torsdag 30 december 2010

Det är något med träden

Det hände något med träden mellan södra Finland, Österbotten och så  Lappland.

Från att ha varit snötyngda och just nu vykortsvackra så blev de norrut alltmer totalt frostade på ett sätt som är annorlunda, särdeles fascinerande och bländande vackert.

onsdag 29 december 2010

getting there

Vi befinner oss på ett hotell i Rovaniemi. Vi och sonens familj.

J och jag sitter med hämtmat på plasttallrikar och från Alko hämtat lådvin i medhavda plastmuggar i vårt anspråkslösa men helt fungerande rum framför var sin netbook och tillvaron är helt enkelt underbart skön.

Det har varit julhelg med intensivt släktumgänge, lite för många formella middagar, bilresor att avverka och trots det härliga i det hela så har det sina sidor som fick sin utmynning igårkväll med känslor och trötthet i bilden. Det är en nästan treåring, en nästan tonåring, språkförbistring, socialt tryck och uppskruvade förväntningar. Många ingredienser för en sanerande kris.

I morse vaknade vi på ett hotell i Uleåborg, och efter morgonens behagligt lösa tillvaro hade vi saluhallsbesök och isande vindar ute och så McDonalds-lunch (ja, vi reser ju med barn) så körde vi till Kemi för mellanlandning i simhallen. Fullträff. Mycket välutrustad och mångsidig. Mycket plask och lek och motion. Nödvändigt.

Sonen  hämtade nyss hämtmat från kinesen och vi fick del av den. Det ingick en kötträtt med renkött. Hos kinesen.

Ja alltså tänk, vi befinner oss i Rovaniemi. Exotiska upplevelser väntar.

tisdag 21 december 2010

Jamen det ordnade sig

Det här med att resa på Viktiga Resor.

Förväntningar. Det ska bli jul. Det behövs någon ens liten klapp åt alla. Har jag skaffat allt och paketerat. Not.

Jag håller på att packa, jag har skaffat nästan alla presenterna, de är inte än paketerade, och som alltid och med allt, helkontroll är inte vårt ord.

Men det finns outsägliga faktorer som har ordnat sig. Vi ska ha en outsägligt härlig resa.

måndag 20 december 2010

Reparerat kylskåp, början från ruta ett

Som att någon är intresserad av vårt kylskåp i dessa jultider.

Men jag har efter en viss vånda beslutat att slänga precis allt som gick genom temperaturkarusellen. Jag tänker inte kolla om eventuellt syltlöken klarat sig, om senapen kanske ännu går att använda och särskilt inte om plommonsylten som gjordes till förra julens jultårtor kanske kan användas till något. Eller om djupfryst och tinat vittvin och öl, cocacola, juicer och annat ännu går att dricka.

Den enda burk jag inte gör mig av med är lingonsylten som min mamma hade med sig i höstas och som hon hade kokat själv.

Visst är lingon ganska tåliga, visst är de?

Julstämning?

Jag har känsla av att morgondagen kan ha drag av panik.

Kylskåpet är fixat och städat, frysen avfrostad på mekanikerns order (elektroniken måste få en nystart eller hur det var) och köket är fullt av varor att slänga.

Torken som nyss reparerades fungerar fortfarande inte och det måste fixas nytt datum i januari. Gudskelov gick det att torka kläder ute i dag.

Det är ungefär och principiellt klart med kläder och utstyr. Det är inte klart med alla julklappar och övriga anskaffningar.

Det behöver bli en effektiv dag i morgon.

lördag 18 december 2010

Glammigt värre

Kylskåpet gör fortfarande sina jojo-trick.

Minus tio ett par-tre dagar, plus tio ett par-tre dagar, detta upprepas ett par gånger och nu är vi på väg in i minus tio igen.

Jag har nyss slängt en soppåse full av frysta-tinade-frysta-tinade matvaror.

Det lär ska komma hjälp i form av en ny elektronikenhet på måndag.

Fram till dess har jag räddag det nyinförskaffade viktigaste i en kylbox ute på terrassen.

Jätteglammigt att gräva fram kvällsmål ur en kylbox i regnet. Jag känner mig som del av någon scen i en dålig film.

torsdag 16 december 2010

Kom du ihåg att göra backup av bloggen?

Jag, JAG, me, me och me, skriver dels för att jag gillar att skriva, dels för att jag någongång om x år, om jag lever så länge, kan läsa tillbaka om vad jag tyckte och tänkte.

Kanske känns det då relevant, kanske inte. Down the memory lane. Kanske jag vill, kanske inte.

Men jag behöver ju inte läsa, om jag inte vill.

Men jag gör backup, det gör jag.

Jag tackade faktiskt nej till ett uppdrag med leverans den 23 december

Jag sitter och försöker skrapa ihop tillvaron, hitta trådarna, få överblick och kontroll. Det skulle vara dags nämligen.

Jobbmaraton, helslukande (fenomenal) veckoslutsresa, sociala plikter med sina sena kvällar (trevligt, men följande dag NOT).

Onsdag morgon den 22 ska det finnas varma och andra kläder packade eller planerade och beställda, julklappar skaffade och paketerade och saker uppstyrda.

Kylskåpet är fortfarande galet med jojo-tillvaro mellan minus tio och plus tio och den helt nyss reparerade klädtorken fungerar igen inte.

J är borta på bowling i Madrid fredag till söndag.

I slutändan blir det som det blir.

onsdag 15 december 2010

Lite kulturkrock eller något

Vi har nyss blivit hemkörda från finsk Lions-julfest av ett härligt par som ska sköta vår siames Gilbert medan vi är borta i Finland över julhelgen.

Det var en okej tillställning. I en ouppvärmd lysrörsbelyst sidodel till en spansk bar, med ljusblåmålade väggar. Men maten var god och gänget tog sig tid att stanna och ta någon extra drink, det fanns många intressanta diskussioner och goda skratt.

Det ingick julklappsutdelning och en och annan finsk julsång som några nästan kunde orden till.

Ja dessa julvisor och julpsalmer ingår ju i den nordiska kulturen, men öhhh, det lät nog ganska dystert. Som en snedfylla på nedåtdalande under en kall och våt gran i den mörkaste novembernatten. Trots all lyrik med tindrande barnaögon och stjärnor i fjärran.

Men sångerna tog slut och så var det slut på de dystra försöken och i det stora hela var det en trevlig tillställning.

måndag 13 december 2010

Just nu, hemkommen

Vi har nyss kommit hem från La Coruña. Via Madrid, där vi stannade längre än tänkt på grund av flygstrul. Sprang i onödan, köade evigheter för nya biljetter, fick (efter gnäll) en måltidskupong av Iberia.

Men vi är hemma i alla fall och behöver inte sova över på någon flygplats.

Jag har hällt upp en Carlos III även om jag inte borde för det är efter midnatt, men jag bara måste sitta framför datorn en stund och få fatt den här vara hemma-känslan igen. Landa hemma efter de små motgångarna med flygen och försöka inleda en sammanfattning av vad vi har upplevt.

Och det var helt enkelt underbart och på ett sätt som jag tror att jag och vi inte har upplevt förut lika starkt, att komma bort hemifrån och bara njuta och insupa omväxlingen, avkopplingen, estetiken, härliga människor, speciella sammanhang, bara njuta av tillvaron -- ähhh, jag saknar ord, men det var härligt, det var det.

Jag har många intryck och tankar, men nu måste jag nog säkert gå i säng.

fredag 10 december 2010

Fartygs anlöpningar till kaj och flygplans marksättningar

Äta åtterätters till lunch. Fyra fiskrätter, två kötträtter och två efterrätter. Ja och så var det några små bitar som restaurangen bjöd på till att börja med. Ett glas vitt och ett glas rött. Kaffe på det. Mätt.

Allt detta med utsikt över hamnbassängen i La Corunja (nä så skrivs det inte, det ska vara spanskt enje men det här med ascii-koder (alt 164) lyckas jag inte med på min medhavda netbook, och för att få enje borde jag emellan omdefiniera till spanskt tangentbord, men orka.)

Där satt vi och blev väl omhändertagna och följde med båtar in och båtar ut. Någonstans kring tredje fiskrätten åkte en bogserbåt och en tullbåt ut och vi gissade på att nu kommer det nog ett fartyg in.

Japp. Om en stund kommer ett kryssningsfartyg in. Långsamt, långsamt, med bogserbåten i någon typ av kontrollerande släp vajrad till fartyget ända tills att det i sin snigelfart lägger an vid kajen.

Vi undrade lite.Vi har ju sett och varit på av (stora) finlandsfärjor som helt på egen hand kör in i hamn och lägger an med hjälp av sidomotorer, backmotorer och vad det kan tänkas finnas för motorer och styrmanship, svänger runt och har sig. Det här i dag såg helt enkelt ganska mesigt ut -- köra in i en rätt bred hamnbassäng i nästan vindstilla och lägga an till kaj i körriktningen.  Behöva hjälp? Reglerna kanske är annorlunda här.

Och på tal om styrmanship eller captainship, den Pilot Flying som tog ner planet i Madrid i förmiddags gjorde den snyggaste marksättningen jag never ever har uppevt. Alltså never ever. Det var inte så att det var mjukt -- det märktes inte alls, inte alls. Där satt jag och spände magmusklerna som vanligt för att inte få ryggstöt och så var vi helt utan att det kändes någon skillnad, på mark. Alltså ingen skillnad. Synd att jag var så stressad av planbyte att jag inte tog mig an att gratulera, jag har för mig att piloter är extra stolta om landningen, det svåraste momentet, har gått extra bra.

onsdag 8 december 2010

Ömklassificering

Detta ord föreslog Words stavningskontroll i stället för omklassificering (av farliga ämnen, nytt direktiv and stuff).

Man frågar sig vilka parametrar som styr de här förslagen i den här funktionen i Word.

För det första, finns ordet ömklassificering? Vad betyder det i så fall? Klassificering av hur öm man är? Mot andra personer eller någon del av kroppen som är öm?

"Mina vadmuskler är nu så ömma efter att jag inte stretchat ordentligt att de nog faller inom ömklassificering 1".

eller

"Min make är så härlig och öm mot mig att ha nog faller inom ömklassificering 1".

Öhhh, det blev tydligen en lite för lång och intensiv arbetsdag.

tisdag 7 december 2010

Kylskåpet del #

Ja vad ska man tro.

Nu bestämde sig kylskåpet för att inte leka frys längre. Bara sådär helt plötsligt steg innetemperaturen från minus 10 till plus 10. Och efter lite inställningar så är det nu på anständig kylskåpstemperatur. Just nu i alla fall.

Så allt har alltså tinat upp igen och jag måste uuu-äääk kolla allt och se vad som blivit förstört.

Eller kanske jag gör det efter att någon reparatör behagat dyka upp, det har blivit fixat och kan förväntas fungera som det ska.

Jättespännande berättelse ur min tillvaro, ytterst förargligt och ett kraschat förtroende för ett visst märke.

Eller är det faktiskt så att vitvaror nästan enligt naturlag går sönder efter fem år?

måndag 6 december 2010

Många har ju sitt som de brinner för

I dag har det varit en "ledig dag". Dvs. jag har fått jobba på min översättning helt i fred, ostörd av allt.

Konstitutionens dag och helgdag här.

Och som alltid, och jag fattar inte helt och hållet hur storyn heter och varför Torrevieja, men den 6 december plockar symboliska (?) gruvarbetare från Asturien ut sin lilla helgonstaty, sina säckpipor och nationaldräkter och går längs gatorna. Även vår gata. Det var typ elvatiden och det svaga regnet hade nyss upphört.



Det syns ganska dåligt på bilden, men efter flaggbäraren och orkestern bär fyra gruvarbetarklädda personer på en yttepytteliten helgonstaty och efter det följer en hop sympatisörer.

Efter det sprack molnen upp och det blev sol och värme (drygt plus 20), till och med vinden var mild.

Gick jag ut. Inte.

Nu är jobbet under kontroll och vad som nu följer är kinamat till middag och The Wire.

söndag 5 december 2010

And so it goes, and so it goes

I dag hade vi sonens familj på söndagslunch.

Det vanliga. Ingen märkvärdig mat som barnen inte gillar. Jag testade dock med en gratinerad grönsakslåda vid sidan om och den hade framgång. För övrigt var det köttbullar, chicken nuggets och couscous. Glass till efterrätt. Kaffe, te och småkakor. Saft. Någon drink för den som ville.

Barn som lekte, vuxna som diskuterade eller annars bara satt vid någon av netbookarna. La Nuera sökte upp garnbutiker längs vår rutt i Finland i december. Hon är besatt av stickning och garn.

Vi provade ylletröjor och en vinterkappa på Big Sister. Kommer att tas med.

Jag ringde och gratulerade min mamma som fyller 89 år i dag. Hon var på gott humör och hade varit på en 45-minuters runda med sparkkälken i det fantastiska vintervädret med minus fem grader. (Den optimala vintertemperaturen, om någon frågar mig.)

Diskmaskinen har nyss gått, jag har diskat och torkat återstoden för hand, J har somnat för han behövde en tidig kväll, grannarna smäller fast och låser sin dörr och klapprar i gången, ute är det rätt kyligt, vårt kylskåp leker fortfarande frys och i morgon är vi på ett vis ledig dag men jag ska nog ändå översätta hela dagen.

lördag 4 december 2010

Great!! (not)

Kylskåpet har fått för sig att det är en frys.

Särskilt härligt (not!) när Spanien håller stängt fram till torsdag. Vi ringde service i går när vi märkte, men keep dreaming att det kommer någon förrän tidigast i slutet av nästa vecka.

Morötter som istappar, frusen purjolök, stenhård mörknad gurka ...

fredag 3 december 2010

Sol efter regn

Det regnade intensivt för några dagar sedan. Himlen var mörk, vätan ihållande och kylan bitande.

Nu har vi klart väder och trots kyla i luften värmer solen på terrassen. Jag har hängt upp tvätt ute och skvilpat bort regnvattnet från krukfaten och konstaterar att

denna ampellilja trivs trots att katten brukar tugga på den

penninggräset blommar och please, please, säg att det är ett gott tecken

ingefäraodlingen ser lite tveksam ut, men hörni, till vänster som det högsta skottet har det ploppat upp ett nytt!
Och havet glittrar och bländar ögonen. Katten ligger bredvid terrassdörren på det solvärmda golvet.

Det är fredag, och fram till nästa torsdag håller Spanien stängt. Konstitutionens dag firas på måndag och den obefläckade avelsen på onsdag, och tisdagen däremellan liksom finns inte. Så nästa vecka har hela två arbetsdagar. Gäller inte mig dock.

torsdag 2 december 2010

Am I me or am I what, lata kockens bekännelser

I dag, efter morgonens arbetssession, gick jag ut på stan. Det unnade jag mig för jag hade jobbat in både på lördag och söndag.

Målet var att spana in utbudet i klädbutiker. Vi ska snart delta i sociala sammanhang som kräver att man inte är klädd hur som helst.

På väg hem, klockan var ganska exakt halvtvå, får jag ett meddelande i telefonen från J om att sonen och La Nuera kommer på lunch halvtre (= normal lunchtid här). (Vi hade talat om att vi behöver träffas för att diskutera saker, men öhhh, varseln var kort.)

Normalt hade det blivit hämtmat. För så fungerar det för det mesta.

Men nu var jag alltså inte i stor panik med jobb för jag har haft framförhållning. Det råkade sig att jag i går hade handlat råvaror. Det råkade sig att jag i går hade googlat upp recept och arbetat upp mig i varv med att göra något nytt.

Och det är så att jag inte tror det själv, men det blev broccolisoppa till förrätt och röd chili- och vitlökskryddade zucciniplättar med rökt lax och crème fraiche (skrivs det så?) till huvudrätt.

En feckin´ hastigt improviserad lunch en torsdag.

Och det viktigaste, vi avhandlade familjenära och viktiga saker. Och det allra tyngsta av det viktigaste, vi är överens.

onsdag 1 december 2010

Dagar då det känns bättre

Jag befinner mig i en ålder, 56 år, när det i princip bara är nedförsbacke. Åtminstone fysiskt sett.

Därför gladde det mig särskilt att jag i dag på morgonens Pilates Reformer lyckades göra en skitsvår balansövning med den äran. Det har funnits dagar då jag inte klarat av den till fullo.

Men i dag, ja i dag, då gick hela övningen lätt som en plätt.

Där stod jag och gjorde övningen och vinglade inte ens lite.
 

Vi samlar ihop vinterkläder

Det är mycket ekiperingsfunderingar just nu.

Vi och sonens familj ska upp till först södra Finland och sedan Lappland över jul/nyår. Det innebär betydligt allvarligare och av synnerligen strängare klimat betingat utstyr än vad vi har i våra garderober.

Det är meningen att barn ska få leka i snö. Att vi ska kunna gå ut även om det så är minus 20.

Och jag ser med intresse och bävan fram emot vad Little Miss kommer att säga när det blir Allvarlig Vinterklädsel. Hon är van med på sin höjd en lite tjockare jacka. Varken mössa eller vantar är något hon egentligen känner till. Och hon är en ganska bestämd person.

måndag 29 november 2010

(Brinn) bättre!

Det fanns ett litet (stort) genombrott med Little Miss och svenska språket i dag. Ett språk som vi på ett par gemensamma eftermiddagar veckan och enligt föräldrarnas önskemål försöker lära henne bäst vi kan trots att vi i praktiken är utkonkurrerade av hennes hemmaspråk engelska och dagisspråk spanska.

Och i dag då. Inte bara upprepade hon flera ord än vanligt. Vi tände värmeljus i små lyktor på matbordet, vilket hon var väldigt intresserad av. Ett av värmeljusen hade för kort veke och ville inte brinna med ordentlig låga.

Då sa hon, och jag tror det var första gången som hon inte bara apade efter något vi sa utan det kom helt och spontant från henne själv.

Hon pekade på ljuset och sa med mycken pondus: bättre!

Fatta alltså. Stora nyheter i farmorsvärlden

söndag 28 november 2010

Bordsskick

Hos sonen åt vi indisk hämtmat.

Little Miss åt lite, bara lite, för hon har varit liten i maten på sistone. Det växlar storligen.

Medan vi vuxna fortfarande åt på vår mat så frågade hon "May I get down from the table, please".

Och La Nuera sa "Yes, you may".

Och Little Miss sa "Thank you".

Och så fortsatte hon att leka med sina dockor som hon radat upp i soffan.

Det fungerar inte alltid precis just så här, men i lördags gjorde det.

Lilla värdinnan

Vi hade i går planeringsmöte hos sonens familj. Vi ska alla resa upp till Finland över jul, inklusive Lappland, och det ska utöver julfirande och släktträffar upplevas kyla och snö, renar, jultomtens verkstad and you name it.

Vi är inte så ofta hos sonen, det är mest så att de kommer till oss.

Little Miss tyckte därför att det var på plats med en guidning genom hushållet, inklusive var toaletterna finns och så förklarade hon för sin mamma att "I have my friends A and J here for a visit".

tisdag 23 november 2010

språk, språk, språk

Little Miss, som den nästan treåring hon är, jobbar hårt på att sortera upp sin tillvaro.

You speak Swedish, sa hon här nyligen. Och så konstaterade hon att på dagis är det Spanish och hemma English.

Japp, och så försöker jag trycka in att det som vi talar är svenska, och jag försöker nämna båda engelska och svenska benämningarna bredvid varann.

Det finns tillfällen då jag önskade att jag kunde vara en farmor som inte talar ett konstigt språk. (Och det här med svenskan är uttrycklig önskan av La Nuera och sonen.)

Men samtidigt, trots att Little Miss inte uttrycker så mycket på svenska, så förstår hon det mesta jag säger.

I bland dock, tittar hon och jag varandra djupt i ögonen och ger med gester uttryck för att nu kanske vi inte riktigt förstod varandra.

Och vi känner oss båda lite förlägna på något sätt.

måndag 22 november 2010

nytt försök

Gör det på nytt, gör det väl (kom ihåg att kopiera vad du skrivit!)

Jag kan bli trött på att det uppstår fel när man sitter och skriver ut sitt hjärtelblod och kanske inte tänker på att säkerhetskopiera innan man sänder iväg.

När lär man sig? Aldrig.

Hursomhelst. Little Miss, nää, jag orkar inte.

Eller ändå. En sak. Hon klädde av sig ytterkläder, skor och strumpor och när jag drog på mig en tröja så menade hon att den måste av för "it is not so cold in here".

Jag drog på mig en tröja för att vi slår på och slår av värmen, öppnar och stänger terrassdörrarna och det är på och av lite hela tiden.

söndag 21 november 2010

Hotellrum norr om Polcirkeln, någon?

Vi hade en riktigt äntlig söndagslunch med sonens familj.

Förutom att njuta av trevnadsfaktorn så hade vi praktiska saker att diskutera. Om drygt en månad åker hela slurven upp till Finland och vi har pga orsaker inte kunnat/hunnit planera som man lämpligen borde göra. Typ flera år i förväg.

Vi hade tidigare tänkt att utöver julfirandet med familjen i sydvästra Finland via familj i Österbotten kan vi kanske inte åka norr om polcirkeln. För tidskrävande. För dyrt.

Men i dag tänkte vi att när vi nu en gång gör en tripp som denna så varför inte.

Alltså, döfött att få hotellrum i Rovaniemi när alla ryssar har bokat rum flera år sedan.

OK. Det dras i strängar. Huvudpoängen är inte Rovaniemi. Huvudpoängen att ha varit norr om polcirkeln vinterntid. I hopp om kyla, snö, mörker, norrsken. Någon ren. För en viss upplevelse för de delar av familjen som knappt har sett snö.

lördag 20 november 2010

Tankar om att styra upp tillvaron

Jag har i dag frostat ur frysen. Det är ett riktigt uu-ääk-göra, varje gång. Det är nödvändigt i den meningen att om frysen frostar helt igen så får man inte ut lådorna för att det är för mycket is i vägen. Så känner man sig ju bättre när det blev gjort, men det är en annan fråga.

Så gjorde jag storputs av kökets mest använda hörna där maten bereds, sallader och ingredienser hackas. Tog bort precis allt och skurade ordentligt. Väggarna också. Det här är mindre nödvändigt i den meningen att i längden, även om det är lite klibbigt i hörnet, så GÅR det ju att fortsätta hacka, skära, blanda osv. Och jag brukar ju ändå svepa runt lite efter hackaskärandet.

Brödrosten. Den samlar smulor och vid en viss punkt så når kanske smulbrickans smulor upp till en nivå då funktionen inte längre fungerar. Däremot kan den vara klibbigt äcklig på utsidan utan att det stör funktionen.

Brödlådan. Det samlas smulor, hur än man försöker hålla produkterna i plastpåsar. Teoretiskt sett kan smulorna nå en nivå där man svårligen får in flera knäckebrödspaket. Vad klibbigheten på utsidan beträffar så gäller samma som för brödrosten.

Vad jag har funderat på här. Hur mycket av städande och putsande är för funktionens skull och hur mycket för estetikens skull. (Och det här med sociala normer ska vi inte ens beröra.)

Och jag är den första att medge att det är härligen härligt med välputsade ytor. Man känner sig bättre, som en bättre människa.

Det måste finnas en inneboende drift att försöka bringa ordning i kaos. Som hos treåringar.

Ordna upp, sortera och städa tillvaron så att den känns hanterbar. Eller att man har kontroll. Som man ändå inte har när det gäller.

fredag 19 november 2010

vardagstrivialiteter

Oukei

Här kommer en bild som beskriver en betydande andel av vår vardag.

Att vi har Little Miss ett par dagar i veckan, om än vi inte alltid bara parkerar henne framför teve eller yuotube.

Att vi ännu inte har fått en ny matta till vardagsrummet.

Att det på soffbordet finns verktyg som tyder på att jag har försökt dammtorka.

Att det på soffbordet finns en av J:s eviga krigsböcker som han läser tidiga morgnar med katten liggandes på bröstet, när jag ännu inte stigit upp.

Att det på soffbordet finns kvar tillbehör som Big Sister använde flera dagar sedan.

Att det under soffbordet finns en hög tidningar på väg ut som Big Sister skulle använda för sin Scrap Book men som numera har åkt ut.

Att en del av soffdynorna saknas för att överdraget är på tvätt pga. att saker kan skvätta omkring. (och senare så åkte de övriga överdragen också i tvätt så att de skulle se ungerfär likadana ut i nyansen.)

Feel free att hitta andra pikanta detaljer.

torsdag 18 november 2010

Transportdag

En av de här dagarna när jag transporteras från en intensiv översättarbubbla till något som liknar vanlig tillvaro.

Det mesta känns overkligt och jag ser saker jag borde ta itu med men det enda ja har gjort är dammsuga köket, gången och kattens utrymme och så har jag lagat mat. Läst bloggar och skrotat runt på nätet. Funderat på om Twitter vore något ändå också.

Vi åt maten ute för det blåste för ovanlighetens skull inte upp till eftermiddagen. Ja vi äter lunch halvtretiden och idag blev det närmare tre faktiskt.

(Jag sitter fortfarande ute och nu tog jag på mig en förhatlig baseballkeps för solen ligger så lågt att markisen inte längre hjälper.)

Så tog ja några foton där jag först placerade kameran (mobilen) precis invid ögonen för att försöka återge vad jag såg, men en kamera är ju inte människoögon, men i alla fall.




Det är den där lilla snutten av hav som ger den här utsikten största delen av sin mening. Den ser liten ut på bild, men i verkligheten känns den helt dominerande.

Så fotade jag platsen där jag nu sitter och skriver.



Och nu börjar solen gå ner bakom skiljeväggen till grannen och jag drar mig inomhus.

Och i morgon kanske jag får ihop lite flera bitar av tillvaron.

onsdag 17 november 2010

men jag älskar ju mitt jobb

Jag skulle ha lust att rubricera med "det är fullbordat" men sånt gör man ju inte.

Jag har i alla fall skickat iväg en översättning, ett ohyggligt svårt uppdrag som har tagit all min energi men som jag samtidigt är stolt och nöjd att ha kunnat genomföra. Med den äran om jag säger det själv.

Man tar en högskoleexamen i kemiteknik, cirka 25 års erfarenhet av översättningar, hög grad av detektivarbetsförmåga med användning av Google och andra källor, en massa tid och effort och dedikering. Mognad och omdöme sätts in.

Och vad får man?

Öhhh.

Ja, det är ju orättvist.

tisdag 16 november 2010

En farmors Magic moments

I går, måndag, var det en eftermiddag med Little Miss.

Jag led aningen av mina våndor för det är svårt uppdrag och tidsnöd på gång, men har man bestämt sig för att ha Little Miss vissa tider så har man. (Om än jag måste avbeställa henne för i morgon, onsdag. Nederlag.)

Vi gick genom de vanliga rutinerna med mat (hon åt jättemassor, måste vara betydlig tillväxt på gång), tittade på Peppa Pig (tacka vet jag netbook och trådlöst internet), ja och det här med upprepaningar, ett avsnitt ville hon se FYRA gånger i sträck.

Så, när det nästan närmade sig avhämtningsdags, när skymningen bred sig över himlen och man kunde se månskärvan, så satte vi oss ute på terrassen och förundrade oss, hon i min famn, vi båda omsvepta av min varma yllecape, hon i en ylleschal, och tittade och pekade på flyttfågelflockarna som i dessa dagar samlar sig i parken nedanför och gör alla sorters flygövningar. De kom härifrån och därifrån, landade i parken, lyfte igen, flög en runda i flock, landade igen. Några fåglar kom så nära att de praktiskt taget flög över vår terrass.

Några magiska minuter.

Little Miss beundrar månen och fåglarna insvept i en av mina schalar.

när det kör ihop sig

Jag har nyss slabbat ihop en sallad med blandade olikfärgade salladssorter, fetaost, paprika, salladslök och vad jag nu råkade hitta i kylskåpet och bland konservburkarna. Som kvällsmål för mig.

J  är borta på det här eventet vi skulle gå på i kväll, öppning av någon ny restaurang, med goda och intressanta bekanta, men nix för mig. Måste arbeta. Måste gå i säng i tid. Måste stiga upp tidigt i morgon.

Det är leverans torsdag morgon. Jag behöver leverera.

Jag har i dag tackat nej till ett uppdrag efter det. På uttrycklig order från J. Måste hålla ledigt. Måste styra upp tillvaron. Ordna tankar. Planera julresans detaljer.

Och ingen Little Miss blir det i morgon heller.

Livspussel. Svårt.

söndag 14 november 2010

sparka scriptan

Vi äter middag och ser på Six Feet Under, säsong 4, avsnitt 4. Liten paus före avsnitt 5.

Det är en välgjord och detaljerat fin serieproduktion. HBO-stuff.

Men varför har Nate en typ nystruken tröja på efter en springrunda som borde ha varit ens aningen svettig och varför sitter morsan och hennes man på olika platser vid morgonmålet? För finns det något så etablerat som det hur man hur man sitter kring ett köks- eller matbord?

Och så ett foto på det

Det här med flamenco och sevillanas.

Det är nog så att man måste ha fått det med modersmjölken för att kunna göra det på riktigt. Så att det är riktigt magnetiskt och fascinerande.


Som att jag har beundran och respekt för vad de här personerna kan.

Edit: Och nu har flamenco kommit in på Unescos förteckning över världsarv. Just det

lördag 13 november 2010

hjärtnyp, flamenco, sevillanas

I går kväll var vi på en tillställning.

Som underhållningsnummer fanns det flamenco, med El Torero (en av Spaniens främsta gitarrister inom området), en flamencosångare och en dansös.

Det är något med den här kombinationen (bra) flamencosångare och gitarr som får mig helt på fall . Det helt enkelt kändes i hjärtat. Dansösen var suverän och stämningen var intensiv, och vad som särskilt tände mitt hjärta som alltid var

en intensiv flamencogitarr och en sångare som klappade händer och vid rätt timade taktslag sätter in ett olé eller något annat

en dansös som kan sitt (SOM att hon kunde förmedla) (och jag såg att jamenjessus det handlar ju om sevillanas i sina fyra delar, om än fritt tolkat).

Och det här med sevillanas, det får vi ta en annan gång. Wikipedia har en mycket usel förklaring, så gå åtminstone inte dit.

Och den här mannen El Torero, världens snällaste  person, vi träffade honom första gången när vi för eoner sedan uppträdde med familjekvartett här lokalt.

När jag säger snällaste person så måste jag relatera det  till att han utöver sin medfödda stolthet av den kulturtilhörighet han har och sin kulturrelaterade och intränade skicklighet med gitarren och musiken är en person som är så genomaste vänlig, har de vänligaste ögonen och ser ut att ha inga fördomar mot oss payos.

Förklaring: Payos är det uttryck som zigenare, nej ursäkta romer, nej ursäkta vadvågarmannusvågarsäga använder om dem som inte tillhör deras kultur.

det här med kommunikation

Det är inte bara med folk i fjärran länder jag umgås med per e-post och sånt.

Det fungerar också om jag behöver få något fram till J, för han är mest i farten och när han för en kort stund är hemma så minns jag kanske inte, eller det är något annat.

Och inte minns han att meddela mig om saker alla gånger heller. Så i dag, medan han var borta, vilket han ska vara i morgon också (har jag nämnt att han bland flera miljarder andra saker driver en bowlingklubb och deltar aktivt?)  skrev jag Jag hörde av Patricia i går kväll att vi ska någonstans med dem på tisdag. Finns det mera info?

Och så svarade han per e-post. Efter att han kommit hem. Medan jag var hemma.

onsdag 10 november 2010

zeee internets och mailar och sånt

Jag jobbar i stort sett en hel massa.

Det är mångamånga timmar sittandes framför datorn med flera sessioner av google framme och termsök och läsa sig in på nya saker eller fördjupandes in saker jag hade ett ytskrap på men så finns det någon aspekt på någon visbreakers tilläggsapparat på något raffinaderi som man måste lära sig att förstå.

Och i allt detta hittar jag en mening för det finns google och så finns det frekventa mailar även sent om kvällarna med människor jag har jobbat med på distans via zeee internets mångamånga år.

Och, mind you, även före internet. Betänk detta. På den tiden det fanns fax och modem. Ja och telefon förstås. Men ändå.

måndag 8 november 2010

änglar finns inte

Little Miss var lite jobbig i dag. Inte hela tiden, men mellan varven är hon väldigt gränssökande.

Jag tröstar mig med att barn lever ut sitt gränssökeri med personer de är trygga med. Och så är det bara att stänga fönstren när det blir gråt och skrik för intigheter, inte ge efter, vara lugn och bestämd och småningom ebbar det ut och så går vi och t.ex. kollar vad för slags mellanmål vi ska välja i kylskåpet.

Och fred på jorden. Men den lilla manipulativa jäveln i henne väntar hela tiden på att få komma fram.

Förstå mig rätt, hon är underbar, men hon är också en nästan treåring med allt vad det innebär.

lördag 6 november 2010

November månads första lördag förmiddag med Big Sister

På lördagsförmiddag har jag alltid när det går Big Sister och så gör vi något tillsammans och umgås. I dag var det underhåll av växterna på terrassen. Ampelliljorna håller på att växa ihjäl sig och måste förnyas. Säkert inte rätta tiden på året och allt det där, men det fungerar som det fungerar med min växthållning. Ta det eller dö.

I dag kom således äntligen den utlovade planteringen av ingefäran som har skjutit skott. Den är Big Sisters projekt. Det är så här att jag har ingenaaaning, jag har aldrig planterat ingefära eller ens läst om hur det går till. Hursom, vi fyllde på mylla i en kruka, lade på ingefäran och fyllde på mylla så att bara skotten syntes. Vattnade lite. Fungerar det kanske som potatis, eller?

Nu är det vänta och se. Om det inte lyckas så får vi skaffa någon annan planta åt henne. Little Miss har redan en ampellilja som vi planterade av ett skott för nån tid sedan i en kruka som är bara hennes. Växten växer bra, och hon under min överinsyn vattnar växterna så får mina växter en pytteskvätt och hennes planta blir så överöst med vatten att jag måste stoppa så att grannarna inte tror att vi har översvämning.

Big Sister fyller på mylla i sin kruka. Vi hade en riktigt kreativ stund tillsammans. Vi tömde krukor på överväxta växter och planterade ett antal nya efter att ha kollat vilka skott som har de bästa rötterna, gjorde oss med sorg i hjärtat av med bedagade och söndervuxna exemplar (men det finns bara SÅ mycket plats), hängde upp nyplanterade krukor på väggen.

Så frågade jag vad hon vill äta inför sin Drama Class, och på begäran så fick hon två kokta ägg och två sorters nötter, plus dricka. Äggen och nötterna avåts med andakt framför teven.

Och jag etiketterar den här posten med farmorande, även om jag bara är bonusfarmor. Är det bara det då eller? Om det inte finns någon annan farmor närvarande?

Jamenjessus hur sådanahär frågor också gnager på.

torsdag 4 november 2010

promenix

Inspirerad av stationsvakt, alltid fyndig och finurlig på sina promenader, knäppte jag under förmiddagens promenad några många foton från min vanliga rutt. Alla kommer inte in här för jag har tekniska problem.

Och tyvärr promenerar jag inte alla förmiddagar eller mornar, även om det skulle göra mig så gott. Men i dag gjorde jag det i alla fall, och det var en mycket behaglig upplevelse. Det fanns något av mindfullness. Klar och hög himmel, höstskärpa i luften, behaglig sol, ingen besvärande blåst och där gick jag med mina stavar, iakttog och så fotade jag saker som jag brukar se på med ett särskilt öga.

Och mina foton kommer här i underlig ordning och det är inte alla av dem, det är något nytt verktyg i Blogger som jag inte lärt mig och jag är inte alls överens med att jag inte kan hantera infogningen av foton som förr, med ens någon egen kontroll. Well, jag delar med mig i alla fall, för så var det tänkt.
Tre riktigt ståtliga palmer i rad vid detta hus.



På den här stora hörntomten fanns det förr ett gammalt hus som demolerats och så fanns det tydligen stora planer på nytt och fint bygge men krisen, ack den krisen, har satt stopp. För nu i alla fall.

Gammal och rostig nostalgibil framför ett inte helt omskött hus.


Det här var tänkt som en beskrivning av byggnadernas vita mot himmelens klarblåa men kameran tog inte upp det som det var i verkligheten. Det var bländande vitt och bländande ljusblått.


Det här stora huset med sitt blåa tak har jag alltid beundrat, även om jag undrar om det inte kan bli lite mörkt inomhus med alla de omgivande (och skyddande) träden.

Märklig buske

Cypresshäckar, väldoft att snusa in, särskilt när cypresserna är nyklippta

Längs staketet till en tomt fanns det apelsinträd, en dadelpalm nästan helt beväxt med murgröna och en buske vars namn jag inte för mitt liv kommer ihåg just nu men som har fina blommor
Detta är min ingång till promenaden, efter att jag har gått genom vissa gator ut från där vi bor.


Strax före ingången har jag saltverket till vänster. Torrevieja är en av de större saltexportörerna i Spanien (och Europa tror jag). Saltsjöarna medför tyvärr också myggor, av vilka jag hade oönskat sällskap (en, men det var tillräckligt)

HELT FEL. Hur kan man uppföra en sån här ful låda bland alla fina traditionellt byggda hus?

Det här är vad jag gillar, och om ett lite mäktigt hus har blått tak kliver det ännu högre upp i gillaskalan.

Så här blev min skugga, gåstavarna i ena handen och kameran i andra, och jag var nog klädd i långbyxor även om skuggan tyder på långklänning. Solen låg ännu ganska lågt och jag ser längre ut än vad jag är. Tegelvägen är tänkt för fotgängare och asfalten till vänster för cyklister.

tisdag 2 november 2010

november, igen

Ja, den månaden inträffar faktiskt varje år.

Och med den kommer inte bara vintertiden utan den alltid supersnabba växlingen från att ha det lite för varmt till att uppleva lite kyla. Och de stora dygnsväxlingarna. Kyligt drygt tio) om natten, varmt och t.o.m. lite hett mitt på på dagen, och när solen slutar värma sent på eftermiddagen får man dra på sig något varmare och kanske slå på värmen en stund.

Och det är väl så, att under det som nu kommer att bli vintermånaderna, så det är i middagssolens värme och glans (och i det faktum att det är ordentligt ljust största delen av dygnet), som livet här jämfört med Norden känns särskilt bra.

Ljuset, ljuset. Inga minusgrader. Ingen snö. Inget slask. Inget skrapa bilen. Ingen halka. Inga vinteroveraller på krånglande barn(barn).

Alltid något.

måndag 1 november 2010

gott

Det är ju gott att vara hemma igen, men den här diskbänksrealismen slår onekligen till. Det har inte funnits så mycket tid att idka ordning  och putsputs.

Slut på sova med frasiga lakan (ja, alltså hur gör dom, är det materialet, någon viss behandling eller?), och faktiskt, ja, J snarkade nästan inte alls, urvalet dynor var tillfyllest.

Jag började nästan tröttna på Barcelona, trängsel och armbågar i metron, horder av turister överallt, kändes det som. Trots allt det fina, varierande och intressanta.

Och tänk, i går söndag, för att fördriva tiden före tågets avfärd gick vi ut på vad vi tänkte var en obligatorisk röra-på-sig-ens-lite-promenad i området kring järnvägsstationen som vi tänkte är bara tråkigheter, höga hus och trafik, och så plötsligt befinner vi oss i kvarter med trånga gator, gamla byggnader, parker, torg, massvis av caféer, barer, restauranger. Klockan var strax före lunchdags och servitörer dukade ut bord, lokaler höll på att öppna och man hade haft lust att gå in i varje av dem.

Vi gick runt och av och an och till slut landade vi i en typisk lokal, långsmal och med det bästa utbudet av allt. Ja det har de alla. Kvaliteten är häpnadsväckande.

Det fanns inga turister (utom vi då) och vad som slog oss var att bland den stora folktillströmningen av lokalbefolkning som kom för söndagslunch, så talade alla kastiljanska, inte katalanska . Katalanska som alla politiker påstår att är det enda språk som katalanerna vill tala.

Jamen, jamen.

Tillägg: Kastiljanska är den "vanliga" spanskan medan katalanska är ett språk som avviker rätt mycket från kastiljanska, bl.a. genom stor släktskap med franskan.

fredag 29 oktober 2010

fredag 28 oktober i Barcelona

Jag sitter i foajén på vårt hotell i Barcelona. J är på möte i ett av hotellets kabinett.

Foajén har två våningar, med receptionen nertill och baren och restaurangen upptill. Det är två stora utrymmen med sittgrupper, fontän och annat som kan tänkas höra stora hotellfoajéer till.

Jag har beställt och fått en dubbel Fernet plus vatten. Sitter och ser på folk. Njuter av en välplanerad och estetisk miljö. Känner mig nöjd med dagen. Vi hade vissa vaga planer, resten gick på improvisation som utföll väl.

Metro till Liceu, hastig flykt från Ramblan till Carrer Rias Baixas och iaktta omgivningar på vägen. På Carrer Rias Baixas finns second hand och vintage den ena butiken efter den andra. Vore jag yngre, slankare osv. osv. så hade jag tillbringat en hel del tid i dessa butiker för att hitta ultimata kläder.

Så gick vi tillbaka och över Ramblan, hastigt, hastigt (ja alltså Ramblan är den västa turistfällan i Barcelona) , och J tyckte att han vill ha en cider. Vi gick och gick och  ingen bar såg tillräckligt kompetent ut. Njöt dock en hel del  av vad vi såg längs vägen.

Till slut gick vi av en slump in på Milk och det gav stor utdelning. De hade irländsk cider, mycket mysig inredning med soffor och kuddar och det stället är en riktig pärla, som har fått god kritik i prestigfyllda medier. Ja det kom vi underfund med efteråt, men det var mycket bra och behagligt, det var det.



Så gick vi och gick och gick igen, bort från de mysiga kvarteren genom tråkiga gator, tillfälligt tröstade av en stor park med allt möjligt i (namn kommer senare) tills att vi kom fram till L'Aditori där vi köpte konsertbiljetter för i morgon kväll och vi var nöjda över att ha gått så duktigt mycket och att ha fått biljetter, och så åt vi en fenomenal lunch på ett ställe som såg ut att det på sin höjd duger för att ta en brandy på men som hade den mest fantastiska maten och servicen.

torsdag 28 oktober 2010

lite besviken ...

Sitter ombord på Euromed-tåget från Alicante till Barcelona.

Servicen funkar som förväntat, men vi sitter i en gammal vagn, UTAN eluttag, OBEKVÄMARE och trängre säten, har platser vid ett bord mittemot ett äldre par och det är inte deras fel men benutrymmet är minimalt för man vill ju inte sparka varandra i fötterna. Och så har man liksom inte sin privata sfär på samma sätt.

Jag som efter flera resor trodde att det alltid är på ett visst sätt.

Ja det kunde ju vara värre, men jag känner mig ändå lite stött i kanten.

onsdag 27 oktober 2010

vojvoj

Jag frågar mig: Är klassificeringen av tillvaron så här smakar livet eller är det hemskt?

Jag tycker att det åtminstone lite hemskt när det ÄR FÖR MYCKET. J tar sig tid att ge fem minuter åt våra walesiska vänner som är här med kör och dansare, och jag bara sitter i min bubbla och försöker prestera och pussla ihop ens det viktigaste. Ja det gör han också, men han är så mycket duktigare än jag så han klarar av mer.

Det är människor jag gärna hade träffat, och jag hade gärna sett deras uppträdande, för de är typ bäst i Wales. Och det är inte lite för kulturen i den regionen är enastående.

