måndag 31 maj 2010

Den blomstertid nu kommer


Ja och hur kommer jag att tänka på sånt.

(Och bilden är tagen i lördags på köksbalkongen hos änkan under gravölet. Den präktiga bouganvillan fick jag bara en bråkdel av, den är våldsamt imponerande.)

Ja för det stämmer ju inte alls här. Det mesta blommar året runt och de flesta träd tappar inte sina blad.

Dock så stämmer det att blommorna och grönskan har en särskild och intensiv vårfräschör. 

Det är inte skolavslutning, men från och med i morgon har Big Sister skola bara till klockan ett, inte halvfem som vanligt.

Så något är det i luften, och så tänker jag en gång igen på hur de nordiska psalmerna, sångerna och traditionerna är präglade av hur årstiderna ser ut.

Och hur annorlunda det är här.

Och att de som är födda och alltid har bott här sannolikt inte tänker såna här tankar.

söndag 30 maj 2010

sniglar

Fredag kväll hade vi åskväder och häftig regnskur.

Lördag förmiddag gick jag ut på lite stavgång för att sortera tankarna och få länge efterlängtad motion mellan allt som händer.

Jag vet inte var de här små rackarna gömmer sig normalt, men efter regn så finns de överallt. Längs min rutt så måste jag ha gått förbi tonvis av dem. Fullt i varje träd, i varje växt, längs varje blad.

Hur plockar man sniglar? Det ligger ju en förmögenhet out there. Eller åtminstone en god måltid, om man gillar sånt och har bra recept.

lördag 29 maj 2010

the final goodbye


Hur ska jag sammanfatta denna ovanliga dag.

Minnsesstund för en gammal vän, en dag full av intryck.

Minnesstunden alltså. Ingen "open cascet" men nog världens vackrast utformade ekkista med många blommor. Änkans 36 mörkröda rosor, ett för varje år tillsammans.

Ingen präst. Vår vän var inte för sånt. Ett obligatoriskt kors på väggen, en talarstol som ingen använde. Musik ur högtalarna enligt den avlidnes önskan. Opera. My Way och någon amerikansk navy-marsch. 

Vi satt och lyssnade och tittade på kistan och blomsterarrangemangen och det var väl ganska stelt och förundrat.

Så åkte vi hem till änkan där det var sill och snaps plus mera mat och dricka.

Hon menade att de antagligen återanvänder kistan, för vad är det för vits att bränna upp så mycket fint och dyrt ekträ för någon som vill bli kremerad, och så menade hon att det verkligen inte fanns några valmöjligheter med det mesta kring arrangemangen. Konkurrensen här i stan är inte så stark på begravningsområdet.

Men vad gör man när man måste åtgärda ett lik inom typ 48 timmar och det är snabba lösningar som gäller. Och vad gör man när ens man har snabbdött och allt måste ordnas.

Efter att alla andra gått blev vi kvar med änkan och njöt igen en gång av vad som måste vara traktens bästa utsikt och fyllde på våra glas och tog lite mera ost och så blev det obönhörligen dags att åka hem.

torsdag 27 maj 2010

and so it goes

Det är mycket nu.

Tighta deadlines på komplicerade uppdrag, släktbesök (stooor lunch i morgon hos oss) och ett plötsligt dödsfall i vänkretsen med minnesstund på lördag.

Den några timmar färska änkan ringde i går mitt medan vi hade barnbarnen här. Vad gör man. Jo går på autopilot och tänker på det här med födas och dö medan man leker med en drygt tvååring.

En har hela livet framför sig. En annan har avslutat sitt långa och innehållsfyllda liv.

måndag 24 maj 2010

Ja och vem är det som vinner och på vad

När jag går på mina Pilates-sessioner, som mestadels är mycket krävande vad gäller koncentration och att få rätta muskler att fungera, så försöker jag mitt bästa med att, dööh, koncentrera mig.

Andas rätt, använda magmusklerna och över huvud taget the power center (som finns i magen och mittbålen), slappna av axlarna 

and so on

och jag använder rätt tuffa motstånd i maskinerna och försöker faktiskt att koncentrera mig och så får jag kommentarer som att

Ana hon lever i sin egen värld

men jag betalar inte xx euro per månad för att stå och snarvla och fuska allt det går.

Jag noterar dock med intresse allt vad som pågår.

Ett - noll till mig. 

Tycker jag i alla fall.

Själarnas kamp

Little Miss är nu två år och fyra månader.

Egen vilja och jag ska göra själv.

I dag stod vi en god stund strax innanför dörren ut till gatan och mätte våra krafter.

Det hade varit tal om att besöka parken innan vi plockar upp Big Sister från skolan. (Parken = lockbete.) Little Miss ville dock GÅ SJÄLV hela vägen till parken. Det är inte en oresonligt lång bit, men om hon skulle hinna ha roligt i parken så behövde hon godkänna kärran som transportmedel.

Och så handlade det  också om att jag behöver göra klart för henne att jag inte ger upp. 

Jag dränker henne i kärlek, kramar och förståelse, men jag vill bli åtlydd när det gäller.

Jag vann. Det tog lite tid och så, men me is the champion.

söndag 23 maj 2010

Fiskbilder från lördagen

De åkte rätt långt ut från kusten och kämpade mot sjösjukan i de kraftiga dyningarna.  Använde langostinos som bete på långa linor med tre krokar var. Trasslade ihop varandras linor emellanåt.  J:s andel av bytet såg ut så här:


Hur firrarna heter? Vet inte. Mestadels små var de i alla fall. Rätt exakt ett kilo vägde alla de här ihop.

Torrevieja är känd för sin saltproduktion, så fram med grovsaltet för den lokala pinfärska fisken:

Här ligger de på en bädd av salt, och så häller man på mera salt:

Helt täckta av salt ska de vara. In i ugnen, 200 grader en knapp halvtimme:

Så knackar man sönder salttäcket och penslar försiktigt fram bytet. Lite arkeologstämning över det hela. Med större fiskar är det enklare och då brukar vi nog inte peta med penseln.

lördag 22 maj 2010

En lördag i maj

Den började med att jag ensam (för J hade åkt för att fiska med körkamrater) kelade ordentligt med vår 15-åriga katt vilket den tyckte om och så klippte jag klor på den vilket den inte tyckte om.

Och bland dagens övriga sysslor såsom arbete vid datorn har jag skurat många meter hallmattor.

På en ställning ovanför badkaret, för jag har ingen trädgård att breda ut mig på eller något mattvättningställe som det åtminstone förr i världen fanns i Finland. Efter avrinning får de dock torka ute i solen på vår lilla terrass.

Det gick åt nästan en hel bit Marseillestvål, och den doftar faktiskt bättre än tallsåpa som jag förr tyckte var det ultimata mattvättmedlet. Det var då det. 

Som middagens mat (inte middag, utan mitt i dagens mat, cirka 14:30) åt vi i salt ugnsbakt fisk som var resultatet av morgonens fiskeutfärd. 

En hel del (små) fiskar blev det och sonens familj fick sin beskärda del. En del smakade lite abborre och en del smakade ... fisk ... 

Öhhh, ja så här har min lördag varit hittills. Nu blir det visst något avsnitt av Wire.

torsdag 20 maj 2010

Och så har vi det här med Victoria och prästen

Jag tycker att det är en vacker tradition att bruden förs till altaret av sin far.

Jag ser det inte som en fråga om ojämlikhet, en fråga om att kvinnan skulle ägas först av sin far och sedan överlåtas till att bli ägd av sin man. Bladibla. Bladibla. Nojor. Skitnödig feminism.

Jag ser det som en symbol för att en kvinna växer upp och symboliskt lämnar sin familj där hon fötts och växt upp för sin älskade som väntar på henne, och de ska bilda en ny union, en ny familj. Och det betyder inte alls att någon skulle ägas av någon. Varken förr eller senare. De större familjesammanhangen består, men det uppstår en ny kärna.

Suck, kärnfamilj, det skulle man förstås inte heller få säga eller skriva.

Och det här kan förstås kränka en och annan singel som har lämnat sin familj för livet som singel, but you can't please them all. 

Ja, en ursäkt till alla potentiellt kränkta, då. Det måste finnas en uppsjö out there.

Om risken av att le för brett

Alla har vi våra prioriteringar. Om man måste välja mellan mat och att styra upp en lucka i tandraden så är saken väl rätt klar.

Men om man har en minst sagt ordnad ekonomi och fortfarande inte har ett någorlunda ordnat tandgarnityr så då förstår jag inte. 

Jag talar inte om de främsta framtänderna som uteliggare och dylika kan sakna, men jag talar om den här luckan som kan finnas bortom framtänderna och som syns när man ler brett.

Jag har nyss sett genom alltför många foton av folk som förvisso inte har brist på mat och livets förnödenheter, och noterat ett antal fall som helst inte borde le brett, så att säga.

Jamen varför. Bland alla botoxade, tillstramade, fettsugna, läppförstorade, hårfärgade, perukbeklädda, välkammade, snobbigt välklädda och för övrigt medvetna varelser.

Saker som min värld inte går under för, men

Det var precis som jag misstänkte och befarade.
En "proffsfotograf" hade nästlat sig in i den konvention vi deltog i nyligen i Lérida, knäppte inställsamt runt och delade ut beställningsblanketter. För 25 euro skulle man få en CD med alla "proffsfoton".
Så sitter man där och tänker att okej vi har ju inte fått så många foton tagna och varför inte.
Vi har fått vår CD. Slappt avknäppta foton i någon typ av auto-mode på den "proffsiga" systemkameran. Hundratals, tusentals foton.
Man kunde ha förväntat sig krispighet, djup och finess.
Nope.
Besviken: Lite. Överraskad: Nej.
One of these things.

onsdag 19 maj 2010

Farmorsrapport

Nu när jag fick gnälla litet om åldersnojor så blev jag, som vanligt efter att jag har fått utgjuta mig, på bättre humör.

Eller vad det nu berodde på -- årstiden, vädret, morgonens goda Pilates, energigivande promenader.

Den förnyade insikten om att stunderna med barnbarnen inte får slösas bort med leda eller brist på inspiration och då är det bara att ignorera sig själv och ta vara på tillfället.

Efter avhämtning av Little Miss från dagis, mat, lek och bus så gick vi till parken intill Big Sisters skola. Klättra, kliva, rutscha, gunga.

Efter avhämtning av Big Sister så blev det mera park.

Big Sister fick välja och köpa glass och se till att hon får rätta växelpengar tillbaka och efter glassätandet var det (förbjudet) spring i gräset.

Ja alltså kan man förstå att det finns en vakt i parken som ser till att barnen inte springer på gräsplättarna!!!

Hursomhelst, vi måste göra detta oftare.

tisdag 18 maj 2010

Första, andra och tredje åldern

Föregående inlägg hade först, innan jag skrev om det, en inriktning på hur jag har svårt att se på foton från min andra ålder, mitt liv under den period när man räknas och syns

Att se på foton från min första ålder, barndom och uppväxt, ger inga våndor. Det var OK tider, inte perfekta men OK.

Men jag kan liksom fortfarande inte fatta att åren gick och den andra åldern blev den tredje. 

Jag tycker liksom Astrid Lindgred att "det är skit att bli gammal" och då är jag inte ens gammal på riktigt, men däremot nog väl och ordentligt förpassad till den tredje åldern.

Och jag ska vara glad för att hälsan håller, att det finns familj och barnbarn, att livet är harmoniskt, att jag kan jobba, att det finns glädjeämnen, att vi inte har gått i konkurs i dessa tider, att vi har mat och dryck för dagen, att vi har tak över huvudet. Sådana saker.

Men hörni. 

