstone lite hemskt när det ÄR FÖR MYCKET. J tar sig tid att ge fem minuter åt våra walesiska vänner som är här med kör och dansare, och jag bara sitter i min bubbla och försöker prestera och pussla ihop ens det viktigaste. Ja det gör han också, men han är så mycket duktigare än jag så han klarar av mer.

Det är människor jag gärna hade träffat, och jag hade gärna sett deras uppträdande, för de är typ bäst i Wales. Och det är inte lite för kulturen i den regionen är enastående.

Och i morgon åker vi tåg till Barcelona och allt jag just nu önskar är att vi får med oss vad som behövs och att vi får fatt oss själva lite under resan. Så behöver vi planera vad vi ska göra också, för man måste ju helst prestera turistiskt när man är någonstans och se något enastående och jag undrar om det räknas om man bara slappar på hotellet, besöker några second hand-butiker och skiter i att turista på det vi redan har sett?

Eller kanske kolla hur en japansk kör låter i basilikan Santa Maria (or something, orkar inte kolla upp igen) på lördag kväll?

Men det ska väl nog bli bra. Det vill jag, det vill jag.

tisdag 26 oktober 2010

farmor uppför sig dåligt vid matbordet

I går ordnade Little Miss ett rollspel.

Hon var dagispersonal och jag var ett dagisbarn.

Hon förklarade högtidligt (på spanska) att i dag har vi till mat först grönsakssoppa, sedan lasagne och efter det äpple eller päron.

Så anmodades jag sätta mig vid bordet och blev serverad. Så ville hon att jag säger yäääk Jag sa yääk.

MUY MAL!! MUY MAL!! [Typ "så gör man inte!"]

Så beordrade hon mig till att stå i hörnet. Och det gick inte att stå hursomhelst och försöka kräla längs väggarna, ordentlig hörnkontakt skulle det vara. Jag behövde ändå inte stå med ryggen utåt.

Hur det nu blev, men jag fick sätta mig åter vid bordet och fick väl nog slutföra min "mat" i alla fall.

söndag 24 oktober 2010

Söndag utan förkläde

I går, lördag, tog jag mig en promenad till en supermercado jag besöker i bland, som förströelse, som nödvändig motion och för några inköp som behövdes.

Jag noterade att affären kämpar med sin existens och föröker sänka sin image av lite bättre och nu är det stora annonser om sänkta priser, varor på pallar och ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

På vägen noterade jag också, för jag gick längs smala gator med enfamiljshus, att många husmödrar stod i dörröppningen och diskuterade med familj eller bekanta, försedda med förkläde eller städrock.

Men när söndagen kommer så blir det andra bullar. Då åker söndagskläderna på, man går ut på söndagspromenad i sina söndagskläder, man äter söndagsmat och förklädena väntar till måndagen.

Sällsynt, varje gång

Den här tiden på året är blå timmen särskilt magisk. Och inledningen till den.

Precis nyss såg jag ut över vår utsikt, på väg efter kvällsmål till köket från mitt arbetsrum (där jag fortfarande jobbar hur än söndagseftermiddag det är).

Ett fartyg höll på att anlöpa saltkajen -- och färgerna, nyanserna och skenet på havet och byggnaderna. Helt ordfattigt måste jag konstatera att det slår med häpnad, förundran och vördnad varje gång.

Jag bor hellre trångt med denna utsikt än så stort jag egentligen skulle önska men utan den.

Och så finns det säkert lägenheter med bådadera men vi är inte där än, om någonsin.

lördag 23 oktober 2010

Inga fler kvällar på gatan

Enligt lokaltidningen firade man den 20 oktober som sedvanligt slutet på utesittarsäsongen. Det gör man genom att ordna en gemensam middag ute på gatan grannar emellan.

Det här med utesittande härrör från de tider då alla hus i Torrevieja var enfamiljshus och man under den varma årstidens eftermiddagar/kvällar tog ut stolar på trottoaren/gatan i skugga och umgicks med grannar och förbipasserande fram till att det var dags för den sena middagen.

Den sedvänjan gäller fortfarande, för än finns det enfamiljshus i stan.

Utom att nu är det slut på utesittandet fram till nästa års varma säsong.

fredag 22 oktober 2010

alla andra har väl fredagsmys

Här sitter jag i min fredagsensamhet. J är borta över helgen.

Det är inte synd om mig. Jag har jobbat fram till nu och det trivs jag med, men nu har skärpan i tankefunktionen avtagit till den grad att det är dags att sluta. I något skede blir hjärnan som ett utslitet gummiband och hur man än försöker så finns det ingen spänst.

I morgon har jag Big Sister hela förmiddagen. Vi ska baka kanelbullar. Länge sen sist.

Vi kom fram till att lördag förmiddagar är enda chansen att få kvalitetstid med henne. Så jag ställer upp på bullar och stuff och just i morgon så jobbar jag sedan hela eftermiddagen. Och hela söndagen. Och hela nästa vecka utom måndag och onsdag eftermiddag då jag har Little Miss och på torsdag eftermiddag åker vi till Barcelona och det blir nog jobbat en del under tågresan också.

Sedan tackar jag kanske nej till något uppdrag. Jag bara måste få tid att ordna tillvaron och tänka någon självständig tanke. Ta tag i något praktiskt.

onsdag 20 oktober 2010

Alltid något

I morse hade jag en riktig lyxpilates (Reformermaskin). För jag var den enda som dök upp och jag fick instruktörens fulla uppmärksamhet med individualiserade övningar och detaljerad kontroll på att jag säkert gör allt rätt. Det kom in några nya rörelser att lära sig.

Jag höll nästan på att ge upp ibland, för det var tufft och tog på, men en finländares sisu ger sig inte och om musklerna inte darrar av ansträngning emellanåt så når man inga nya höjder. Eller ens upprätthåller det man har.

För det är jag ganska förtvivlat enveten med. Att upprätthålla muskelstyrka. Ens något. Ens något. I denna fettotillvaro jag har landat i.

Så känns det förstås ganska skönt efter ett pass när man har jobbat genom kroppens muskler. Jag välkomnar träningsvärken som kommer i morgon.

P.S. Jag behöver inte muskler för att imponera visuellt (vilket jag ändå inte gör), jag behöver muskler för att kunna lyfta Little Miss, för att hålla ihop kroppen, för att inte känna mig gammal och svag.

tisdag 19 oktober 2010

dyra oundvikligheter

Motorn till markisen pajade. Så märkte vi att själva markisen hade stora revor. Redan i fjol försökte jag sy ihop de små hålen och revorna på framkanten, men nu fanns det inget annat att göra än att beställa hit en markisnisse. För söndrigt tyg eller inte, den var helt obrukbar. Och den behövs.

Sol och vind året om, det sliter på. Snart fem år har vi bott här.

What's next. Tvättmaskinen har ett ljud jag inte gillar. Det går att på något sätt klara sig utan torktumlare, t.o.m. utan diskmaskin, men utan tvättmaskin, nej, det går inte. Här finns inget sånt som gemensamma tvättstugor, det är inget alternativ över huvud taget.

Så det är som med min gamla bil. Hoppas att du klarar lite till.

söndag 17 oktober 2010

Söndag!!

Som att jag älskar söndagar. Oavsett hur de spenderas så finns det söndagskänsla i luften.

Även om jag sitter och jobbar en del av en söndag så känns det inte betungande. Mailen plingar inte, telefonen ringer inte, jag kan bestämma mig för att hoppa över de svåraste delarna och tycka att allt jag gör är hemåt i alla fall.

OCH, så jobbar jag inte hela dagen. Strax före lunch är det stopp.

I dag kommer sonens familj på besök, vi ska äta mat och umgås. Det ska bli intressant att se om Little Miss undrar vart Mommo har försvunnit, just som de höll på att bli ordenligt bekanta.

lördag 16 oktober 2010

losers inom reklam

Jamenjessus.

Jag har i dag sniffat på ett litet kontrolluppdrag jag fick. Det ska levereras måndag morgon och jag tänkte att jag kanske får ahaa-upplevelser under helgen och saker mognar. Det handlar om att kolla en översättning av en liten reklamtext som från början är så fel så fel så fel.

Skriven av en fransk reklambyrå tror jag. Reklamarna var nog kanske måndags- eller fredags- eller mittiveckantrötta.

Uppdragsgivaren till översättningen är angelägen om att inga lands lagar kränks.

Öhhh, vi finns inom Europa med gemensamma regler som inte ska vara svåra att ta reda på.

Losers!!!, och i förlängningen en massa frustration på en massa fronter.

Fans amatörer. Skjuus mee for the expression,

torsdag 14 oktober 2010

Vår trots höst

När man går på stan så finns det nästan inget så sorgligt som en tom affärslokal. Särskilt om den är tom efter att det kom in ett nytt försök till butik som misslyckades. Konkurrensen är hård. Tiderna är svåra.