Och i morgon åker vi tåg till Barcelona och allt jag just nu önskar är att vi får med oss vad som behövs och att vi får fatt oss själva lite under resan. Så behöver vi planera vad vi ska göra också, för man måste ju helst prestera turistiskt när man är någonstans och se något enastående och jag undrar om det räknas om man bara slappar på hotellet, besöker några second hand-butiker och skiter i att turista på det vi redan har sett?

Eller kanske kolla hur en japansk kör låter i basilikan Santa Maria (or something, orkar inte kolla upp igen) på lördag kväll?

Men det ska väl nog bli bra. Det vill jag, det vill jag.

tisdag 26 oktober 2010

farmor uppför sig dåligt vid matbordet

I går ordnade Little Miss ett rollspel.

Hon var dagispersonal och jag var ett dagisbarn.

Hon förklarade högtidligt (på spanska) att i dag har vi till mat först grönsakssoppa, sedan lasagne och efter det äpple eller päron.

Så anmodades jag sätta mig vid bordet och blev serverad. Så ville hon att jag säger yäääk Jag sa yääk.

MUY MAL!! MUY MAL!! [Typ "så gör man inte!"]

Så beordrade hon mig till att stå i hörnet. Och det gick inte att stå hursomhelst och försöka kräla längs väggarna, ordentlig hörnkontakt skulle det vara. Jag behövde ändå inte stå med ryggen utåt.

Hur det nu blev, men jag fick sätta mig åter vid bordet och fick väl nog slutföra min "mat" i alla fall.

söndag 24 oktober 2010

Söndag utan förkläde

I går, lördag, tog jag mig en promenad till en supermercado jag besöker i bland, som förströelse, som nödvändig motion och för några inköp som behövdes.

Jag noterade att affären kämpar med sin existens och föröker sänka sin image av lite bättre och nu är det stora annonser om sänkta priser, varor på pallar och ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro.

På vägen noterade jag också, för jag gick längs smala gator med enfamiljshus, att många husmödrar stod i dörröppningen och diskuterade med familj eller bekanta, försedda med förkläde eller städrock.

Men när söndagen kommer så blir det andra bullar. Då åker söndagskläderna på, man går ut på söndagspromenad i sina söndagskläder, man äter söndagsmat och förklädena väntar till måndagen.

Sällsynt, varje gång

Den här tiden på året är blå timmen särskilt magisk. Och inledningen till den.

Precis nyss såg jag ut över vår utsikt, på väg efter kvällsmål till köket från mitt arbetsrum (där jag fortfarande jobbar hur än söndagseftermiddag det är).

Ett fartyg höll på att anlöpa saltkajen -- och färgerna, nyanserna och skenet på havet och byggnaderna. Helt ordfattigt måste jag konstatera att det slår med häpnad, förundran och vördnad varje gång.

Jag bor hellre trångt med denna utsikt än så stort jag egentligen skulle önska men utan den.

Och så finns det säkert lägenheter med bådadera men vi är inte där än, om någonsin.

lördag 23 oktober 2010

Inga fler kvällar på gatan

Enligt lokaltidningen firade man den 20 oktober som sedvanligt slutet på utesittarsäsongen. Det gör man genom att ordna en gemensam middag ute på gatan grannar emellan.

Det här med utesittande härrör från de tider då alla hus i Torrevieja var enfamiljshus och man under den varma årstidens eftermiddagar/kvällar tog ut stolar på trottoaren/gatan i skugga och umgicks med grannar och förbipasserande fram till att det var dags för den sena middagen.

Den sedvänjan gäller fortfarande, för än finns det enfamiljshus i stan.

Utom att nu är det slut på utesittandet fram till nästa års varma säsong.

fredag 22 oktober 2010

alla andra har väl fredagsmys

Här sitter jag i min fredagsensamhet. J är borta över helgen.

Det är inte synd om mig. Jag har jobbat fram till nu och det trivs jag med, men nu har skärpan i tankefunktionen avtagit till den grad att det är dags att sluta. I något skede blir hjärnan som ett utslitet gummiband och hur man än försöker så finns det ingen spänst.

I morgon har jag Big Sister hela förmiddagen. Vi ska baka kanelbullar. Länge sen sist.

Vi kom fram till att lördag förmiddagar är enda chansen att få kvalitetstid med henne. Så jag ställer upp på bullar och stuff och just i morgon så jobbar jag sedan hela eftermiddagen. Och hela söndagen. Och hela nästa vecka utom måndag och onsdag eftermiddag då jag har Little Miss och på torsdag eftermiddag åker vi till Barcelona och det blir nog jobbat en del under tågresan också.

Sedan tackar jag kanske nej till något uppdrag. Jag bara måste få tid att ordna tillvaron och tänka någon självständig tanke. Ta tag i något praktiskt.

onsdag 20 oktober 2010

Alltid något

I morse hade jag en riktig lyxpilates (Reformermaskin). För jag var den enda som dök upp och jag fick instruktörens fulla uppmärksamhet med individualiserade övningar och detaljerad kontroll på att jag säkert gör allt rätt. Det kom in några nya rörelser att lära sig.

Jag höll nästan på att ge upp ibland, för det var tufft och tog på, men en finländares sisu ger sig inte och om musklerna inte darrar av ansträngning emellanåt så når man inga nya höjder. Eller ens upprätthåller det man har.

För det är jag ganska förtvivlat enveten med. Att upprätthålla muskelstyrka. Ens något. Ens något. I denna fettotillvaro jag har landat i.

Så känns det förstås ganska skönt efter ett pass när man har jobbat genom kroppens muskler. Jag välkomnar träningsvärken som kommer i morgon.

P.S. Jag behöver inte muskler för att imponera visuellt (vilket jag ändå inte gör), jag behöver muskler för att kunna lyfta Little Miss, för att hålla ihop kroppen, för att inte känna mig gammal och svag.

tisdag 19 oktober 2010

dyra oundvikligheter

Motorn till markisen pajade. Så märkte vi att själva markisen hade stora revor. Redan i fjol försökte jag sy ihop de små hålen och revorna på framkanten, men nu fanns det inget annat att göra än att beställa hit en markisnisse. För söndrigt tyg eller inte, den var helt obrukbar. Och den behövs.

Sol och vind året om, det sliter på. Snart fem år har vi bott här.

What's next. Tvättmaskinen har ett ljud jag inte gillar. Det går att på något sätt klara sig utan torktumlare, t.o.m. utan diskmaskin, men utan tvättmaskin, nej, det går inte. Här finns inget sånt som gemensamma tvättstugor, det är inget alternativ över huvud taget.

Så det är som med min gamla bil. Hoppas att du klarar lite till.

söndag 17 oktober 2010

Söndag!!

Som att jag älskar söndagar. Oavsett hur de spenderas så finns det söndagskänsla i luften.

Även om jag sitter och jobbar en del av en söndag så känns det inte betungande. Mailen plingar inte, telefonen ringer inte, jag kan bestämma mig för att hoppa över de svåraste delarna och tycka att allt jag gör är hemåt i alla fall.

OCH, så jobbar jag inte hela dagen. Strax före lunch är det stopp.

I dag kommer sonens familj på besök, vi ska äta mat och umgås. Det ska bli intressant att se om Little Miss undrar vart Mommo har försvunnit, just som de höll på att bli ordenligt bekanta.

lördag 16 oktober 2010

losers inom reklam

Jamenjessus.

Jag har i dag sniffat på ett litet kontrolluppdrag jag fick. Det ska levereras måndag morgon och jag tänkte att jag kanske får ahaa-upplevelser under helgen och saker mognar. Det handlar om att kolla en översättning av en liten reklamtext som från början är så fel så fel så fel.

Skriven av en fransk reklambyrå tror jag. Reklamarna var nog kanske måndags- eller fredags- eller mittiveckantrötta.

Uppdragsgivaren till översättningen är angelägen om att inga lands lagar kränks.

Öhhh, vi finns inom Europa med gemensamma regler som inte ska vara svåra att ta reda på.

Losers!!!, och i förlängningen en massa frustration på en massa fronter.

Fans amatörer. Skjuus mee for the expression,

torsdag 14 oktober 2010

Vår trots höst

När man går på stan så finns det nästan inget så sorgligt som en tom affärslokal. Särskilt om den är tom efter att det kom in ett nytt försök till butik som misslyckades. Konkurrensen är hård. Tiderna är svåra.

Det finns i Torrevieja tomma affärslokaler också för att butikerna har flyttat ut till områden utanför stan och gjort sig riktigt stora. Och finns det rörelser som stänger för att ägaren har tröttnat och gått i pension.

Det har inte alltid känts så muntert i centrum de senaste åren, särskilt för oss som har kunnat följa med vad som händer. När t.o.m. butiker och restauranger som "alltid har funnits där" försvinner. (Så har vi gudskelov också godingarna som finns kvar.)

Hursomhelst, det som är att notera särskilt är kinesernas frammarsch. De öppnar nytt, jobbar på, jobbar på, öppnar mera, jobbar på igen och så öppnar de igen något nytt. Tar över. Är lyhörda. Utvecklar produktsortimentet, jobbar på.

Det började med krimskramsbutiker som sålde allt möjligt till ett superbilligt pris. Även nyttovaror. Alltså gick folket till kinesen när de behövde något i dessa kristider. Kinesen hade alltid allt.

Småningom blev butikerna större, ännu bättre försedda och varorna fick allt bättre kvalitet. Nu har kineserna övertagit hela byggnader av nästan varuhusstorlek. Man ser nya nästan varje dag.

I dag var jag inne på ett av deras senaste förvärv i Torrevieja, en tidigare tom affärslokal i tre våningar mitt emot kyrkoskvären i centrum.

Kläder, tillbehör. Mestadels bra kvalitet, t.o.m. super. Inte bara Made in China, utan italienska kläder och så. En del riktigt snygga saker.

En riktig dunderinvestering till förmån för alla skulle jag säga. ALLA turister går förbi kyrkoskvären. En stor del av dem viker in i butiken och köper något. Jag som fastboende kommer att gå dit flera gånger. Allt detta gynnar alla övriga affärer i centrum. Även de infödingsägda av vilka många inte lyfter ett finger för att utveckla sig utan bara klagar över att affärerna går dåligt och att det var bättre förr. Diversifieringen börjar få stadga (typ, satsa inte på vitvaror i mittersta centrum) och i dag såg jag också hur en annan stor kedja håller på att inreda en ny klädbutik i närheten.

Det tar sig. Hur höst det än är så tror jag att det våras för många.

Den här stan blir bara bättre och bättre.

tisdag 12 oktober 2010

Down the Memory Lane, mars 2004, Jamaica

(Jag har inlett en sökning genom fotomapparna på datorn. Söka efter favoriter.)

Vi tillbringade ett par veckor på Jamaica i vänners sällskap, av vilka några hade släktingar på ort och ställe. I Kingston fanns det en Uncle med stort inflytande som ordnade allt och såg till att vi kördes runt där det behövdes av hans personliga chaufför. Kingston kan annars vara synnerligen farligt och vissa områden bör undvikas helt och hållet. Om man inte vill hamna i dödlig fara.

Våra Jamaicarelaterade vänner är av indiskt ursprung, och det finns en mycket stor koloni av den sortens befolkning på ön. De umgås mest bara sinsemellan, beblandar sig inte med lokalbefolkningen (som t.ex. på Kuba där allt är en enda mix) och de ordnar sociala sammanhang där alla samma människor träffas än hos den ena än hos den andra. De tillhör i regel typ överklassen och har stora hus med fina trädgårdar och middagsbjudningarna är ett överdåd av mat och annan visauppvadvihar.

Eftersom vi reste i sällskap av cricketproffs så satt vi ett par-tre dagar och såg på cricket i de utvaldas avdelning - under tak skyddade från solen, med servering och med toaletter. Allt med stöd av Uncle. Följande skylt på damernas toalett hör till mina favoriter om än den är lite kryptisk:
Cricketstadium i Kingston finns i en stadsdel där man inte ser annat än svarthyade människor (utom britter som besöker stadium kanske och steker sig sönder i den brännande solen, men de går inte runt). När vi en dag gick från stadium till bilen med väntande chaufför passerade vi en lokal skola, med rätt små barn ute på gården. När vi kom förbi så blev det stor uppståndelse och alla barnen trängdes vid staketet och ropade "Look, look, white people!!".

Bättre

Det är nästan så att jag hade lust att ändra förra inläggets fula rubrik, men det var precis så desperat jag kände mig och väggarna här hemma fick nog höra en och annan värre utgjutelse än så. 

Resan tillbaka till min vanliga tillvaro har börjat. Jag gick ut på rask promenad i morse och måste få det till så ofta som möjligt. I morgon blir det Pilates efter två veckors paus. Bara det löser upp sig lite mera i huvudet ska jag förnöja mig med lite inredning. Skaffa något smått nytt.

Det ska nog bli bra det här.

måndag 11 oktober 2010

Helvetes himmel

Jag slog på AC:n, svettig av att flytta datorn tillbaka på sin vanliga plats, och förstås slog jag sönder att glas med dricka, och det var lite stressigt för att det fanns en fil att skicka och routern fungerade just då inte och J hade norpat vår "mokkula" (liten grej som medger mobilt internet). Gaaah!!!

AC:n började kännas för kall, ovan som jag är, och jag tänkte värma upp mig på terrassen och det var jätteskönt i solen under fem minuter och så blev himlen så här:



Solen går i allvarliga moln och det är plötsligt inte alls lika varmt och skönt.

This is not my day.

jag, jag och jag samt vi, vi och vi återvänder snart

Jag håller på att skrapa ihop mig själv och min tillvaro. Få kontakt med vårt hem, våra saker, min normala arbetsplats och framförallt med mig själv.

Vi har under två veckor haft besök av min mamma som är det absolut underbaraste. Som att hon har att berätta intressanta saker från gamla tider, som att hon är positiv hela tiden, som att hon tar upp en diskussion när jag sitter tyst i mina tankar. Som att hon kan skratta och ha humor.

Det tar inte bort det faktum att hon har funnits här 24/7. Och det har varit anpassning av rutinerna. Och jag är bortskämd med att styra min tillvaro, inte känna mig styrd. Hur ska jag förklara, hon försöker vara så diskret som möjligt, men det finns outtalade önskningar som jag har försökt fylla och mina känselspröt har varit ute och jobbat hela tiden. Jag har befunnit mig i en undantagsvärld.

Jag har gett mitt allt. Jag behöver återställa mig lite.

lördag 9 oktober 2010

det blev en bra lördag ändå

Vi åkte till stranden och den första timmen var ganska osäker, vi satt båda med handdukar över axlarna och tyckte att det nog blåser lite väl mycket och det är rätt tjocka moln och få se hur det blir.

Vi väntade på sonens familj som skulle komma och det dröjde och vi visste inte om det skulle bli någon riktig stranddag och alla sorters tankar och muskelspänningar korsade min hjärna och kropp.

Så kom de äntligen och solen kom fram, sandslott byggdes, småbarn plaskade i vattenbrynet, bord beställdes i närliggande strandhak, bord byttes för det första var för blåsigt, det andra var bra, maten var god, solen sken fortfarande och efter kort vila på våra underlag tog min mamma och jag ett dopp, så blev det igen mörknolnigt och så ställde vi oss hem till duschen och jag jobbade ett par timmar.

Nu regnar det och må det regna i morgon också. Jag har en del kvar att slutföra på mitt uppdrag.

Men det var i slutändan en fin stranddag med hela närvarande familjen, det var det.

fredag 8 oktober 2010

Otillräcklig, det är jag

Jag kämpar med fasaden.

Det är två dagar till inlämning av ett stooort uppdrag och det är ännu inte helt klart. Vissa kontroller och genomläsningar återstår. Och vad som återstår är en lördag och en söndag. En svintidig måndagmorgon om det krävs.

Samtidigt som jag hoppas att det trots hotande prognoser blir strandväder i morgon och på söndag, så hoppas jag att inte. Jag vill inte gå mera till stranden. Det är ju skönt (öhhh not, när man sitter med sin fiktiva läsning och det kunde vara hur avkopplande som helst men jag behöver tid att slutföra ett uppdrag hemma vid datorn).

Jag har jobbat med att få min mamma hit och se till att hon känner sig välkommen och välbehandlad. Första prioritet.

Och om det inte blir strandväder så måste vi ordna något med sonens familj och särskilt förstås inbegripandes barnbarnsbarnet Little Miss, som är i en period då hon på sin höjd ger ett reserverat godkännande av en ny person i hushållet, såsom min mamma, och jag vill ju så gärna att allt blir så bra och med många goda minnen men det går ju inte att styra en nästan treåring som har sina förundringar.

Alla dessa förväntningar. Alla dessa tankar om att försöka få till det bästa av allt.

Min mamma är gammal och klok och hon förstår, om än hon inte tilldelas precis all information, men jessus så att jag stressar.

Och efter det här kommer jag ha dåligt samvete för att jag inte kunde ge mitt allt på det sätt jag hade velat.

Dunk, dunk, dunk, huvudet i bordet

torsdag 7 oktober 2010

om att anpassa sig

Det är ganska varmt väder just nu. Närmare trettio på dagarna. Nätterna går knappt under tjugo.

Vi har min mamma här, om det skulle ha undgått någon. Med henne är luftkonditionering inte att tänka på, och vi svettas som små grisar i en luft som inte rör sig.

När hon drar sig tillbaka för natten och stänger sin dörr så är det upp med terassdörrarna och sovrumsfönster för lite genomdrag så att våra nätterna är svalkade, och hon sover gott i sitt stängda rum.

onsdag 6 oktober 2010

high five med mig själv

Nu bara måste jag lyfta på min svans själv. Det kom en lista med feedback från kommissionen på uppdrag jag har gjort på sistone. Elva stycken very good (jeee) och tre stycken good (bläää).

Jag älskar mitt arbete och varje uppdrag är en utmaning. Varje gång ska det bli bättre än förra gången. Jag lär mig hela tiden. Jag har aldrig varit så bra som nu.

Men jag skulle aldrig mera få en "riktig" anställning eller tjänst, för att jag är för gammal. Hela 56 erfarna år.

tisdag 5 oktober 2010

Sol och sand och hav

Vi är inga stranddjur direkt. Även om vi gillar det som avkoppling i princip. Men det blir liksom inte av.

Förra sommaren var vi visst en gång på stranden, denna sommar inte en enda gång.

Nu när min mamma är här så blir det ju av, så att säga. Som att hon njuter. Av solen, av att se folk, av att doppa sig i havet.

Det är henne såsåså väl förunnat. Och jag ställer upp. Jag är mer solbränd än någonsin. Och det kliar lite på ryggen faktiskt.

Det bjuder jag på.

Till ett visst pris. För mig 

söndag 3 oktober 2010

Sena kvällens bekännelser

Jag är trött och ansträngd. Det har varit för mycket av det ena och det andra och det är unikt och härligt att min mamma är här och jag gör mitt bästa, för vem vet om det är sista gången hon är här och hon är så härligt positiv om än gammal med allt vad det innebär.

Jag, öhh jag, liksom jaaag, finns inte just nu. Jag är i vissa mått en som trollar med knäna för att få tillvaron att gå ihop.

Dag sju, söndag

Det fanns planer på stranden med sonens familj, men molnen ville annat.

Så vi hade familjelunch på en vegetarisk restaurang i centrum Torrevieja. Vi är i och för sig inte vegetarianer, men det är en plats med jättegod, smaklig och varierande mat, allt är tillverkat i eget kök. Och man blir garanterat mätt. (Nu borde jag förstås länka till stället, men har inte uppgifterna, får bli senare.)

Efter maten rullade vi ut ur restaurangen och tog en liten påmatenpromenad längs gatustånden mot strandpromenaden. Little Miss fick en liten börs och jag valde ut en scarf till min mamma, i matchande färger till vad hon har fått här senast i klädväg.

Så strosade vi till Casino Cultural för kaffe och förfriskningar, satt vid ett fönsterbord och iakktog vad som hände på uteserveringen och på gatan. Little Miss, som hade varit lite reserverad till en början, öppnade sig och min mamma fick hjälpa henne med att äta glassen som var lite för djupfryst.

Och när det var dags att gå hem fick min mamma en avskedspuss.

Efter en lugn kväll har min mamma dragit sig tillbaka och vi har öppnat alla tänkbara dörrar och fönster, för att slå på AC.n är inte att tänka på. Vår AC ska gå att styra rumsvis men inte just nu när huvudtermostaten är sönder och väntar på utbyte. Och min min mamma är snart 89 år och är väldigt känslig för drag.

I morgon är det måndag och jag ska avverka på mitt beting och så ska vi ha Little Miss på eftermiddagen. Kanske jag får lite avverkat på kvällen också. Det är lite tight här och man får försöka sträcka ut sig åt alla håll.

fredag 1 oktober 2010

Stranddag två

Jag har bränt nacken. I solen. På stranden. Med min mamma som är på besök och som inte har bränt sig.

Två timmar var vi där. Prövade på en annan, bredvidliggande strand. Stor, fin, välutrustad. Underbar sand. Men när det var dags att gå i vattnet hade vågorna blivit lite starkare. Så vi packade ihop och gick den mindre, av vågbrytare skyddade stranden för doppet.

Det blir väl den lilla stranden resten av dagarna. Så var det senast och så blir det nu. Jag fogar mig.

torsdag 30 september 2010

Torsdag, dag fyra

I dag var vi ett par timmar på stranden, min mamma och jag.

Hon hade haft en bra natt och sa att nu börjar hennes själ komma fatt kroppen efter allt resande.

Jag kan kanske konstatera något åt det hållet själv. När hon först kom så var jag på helspänn. Det har att göra med arbetsbelastning, öhhh -- dålig planering.

Och nu är det så att hon är en helt kapabel person som inte kräver specialskötsel, hon är positiv och anpassar sig, men jag hade ändå alla mina nervspröt ute för hur hon rör sig och visst är hon nu okej och när hon kan tänkas vakna och när jag behöver fixa morgongröten och sånt. Och att den blir av rätt konsistens.

I morse gav mitt själstillstånd mig sovmorgon till drygt halvnio. Inte att jag sov, men jag låg lite bortdomnad sådär lite behagligt. Min mamma steg inte upp förrän hon hörde slammer i köket.

Efter morgonmål jobbade jag lite och så ställde vi oss till stranden och jag plockade ihop tillbehör. Underlag, sitthanddukar, torkhanddukar, vatten, saft, kex, solhattar, solkräm, och så vidare.

Jag glömde målarpenseln för att borsta bort sanden från fötterna och mellan tårna och en plastpåse för våta baddräkter.

 Mellan sju och åtta i kväll gick vi ut på stan och handlade vykort, frimärken och kollade skyltfönster.

Väl hemkomna fixade jag köket, så åt vi kvällsmål och jag frågade och hon berättade om gamla tider.

Ett av dessa väldigt särskilda tillfällen.

Hennes ungdomstid var inte den lustigaste av alla. Hon miste en äldstasyster och två bröder i tuberkulos, och hennes mamma var borta på sanatorium en stor del av tiden.

Jagmenar, behöver vi sätta saker i proportion här i vår bortskämda tillvaro.

tisdag 28 september 2010

jag vill bara

men alla mina system hatar mig och det har varit ett enda strul hela långa dagen och jag bara går sönder av stress och jag går i lås, tappar tankeförmågan och blir allmänt taget zombie.

Jag vill ta vara på att min mamma är här och det är bara två veckor och saker borde fungera och jag också.

måndag 27 september 2010

Ack så nödvändigt perspektiv

En av de saker jag respekterar högt är när folk fattar att ändra inställningar och åsikter. Och ja, även så, när de kämpar för dem.

Min mamma, som vi har här just nu, hade sina strikta inställningar kring tiderna vi växte upp. Formade av finsk nykterhetsrörelse, religiösa sammanhang och allmänna moralinställningar.

När jag hade tillbringat en sommar som sjuttonåring i Tyskland och kom hem med små flaskor av Sekt (svagt bubbelvin) så fick jag mig åthutningar.

Det är länge sen. I kväll har vi haft middag och min mamma drack sig ett stort glas rödvin och vi hade de mest givande diskussioner.

Och har jag nämnt att när hon blev ihop med min far (tidigt 1950-tal) så fick hon ett par örhängen som hade tillhört hans mor, och min mor var typ den första att ha örhängen i de kristna kretsarna (ja, min far var kantor) där detta var synd förenat med djävulen. Hon höll huvudet högt. Med stöd av min far.

Örhängen, alltså.

Min far revolutionerade tänket inte bara i denna mening utan även andra. Han var en princpernas och åtgärdernas man. Han kunde också vara ganska jobbig i bland. Nojig och så. Svår att stå ut med bitvis. Men nu när han inte längre finns så inser jag att han har lämnat ett stort avtryck.

Honour on him.

lördag 25 september 2010

ett par timmar ute på stan och en klädbutik

När man går in i en klädbutik så går man väl dit som potentiell kund eller?

Man förväntar sig att inte känna sig skyldig för att man kollar lite på det som man är intresserad av eller?

Varför placeras då tröjor, toppar och dylikt snyggt hopvikta på en yta och när man tar upp för att kolla hur plagget riktigt ser ut så fladdrar det ut ett löjligt "vikpapper" så att man känner sig som bov och bandit för att man har stört ordningen?

Varför spelas det avskräckande och högljudd musik? Om man t.ex. som potentiellt storshoppande kund behöver mera tid på sig för att man vill kolla upp och prova och köpa många plagg, så måste man då fly fältet för att man inte orkar med musiken?

För det här med att köpa kläder är ju inte som att gå in och köpa ett paket mjölk

Typ det här plagget ser snyggt ut om än jag bara ser en del av det och kanske storleken stämmer och kanske det passar mig och kanske jag bara plockar det med mig och betalar det snordyra priset till en kassör som är på plats när hon behagar.

Klädbutiken i fråga drivs sannolikt av ryska maffian och det gör det detsamma om folk köper eller inte för de driver antagligen någon annan bizniz inom ramarna men de har en del snygga plagg, det har de. Och för novorichi är inget för dyrt.

fredag 24 september 2010

boksortering

Utöver att jobba har jag i dag tömt ett bokskåp, putsat bokskåpet, flyttat det till andra sidan av rummet (sa jag att jag har muskler...), och sorterat in böckerna i bokskåpen.

Det finns tonvis med böcker ute i gången som väntar på att antingen helt enkelt slängas för att de är ointressanta för omläsning, inaktuella, mediokra och utan tillräckligt värde, eller att förpassas till Suomi-Seura eller någon engelsk välgörenhetsbutik, Club Nordico eller motsvarande för att någon kan få något ut av dem.

Jag har sparat två böcker från min barndom, nej tre. Två läsböcker och en klassisk sångbok. Och så valda nostalgipärlor från studietiden.

Hursom, det har varit jobbigt men givande. Och en sån här genomgång borde man göra minst vart femte år. Kolla genom vad man har, göra sig av med onödigheter. Inte försöka göra sig till ett allmänt bibliotek vad urvalet beträffar. Strunta i vad som råkar finnas av olika orsaker och tillämpa kriterier.

Det är vårt utrymme och våra böcker, och det är viktigt att känna sig tillfreds vid bläddring mellan vad det finns och vad ska man nu kanske ta och läsa.

Och många böcker ligger nu  horisontellt. I en stapel. Varför ska man måsta skaffa sig nackspärr för att se titlarna? (Och det finns faktiskt några böcker med titeln skriven så att den går att läsa när boken är stående, hela två faktiskt.) Och som en ytterligare observation, på spanska böcker är titeln skriven uppochned jämfört med övriga, jagmenar, man tar en bok och svänger den horisontellt till vänster och så kan man läsa titeln på bokryggen. Nixnax för spanska böcker. Det är tvärtom.

Så finns det förstås de här exemplaren som bara måste bevaras. Sällsyntheter, kanske med familjehistoria. De här sakerna som man liksom förvaltar med tanke på framtida generationer.

Sååå, nu har ämnet böcker behandlats och vi återkommer om fem år eller så.

torsdag 23 september 2010

separationsångest

Jag har suttit som pinn i skit hela dagen framför datorn och slutfört och levererat.

Jag fick t.o.m. uppvärmd gårdagens kinahämtmat levererad av J till min arbetsplats.

Nu kan jag inte sluta. Kan inte lämna datorn.

Så när översättningen har åkt i väg så sköter jag lite e-post, kollar Facebook och ... skriver blogg. Och när jag skrivit färdigt så vad gör jag sedan?

Sätter mig kanske en stund ute på terrassen. Tar en dusch, smörjer in mig med Bodyshops enormt välluktande hasselnötskräm och går tidigt i säng. I valfri ordning.

Edit: Det här med valfri ordning kanske inte var så smart uttryckt. Jag går åtminstone inte först i säng och sedan ut på terrassen etc.

onsdag 22 september 2010

Att våga vägra gamla böcker

Man samlar på sig böcker. 

En del kommer från barndomen, från föräldrar. Och så köper man eller får böcker.

Jag har avskaffat helighetsstatus på böcker. Att de skulle vara non-touchables (blev det här nu rätt stavat?). Om en bok var en stundens upplevelse som inte har potential att återkomma och inte blev en klassiker, så varför ska den ta plats i våra bokskåp för all evighet.

Förr hade man lexikon där man kunde titta upp saker. Flera kilogram Webster's New Encyclopedic Dictionary, The Most Updated Information 1996. Goodbye.

Goodbye tunga lexikon och Hello Google. Fast jag måste säga ett det finns en del samlingsverk som fortfarande har sitt värde.

Hursomhelst. Jag håller på att slänga eller ge bort till välgörenhet en kopiös massa böcker. 

Och förstås, böcker med bestående värde, speciell status (i vilket ingår nostalgifaktor) eller på annat sätt intressanta blir kvar hos oss.

Och nu har jag tänkt att böckerna i stället för per språk ska ordnas per ämnesområde. 

Avdelningen för krigshistorier kommer att bli enorm. 

Det är inte mitt fel. Men jag vågar inte slänga en enda. Vi måste kanske hålla rådslag.

måndag 20 september 2010

Ärlighet varar inte längst

Jag skrev tidigare om hur J skulle köra in i bilhissen ned till garaget och hissdörrarna klämde till bilen innan de öppnades igen, hissdörrarna tog skada och måste fixas. Han valde att INTE göra anspråk på hissens dörrfunktions brister och deras följder på bildörrarna. (Som var ringa, och det är en gammal bil som ändå har lite skråmor här och där.)

Vi är rättskaffens personer, betalar alla räkningar och skatter och försöker vara goda medborgare, grannar och så vidare. Således ringde då J hissfixarfirman för att få dörrarna i skick och meddelade bostadssamfälligheten om vad som hänt.

Må här nämnas att hissen har fått andra bulor, bl.a. körde någon i hissens bakre dörr, alltså körde obehindrat in i hissen men kunde inte bromsa i tid utan pang i bakre dörren. Som måste fixas för dyra pengar men ingen anmälde sig.

För att J tyckte att det är hissens felfunktion och inte hans fel så blev det stridigheter och han är nu enligt brev inkommet i dag dragen inför rätta. Rättegångsdag i januari 2011.

Jamenjessus.

Vi känner dock en bra advokat i stan.

Äntlig action

Efter morgonens Pilates tog jag mig i kragen för att åtgärda ett akut och gnagande besvär.

En krona bak i munnen som trillat av och så föll plomben också och kvar fanns några vassa taggar och ett hål. Inte så bekvämt att äta. Känns hela tiden. Försvinner inte av sig själv hur man än väntar.

Jag stegade in på en klinik inne i stan som jag hört gott om. Förklarade att det är lite nödsituation på gång, och inom tio minuter hade jag en provisorisk fyllning och på onsdag ska jag dit med kronan för tandläkaren trodde att den kanske går att återanvända.

Pliis, pliis. Behövs inga dyra tandläkarnotor just nu. (Kommer de någonsin lämpligt förresten...)

söndag 19 september 2010

En 56-årig farmors tankar en söndagkväll

Jag tänker på att vi har haft en söndagseftermiddag på småbarns villkor.

Ja, lite har vuxna i alla åldrar dock kunnat diskutera och umgås för det har funnits någonslags turordning för uppsikt över de små älskade barna. Som har haft sina famnar att ty sig när det har behövts.

Småbarn, inte bara gammeltillvaro.

Söndag eftermiddag, så kan den vara

Vi hade en givande lunch hela vår familj och en spansk vänfamilj med sina barn.

Det fanns jättebollhav och alla sorters glidtunnlar i två våningar. En fön (!!) som barn kan (låtsas) frisera sig med. Bord för föräldrar och barn där mat serveras och uppsikt över barn kan hållas.

En kvasibowlingbana (två parallella) där man kan förnöja sig.

Vänlig service. God mat.

Barn som underhåller sig och ropar "titta mamma" och "titta pappa" och föräldrar som diskuterar sinsemellan och däremellan tar han om barn. 

