torsdag 30 september 2010

Torsdag, dag fyra

I dag var vi ett par timmar på stranden, min mamma och jag.

Hon hade haft en bra natt och sa att nu börjar hennes själ komma fatt kroppen efter allt resande.

Jag kan kanske konstatera något åt det hållet själv. När hon först kom så var jag på helspänn. Det har att göra med arbetsbelastning, öhhh -- dålig planering.

Och nu är det så att hon är en helt kapabel person som inte kräver specialskötsel, hon är positiv och anpassar sig, men jag hade ändå alla mina nervspröt ute för hur hon rör sig och visst är hon nu okej och när hon kan tänkas vakna och när jag behöver fixa morgongröten och sånt. Och att den blir av rätt konsistens.

I morse gav mitt själstillstånd mig sovmorgon till drygt halvnio. Inte att jag sov, men jag låg lite bortdomnad sådär lite behagligt. Min mamma steg inte upp förrän hon hörde slammer i köket.

Efter morgonmål jobbade jag lite och så ställde vi oss till stranden och jag plockade ihop tillbehör. Underlag, sitthanddukar, torkhanddukar, vatten, saft, kex, solhattar, solkräm, och så vidare.

Jag glömde målarpenseln för att borsta bort sanden från fötterna och mellan tårna och en plastpåse för våta baddräkter.

 Mellan sju och åtta i kväll gick vi ut på stan och handlade vykort, frimärken och kollade skyltfönster.

Väl hemkomna fixade jag köket, så åt vi kvällsmål och jag frågade och hon berättade om gamla tider.

Ett av dessa väldigt särskilda tillfällen.

Hennes ungdomstid var inte den lustigaste av alla. Hon miste en äldstasyster och två bröder i tuberkulos, och hennes mamma var borta på sanatorium en stor del av tiden.

Jagmenar, behöver vi sätta saker i proportion här i vår bortskämda tillvaro.

tisdag 28 september 2010

jag vill bara

men alla mina system hatar mig och det har varit ett enda strul hela långa dagen och jag bara går sönder av stress och jag går i lås, tappar tankeförmågan och blir allmänt taget zombie.

Jag vill ta vara på att min mamma är här och det är bara två veckor och saker borde fungera och jag också.

måndag 27 september 2010

Ack så nödvändigt perspektiv

En av de saker jag respekterar högt är när folk fattar att ändra inställningar och åsikter. Och ja, även så, när de kämpar för dem.

Min mamma, som vi har här just nu, hade sina strikta inställningar kring tiderna vi växte upp. Formade av finsk nykterhetsrörelse, religiösa sammanhang och allmänna moralinställningar.

När jag hade tillbringat en sommar som sjuttonåring i Tyskland och kom hem med små flaskor av Sekt (svagt bubbelvin) så fick jag mig åthutningar.

Det är länge sen. I kväll har vi haft middag och min mamma drack sig ett stort glas rödvin och vi hade de mest givande diskussioner.

Och har jag nämnt att när hon blev ihop med min far (tidigt 1950-tal) så fick hon ett par örhängen som hade tillhört hans mor, och min mor var typ den första att ha örhängen i de kristna kretsarna (ja, min far var kantor) där detta var synd förenat med djävulen. Hon höll huvudet högt. Med stöd av min far.

Örhängen, alltså.

Min far revolutionerade tänket inte bara i denna mening utan även andra. Han var en princpernas och åtgärdernas man. Han kunde också vara ganska jobbig i bland. Nojig och så. Svår att stå ut med bitvis. Men nu när han inte längre finns så inser jag att han har lämnat ett stort avtryck.

Honour on him.

lördag 25 september 2010

ett par timmar ute på stan och en klädbutik

När man går in i en klädbutik så går man väl dit som potentiell kund eller?

Man förväntar sig att inte känna sig skyldig för att man kollar lite på det som man är intresserad av eller?

Varför placeras då tröjor, toppar och dylikt snyggt hopvikta på en yta och när man tar upp för att kolla hur plagget riktigt ser ut så fladdrar det ut ett löjligt "vikpapper" så att man känner sig som bov och bandit för att man har stört ordningen?