Det finns i Torrevieja tomma affärslokaler också för att butikerna har flyttat ut till områden utanför stan och gjort sig riktigt stora. Och finns det rörelser som stänger för att ägaren har tröttnat och gått i pension.

Det har inte alltid känts så muntert i centrum de senaste åren, särskilt för oss som har kunnat följa med vad som händer. När t.o.m. butiker och restauranger som "alltid har funnits där" försvinner. (Så har vi gudskelov också godingarna som finns kvar.)

Hursomhelst, det som är att notera särskilt är kinesernas frammarsch. De öppnar nytt, jobbar på, jobbar på, öppnar mera, jobbar på igen och så öppnar de igen något nytt. Tar över. Är lyhörda. Utvecklar produktsortimentet, jobbar på.

Det började med krimskramsbutiker som sålde allt möjligt till ett superbilligt pris. Även nyttovaror. Alltså gick folket till kinesen när de behövde något i dessa kristider. Kinesen hade alltid allt.

Småningom blev butikerna större, ännu bättre försedda och varorna fick allt bättre kvalitet. Nu har kineserna övertagit hela byggnader av nästan varuhusstorlek. Man ser nya nästan varje dag.

I dag var jag inne på ett av deras senaste förvärv i Torrevieja, en tidigare tom affärslokal i tre våningar mitt emot kyrkoskvären i centrum.

Kläder, tillbehör. Mestadels bra kvalitet, t.o.m. super. Inte bara Made in China, utan italienska kläder och så. En del riktigt snygga saker.

En riktig dunderinvestering till förmån för alla skulle jag säga. ALLA turister går förbi kyrkoskvären. En stor del av dem viker in i butiken och köper något. Jag som fastboende kommer att gå dit flera gånger. Allt detta gynnar alla övriga affärer i centrum. Även de infödingsägda av vilka många inte lyfter ett finger för att utveckla sig utan bara klagar över att affärerna går dåligt och att det var bättre förr. Diversifieringen börjar få stadga (typ, satsa inte på vitvaror i mittersta centrum) och i dag såg jag också hur en annan stor kedja håller på att inreda en ny klädbutik i närheten.

Det tar sig. Hur höst det än är så tror jag att det våras för många.

Den här stan blir bara bättre och bättre.

tisdag 12 oktober 2010

Down the Memory Lane, mars 2004, Jamaica

(Jag har inlett en sökning genom fotomapparna på datorn. Söka efter favoriter.)

Vi tillbringade ett par veckor på Jamaica i vänners sällskap, av vilka några hade släktingar på ort och ställe. I Kingston fanns det en Uncle med stort inflytande som ordnade allt och såg till att vi kördes runt där det behövdes av hans personliga chaufför. Kingston kan annars vara synnerligen farligt och vissa områden bör undvikas helt och hållet. Om man inte vill hamna i dödlig fara.

Våra Jamaicarelaterade vänner är av indiskt ursprung, och det finns en mycket stor koloni av den sortens befolkning på ön. De umgås mest bara sinsemellan, beblandar sig inte med lokalbefolkningen (som t.ex. på Kuba där allt är en enda mix) och de ordnar sociala sammanhang där alla samma människor träffas än hos den ena än hos den andra. De tillhör i regel typ överklassen och har stora hus med fina trädgårdar och middagsbjudningarna är ett överdåd av mat och annan visauppvadvihar.

Eftersom vi reste i sällskap av cricketproffs så satt vi ett par-tre dagar och såg på cricket i de utvaldas avdelning - under tak skyddade från solen, med servering och med toaletter. Allt med stöd av Uncle. Följande skylt på damernas toalett hör till mina favoriter om än den är lite kryptisk:
Cricketstadium i Kingston finns i en stadsdel där man inte ser annat än svarthyade människor (utom britter som besöker stadium kanske och steker sig sönder i den brännande solen, men de går inte runt). När vi en dag gick från stadium till bilen med väntande chaufför passerade vi en lokal skola, med rätt små barn ute på gården. När vi kom förbi så blev det stor uppståndelse och alla barnen trängdes vid staketet och ropade "Look, look, white people!!".

Bättre

Det är nästan så att jag hade lust att ändra förra inläggets fula rubrik, men det var precis så desperat jag kände mig och väggarna här hemma fick nog höra en och annan värre utgjutelse än så. 