Alla nöjda. Härlig söndag.

I morgon vardag. Välkommen den också.

fredag 17 september 2010

bra början i alla fall

Vi har kommit överens om vissa reshuffles här hemma. Flytta lite möbler och så.

J gjorde slag i saken i eftermiddags medan jag jobbade och han ville göra någon insats.

Och allt går i en kedja där möbel x måste tömmas innan man börjar tömma möbel y för att sedan växla om z ....

På mitt förslag tömde J sitt skoskåp i hallen (dit vi har tänkt en annan möbel) och styrde upp sin byx- och skogarderob.

Jag fortsatte jobba till cirka halvåtta, J parkerade sig vid sin dator där han sitter fortfarande om än det var tal om kvällsmål på terrassen där vädret är utmärkt just nu.

I morgon ska jag fundera var fotoalbumen och vinylskivsamlingen ska få plats.

Havet vinner

Alla kvällar när det går så sitter vi ute på terrassen och tittar båda ut mot den bit av hav och horisont som ingår i vår utsikt.
I går var det särskilt magiskt på nåt sätt när vattnet glittrade blåsvart, det var lagom varmt och vindstilla och så kom det in ett sakta regn som droppade på markisen som vi satt under.

tisdag 14 september 2010

Tisdagen den 14 september kl. 18:30

Mammografi -- check.

Det var första gången som kallelsen kom till det nya och fina sjukhuset i Torrevieja. Tidigare har jag varit tvungen att åka till Orihuela, en dryg halvtimme härifrån.

Fast nu irrade jag nog runt nära en halvtimme för att hitta rätt korridor och rätt rum. Jag kan ju förstå att när någon yrar in och personerna i informationen för tiotusende gången måste förklara samma sak så är det inte så inspirerande. 

Men skyltningen kunde vara bättre.

Och så har vi det eviga problemet som jag aldrig kommer undan här. Så fort som jag inte som det första jag gör sprutar ut en spansk svada, så utgår personen bakom disken att jag bara förstår engelska. Och så får jag en förklaring som hade varit bättre att få på spanska.

Det här med Orihuela. Det har historiska rötter. Orihuela var tidigare och är i viss mån fortfarande administrativt centrum, biskopssäte osv. här i området, och trots att Torrevieja för länge sedan har växt förbi Orihuela i storlek och alla sorters behov så har administrationen och resurserna inte hängt med.

Men det händer hela tiden. Snart ska hoppeligen den nya socialförsäkringsbyrån invigas (den står klar men det är väl någon byråkratisk hicka). 

söndag 12 september 2010

återbyggnad

Och på en hurtigare sträng av min tillvaro:

Vi hade samling på La Calma i dag, men sonens familj. Det var pool och plask med flickorna och så hade vi mat och efterrätt som sonen och La Nuera hade fixat.

Jag njöt av varje sekund. 

ja så här är det ibland här

Först går man sönder. Sen skrapar man ihop bitarna och bygger ihop det igen. I en lite annan konfiguration.

Just nu vet jag inte om jag ännu har gått sönder i tillräckligt små bitar. 

Eller så har jag. Men jag vet inte hur bygget ska bli.

Bear with me.

*****

Och så finns det människor som har den lyckliga egenskapen att de kan pysa ut efterhand som trycket kommer in och så behöver de inte gå sönder för de bygger ihop sig själva på vägen.

lördag 11 september 2010

Realiteter, in a weak moment

Det finns saker och saker här i livet. En del känner man si eller så för beroende på fas. Och ju äldre man blir så utkristalliserar sig saker.

Just nu

är jag så innerligt trött på alla ickenyheter och allt trams, och finns det någon som på riktigt är intresserad av The Biggest Loser och allt detta liknande som det finns för mycket av. Bort med in absurdum standardiserade teveprogram som inte ens underhåller. Ändå skulle jag gärna se på teve som avkoppling om det gav sig att det var något jag inte irriteras av

är jag barnsligt nöjd över små detaljer som att mina minst tio år gamla solglas med gummikant kring näsan (=glider inte ner fast det är svettigt) fortfarande fungerar, om än de ser ganska nötta ut, och att min nuvarande mobiltelefon har ett gummiliknande hölje som är bra att ta i, plus att den ger en liten kort vibrationssignal när man slår på den (=man vet när den är klar att starta och man kan släppa startknappen)

är jag sjukt trött på att ha för mycket besvärliga jobb och plikter som jag i och för sig älskar, och så blir jag sjuk av allt och så funderar jag på hur jag inom mina begränsade gränser av min tillvaro kan få till någon positiv ändring som känns att jag ändå kan göra något inom ramarna, och få känslan av att jag ändå har lite styrning och får ta ut lite svängar jag också

Japp, så är det nu och nu vet ni också hur det är.

Bear with me.

torsdag 9 september 2010

Man förutsätter ju vissa saker

We are not amused.

I går knåpade jag ihop ett tids- och tankekrävande inlägg om lördagens fest. Ladda upp foton, skriva fiffiga texter and all that.

Gick det att ladda upp?

Icke. 

Jag förutsåg detta och gjorde först en kopia. Som inte fungerade.

I dag skrev jag ett inlägg om annat. Fungerade det? Efter FYRA försök. Och då hade jag haft sinnesnärvaron att kopiera texten först. För att kopiera in den igen. Skriva etiketterna på nytt.

När jag äntligen fick upp inlägget stämmer datum och tid inte.

Hackamalablodhat. 

onsdag 8 september 2010

Äntligen arg

I dag fick jag mitt första lilla hackamalablodhat-anfall på länge. 

Jag städade ur vår lilla hallgarderob (alltså redan det!) och så hittade jag inte flaskan med Biokill för att spruta så att krypen hålls borta.

Trots att jag var så arg så noterade jag att jag måste hålla på att repa mig en aning från många många veckors halvdvala. Det har varit hosta hit, mediciner dit. Trött. Inte orkat vara ilsken, inte orkat ta itu med något, bara gnata på med jobbet i lugn och ro.

I min ilska så skrev jag en Postit-lapp med arg undran om VAR flaskan finns, vem har tagit den. Ja alltså vi är två i det här hushållet så det fanns ju EN tänkt mottagare.  Morrmorr.

J kommer hem, ser lappen och tar fram flaskan ur städskrubben.

Som jag hade tittat in i fast hur många gånger. 

Inte skarpaste kniven i lådan ännu, med andra ord.

söndag 5 september 2010

Facebook, eBay och blogg

Jag tänkte vara social och meddela om en detalj på Facebook. Det är inte alltför ofta jag gör det, även om jag starkt tror på Facebook och möjligheterna att få kontakt med och inblick i livet hos människor från typ skoltiden eller barndomstiden. Vara social och hålla upp kontakter.

Men det fungerade inte.

Jamen som att man kan bli störd. För det ska fungera. Alltid. 

Jag hade tänkt skicka ett meddelande om att jag nu har beställt via eBay en Furminator till vår katt som släpper enorma mängder hår, för detta hade vi tänkt få uppstyrning på,  och så hade jag tänkt lägga in en bild från min utsikt när jag hänger upp tvätt på vår terrass en söndag i början av september cirka 16-tiden.

Trettio grader. Behaglig vind. Och till det fladdrande ljudet av den här onödiga delen av markisen, den som ändå bara fladdrar uppåt och går sönder i vinden, så den borde vi kanske bara skära bort.

torsdag 2 september 2010

Operation hållas vaken sent

Vi är i kväll bjudna till ett spanskt födelsedagskalas. Det är en kusin till en affärsbekant.

Det lär ska bli ett sjujädrans kalas. Vi känner nästan ingen. Utom att sällskapet lär ska vara Pata Negra (Torreviejabor sedan många generationer, begreppet används också om lyxsvinen i norra Spanien som enbart sätter i sig ekollon och strövar omkring fritt och sedan blir asdyr skinka).

Vi blir avhämtade någon gång efter klockan 21. Festen sätter sannolikt inte i gång ordentligt före kring midnatt. 

Jag har på sistone varit vaken ännu kring midnatt kanske en gång, oftast har det varit betydligt tidigare sängdags än så.

Jag har redan strukit morgondagen ur almanackan.

måndag 30 augusti 2010

Desperat pga orsak

Om någon undrar varför jag skriver mitt miljonte inlägg i dag är det för att J sändes iväg för att "fixa mat" efter den lite för lätta lunchen, och jag gav honom fria händer.

Maaat. Vad som helst. I vilken form som helst. 

Det dröjer.

Jag försöker mota hungern genom att sitta framför datorn och skriva.

Byte av säsong

Sensommarens första hemflyttade efter semestern-dag. Lätt kaos och anpassning på gång.

Det var i år en "semester" då vi inte släppte taget om vårt arbetsliv helt (det gör man inte som egenföretagare), men vi hade vår hemmatillvaro i en annan miljö och gjorde somriga saker. 

Hemma igen. Fantisera om att skapa en skillnad. Se gamla saker med nya ögon och försöka orka genomföra innan vardagsbekvämligheten och den krassa penningrealiten förankrar sina klor.

söndag 29 augusti 2010

Saker som händer medan man är borta

En bortglömd ingäfärarot skjuter skott.

Ska jag nu plantera den? Hur ser en ingefäraväxt ut? Kan man använda den för något?

tillbakatillvaro söndag

J bar och bökade min arbetsstation hem tillbaka. Placerade på plats.

"Du får koppla ihop delarna". 

Nu är sladdbordellen återställd, allt ser ut att fungera och nu ska jag ordna färskvarorna in i kylskåpet och se vad annat jag ids göra.

Dödare kan ingen vara

Ja så tänkte jag om en krukväxt som jag hade glömt införliva i bevattningsschemat som J vid sidan om kattunderhållet skötte medan vi var borta (hela 6 km söderut!) under en månad.

Själv har jag varit här i stan två gånger, och det var vid andra besöket, långt efter två veckor in i bortavaron, som jag noterade den till synes bortom all räddning varande växten.

Den fick vatten och en bevattningsplacering och nu ser den ut att ha levt upp igen. Med några gula blad men ändå.

En aspekt av tillbakahem.

tisdag 24 augusti 2010

Beklämningar

I går var vi då äntligen på Thai-restaurangen i närheten av La Calma.

Lika gott som alltid. Vi talar många år av helt suverän mat varje gång. Jag smög in en extra liten sedel till en av de servitriserna som jag tyckte var bäst. 

Men jag hamnade på gränsen till ångestanfall på grund av gästerna vid de övriga borden. Jag har nog säkert suttit för mycket för mig själv eller något och nu blir jag säkert anmäld för hets mot folkgrupp eller nationalitet. Men.

Vad är det med vissa britter och irländare? Särskilt britter då. Ja eller kanske irländare också.

Überfeta donnor, särskilt de yngre. Ja faktiskt. De äldre, typ min generation är kanske stadiga på ett åldersspecifikt sätt men dessa unga tungviktare, vad ska det bli av dem när de blir äldre. 

Som jag sa åt J, å ena sidan kan man ju tycka att man inte behöver ha komplex, men å andra sidan ... så så så beklämmande. Rentav ångestframkallande.