söndag 31 januari 2010

Februarisnö väcker ingen längtan

Jag har vänt blad i vår julpresentsväggalmanacka. Det är Carl Larsson-motiv.

I morgon börjar februari. Det är snömotiv. Det var snömotiv på januaribilden också. Fina bilder.

Men jag längtar inte. 

I dag var det lunch ute på terrassen, solen var varm, den svaga vinden kändes vänlig.

Klafsa i snö, varför? Februaribilden har dessutom en bit av förbrukad brun snö som ser lite våt ut. 

lördag 30 januari 2010

Saker att minnas men att inte längta efter

På tal om föregående inlägg och småbarn.

På den tiden, när vi själva hade en cirka tvååring och J gjorde sin militärtjänst, var jag en i praktiken ensam mamma med ett jobb som tog mig cirka en timme att komma till, först med cykel till dagmamman och sedan till tågstationen (året om, snö eller is intet hinder!!), så var det tågresan med byte i Grankulla och efter att ha kommit till följande station var det en fem-tiominuterspromenad genom skogen för att komma in på jobb och stämpla in.

Och så andra vägen runt för att komma hem. Vägen från tågstationen var en enda uppförsbacke och i isande motvind och snö och det var inte alltid så härligt.

Det hände att jag föll runt med cykeln, och det hände sig att efter avhämtning från dagmamman så hostade mitt barn så att hon spydde över hela sin vinterdräkt.

Det hände sig också att J slirade i backen uppför från vår bostad och hans byxor gick sönder vid knäna. På den tiden hade vi inte alltför många byxor att byta om med.

Vi har alltså överlevt detta.

Var sak har sin tid och sin plåga, och sin lättnad

"Hon är i en härlig ålder" sa jag till La Nuera angående Little Miss när de var på väg hem efter lördagens familjelunch.

"Yeah, sure" sa hon aningen surt. "Hålla på med Little Miss, gå på jobb, hålla med på Little Miss, försöka sova." 

Been there, done that, säger jag bara.

Och jag skulle inte göra det igen just nu, heltid. Deltid, förvisso. Med garanterad egentid och nattsömn. 

Så vad tänker de på de här som vill ha konstgjorda bebisar typ vid 59 år?

fredag 29 januari 2010

Fredagens skymning

När jag, och detta gäller särskilt om vintern,  får syn på utsikten till terrassen och solen skiner ute och en bit inåt, då får min själ ett lyft. Varje gång. Jag stannar upp och tar in. Suckar av välbehag.

Ändå gäller att hur härlig dagens sol än är, så ligger det riktigt magiska i skymningen. 

För en stund sen stod jag i köket, som har en öppning till vardagsrummet och därmed utsikt utåt, och sorterade min receptmapp. Följde med färgskiftningarna utanför. Gjorde då och då ett snedsteg ut i gången för att se havets och himlens färgövergångar bättre.

torsdag 28 januari 2010

En vanlig dags gloria

I morse blev jag väckt av väckarklockan kvart i åtta, för jag hade Pilates klockan nio. Att inte få vakna av sig själv kräver en stund av själens uppstigning till ytan och någon extra minut i sängen men sen går det mesta enligt de vanliga rutinerna.

J fixade som vanligt kaffe och ostsmörgås för oss båda, jag läste tidningar på nätet och han kollade tevenyheterna. Som vanligt.

Det var en härlig ljusning av dagen, krispigt klart, kyla i luften, huttrigt kallt på morgonen. Varm sol på dagen. 

Jag tvättade en maskin, hängde upp ute och tog in lite senare.

Det klara vädrets kyla kröp in mot kvällningen.

onsdag 27 januari 2010

Underbart utanför rutinen

I går tisdag hämtade jag Little Miss strax efter klockan 18 från dagis. 

Vilket hennes mamma eller pappa skulle ha gjort med det var ju detta med Big Sisters sjukhusvistelse och med det rubbningar av rutinerna. 

Little Miss var vid gott humör och kvällen löpte väl. Rätt sent ringde sonen och bad mig föra henne hem för han var på väg från sjukhuset.