En av de tankar som kommer till mig är hur man i den första eller andra åldern aldrig tänker på att man ohjälpligen kommer att bli en av dem i den tredje åldern.

Kanske det är bäst så.

Om att återupptäcka barndom

För fram till cirka sex år sedan fanns det varken Big Sister eller Little Miss i tillvaron. Big Sister fanns förstås först, och min roll som trevande plastfarmor gled in småningom efterhand som sonens förhållande med La Nuera blev stadigare.

Före det fanns det några år med utflugna barn och småbarnstiden låg en generation bakåt i tiden.

Man hade glömt det här med barndom.

Alltså den fascination som Big Sister förde med sig när hon kom in och öppnade dörren till den tillvarons värld.

Nytt och bekant på samma gång. 

söndag 16 maj 2010

Dagens tveksamhet, näää, outhärdliga behaglighet

Om jag har lagt ut en bild och lite text på Facebook, är det så så att jag kan eller inte kan flasha samma tema här på bloggen?

Skitsamma, jag tänker lägga upp en bild på en söndagens rofyllda G&T-verksamhet, saker man gör med behag och med en gin och tonic eller motsvarande inom räckhåll (eller vad man nu föredrar). J oljade in våra utemöbler. (Äntligen, so to say.)

Vad som står baktill på J:s klädnad vet jag faktiskt inte hur det bäst översätts till svenska. Typ "livet är life" or???

Det var nu i alla fall så som det kändes i dag när vi gled genom tillvaron på ett behagligt sätt.

lördag 15 maj 2010

Sommarförberedelser

Vi vet alla hur det är med bomullstoppar. Ett visst antal tvättar och så förvandlas de till plåtliknande och oelastiskt material. Så är det bara. Dyrt eller billigt, alla går samma öde till mötes.

Med den svettiga sommaren på kommande har jag i dag införskaffat åtta stycken bomullstoppar mest avsedda för hemmabruk och motion, totalpris 46,50 euro. Den billigaste kostade 3,50 och den dyraste 9 euro. Många av dem kan jag åtminstone till en början t.o.m använda på stan.

Nu väntar gardenrobsrensning av gammalt och urtvättat.

Och sen högst sannolikt en ny shoppingrunda.

torsdag 13 maj 2010

Den 13 maj 1980

Denna vardagstorsdag (himmelsfärd är inte ledig dag här) konstaterade jag först förstrött att jahapp, det är den 13 maj, tänk att för två veckor sedan den här tiden var vi i Lérida och oj vad tiden går.

Så kom jag senare att tänka på att den 13 maj brukar ju Florakören hålla sin vårkonsert. Florakören är damkören vid Åbo Akademi och den sjöng jag med i under flera år, tills att vi flyttade från Åbo till Kyrkslätt.

Medan jag borstade tänderna efter lunchen så slog det mig att jamen det var ju faktiskt den 13 maj som jag fick mitt examensbevis från dåvarande kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi. 

När jag gick tillbaka till datorn för att fortsätta jobba så slog det mig ytterligare att jamen det här var ju exakt 30 år sedan!

Jag hade siktat på att bli diplomingenjör nummer 1000 och jag kom så nära det var möjligt, för nummer 1000 blev utexaminerad vid samma tillfälle men det gick i bokstavsordning och kunde inte påverkas så jag fick nummer 997. 

Med papper i handen gick jag till guldsmedsaffären som hade kontrakt med akademin och beställde min ingenjörsring (eller hämtade ut den, tänk att man kan glömma). Det var en varm dag och ytterplagg behövdes inte.

Efter Floras konsert var det sedvanlig sitz i Sibeliusmuseums källare. Jag minns inga detaljer från konserten, och från sitzen som kändes lite antiklimax minns jag bara att jag satt mitt emot  två välsnapsade unga killar som sedermera nått ära och berömmelse. 

Så gick jag väl hem till man och dotter, som vid den tidpunkten var dryga året. 