Varför spelas det avskräckande och högljudd musik? Om man t.ex. som potentiellt storshoppande kund behöver mera tid på sig för att man vill kolla upp och prova och köpa många plagg, så måste man då fly fältet för att man inte orkar med musiken?

För det här med att köpa kläder är ju inte som att gå in och köpa ett paket mjölk

Typ det här plagget ser snyggt ut om än jag bara ser en del av det och kanske storleken stämmer och kanske det passar mig och kanske jag bara plockar det med mig och betalar det snordyra priset till en kassör som är på plats när hon behagar.

Klädbutiken i fråga drivs sannolikt av ryska maffian och det gör det detsamma om folk köper eller inte för de driver antagligen någon annan bizniz inom ramarna men de har en del snygga plagg, det har de. Och för novorichi är inget för dyrt.

fredag 24 september 2010

boksortering

Utöver att jobba har jag i dag tömt ett bokskåp, putsat bokskåpet, flyttat det till andra sidan av rummet (sa jag att jag har muskler...), och sorterat in böckerna i bokskåpen.

Det finns tonvis med böcker ute i gången som väntar på att antingen helt enkelt slängas för att de är ointressanta för omläsning, inaktuella, mediokra och utan tillräckligt värde, eller att förpassas till Suomi-Seura eller någon engelsk välgörenhetsbutik, Club Nordico eller motsvarande för att någon kan få något ut av dem.

Jag har sparat två böcker från min barndom, nej tre. Två läsböcker och en klassisk sångbok. Och så valda nostalgipärlor från studietiden.

Hursom, det har varit jobbigt men givande. Och en sån här genomgång borde man göra minst vart femte år. Kolla genom vad man har, göra sig av med onödigheter. Inte försöka göra sig till ett allmänt bibliotek vad urvalet beträffar. Strunta i vad som råkar finnas av olika orsaker och tillämpa kriterier.

Det är vårt utrymme och våra böcker, och det är viktigt att känna sig tillfreds vid bläddring mellan vad det finns och vad ska man nu kanske ta och läsa.

Och många böcker ligger nu  horisontellt. I en stapel. Varför ska man måsta skaffa sig nackspärr för att se titlarna? (Och det finns faktiskt några böcker med titeln skriven så att den går att läsa när boken är stående, hela två faktiskt.) Och som en ytterligare observation, på spanska böcker är titeln skriven uppochned jämfört med övriga, jagmenar, man tar en bok och svänger den horisontellt till vänster och så kan man läsa titeln på bokryggen. Nixnax för spanska böcker. Det är tvärtom.

Så finns det förstås de här exemplaren som bara måste bevaras. Sällsyntheter, kanske med familjehistoria. De här sakerna som man liksom förvaltar med tanke på framtida generationer.

Sååå, nu har ämnet böcker behandlats och vi återkommer om fem år eller så.

torsdag 23 september 2010

separationsångest

Jag har suttit som pinn i skit hela dagen framför datorn och slutfört och levererat.

Jag fick t.o.m. uppvärmd gårdagens kinahämtmat levererad av J till min arbetsplats.

Nu kan jag inte sluta. Kan inte lämna datorn.

Så när översättningen har åkt i väg så sköter jag lite e-post, kollar Facebook och ... skriver blogg. Och när jag skrivit färdigt så vad gör jag sedan?

Sätter mig kanske en stund ute på terrassen. Tar en dusch, smörjer in mig med Bodyshops enormt välluktande hasselnötskräm och går tidigt i säng. I valfri ordning.

Edit: Det här med valfri ordning kanske inte var så smart uttryckt. Jag går åtminstone inte först i säng och sedan ut på terrassen etc.

onsdag 22 september 2010

Att våga vägra gamla böcker

Man samlar på sig böcker. 

En del kommer från barndomen, från föräldrar. Och så köper man eller får böcker.

Jag har avskaffat helighetsstatus på böcker. Att de skulle vara non-touchables (blev det här nu rätt stavat?). Om en bok var en stundens upplevelse som inte har potential att återkomma och inte blev en klassiker, så varför ska den ta plats i våra bokskåp för all evighet.

Förr hade man lexikon där man kunde titta upp saker. Flera kilogram Webster's New Encyclopedic Dictionary, The Most Updated Information 1996. Goodbye.

Goodbye tunga lexikon och Hello Google. Fast jag måste säga ett det finns en del samlingsverk som fortfarande har sitt värde.

Hursomhelst. Jag håller på att slänga eller ge bort till välgörenhet en kopiös massa böcker. 

Och förstås, böcker med bestående värde, speciell status (i vilket ingår nostalgifaktor) eller på annat sätt intressanta blir kvar hos oss.

Och nu har jag tänkt att böckerna i stället för per språk ska ordnas per ämnesområde. 

Avdelningen för krigshistorier kommer att bli enorm. 

Det är inte mitt fel. Men jag vågar inte slänga en enda. Vi måste kanske hålla rådslag.

måndag 20 september 2010

Ärlighet varar inte längst

Jag skrev tidigare om hur J skulle köra in i bilhissen ned till garaget och hissdörrarna klämde till bilen innan de öppnades igen, hissdörrarna tog skada och måste fixas. Han valde att INTE göra anspråk på hissens dörrfunktions brister och deras följder på bildörrarna. (Som var ringa, och det är en gammal bil som ändå har lite skråmor här och där.)

Vi är rättskaffens personer, betalar alla räkningar och skatter och försöker vara goda medborgare, grannar och så vidare. Således ringde då J hissfixarfirman för att få dörrarna i skick och meddelade bostadssamfälligheten om vad som hänt.

Må här nämnas att hissen har fått andra bulor, bl.a. körde någon i hissens bakre dörr, alltså körde obehindrat in i hissen men kunde inte bromsa i tid utan pang i bakre dörren. Som måste fixas för dyra pengar men ingen anmälde sig.

För att J tyckte att det är hissens felfunktion och inte hans fel så blev det stridigheter och han är nu enligt brev inkommet i dag dragen inför rätta. Rättegångsdag i januari 2011.

Jamenjessus.

Vi känner dock en bra advokat i stan.

Äntlig action

Efter morgonens Pilates tog jag mig i kragen för att åtgärda ett akut och gnagande besvär.

En krona bak i munnen som trillat av och så föll plomben också och kvar fanns några vassa taggar och ett hål. Inte så bekvämt att äta. Känns hela tiden. Försvinner inte av sig själv hur man än väntar.

Jag stegade in på en klinik inne i stan som jag hört gott om. Förklarade att det är lite nödsituation på gång, och inom tio minuter hade jag en provisorisk fyllning och på onsdag ska jag dit med kronan för tandläkaren trodde att den kanske går att återanvända.

Pliis, pliis. Behövs inga dyra tandläkarnotor just nu. (Kommer de någonsin lämpligt förresten...)

söndag 19 september 2010

En 56-årig farmors tankar en söndagkväll

Jag tänker på att vi har haft en söndagseftermiddag på småbarns villkor.

Ja, lite har vuxna i alla åldrar dock kunnat diskutera och umgås för det har funnits någonslags turordning för uppsikt över de små älskade barna. Som har haft sina famnar att ty sig när det har behövts.

Småbarn, inte bara gammeltillvaro.

Söndag eftermiddag, så kan den vara

Vi hade en givande lunch hela vår familj och en spansk vänfamilj med sina barn.

Det fanns jättebollhav och alla sorters glidtunnlar i två våningar. En fön (!!) som barn kan (låtsas) frisera sig med. Bord för föräldrar och barn där mat serveras och uppsikt över barn kan hållas.

En kvasibowlingbana (två parallella) där man kan förnöja sig.

Vänlig service. God mat.

Barn som underhåller sig och ropar "titta mamma" och "titta pappa" och föräldrar som diskuterar sinsemellan och däremellan tar han om barn. 

Alla nöjda. Härlig söndag.

I morgon vardag. Välkommen den också.

fredag 17 september 2010

bra början i alla fall

Vi har kommit överens om vissa reshuffles här hemma. Flytta lite möbler och så.

J gjorde slag i saken i eftermiddags medan jag jobbade och han ville göra någon insats.

Och allt går i en kedja där möbel x måste tömmas innan man börjar tömma möbel y för att sedan växla om z ....

På mitt förslag tömde J sitt skoskåp i hallen (dit vi har tänkt en annan möbel) och styrde upp sin byx- och skogarderob.

Jag fortsatte jobba till cirka halvåtta, J parkerade sig vid sin dator där han sitter fortfarande om än det var tal om kvällsmål på terrassen där vädret är utmärkt just nu.

I morgon ska jag fundera var fotoalbumen och vinylskivsamlingen ska få plats.

Havet vinner

Alla kvällar när det går så sitter vi ute på terrassen och tittar båda ut mot den bit av hav och horisont som ingår i vår utsikt.
I går var det särskilt magiskt på nåt sätt när vattnet glittrade blåsvart, det var lagom varmt och vindstilla och så kom det in ett sakta regn som droppade på markisen som vi satt under.

tisdag 14 september 2010

Tisdagen den 14 september kl. 18:30

Mammografi -- check.

Det var första gången som kallelsen kom till det nya och fina sjukhuset i Torrevieja. Tidigare har jag varit tvungen att åka till Orihuela, en dryg halvtimme härifrån.

Fast nu irrade jag nog runt nära en halvtimme för att hitta rätt korridor och rätt rum. Jag kan ju förstå att när någon yrar in och personerna i informationen för tiotusende gången måste förklara samma sak så är det inte så inspirerande. 

Men skyltningen kunde vara bättre.

Och så har vi det eviga problemet som jag aldrig kommer undan här. Så fort som jag inte som det första jag gör sprutar ut en spansk svada, så utgår personen bakom disken att jag bara förstår engelska. Och så får jag en förklaring som hade varit bättre att få på spanska.

Det här med Orihuela. Det har historiska rötter. Orihuela var tidigare och är i viss mån fortfarande administrativt centrum, biskopssäte osv. här i området, och trots att Torrevieja för länge sedan har växt förbi Orihuela i storlek och alla sorters behov så har administrationen och resurserna inte hängt med.

Men det händer hela tiden. Snart ska hoppeligen den nya socialförsäkringsbyrån invigas (den står klar men det är väl någon byråkratisk hicka). 

söndag 12 september 2010

återbyggnad

Och på en hurtigare sträng av min tillvaro:

Vi hade samling på La Calma i dag, men sonens familj. Det var pool och plask med flickorna och så hade vi mat och efterrätt som sonen och La Nuera hade fixat.

Jag njöt av varje sekund. 

ja så här är det ibland här

Först går man sönder. Sen skrapar man ihop bitarna och bygger ihop det igen. I en lite annan konfiguration.

Just nu vet jag inte om jag ännu har gått sönder i tillräckligt små bitar. 

Eller så har jag. Men jag vet inte hur bygget ska bli.

Bear with me.

*****

Och så finns det människor som har den lyckliga egenskapen att de kan pysa ut efterhand som trycket kommer in och så behöver de inte gå sönder för de bygger ihop sig själva på vägen.

lördag 11 september 2010

Realiteter, in a weak moment

Det finns saker och saker här i livet. En del känner man si eller så för beroende på fas. Och ju äldre man blir så utkristalliserar sig saker.

Just nu

är jag så innerligt trött på alla ickenyheter och allt trams, och finns det någon som på riktigt är intresserad av The Biggest Loser och allt detta liknande som det finns för mycket av. Bort med in absurdum standardiserade teveprogram som inte ens underhåller. Ändå skulle jag gärna se på teve som avkoppling om det gav sig att det var något jag inte irriteras av

är jag barnsligt nöjd över små detaljer som att mina minst tio år gamla solglas med gummikant kring näsan (=glider inte ner fast det är svettigt) fortfarande fungerar, om än de ser ganska nötta ut, och att min nuvarande mobiltelefon har ett gummiliknande hölje som är bra att ta i, plus att den ger en liten kort vibrationssignal när man slår på den (=man vet när den är klar att starta och man kan släppa startknappen)

är jag sjukt trött på att ha för mycket besvärliga jobb och plikter som jag i och för sig älskar, och så blir jag sjuk av allt och så funderar jag på hur jag inom mina begränsade gränser av min tillvaro kan få till någon positiv ändring som känns att jag ändå kan göra något inom ramarna, och få känslan av att jag ändå har lite styrning och får ta ut lite svängar jag också

Japp, så är det nu och nu vet ni också hur det är.