Jag klädde mig och henne varmt för den kyliga sena kvällen och så gick jag med henne i kärran längs folktomma och kyliga gator och hon somnade för trött var hon.

Så kom vi till deras boning och jag hade behövliga nycklar så jag kom in till trapphuset där jag försiktigt bumpade upp hennes kärra till avsatsen och så bar jag henne och hennes dagisväska uppför trapporna till andra våningen.

Det var rätt ansträngande, för hon väger en hel del och ett sovande barn verkar att väga extra mycket. 

Så klädde jag av henne på skötbordet i hennes rum, bytte blöja och försökte lägga henne i säng. Hon vaknade upp tillräckligt mycket för att neka till detta. 

Så satte jag mig i soffan med henne somnandes och sovandes i min famn.

Där satt jag en stund och njöt av varje sekund över att få ha ett sovande småbarn nära tills att sonen kom hem och lade henne i säng.

Så gick jag ned till gatan där J väntade i sin bil och så körde vi hem och så hällde jag upp en bit brandy plus mitt vattenglas och där låg jag och bearbetade dagens intryck.

Brutna rutiner och deras välkomna återkomst

Det har varit några dagar av spänning och rubbade rutiner.

Big Sister fick sin arm opererad i måndags, blev utskriven i dag onsdag. Hennes mamma har varit med henne dygnet runt och vi övriga har pusslat med hur Little Miss ska tas omhand och av vem och hur ska besöken ordnas till sjukhuset i Alicante och vem kör hit och vem kör dit och hur går bussarna.

Big Sister har varit modig i sina smärtor och sina spyor och Little Miss har tagit det hela helt förvånansvärt väl. Slussad mellan mor- och farföräldrar, dagis och en pappa som kommer hem sent efter sjukhusbesöken.

Det var kanske först i dag som längtan till Mi Mamma för vissa stunder tog över och hon snyftade lite.

Nu är alla i sonens familj samlade igen och det är en Happy Family Reunion på gång hemma hos dem just nu.

Och som jag har njutit av att ha Little Miss med mig så mycket. Tröttsamt ja. Underbart ja.

måndag 25 januari 2010

The Brittish Cut

Jag kanske nämnde om att Little Miss får en klassisk brittisk uppfostran på mödernet. I vilken ingår sorry hit och sorry dit. 

Det kan inte finnas något folkslag, utom då japaner eller så, som ursäktar sig så mycket hela tiden.

För en tid sedan, det var väl jultiden och lite före det, körde Little Miss med en stil som helt klart gick ut på att när hon gjorde något (mindre bra) så anklagade hon omedelbart den som råkade befinna sig närmast. T.ex. slå sönder ett uppbyggt torn och strax därefter peka högt och anklagande på Fammooo!!!

Numera är stilen den att när klossarna inte hålls ihop så pekar hon på sig själv och säger "My fault, my fault" och "Sorry, sorry, sorry". 

Hon är inte underkuvad, hon är ett synnerligen älskat och respekterat barn som får en massa kärlek från alla håll. Hon säger sina Sorryn med all naturlighet i världen.

Förundran

Jamen hur bra den här dagen har gått, trots farhågor.

Jag steg upp kvart i sex (bara lite svårt) och kvart i sju avlöste jag La Nuera som åkte till sjukhuset. Little Miss vaknade precis när jag kom, så hon fick ta dagen till sig i mammas famn och mamma förklarade att hon måste åka för att se efter Big Sister, och Little Miss nickade godkännande till detta!

Jag hade stålsatt mig inför alla slags protester och svårigheter, skrik och gråt. 

Och mamma fick åka utan gnissel och utan gnissel har hela dagen gått. Och den blev lång, sonen anlände inte förrän klockan 21:30 medan La Nuera stannar över natten på sjukhuset.

Det var ett smart drag av sonen och La Nuera att ta med Little Miss i går kväll (söndag) när Big Sister togs in kvällen innan operationen och Little Miss fick hur det var. Tydligen fick hon en hel del förklarat för sig också. 