Under sommaren som följde hade jag tillfälligt jobb på statens tekniska forskningscentrum VTT med uppgift att bl.a. övervaka installationen av en rysktillverkad röntgendiffraktometer. Installatören vara rysk och vi kommunicerade på hans knaggliga tyska. Den sommaren bodde vi i en sommartom studentbostad i Helsingfors och praktiskt taget hela min lön gick åt till barnvaktsarrangemang. 

Efter sommaren fick jag anställning som teknisk redaktör för modembeskrivningar hos Nokia Electronics (som det hette på den tiden) i Esbo. Således flyttade vi till Kyrkslätt, för vi lyckades få en hyresbostad i ett radhus där, och under åren som följde längtade vi nästan ihjäl oss till det akademiska livet och Åbo.

Edit: jag ångrade att jag nämnde killarnas namn, ska inte hänga ut folk här

onsdag 12 maj 2010

Alcachofas al Caliu och jamen jag undrar

Under en av de överdådiga luncherna i Lérida fick vi ugnsbakta kronärtskockor som en av sex förrätter. Supergott.

Det är bästa säsong nu och de är fina i butiken så jag köpte några för att pröva på Alcachofas al Caliu, för en av våra bordsgrannar berättade hur man gör.

Ta bort de nedersta bladen, kapa en bit ovanför skaftet och skär av yttersta spetsen.

Ställ i oljat (eller smort) ugnskärl, ringla på tillräckligt med olja (se till att oljan går in i strukturen) och strö på havssalt:

Cirka 175 graders ugn cirka 45 minuter. Resultatet ser lite bränt ut. Det är OK.

Ät sedan som vanligt, dvs. avnjut det mjuka från bladens nedre del tills den läckra kärnan kommer fram:

Längst bak på tallriken finns ett orört exemplar efter ugnen och snett till vänster framför det en framarbetad kärna och kringspritt finns ett antal avätna blad. Längst till höger uppe i bilden mina flottiga fingrar. Och längst bak den sedvanliga högen av saker som samlas på ett bord och skyfflas undan när det blir dags att vardagsäta.

Även Little Miss tyckte att det var gott:

Vardagslyx.

Ja och så var det stekt knackkorv, potatismos och kokt broccoli som huvudrätt. Vardagsvanligt.

Och till slut en Little Miss som gör multitasking:

äter, sitter på pottan och ser på barnprogram.

Det är säkert helt fruktansvärt fel enligt någon nutida norm.

Jag läste nyss (eko från barnavården i Sverige) att det värsta man enligt rekommendationerna kan göra för ett barn som ska vänjas vid skedmat är att skrapa bort och samla upp matresterna kring munnen med skeden för då blir det garanterat alla sorters matstörningar i framtiden.

På riktigt? *!!!???*

lördag 8 maj 2010

Hon har gjort det igen

La Duquesa de Alba, läs om henne på Wikipedia på engelska eller på spanska.

Läs! Hon är del av Spaniens historia och nutid.

Synnerligen fascinerande dam som ingen håller ordning på, inte ens kungen. Hon gör precis vad hon vill vid sidan om sina kulturgärningar.

Efter att ha blivit änka två gånger sällskapar denna 84-åriga aristokraternas aristokrat sedan två år med en statlig funktionär som kunde vara hennes son.

Efter att hon nämnde bröllop vände barnen henne ryggen och kungen menade att hon behöver tänka på sin ålder. Hon lät bli bröllopsplanerna men har envetet och stegvis introducerat sin Antonio i kretsarna.

Inför ett högsta societetens bröllop förra veckan spekulerades det vilt i medier och alla landets palats om huruvida hon ska komma ensam eller i par. Att komma i par skulle det betyda att han en gång för alla är introducerad i de högsta kretsarna och det är ett våldsamt betydande steg.

Hon tog honom med. 

"Mina tidigare män är historia. Jag är nu lycklig med Antonio."

P.S. En detalj: Hennes fullständig adliga namn är María del Rosario Cayetana Paloma Alfonsa Victoria Eugenia Fernanda Teresa Francisca de Paula Lourdes Antonia Josefa Fausta Rita Castor Dorotea Santa Esperanza Fitz-James Stuart y de Silva Falcó y Gurtubay.

torsdag 6 maj 2010

Sugen på spanska antikviteter?

