lördag 27 februari 2010

Förgäves

Jag skrev just ett inlägg som försvann.

"Sorry, could not blablabla your request."

Orkar inte skriva på nytt. Just nu i alla fall. Tålamod, tålamod. 

torsdag 25 februari 2010

Vatten, vatten, bara vanligt vatten. INTE

Little Miss galopperar fram i sin utveckling. Det går inte linjärt utan exponentiellt.
Men så är det ju. Ju flera informationsbitar man har fått in som kan byggas på vidare, och dessa dessutom kan kombineras sinsemellan, så då händer det saker med fart.
Hon babblar på, och eftersom det kan vara det ena eller det andra eller det tredje språket så får jag inte alltid med mig vad hon menar.
Hon har ett par dagar, när vi har varit ute på terrassen och hon har pratat om och pekat på blomma och annat och så pekar hon utåt och säger vatten.
Jag i min enfald undrar om det finns vatten på takterrasserna mitt emot oss, tills att jag minns att vi har ju läst bilderbok och det föll sig så att jag kallade ett vattendrag för just vatten.
Det är havet hon menar. Havet och dess vatten som vi ser från vår terrass.
Denna bit av havet vi ser, den upplever jag som en ständig källa till fascination. Varje dag. Många upplevelser under ett dygn. Från gryning till skymning. Något som flashar till i ögonen, i huvudet och i hjärtat.

onsdag 24 februari 2010

Väderberoende

Det är ju helt otroligt hur vädret påverkar. 

I dag har vi haft sol och varmt, vårkänsla och helt enkelt en enorm skillnad från förra veckans regn och kyla.

Trots förkylning och krånglig nattsömn har livet gått som på räls och det är inte så att tillvarons alla aspekter skulle ha löst sig, MEN vädret, vädret!! skapar bättre känslor.

tisdag 23 februari 2010

Förkyld tisdagkväll

Det är tisdagkväll, jag är rätt förskräckligt förkyld och jag borde kanske saltskölja mina bihålor.

Jag äter god linssoppa som Little Miss inte ville ha för hon har inte velat äta så mycket på sistone.

Vi såg dock till att hon fick i sig så mycket av mellanmål att blodsockernivåerna var okej när hon äntligen skulle träffa sin mormor.

Edit: Jag strök den sista meningen som inte hörde hemma här, utan kanske får ett eget inlägg nångång. 

Glädje i familjen

I kväll sker det en mycket Happy Reunion hos La Nueras föräldrar. Hennes mamma har skrivits ut från sjukhuset efter sin dramatiska upplevelse med 12 dagar på intensiven och förväntade två veckor på avdelning som krympte till några dagar. Väl avancerat där.

Jag kan bara tänka mig hur underbart det är att få komma hem efter en så traumatisk upplevelse som den hon haft.

Little Miss får äntligen träffa sin Grandma som hon har saknat och SOM hon har tänkt på sin Grandma. 

"Grandma's aoui is better" har varit det första hon sagt varje gång vi träffats på sistone, dvs. nästan varje dag.

Vi pratar ju svenska med Little Miss men när hon har något att uttrycka så kan det komma på valfritt språk. 

Och i hennes värld är en aoui en bula, ett litet skärsår, något som gör lite ont. Men vad kan hon just nu förstå eller behöva förstå om operationer, öppna dränage, öppnade luftrör och alla sorters slangar.

Det finns ju barn som drabbas av detta. Hon är en av de lyckliga som inte gör det.

måndag 22 februari 2010

Blue blues

Det är lågtryck. Mellan mina öron. 

Utanför mitt huvud, utanför våra väggar, har senaste veckans kyla och envetna regn förvandlats till värme och sol. Och detta ska fortsätta de närmaste dagarna. Plus tjugo på dagarna. Vilken skillnad.

Men jag, me, myself är (igen) förkyld och allmänt missmodig och hakar upp mig på saker.

Har inte kunnat träna som önskat. Har inte haft disciplin för att uppfylla mina mål. Känner mig förbrukad, ful och fel. 

Så är det i dag.

lördag 20 februari 2010

Svår verklighet

När jag säger sanningar till J så blir han oftast obekväm.

Han har lika många och ohållbara argument som Spaniens nuvarande premiärminister.

Om än skillnaden mellan de två är att J på någon sikt ändå tar in saker.

fredag 19 februari 2010

Regnförlamad

Tisdagmorgon denna vecka gick jag efter Pilates till fotobutiken och lät framkalla ett urval foton som ska gå till min mamma och J:s föräldrar. 

Har vi fått dem på posten? 

Vad trodde ni, det har ju regnat nästan alla dagar.

Det har inte varit skyfall som t.ex. i Jerez, Andalusien som isolerats totalt av vattenmassorna. Här har det regnat och gatorna har varit våta. 

Men c'mon, det har regnat.

torsdag 18 februari 2010

Dessa dagar

Dessa dagar är kylan kallare, fukten fuktigare, regnet våtare.

Dessa dagar har vi också sjukdom och död i vår relativa närhet.

Och trots att Little Miss bubblar på, hennes mormor är klart bättre och det finns mera surr på arbetsfronten så känns det som att, ja vad ska jag säga.

The Feeling, The Feeling.

Skin sol, skin sol, och låt allt under dina strålar bli bättre.

tisdag 16 februari 2010

regnig februaritisdag

J ringde och han måste sammanställa dokument på kontoret och hålla möte ännu i kväll, så jag tänkte välja att se någon film som han knappast ändå skulle gilla. 

måndag 15 februari 2010

Regn + dagisavhämtning = svårt

Det har regnat hela dagen. Inte häftigt men envetet. Temperatur drygt tio plus. Ingen blåst. 

Ett helt hanterligt och skäligt vinterregn.

Men när man ska hämta en Little Miss från dagis är det inte så hanterligt. Jag har inga gummistövlar, ingen regnrock. Att hålla paraply i ena handen och styra kärran i andra handen är uteslutet. Det går inte.

Så jag tog bilen. I den finns en barnsits och innan jag åkte upp ur garaget måste jag träna på hur fästena används och dessutom dra ut remmarna lite, det var länge sedan sist. Det mesta görs på gångavstånd och gående.

Väl ut från dagis med henne i kärran sprang jag över gatan till den tursamt nära och nästan lagliga prakeringsplatsen, lyfte upp och spände fast många tunga kilogram barn och i det envetna och vätande regnet försökte jag fälla ihop kärran men eftersom jag också gör det alltför sällan så lyckades jag inte.

Jag fick i alla fall loss hatthyllan ovanför bagageutrymmet och efter några övningar fick kärran plats och med rätt så våta ytterkläder kom jag hem och tackade min lycka för att allt gått väl. 

söndag 14 februari 2010

J är på väg hem från Madrid efter en långhelg med bowling.

Jag har haft långhelg med mig själv. Städat och ordnat, ordnat och städat. Sett på teve. Sett på film. Fixat och ätit sallader av vad jag hittat i kylskåp och bland konserverna. 

Jahapp, och nu kom han hem.

lördag 13 februari 2010

Tillvarons proportioner

Det ser ut att bli bättre. La Nueras mamma är fortfarande på intensiven, men ingen feber och värdena håller på att bli bättre. Inte längre nedsövd men dock kraftigt bedövad.

Jag känner mig priviligierad för att ha de fysiska möjligheterna till att med gammal diskborste, gammal tandborste och andra hjälpmedel grundrengöra bubbelbadets alla svårputsade detaljer, toastolarnas håligheter (en av våra modeller har nästan onåbara hål baktill där det samlas allt möjligt!), uppskruvade handfatsavlopp med luktande gegga i röret och andra äckligheter. Jag har använt alla skarpa rengöringsmedel vi har och har säkert andats in alla sorters ohälsosamma ångor. 

Men i alla fall så ligger jag inte hjälplös, uppskuren och full med slangar och rör i en sjukhussäng.

Skura toaletter, badkar och duschkabiner -- that's life, folks.

fredag 12 februari 2010

Oro, lättnad, men ändå oro

Jag är trött i kroppen och i själen. Och jag är inte den enda i denna familjens krets.

Det har varit en tung vecka, och nu när det ser ut att La Nueras mamma har stabil prognos så är det en lättnad men oron finns kvar. Hon ligger fortfarande på intensiven, nedsövd, med andningsrör i halsen, dränage och öppet snitt under tungan ifall att det behövs flera ingrepp.

En tandvärkshistoria som har eskalerat, för att förklara det kort. I går hittade de äntligen rätt och fick bort två liter inflammerad vätska.

Ingen rolig läsning, jag vet. Mycket obehagligt.