Jamen, och jag bara förundrar mig över hur väl allt har gått.

Och operationen lär ska ha varit framgångsrik. Big Sister är mycket modig och kämpar just nu med att få behålla vätska utan att spy.

söndag 24 januari 2010

Undantag från rutinerna

I morgon bitti stiger jag upp i svinottan för att gå hem till Little Miss, för hennes mamma ska åka till sjukhuset i Alicante där Big Sister har varit inlagd över natten med sonen som sällskap.

Hon är inlagd från och med i kväll för att i morgon måndag ska hennes arm opereras, det är ett medfött fel som ska korrigeras.  

Så det är jag som ska sköta morgonrutinerna med Little Miss och föra henne till dagis. Det kan nog bli lite ledsamt efter Mamma har jag på känn, för inte ens Pappa brukar duga på nätter och morgnar har jag hört.

Jag tänker dock på barnen på Haiti osv. och stålsätter mig. Hon torde knappast få några djupare trauman av detta. Allt är så relativt, så relativt.

lördag 23 januari 2010

Movie grub

I går kväll såg vi för n:te gången på Casablanca, men det var länge sedan sist och vilken utmärkt film!

Till filmen hade vi movie grub, mat som kan ätas ur djup tallrik med sked och som inte kräver någon annan uppmärksamhet än att bli skyfflad i munnen och smaka gott.

Det var kikärter med het chorizo och eftersom det var så förfärligt läckert så varsågod: ett enkelt, billigt, hälsosamt och supergott recept som vi använder ofta:

Hacka en normalstor (eller halv stor) lök och ett antal vitlöksklyftor (efter smak). Hacka röd chili (alternativt går det att tillsätta en tesked sambal oelek mot slutet) . Låt detta puttra i olivolja

Tillsätt en burk krossad tomat (jag använder tomate frito, som är kryddad krossad tomat).

Tillsätt kokta kikärter, ca 400 g (finns åtminstone här på burk om man inte vill koka själv).

Skär en bit (ca 15 cm, men mer eller mindre går också) hetkryddad chorizo (chorizo picante) i små bitar och tillsätt.

Låt allt puttra så att chorizon avger sin smak ordentligt. Smaka av med peppar, ev. salt, eller annat, enligt hur det känns.

Öppna en flaska rött, starta filmen och njut med alla sinnen.

torsdag 21 januari 2010

Haiti och sånt

Jag är så till fullo medveten som man kan vara i den här trygga tillvaron vi har.

Om det förfärliga som har hänt och pågår. Och när det kommer till föräldralösa och irrande små barn så går jag ju alldeles sönder och vet inte hur jag ska kunna låta bli att ha mardrömmar.

Men utöver att skänka pengar och hoppas att de når fram och kommer i rätta händer och att någon kan organisera det hela, vad kan vi göra? 

Jag frågar mig vad den här fromheten som går ut på tysta minuter på en plats eller ett forum som inte har någon reell påverkan, eller digitala biblar från USA, hjälper när det finns människor, personer, med basbehov, människor som behöver mat och vatten och grundläggande ordning och trygghet. Vi talar om människor som måste överleva i ett totalt kaos utan lagar. 

Kanske jag själv i en liknande situation skulle hugga huvudet av någon för att få mat till mina barn, om det var valet just då och om inga andra lagar gäller än att få överleva.

Och varför ska vi just nu trycka oss ned och tycka att vi inte får unna oss något för att folk lider på Haiti. Med all respekt.  Men vilken nytta har de av att vi trycker oss ned och inte har skam nog i kroppen, inte vågar njuta av våra liv, så länge som de utsatta inte ser reella insatser?

Hata mig om ni vill.

 

onsdag 20 januari 2010

Farmor kan man lita på

I dag, när J hade hämtat Big Sister från skolan, medan jag satt hemma och vaktade Little Miss som nyss hade somnat (undantagsdag, vi hade båda), så kom hon in och vi utväxlade de normala fraserna om hur det varit i skolan och så.