Jag fick tips om att Antikdeckarna också besöker Spanien.

Trailrar finns här

Och programmet ska gå att se på här

Malaga tror jag att det var.

Så håll till godo, som man brukar säga.

onsdag 5 maj 2010

En av dessa sälla kvällar

Den här tiden på året är stunden före solnedgången magisk.

Kvällssolen som lyser med gulvitt sken på de kalkvita väggarna, i bakgrunden ligger havets intensiva nästan mörkblå färg i horisonten i kontrast mot den ljusblå himlen.

Jag blir aldrig van. Det hugger till på ett skönt sätt i ögonen varje gång. 

Å ena sidan tänker jag att maj månad borde vara för evigt, å andra sidan att om den varade för evigt så skulle man aldrig uppskatta det man ser.

Ja och så var det detta med sport

Det finns faktiskt ett område som jag är ännu sämre på än politik och det är sport.

Jag är helt och totalt ointresserad, och jag förtränger t.o.m. rubrikerna och bilderna när jag läser tidningar.

Jag har inget behov eller intresse av att försöka förstå något inom sporten, på samma sätt som jag nu ändå på en viss nivå har när det gäller händelser och politik.

Det är noll, nichts, nothing.

Jag hatar inte sport och jag förstår att folk kan vara intresserade. 

Jag kan dock i bland vara trött på det utrymme som sporten får i media.

tisdag 4 maj 2010

Politik, not me as such

Som inledning, jag har vissa inte helt smickrande åsikter om hur katalanerna driver sin sak. De är mycket hänsynslösa. Om detta kunde jag skriva floder.

Under vår vistelse i Lérida, Kataloniens västra utkanter, läste jag då och då den katalanska tidningen La Vanguardia som fanns till hands på hotellet.

Jag måste säga att i La Vanguardia läste jag dock de mest intressanta och klargörande texterna jag har läst på sistone. Ord och inga visor. Frågor jag redan har en uppfattning om, men det är alltid bra att få mera underlag.

I ett av numren, på baksidan fanns en mycket givande intervju med någon ekonomiguru. Vad jag fäste mig vid: Tyskland har fört en konsekvent ekonomipolitik som gör att industrin och företagen vet var de ska rätta sig efter, Spaniens nuvarande regering har hattat hit och dit och företag etc. vet inte hur de ska anpassa sig, Grekland är genomkorrupt och i eurozonen på grund av falska fakta och att slänga in pengar dit är inte så intressant för dem som har skött sig och när det inte finns några garantier för att Grekland faktiskt genomför de anpassningar som krävs.

Jag menar, om grannen har levt loppan och gått miste om sina pengar och du har levt sparsamt. Hur roligt är det att riskera sina tillgångar till någon man inte riktigt kan lita på?

Nä, det här är ingen politisk blogg, jag bara funderar på vissa saker i bland som jag inte riktigt förstår och inte har bemödat mig om att analysera, och så får jag läsa något där allt står sammanfattat i klartext. 

Jag tycker att det vore på plats med mera sådant för folket, det måste finnas flera än jag som inte får ihop allt som står i nyheterna.

Not träd, it's tree

Little Miss kan uttrycka det mesta hon vill på engelska (hemmaspråk) och till stor del på spanska (dagis). Hon har ett imponerande ordförråd på dessa språk.

Det har hon väl lite på svenska också. Vi (mest jag) har henne ett par halva dagar i veckan och jag försöker babbla på svenska bäst jag kan och hon säger flera ord på svenska och hon förstår det mesta. 

Det uppstår dock situationer. 

T.ex. om vi står ute på balkongen och hon pekar på träden på gatan och säger tree, så säger jag träd. Not träd, säger hon, tree. Jag pekar på mig själv och konstaterar att Fammo säger träd.