Resan tillbaka till min vanliga tillvaro har börjat. Jag gick ut på rask promenad i morse och måste få det till så ofta som möjligt. I morgon blir det Pilates efter två veckors paus. Bara det löser upp sig lite mera i huvudet ska jag förnöja mig med lite inredning. Skaffa något smått nytt.

Det ska nog bli bra det här.

måndag 11 oktober 2010

Helvetes himmel

Jag slog på AC:n, svettig av att flytta datorn tillbaka på sin vanliga plats, och förstås slog jag sönder att glas med dricka, och det var lite stressigt för att det fanns en fil att skicka och routern fungerade just då inte och J hade norpat vår "mokkula" (liten grej som medger mobilt internet). Gaaah!!!

AC:n började kännas för kall, ovan som jag är, och jag tänkte värma upp mig på terrassen och det var jätteskönt i solen under fem minuter och så blev himlen så här:



Solen går i allvarliga moln och det är plötsligt inte alls lika varmt och skönt.

This is not my day.

jag, jag och jag samt vi, vi och vi återvänder snart

Jag håller på att skrapa ihop mig själv och min tillvaro. Få kontakt med vårt hem, våra saker, min normala arbetsplats och framförallt med mig själv.

Vi har under två veckor haft besök av min mamma som är det absolut underbaraste. Som att hon har att berätta intressanta saker från gamla tider, som att hon är positiv hela tiden, som att hon tar upp en diskussion när jag sitter tyst i mina tankar. Som att hon kan skratta och ha humor.

Det tar inte bort det faktum att hon har funnits här 24/7. Och det har varit anpassning av rutinerna. Och jag är bortskämd med att styra min tillvaro, inte känna mig styrd. Hur ska jag förklara, hon försöker vara så diskret som möjligt, men det finns outtalade önskningar som jag har försökt fylla och mina känselspröt har varit ute och jobbat hela tiden. Jag har befunnit mig i en undantagsvärld.

Jag har gett mitt allt. Jag behöver återställa mig lite.

lördag 9 oktober 2010

det blev en bra lördag ändå

Vi åkte till stranden och den första timmen var ganska osäker, vi satt båda med handdukar över axlarna och tyckte att det nog blåser lite väl mycket och det är rätt tjocka moln och få se hur det blir.

Vi väntade på sonens familj som skulle komma och det dröjde och vi visste inte om det skulle bli någon riktig stranddag och alla sorters tankar och muskelspänningar korsade min hjärna och kropp.

Så kom de äntligen och solen kom fram, sandslott byggdes, småbarn plaskade i vattenbrynet, bord beställdes i närliggande strandhak, bord byttes för det första var för blåsigt, det andra var bra, maten var god, solen sken fortfarande och efter kort vila på våra underlag tog min mamma och jag ett dopp, så blev det igen mörknolnigt och så ställde vi oss hem till duschen och jag jobbade ett par timmar.

Nu regnar det och må det regna i morgon också. Jag har en del kvar att slutföra på mitt uppdrag.

Men det var i slutändan en fin stranddag med hela närvarande familjen, det var det.

fredag 8 oktober 2010

Otillräcklig, det är jag

Jag kämpar med fasaden.

Det är två dagar till inlämning av ett stooort uppdrag och det är ännu inte helt klart. Vissa kontroller och genomläsningar återstår. Och vad som återstår är en lördag och en söndag. En svintidig måndagmorgon om det krävs.

Samtidigt som jag hoppas att det trots hotande prognoser blir strandväder i morgon och på söndag, så hoppas jag att inte. Jag vill inte gå mera till stranden. Det är ju skönt (öhhh not, när man sitter med sin fiktiva läsning och det kunde vara hur avkopplande som helst men jag behöver tid att slutföra ett uppdrag hemma vid datorn).

Jag har jobbat med att få min mamma hit och se till att hon känner sig välkommen och välbehandlad. Första prioritet.

Och om det inte blir strandväder så måste vi ordna något med sonens familj och särskilt förstås inbegripandes barnbarnsbarnet Little Miss, som är i en period då hon på sin höjd ger ett reserverat godkännande av en ny person i hushållet, såsom min mamma, och jag vill ju så gärna att allt blir så bra och med många goda minnen men det går ju inte att styra en nästan treåring som har sina förundringar.

Alla dessa förväntningar. Alla dessa tankar om att försöka få till det bästa av allt.

Min mamma är gammal och klok och hon förstår, om än hon inte tilldelas precis all information, men jessus så att jag stressar.

Och efter det här kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte kunde ge mitt allt på det sätt jag hade velat.