Så närmade sig Big Sister med en hövlig undran om vi kunde stå till tjänst med en sak.

Det var så att hon behövde få två kopior av en viss teckning, och dessa kopior var viktiga för vissa av hennes vänner, eller hur det nu var. Viktigt var det i alla fall.

Jag pekade på vår multifunktionsskrivare och sa att det ordnar sig.

- "Jag visste att jag kan lita på dig".

Vem har sett på teveserier?

När övriga dörrar är stängda hittar man nya som är öppna

Ja det är ju en förfärligt sliten kliché detta som står i rubriken. Men.

Denna dagens sena eftermiddag, när barnbarn hade avhämtats, så var vi lite villrådiga på vad vi skulle göra för det fanns inga omedbelbara plikter. J föreslog att vi går ut på en liten promenad till Casino Cultural.

Där tog J en G&T och jag en Carlos III, som vanligt, och så läste vi dagens tidningar medan vi iakttog omgivningen och hur mörket småningom via alla sina nyanser tog dominans över utsikten från våra fönsterplatser.

Så blev vi sugna på kvällsmål. Tapas, tänkte vi. Funderade på alternativ och bestämde oss för vår kvarterskrog från länge tillbaka. Stängd. OK, vi går då till krogen på hörnet nära oss, det är ju behändigt. Stängd. Så kom vi att tänka på en plats en bit ner längs samma gata. Stängd var den också. 

Så kom jag att tänka på att det finns ett nytt ställe precis nära oss, som vi inte har prövat. Vi fick invigningsbiljetter med generöst innehåll i december, men vi hann aldrig. 

Typ andalusisk taverna. Mycket övertygande urval och personal. Gott var det. Mycket kompetent betjäning.

Så fanns det bland annat fem uppstoppade tjurhuvuden med noteringar om vilken tjurfäktning som varit deras slutstation, hundratals lerkärl i taket och förstås en mmmassa skinkor längs väggarna. Andalusisk keramik.

Det var en onsdagkväll under absolut lågsäsong. Det var praktiskt taget fullsatt när vi (tidigt) gick hem. Spanjorer allihop.

Vilken pärla vi har upptäckt.

måndag 18 januari 2010

Ett steg i sänder

Jag hade planerat det hela veckan.

Och före det genomförde jag tisdagens Pilates Reformer, onsdagens spinning, torsdagens Pilates Reformer och fredagens Pilates matta. 

Lördag en kvällspromenad till Carrefour och tillbaka.

Söndag. Jag hade planerat stavgång och efter vissa diskussioner med min disciplin-fairy på axeln så tog jag mig ut, med stavarna.

Solen sken, temperaturen låg kring tjugo plus, vinden fanns knappt där. Jag drog genom mitt 45-minutersvarv och det var inte helt lätt med stavarna, särskilt som jag märkte efteråt att jag hade haft dem åt fel håll.

Hursomhelst så gjorde jag det, jag kom hem med darrningar av ansträngning.

Muskelvärk i dag. 

Men jag gjorde det. Och ska göra det igen.

Farmor som undrar

Nu har jag ju ingen referens, jag har inte undersökt kurvor och jag har inga klara minnen om hur det var när våra barn var små.

Således är det fullständigt märkvärdigt för mig med de framsteg som Little Miss uppvisar.

I dag drog hon upp ur sin väska ett alster som hon hade gjort på dagis. Det var en kopierad mall på vilken hon hade dragit några gröna av-och-an-streck och gjort några avtryck med fingerfärg.

Uppe i högra hörnet hade dagispersonen skrivit hennes namn. 

Little Miss ville ha en penna att skriva med, hon tog den i ett skrivgrepp och på sitt dagisalster skrev hon små symboler som liknade bokstäver, separerade från varandra. 

Vidunderliga händelser i farmorsvärlden.

Och förstås är hon det mest begåvade barn som någonsin har fötts. Kind of.

söndag 17 januari 2010

Från harmoni till katastrof och tillbaka

Lördag sen eftermiddag-kväll sitter jag och jobbar i väntan på att det blir dags att anrätta blåmusslorna och kanske se på en film. J är borta som vanligt men ska komma till middagen. Harmoni och förväntan råder.

Så tar jag mig en välbehövlig paus och börjar dammsuga. 

Elavbrott. Jag kopplar bort vattenvärmaren, börjar dammsuga igen. 

Nytt elavbrott. Jag kopplar bort ALLT utom dammsugaren. Elavbrott. Jag kopplar ur dammsugaren och går genom eltavlan krets för krets. Elavbrott, elavbrott, elavbrott. Som förgjort.

Utan att gå in på närmare detaljer om allt jag försökte och gjorde och ringde J och vi bråkade om hur de olika delarna på strömtavlan heter så övergick jag i upplösningstillstånd.

Obestämda problem med elförsörjningen är lika med Worst Case Scenario. "Vi kan inte laga mat, vi fryser, frysens innehåll förstörs, det finns någon apparat som är sönder".

När J äntligen kom hem så var det skrik och bråk och svordomar och som om detta inte vore nog så föll en vinflaska ur kylskåpet som hade baxats av och an för att koppla ur det i försöket till systematisk analys.

Vinflaska som faller på hårt golv är många skärvor åt många olika håll och mycket vätska på helt fel platser. Mera utgjutelser från min sida.

Om en stund så fungerade all el på alla kretsar som om inget hade hänt. Musslor anrättades och avnjöts. 

fredag 15 januari 2010

Möte mellan epoker i min lilla vrå

Jag har i dag mellan varven,

och varven betyder Pilates matta i morse, rätt mycket jobbande, två maskiner tvätt som hängdes ut i den härliga vintersolens glans, fixa lunch och äta den med J läsandes var sin dagstidning, kel med katten and all that,

dammtorkat, dammsugit och inrett lite i min lilla arbetsvrå (ännu inte färdigt, jag blir ALDRIG färdig på en gång med NÅGOT, det måste ALLTID få mogna lite först).

SÅ, nu finns här en allsköns blandning från ett tidsspann på drygt 150 år. 

Från en åländsk pigtittare från mitten av 1800-talet till dagens datorutrustning. 

Beskriver inte mer nu, ska fixa till det och ta bilder och så återkommer jag om detta när situationen är mogen. Eller när den blir ens så klar den kan bli.

torsdag 14 januari 2010

Köksiver

Bit Sister, inne på sitt elfte levnadsår, är fortfarande så härligt chitty-chatty-omedelbar samtidigt som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera sina allt längre ben och armar.

Ivrig på att vara bäst i köket.

-Finns det något att diska? frågade hon när jag avhämtade henne från skolan.

- Hmmm vi får se, J skötte om att ordna upp efter lunchen.

- Men kanske det ändå blev något kvar som jag kan ta hand om?  

Väl hemma så fixade vi tillsammans varm choklad. Hon såg en kastrull stå på spisen och ville smaka på innehållet, och så åt hon två skålar av vår lunchsoppa på mixade grönsaker, starkt kryddad med färskriven ingefära och vitlök, med kryddstark chorizo och vita bönor. 

- Delicious!!, jag älskar när det är lite "hot", kan jag få receptet, när du hinner? 

onsdag 13 januari 2010

Svanskotan

Jag har på känn vad jag kommer att pinas särskilt av på gamla dar, om jag lever så länge.

Det kan bli så att min svanskota kommer att värka. Den plågar mig aningen redan.

Förvisso sitter jag en hel del, men jag tror att det hela har att göra med att jag för snart femton år sedan blev avkastad av en häst och landade i stittande ställning. Det gjorde förfärligt ont, så hade jag ont en tid och så gick det om. 

Det var på den tiden när barnen gick på ridlektioner och i stället för att sitta och ha tråkigt medan jag väntade så började också jag delta i lektionerna. Det varade några år, så började vi sjunga familjekvartett och det upptog en massa tid och ridningen föll bort.

Man kan väl säga att det var roligt så länge det varade. Med undantag av dunsen i marken.

måndag 11 januari 2010

en bra måndag

Så är den måndagen nästan slut. Började med kyligt och lite regn, hade sin middagshöjd med kyligt men varm sol och avslutas med nästan klart väder och kyligt.

Det är i det stora hela för kallt just nu, i min smak. Om än vi inte har snökaos som på andra håll. Ingen is heller.

Jag har jobbat lite. Ordnat upp efter julen och annars också (blev inte helt klart). Dammtorkat ovanpå skåp och ställen som får översyn alltför sällan (blev inte helt klart). Tvättat och tumlat. Hämtat Little Miss. Lagat lunch. 

Ute känns det kallt, kyligt, bitande. Inne har vi det varmt och skönt. Till kvällen vill jag dock ha en filt på benen.

Nu ska vi se på The Memoirs of a Geisha och äta kvällsmål. 

lördag 9 januari 2010

Lära sig koderna

"Don't you foreigners ever say please?!" sa en frustrerad busschaufför när J i sin unga ungdom någonstans i Storbritannien begärde att få en biljett utan att uttala det magiska ordet.

Engelska kunde J nog, men i det skedet ännu inte koderna.

Det kräver en hel del detta med kulturkoder. Försöka snappa upp vad som gäller och så byta chip beroende på vilken kultur man umgås med. 

Inte bara byta språk.

Little Miss får hemma och hos mormor brittisk uppfostran och när hon blir tillfrågad på engelska om hon vill ha något så svarar hon Jess piiis.

Brittiska koder -- check.

fredag 8 januari 2010

här snöar det inte i alla fall

Skolorna började i går men det är totalt sett lite ledighet över det hela fortfarande.

Både i går och i dag var jag den enda på de Pilatespass jag gick på. I går antagligen för att det regnade och i dag antagligen för att det kanske var så tidigt jämfört med de lediga dagarna eller så kallt och blåsigt eller för att folk har bestämt sig för att starta året nästa vecka.

Återstår att se.

torsdag 7 januari 2010

Torsdagens skyfall

Skyfall på riktigt.

Torsdagsregn hela dagen, och precis när Big Sister skulle avhämtas från skolan så inte bara öste det ner, himlen var vidöppen och regnet smattrade ner i stora mängder.

Hon blev avhämtad av J och båda hem med dyblöta skor och byxor våta upp till knäna. 

Big Sister klädde av sig det dyblöta, fick på sig ett par av mina träningsbyxor med band i midjan, som förvisso behövdes för hennes midja är en bråkdel av min.

Men benen är lika långa!! Hur långa de ännu blir återstår att se. Långa långa.

Så fick hon varm choklad och toast med leverpastej. Och så körde J henne hem och jag förmanade om att hon tar upp de våta kläderna ur påsen och på tork när hon väl är hemma.

Det påminde jag J om också. 

onsdag 6 januari 2010

Los Reyes Magos i Torrevieja

Trettondagsaftonens kväll är den som alla spanska barn väntar på, för då kommer de tre kungarna med alla gåvor. Om än jultomten numera också brukar besöka spanska hem på julafton eller juldagen.

I Torrevieja anländer de per sjöväg med sitt följe och som i alla spanska städer är det procession och karamellslängning innan alla går hem för att se vad kungarna har lämnat på balkongen.

Medan kungaföljet tog sig i land samlades vi på Casino Cultural i Torrevieja för att träffa bekanta över en drink. Stället över alla ställen för att umgås och träffa folk.

Så gick vi till ett hörn med bra utsikt. Little Miss satt på pappas axlar och hade bästa utsikten av alla.

Kungarnas följe kom först. Det var orientens sköna damer, mörka slavar som bar på gåvor och ett par kameler också. Bland annat.

Mera kungafölje, till häst.

Och denna anakronism till uppstädare av hästspillning.

Till sist och som kronan på verket kom de tre kungarna.

Så var det slut och anakronismerna började burra på med sina städmaskiner. Alla barnfamiljer gick hem till sitt, gåvor öppnades. Dem har barnen fått leka med i dag. I morgon börjar vardagen.