Sen igen, t.ex. när hon äter och vill ha mera av något så pekar hon uppfordrande och säger more, och jag frågar vill du ha mera ärter, och hon upprepar utan invändningar mera ärter.

Jessus, vilka universitetskurser borde man ha gått för att klara snyggt av detta och inte ge henne störningar eller så. 

Det blåser och viner

Vårvindar friska, må man säga.

I går störtregn med åska i ett par timmar. Snö på sina håll i landet, svåra hagelskurar i trakter norr om Alicante.

Men det här med när det viner och blåser, det tycker jag inte om. Eller egentligen hatar ganska mycket.

måndag 3 maj 2010

En måndag efter en resa

Utöver att smälta intrycken från vår Lérida-vistelse har jag i dag jobbat där jag kunnat, och tagit hand om barnbarn. Tvätta kläder, packa upp lite, njuta av att vara hemma igen.

För första gången på länge efter det undantagstillstånd vi haft med sonens svärmors hälsoproblem så avhämtade jag, med Little Miss i kärran, Big Sister från skolan.

Det ska bli så även två dagar i veckan i fortsättningen. Jag ser verkligen fram emot detta och hoppas att kunna ordna så att vi kan göra trevliga saker tillsammans. 

Det är inte bra att falla i vanor

Så ploppar det upp en sak till. *Och efter det här måste jag faktiskt gå i säng.*

När vi i dag hade en lång väg att köra så bytte vi om emellan, så att den vid ratten har en skälig uppmärksamhetsnivå efter att ha fått en viss vila.

Dock så hände det, men det var inte i farten, utan när vi stannade in för förarbyte med mig vid ratten, så fattade jag inte att jag för att stanna bilen snyggt så måste jag även använda kopplingen. Ryckryckryck, hacketihack och stopp.

Min bil har automatväxel, det gör mig till en fara med andra sorters bilar.

söndag 2 maj 2010

Bensinmack och apelsinblomning

Nu ploppar det upp minnen från resan.

När vi åkte upp mot Tarragona för att sedan svänga inåt landet mot Lérida så behövde vi tanka bilen, någonstans norr om Valencia tror jag att det var. Vi köpte mellanmål och parkerade för att äta våra inköpta smörgåsar.

När man stiger ur bilen på ett tankningsställe så utgår man från att det finns en antydning av avgaser, bensin och diesel i luften.

Dock inte denna gång. För det doftade helt klart av apelsinträdens blomning.

Stället var omgivet av apelsinodlingar och det fanns även bland allt det verkstadshårda ett blommande apelsinträd.

Ack denna vårens tid och dess upplevelser.

Hemma från Lérida

Vi startade från hotellet i Lérida klockan 11:20 och rätt exakt nio timmar och cirka 800 km senare bullrade vi in här hemma med allt vårt bagage och mötte en mycket kelsjuk katt.

På ditresan tog vi kustvägen upp via Tarragona och sedan mot väster, men hemvägen gick genom inlandet, via Zaragoza och Teruel och sedan ned mot Valencia.

Ganska många och långa tråkiga bitar längs vägen, men på plussidan hade vi ett relativt långt stopp i Zaragoza med "söndagspromenad" i centrum nära Ebrofloden, över den stora plazan vid den imponerande katedralen och tur-retur längs en helt härlig gågata med massor av söndagsfolk, skickliga gatumusikanter och gycklare, och var sin kopp kaffe i en mycket charmig cafetería med inredning från förra sekelskiftet. Stämning, stämning.

Ja och tänk, i  går den här tiden satt vi i Lérida på galamiddag som inleddes kring halvelva, och blev serverade den ena lilla godbiten efter den andra, det var så att man blev nästan mätt innan förrätten kom in. 

En av servitörerna var en nästan exakt kopia av Manuel i Fawlty Towers (Pang i bygget eller hur den hette på svenska), både till utseende och sätt att röra sig. Eventuellt var han t.o.m. från Barcelona. Vi försökte ta diskreta foton, låtsandes fota bordssällskapet han serverade just då.