Bear with me.

torsdag 9 september 2010

Man förutsätter ju vissa saker

We are not amused.

I går knåpade jag ihop ett tids- och tankekrävande inlägg om lördagens fest. Ladda upp foton, skriva fiffiga texter and all that.

Gick det att ladda upp?

Icke. 

Jag förutsåg detta och gjorde först en kopia. Som inte fungerade.

I dag skrev jag ett inlägg om annat. Fungerade det? Efter FYRA försök. Och då hade jag haft sinnesnärvaron att kopiera texten först. För att kopiera in den igen. Skriva etiketterna på nytt.

När jag äntligen fick upp inlägget stämmer datum och tid inte.

Hackamalablodhat. 

onsdag 8 september 2010

Äntligen arg

I dag fick jag mitt första lilla hackamalablodhat-anfall på länge. 

Jag städade ur vår lilla hallgarderob (alltså redan det!) och så hittade jag inte flaskan med Biokill för att spruta så att krypen hålls borta.

Trots att jag var så arg så noterade jag att jag måste hålla på att repa mig en aning från många många veckors halvdvala. Det har varit hosta hit, mediciner dit. Trött. Inte orkat vara ilsken, inte orkat ta itu med något, bara gnata på med jobbet i lugn och ro.

I min ilska så skrev jag en Postit-lapp med arg undran om VAR flaskan finns, vem har tagit den. Ja alltså vi är två i det här hushållet så det fanns ju EN tänkt mottagare.  Morrmorr.

J kommer hem, ser lappen och tar fram flaskan ur städskrubben.

Som jag hade tittat in i fast hur många gånger. 

Inte skarpaste kniven i lådan ännu, med andra ord.

söndag 5 september 2010

Facebook, eBay och blogg

Jag tänkte vara social och meddela om en detalj på Facebook. Det är inte alltför ofta jag gör det, även om jag starkt tror på Facebook och möjligheterna att få kontakt med och inblick i livet hos människor från typ skoltiden eller barndomstiden. Vara social och hålla upp kontakter.

Men det fungerade inte.

Jamen som att man kan bli störd. För det ska fungera. Alltid. 

Jag hade tänkt skicka ett meddelande om att jag nu har beställt via eBay en Furminator till vår katt som släpper enorma mängder hår, för detta hade vi tänkt få uppstyrning på,  och så hade jag tänkt lägga in en bild från min utsikt när jag hänger upp tvätt på vår terrass en söndag i början av september cirka 16-tiden.

Trettio grader. Behaglig vind. Och till det fladdrande ljudet av den här onödiga delen av markisen, den som ändå bara fladdrar uppåt och går sönder i vinden, så den borde vi kanske bara skära bort.

torsdag 2 september 2010

Operation hållas vaken sent

Vi är i kväll bjudna till ett spanskt födelsedagskalas. Det är en kusin till en affärsbekant.

Det lär ska bli ett sjujädrans kalas. Vi känner nästan ingen. Utom att sällskapet lär ska vara Pata Negra (Torreviejabor sedan många generationer, begreppet används också om lyxsvinen i norra Spanien som enbart sätter i sig ekollon och strövar omkring fritt och sedan blir asdyr skinka).

Vi blir avhämtade någon gång efter klockan 21. Festen sätter sannolikt inte i gång ordentligt före kring midnatt. 

Jag har på sistone varit vaken ännu kring midnatt kanske en gång, oftast har det varit betydligt tidigare sängdags än så.

Jag har redan strukit morgondagen ur almanackan.