Vi gick till ett ställe och åt lite tapas med sonen och familj.

På vägen hem såg vi på en tröskel tre tallrikar med mat och tre glas med vin. Så att kungarna blir nöjda och återkommer nästa år.

Hemlös Mumin

Det som över julen såg ut så här:

Ser nu ut så här:

Om det ens ser ut så längre. Sonen med familj tog ruinen med sig när de gick hem efter trettondagens lunch och jag tror inte att något av detta kommer att hamna i soporna.

söndag 3 januari 2010

Glad för att jag får vara trött

Jag är så så så ganska så trött. Nyår, barbarnsvaktande, allt med mycket mycket senare sängdags än vanligt. Sådant har sitt pris i min ålder. Inga vaknätter direkt, men störda rutiner. 

Det jag mest uppskattar just nu är att jag får vara trött. Det finns inga krav, jag får gå i säng när jag vill och småningom jämnar allt ut sig. 

Jag tänker på alla som inte har det så, som måste ställa upp och kämpa på och hålla god min trots ännu en dålig natt. Detta mitt i vardagen. Hela tiden.

Sliten. Det är vad man blir av sånt. Sliten och sönder, grå och håglös. 

Min gamla mamma, som av olika skäl sover mer eller dåligt, sade en gång att "om jag hade fått sova ordentligt så skulle världen se annorlunda ut". När hon var i sin krafts ålder så var hon nästan förlamad av sömnbrist. Sover sådärsådär gör hon fortfarande men på sin ålders höst har hon återtagit en del av krafterna. 

Finns det någon här som har något emot användningen av sömnpiller när det behövs? Depressionemediciner? Insulin mot diabetes? Ska man vara "ren" eller ska man vara ett lidande kräk?

Ja det här urartade visst lite, men nu ska jag gå i säng och ta mitt piller och så ser jag fram en riktigt bra morgondag.

Little Miss babblar på med ökande finess

Little Miss utsätts alltså för tre språk. Hemma är det engelska om än föräldrarna heter Mamma och Pappa, med Faffa och Fammo är det svenska och på dagis är det spanska.

Fram till nyligen så har spanska outputen varit starkast. Dagistiden är hennes intensivaste tid på dagen och där är hon omgiven av personer i hennes egen storlek som pratar just detta språk.

Har man frågat henne något på svenska eller engelska så har hon förstått men svarat på spanska.

Här i helgen, det kan ha varit på julafton, såg jag nya vändningar.

Hon vill att jag följer med henne: "Vamos, kom". Först spanska från ryggmärgen, sedan svenska för att Fammo har svenskastämpel på sig.

När J frågade henne om något hon vill ha så svarade hon Jå (på finlandssvenska), inte Si som hittills.

Jamen är det inte märkligt! Stora nyheter i farmorsvärlden.

Det kan bli en tröttsam söndag

Klockan är över tre, tidig söndagmorgon.
Jag är nyss hemkommen från barnbarnsvaktande och La Nuera avbröt mitt i festen för att avlösa mig.
Dessa sena spanska vanor. Samlas kring elvasnåret, börja äta närmare midnatt. Så går det till en lördag.
Nu behöver jag sovasovasova och senare i dag, söndag, måste jag jobbajobbajobba.
Farfar J gick hem redan tidigare, för han orkade inte hålla sig vaken och dessutom ska han bowla i morgon, f'låt i dag.

fredag 1 januari 2010

Blicka vidare men bevara vad du har upplevt

De sitter väl ombord på flyget just nu.

Vi körde dem till flygplatsen i skymningen som blev än mer betonad när vi efter de långa och känsloflyllda  avskedskramarna åkte hem.

Diskmaskinen går efter vår sista måltid för denna gång och jag har handdiskat kristall- och skumpaglasen.

Vi åt lunchen ute i strålande sol, vinden var vänlig och livet underbart förutom att de måste åka snart.

Det är som det är.  

Edit: Jag skrev om rubriken, den avspeglade inte vad jag ville få sagt