Men det är som det är.

torsdag 11 februari 2010

Första parkett

I dag, när Little Miss var ensam hos oss och utan yttre påverkan av annat sällskap eller teve (utom jag i bakgrunden), så lekte hon en lång och intensiv fantasilek.

Det var som att det spelades upp en film i hennes huvud om något hon har upplevt och sett eller lekt och så tar hon en replay med utnyttjande av de medel som finns till hands.

Det var hennes dagistillvaro, såvitt jag kunde bedöma.

En leksaksanka av tyg fick "blöjbyte" med våtserviett och allt och många sympatiska kommentarer och leenden och "uhhuhh" för här luktar det illa, många glada skratt och klappar.

Mitt i blöjbytet ringde mobiltelefonen och med ena handen tryggt på objektet så avhandlades ett samtal och så slutfördes det hela.

Så fick "barnet" mat serverat med en vaxkrita ur en avbyggtornets delar, och varje "skedfull" skrapades ordenligt av mot kanten innan den matades in.

Medan allt detta pågick så utfärdades order och kommentarer åt flera håll, det hölls reda på vad andra barn höll på med och det fanns vissa tillsägelser. 

onsdag 10 februari 2010

Fiks

Little Miss ville läsa samma nummer av National Graphics i dag igen. 

Hon pekade och jag hade i uppgift att säga vad det var. Om jag inte svarade snabbt nog fick jag ett pekfinger i sidan. Men inte kan jag på en halv sekund säga vad ett smugglat asiatiskt nattdjur heter på svenska. Det fick sen heta nattdjur and that's that.

Vad gör lite spill och snedsteg på vägen, huvudsaken att hon vill lära sig och alltid går det in något.

Peka på fisk.
- Fisk, säger jag.
- Fiks, säger hon.

Peka på följande fisk.
- Fisk, säger jag.
- Fiks, säger hon.

Och så vidare.

Men som hennes svenska börjar ta sig uttryck. Mellan de spanska och engelska uttrycken.

tisdag 9 februari 2010

En av följderna av bristande tankeförmåga

I morse gick jag som min nuvarande rutin bestämmer till Pilates Reformer till klockan nio. 

Efter avslutad träning en timme senare plockade jag ihop mitt pick och pack och medan detta pågick så kommer receptionisten ner och meddelar att min man finns på plats.

WTF?, vad har nu hänt, vem har dött?

Well, han hade smällt hemmadörren bakom sig, utan hemmanycklar, sina telefoner och vad annat han nu kunde tänkas behöva. 

Så gick vi båda den korta vägen hem och jag hade som tur var hemmanycklar med mig och större komplikationer kunde undvikas.

Eftermiddag med Little Miss i februari nådens år 2010

Little Miss växer och utvecklas. Ja, så gör barn. Jamen tänk det.

Både till glädje och saknad. Härligt att följa med utvecklingen, men t.ex. i dag när jag höll henne nymornad efter dagsvilan så tänkte jag att hon nog inte skulle behöva bli större än så här, snart ryms hon ju inte i famnen sådär riktigt innerligt.

Att lyfta 14 kg barn ur alla möjliga ställningar hade jag aldrig klarat utan Pilates. Och jag inser väl att en gräns kommer att komma emot. 

I dag ville hon inte ha så mycket mat, det går i perioder. Och vissa dagar kämpar hon emot dagsvilan för hon hittar liksom inte rätta växeln.

I dag knäppte jag på Relaxing Classics-musik, så ville hon att vi tillsammans läser National Geographic och hon pekade på allt som hon ville veta hur det heter. Detta gjorde jag och vissa saker pekade hon på om och om igen. 

Fisk, korall, korall, korall, ödla, tiger, lejon, leopard, apa, apa, apa, apa, lejon, lejon, tiger, tiger, sköldpadda, uggla, arm, öga, huvud, sjö, vatten, sten, klippa. Och från en bild av en gammal kinesisk gudinna plockade hon elementen och placerade dem på sig själv -- huvudbonad, armprydnad, benprydnad, fotprydnad, lite mer detaljer av huvudbonaden. Härmade mitt uttal.

Så här höll vi på medan musiken spelade i bakgrunden och när vi nästan hade kommit genom allt så gav hon en stor gäspning och placerade sig själv på sin sovplats i soffan. Somnade på två sekunder.

Sov två timmar.

måndag 8 februari 2010

Så länge jag lever blir jag aldrig klok

Det finns en detalj jag inte kan släppa. Det var något med besöket hos frissan i lördags.

Jag har använt samma frissa i jag vet inte hur många år. Hon är från Venus, jag från Mars, men hon gör ett bra jobb. När det gäller färger och frisyrer finns det inga kommunikationsproblem mellan oss.

De två senaste gångerna har det dock känts lite "underligt". Jag undrar om det beror på att jag indikerade att den senaste ändringen inte var min favorit. Men man skulle tycka att om kunder som jag gör fem-sex ändringar per år så kan inte alla vara favoriter. Hursomhelst som upplevde jag att det liksom kom en riktig planetåtskiljare mellan oss.

Så var det detta med ögonbrynsfakiren. Hon frågade om jag vill få mina ögonbryn fixade (för hon hade tomt i kalendern) och jag tyckte att det var en läglig tanke, för hur jag än noppar själv så behövs ett proffs då och då.

Hon lade till lite lagom mycket färg och fixade konturerna. Snyggt resultat. Hon höll uppe en diskret konversation. Japp, kommer att använda dig igen.

Så blev det dags att betala. Ett slutbelopp som var summan av frissans och ögonbrynsfakirens jobb. Jag betalade detta och så delade jag ut dricks i proportion till vad respektive behandling hade kostat.

När jag gick ut fick jag inga stora avskedsleenden och hälsningar som normalt. Kanske var det en sådan situation, kanske alla var upptagna, kanske alla hade migrän och tankarna på andra håll. 

Jag har till och med övervägt att byta frissa. Inte för att jag vet om någon som är bättre. 

Men kundbemötande, kundbemötande. Eller kanske allt är mitt fel, kanske jag har missat något med de brittiska kodernal.

I bland tänker jag att det skulle ha varit enkelt och rättframt att vara en äkta Något-bo. Livet är helt klart och tillvaron har sina koder som kommer med modersmjölken och det är inget att tänka på. Allt bara fungerar på det vissa viset.

söndag 7 februari 2010

Knarr och knorr, but yess, we have no snow today

I bland blir man bara så, så, så .... så ... störd.

Det har varit en rofylld söndag med lagom mycket att göra. Söndagsgöra med söndagskänsla. 

Vi hade sen lunch/tidig middag och jag gjorde en av våra favoriter -- kycklingbröst i ugn med creme fraiche och grädde, sojasås och duktigt med sambal oelek. Enkelt, suveränt, alltid gott. Med kokt röd quinoa (sköljd i tre omgångar hett vatten före kokningen!) och en mångsidig sallad.

Det var den torraste och trådigaste kyckligen vi någonsin, alltså faktiskt nå-gon-sin prövat på. Och vi har ätit många. Måste ha varit en gammal höna. 

Och då skulle man ju vilja klaga åt någon, men hello, vem orkar. Och hur? Spara det tillredda kycklinbröstet och slänga i ansiktet på någon? Nää, väljer annan affär. Hädanefter köper jag ALLT kött, rött eller ljust,  nere på vårt hörn.

Efter att ha sett på en en film försökte vi se på Orange-tv men den hade mest knaster och frysta bilder. Detta måste vi ta tag i och klaga om. Allmänt taget är vårt internet inte att hurra för just nu. Detta ska alltså gå att åtgärda. Ringa ett nummer eller så, kämpa på och kräva.

Så växlade vi om till spanska nyheterna och om det före det fanns en liten överkomlig irritation över saker så, så ... alltså ohmygod. Spansk arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitiken, jag går inte in på detaljer. Och det finns inget nummer att ringa till och klaga. Ingenstans att kämpa på och kräva.

Som tur är lyckas de inte ta bort klimatet. Sol i dag. Varmt. Plus tjugo på dagen. Inga kalla vindar.

lördag 6 februari 2010

Yes, we have no snow today

Nyss hemkommen från en kvällspromenad på stan. Det var vidunderligt milt i luften, som det kan vara då och då på vintern, mellan de kyligare perioderna. Vi talar plus 15 och detta på kvällen.

Jag övervägde att gå in på Casino Cultural för en G&T, läsa lite tidning och framförallt se på folk, men så tänkte jag att en brandy framför datorn inte heller är att förakta.

J är i Mazarrón på en Lionsgrej och kommer hem sent. Och nu undrar jag om jag ska börja se på en film, fortsätta läsa på Röde Orm eller irra omkring på Youtube. 

fredag 5 februari 2010

Svårt att ge uttryck

Äscheliäsch.