Dunk, dunk, dunk, huvudet i bordet

torsdag 7 oktober 2010

om att anpassa sig

Det är ganska varmt väder just nu. Närmare trettio på dagarna. Nätterna går knappt under tjugo.

Vi har min mamma här, om det skulle ha undgått någon. Med henne är luftkonditionering inte att tänka på, och vi svettas som små grisar i en luft som inte rör sig.

När hon drar sig tillbaka för natten och stänger sin dörr så är det upp med terassdörrarna och sovrumsfönster för lite genomdrag så att våra nätterna är svalkade, och hon sover gott i sitt stängda rum.

onsdag 6 oktober 2010

high five med mig själv

Nu bara måste jag lyfta på min svans själv. Det kom en lista med feedback från kommissionen på uppdrag jag har gjort på sistone. Elva stycken very good (jeee) och tre stycken good (bläää).

Jag älskar mitt arbete och varje uppdrag är en utmaning. Varje gång ska det bli bättre än förra gången. Jag lär mig hela tiden. Jag har aldrig varit så bra som nu.

Men jag skulle aldrig mera få en "riktig" anställning eller tjänst, för att jag är för gammal. Hela 56 erfarna år.

tisdag 5 oktober 2010

Sol och sand och hav

Vi är inga stranddjur direkt. Även om vi gillar det som avkoppling i princip. Men det blir liksom inte av.

Förra sommaren var vi visst en gång på stranden, denna sommar inte en enda gång.

Nu när min mamma är här så blir det ju av, så att säga. Som att hon njuter. Av solen, av att se folk, av att doppa sig i havet.

Det är henne såsåså väl förunnat. Och jag ställer upp. Jag är mer solbränd än någonsin. Och det kliar lite på ryggen faktiskt.

Det bjuder jag på.

Till ett visst pris. För mig 

söndag 3 oktober 2010

Sena kvällens bekännelser

Jag är trött och ansträngd. Det har varit för mycket av det ena och det andra och det är unikt och härligt att min mamma är här och jag gör mitt bästa, för vem vet om det är sista gången hon är här och hon är så härligt positiv om än gammal med allt vad det innebär.

Jag, öhh jag, liksom jaaag, finns inte just nu. Jag är i vissa mått en som trollar med knäna för att få tillvaron att gå ihop.

Dag sju, söndag

Det fanns planer på stranden med sonens familj, men molnen ville annat.

Så vi hade familjelunch på en vegetarisk restaurang i centrum Torrevieja. Vi är i och för sig inte vegetarianer, men det är en plats med jättegod, smaklig och varierande mat, allt är tillverkat i eget kök. Och man blir garanterat mätt. (Nu borde jag förstås länka till stället, men har inte uppgifterna, får bli senare.)

Efter maten rullade vi ut ur restaurangen och tog en liten påmatenpromenad längs gatustånden mot strandpromenaden. Little Miss fick en liten börs och jag valde ut en scarf till min mamma, i matchande färger till vad hon har fått här senast i klädväg.

Så strosade vi till Casino Cultural för kaffe och förfriskningar, satt vid ett fönsterbord och iakktog vad som hände på uteserveringen och på gatan. Little Miss, som hade varit lite reserverad till en början, öppnade sig och min mamma fick hjälpa henne med att äta glassen som var lite för djupfryst.

Och när det var dags att gå hem fick min mamma en avskedspuss.

Efter en lugn kväll har min mamma dragit sig tillbaka och vi har öppnat alla tänkbara dörrar och fönster, för att slå på AC.n är inte att tänka på. Vår AC ska gå att styra rumsvis men inte just nu när huvudtermostaten är sönder och väntar på utbyte. Och min min mamma är snart 89 år och är väldigt känslig för drag.

I morgon är det måndag och jag ska avverka på mitt beting och så ska vi ha Little Miss på eftermiddagen. Kanske jag får lite avverkat på kvällen också. Det är lite tight här och man får försöka sträcka ut sig åt alla håll.

fredag 1 oktober 2010

Stranddag två

Jag har bränt nacken. I solen. På stranden. Med min mamma som är på besök och som inte har bränt sig.

Två timmar var vi där. Prövade på en annan, bredvidliggande strand. Stor, fin, välutrustad. Underbar sand. Men när det var dags att gå i vattnet hade vågorna blivit lite starkare. Så vi packade ihop och gick den mindre, av vågbrytare skyddade stranden för doppet.

Det blir väl den lilla stranden resten av dagarna. Så var det senast och så blir det nu. Jag fogar mig.