måndag 19 april 2010

Alla dessa språk

När jag i dag hämtade Little Miss från dagis avlevererade hon långa förklaringar på spanska. Förståeligt efter fyra intensiva timmar i spansk omgivning.

Hon klarar sig mycket bra, både socialt och språkmässigt där. Muy bien, säger dagisfröken alla dagar.

Efter att ha lyssnat och sagt jaha och nickat förstående tog jag över språkutrymmet genom att på svenska fråga jag henne hur hennes dag hade varit och vad hon hade gjort på dagis.

Hon funderade en stund och jag tänkte att hon kanske inte förstod frågan. Men så svarade hon med spanska ord av vilka jag förstod att hon ätit mellanmål och färglagt med färgkritor.

Jag känner mig så frestad i bland att prata spanska eller engelska med henne för hon uttrycker sig i detta läge så mycket bättre på de språken. Jag upplever i bland att hon betraktar mig (och J) som de där vars hiss inte går riktigt ända upp.

Men det ska vara konsekvent -- varje person ska vara språkdefinierad (kan det heta så?).

Vad jag nog ändå gör i bland är att först säga på svenska, sedan på engelska/spanska, och så på svenska igen. Säkerställa att det går hem. När hon säger något på engelska eller spanska så upprepar jag på svenska. Och oftast säger hon efter.

Little Miss kommer att med tre språk från början ha en hjärna som har programmerats för språkinlärning och snabba förbindelser mellan hjärnhalvor. Det gläder mig och jag skulle aldrig vilja ha det annorlunda.

Jag kan ändå i bland längta efter en situation med bara ett språk.

Hur rakt och enkelt vore det inte. *smäll på fingrarna*

1 kommentar:

heffamamman sa...

"Jag upplever ibland att hon betraktar mig (och J) som de där vars hiss inte går riktigt ända upp".

Hihi, jag kan se henne framför mig där hon skeptiskt iakttar er då ni frågar nåt. :) Jag är hur fascinerad som helst över barns förmåga att lära sig språk. Tänk vilken rikedom för henne att lära sig tre språk redan från början! Det kan ju tänkas att hon inte börjar prata svenska själv, men hon förstår iallafall språket och kan utveckla det därifrån senare i livet.

Makens svensk-finska kusin från Österbotten är gift i Stockholm och har fyra barn där. Hans mamma är alltså finlandssvensk och pappan finsk. Men kusinen har enbart talat svenska med sina barn i Sverige. Så de kan inte kommunicera med sin farfar. Vilket jag tycker är himla tragiskt.

En person ett språk brukar det väl heta i tvåspråkighetssammanhang. Säkert kan det kännas rörigt till en början. Men vänta bara några år så kommer Little Miss att byta språk från person till person i ett nafs. Fast för våra barns yngsta tyska kusin så tog det nästan sex år innan han alls började säga nåt på svenska. Makens syster talar förstås alltid svenska med barnen. Den äldre kusinen i Tyskland har således alltid pratat bra svenska medan den yngre är så fruktansvärt envis att han höll sig till att svara på tyska. Nu kan han säga enklare fraser på svenska.

Flerspråkighet är ett intressant ämne!