Jag har skrivit och raderat och skrivit och raderat och igen en gång skrivit och raderat vad jag tycker om en viss film och om vad jag just nu tycker om den spanska regeringens arbetsmarknadspolitik.

Som filmittare har jag synpunkter och som företagare och iakttagare vissa andra.

Men jag lyckas inte riktigt förfina mina synpunkter som jag hade velat.

Och som fegis så låter jag bli att skriva något alls.

The Hangover är bara boring sh*t och politiker behöver ta avstånd från principerna och närma sig verkligheten.

torsdag 4 februari 2010

Plötsligheter

Jag hade gått ut på en rask kvällspromenad med min shoppingkärra och inhandlade förnödenheter och så var det ännu raskare promenad hem med en tung kärra. Svettigt. Dusch. Nattkläder och morgonrock på.

Blogga, äta kvällsmål till ett glas vin. Välbehag över att kvällen ska vara händelselös och en tidig säng väntar.

Så ringer telefonen.

"Vi måste föra Little Miss till sjukhuset för hon har fallit och skadat sin läpp allvarligt, kan du komma för att hålla sällskap åt Big Sister för hon är mycket upprörd."

OK. 

Bort med nattkläder, på med gångkläder, nyss rentvättat och omålat ansikte får duga, hastiga steg genom de några kvarteren. 

Läget hade lugnat sig, om än Little Miss fortfarande hade starka åsikter om sin storasysters gärningar (det hade lekts lite häftigt och golvlandningar hade hänt), Big Sister var olycklig och grät i sitt rum. 

Summa summarum, allt blev väl. Little Miss slickade på sin läpp som hade gått ner till normalt från uppsvullet läge om än med en liten spricka, Big Sister lät sig tröstas och jag blev inbjuden att dela deras kvällsmåltid.

Så gick jag hem med inte helt olyckliga steg längs vinterkvällens nästan tomma gator. Klockan var närmare elva på kvällen.

Det finns saker man inte kommer från

När jag går in på El Mundo så är det korgboll eller fotboll, och på de svenska löpen är det just nu i alla fall ishockey.

Grinande, skäggiga, testosteronstinna, stridslystna hannar.

Inget nytt. För länge sedan var det så här (eventuellt kom det här med cheerleaders kanske in senare, fast vad vet vi?):

Och så har vi vikingarna med sin fälttåg och strider, och där gillen och sammankomster inte räknades som något om det inte fanns minst några hyfsade slagsmål med ordentligt spektakulär dödlig utgång. Något att orda om senare.

Och så har vi dagens handboll, fotboll, ishockey. 

Och däremellan ligger säkert många varianter. Men allt går igen, allt går igen.

Att vi skulle vara mer förfinade än stenåldersfolken?

Bilden härrör från en av våra många älskade och sönderlästa Gary Larsson-volymer.

tisdag 2 februari 2010

Stjärnan i Österland

Det har gått ett par dagar med att mest skrota omkring här i tillvaron. 

I går startade inte så bra och det förekom en massa irriration på det mesta och särskilt på datorn och internet. Strulstrulstrul.

Vaktade barnbarn på eftermiddagen. 

Vad som gjorde den dagen var den mycket trevliga kvällen på andalusiska tavernan med ett finskt arkitektpar. Som vanligt så våndades jag innan, för det skulle träffas nya människor och det kan ta på att umgås, men detta var teknologhärligt. Vi njöt av maten, diskuterade och skrattade ihop. Lite för sent blev det. Trött i dag.

Vad som har gjort denna dagens dag till något är en tidskrift som vi fått via en egyptiskfödd bekant, en begåvad konstnär och härlig person. Det var hon som skilde sig från sin brittiske man, gifte sig med en amerikansk numera avliden öronkirurg och som sedan fick det ihop igen med sin exman som är en förtjusande person, vilket jag inte kan säga om den mellanliggande episoden.

Hursomhelst, nu har jag läst genom en del och kommer att sluka i mig resten lite senare, och det är så synnerligen välgjort, intressant och så väldigt upplysande och givande, en riktig ögonöppnare och retsticka till att ta fram mera information, kanske planera en resa någon gång.

Vi bor ju i trakter som bär många spår av Al-Andalus, det islamiska Spanien, som det var på den tiden. Det är så mycket som man ser men inte förstår om man inte känner till koden.