fredag 11 september 2009

Tystnadens smärtgräns

Jag har kanske tidigare nämnt och berömt den fenomenala bilverkstad som vi har rakt bakom hörnet. 

I går hade vi ärende dit igen. Bensintanksluckan på min rätt gamla bil hade ramlat av. Ramlat av alltså, så är det när plastdetaljer inte håller. Jag kunde berätta en historia om (plast)handtaget på dörren till vårt (dyra) kylskåp av ett märke som säljer sig som prestige, men det får bli en annan gång.

J hade kontaktat en viss Manolo på verkstaden, och Manolo hade beställt en ny lucka. Den kom in, vi blev uppringda om det och så lämnade vi in bilen (ja vi gjorde det båda tillsammans för jag hade inte varit där tidigare och jag blev således introducerad för mekanikern Manolo och kontoristen Lucia). Det skulle ta tio minuter. 

Vi hade båda våra ärenden att sköta så om en knapp timme gick jag dit, luckan var på plats och Lucia bjöd mig in att sitta medan hon skrev ihop fakturan. Som inte blev så dyr alls, för en gångs skull på en bilverkstad.

J hade förklarat för mig att denna Lucia är mycket effektiv, hon har superkoll på precis allt och att hon kanske kan kännas lite hopknäppt till sättet, men att det nog går att skönja ett leende också ibland.

Så sitter jag där på andra sidan bordet medan hon knappar in uppgifter. Tyst sitter jag där, för hopknäppt (blyg att ta första kontakt) är jag, till den gräns att människor som inte känner mig tror att jag har näsan i vädret på något sätt. Jag är sällan den som babblar först (i motsats till J).

Mitt i knappandet bryter Lucia tystnaden med ett konstaterande om att hettan bara fortsätter. Och så plötsligt babblar vi med varandra och så är vi båda inte alls hopknäppta utan hur trevliga som helst.

Nordbor, särskilt de som är från riktigt norr, kan sitta tysta i varandras sällskap och det är inget märkvärdigt. För en spanjor kommer det en smärtgräns. För en del tidigare, för andra lite senare.

Inga kommentarer: