tisdag 7 juli 2009

I våra kvarter i dessa sommartider

När man bor i ett visst hus på en viss gata så är det svårt att undvika att passera samma gator och ställen om och om igen när man är på väg någonstans. Hur man än försöker variera sina höger- och vänstersvängar.

Vid den gata jag oftast går längs och vid de sträckor jag oftast passerar finns särskilt här i våra kvarter en hel del äldre hus eller nya hus med gamla invånare. Infödda Torreviejabor sedan generationer och generationer.

Nu när det är sommartid sitter många av den äldre generationen ute nästan hela dagarna, i skuggan och svalkan. Ser på folk, umgås med bekanta som går förbi och som har tid att stanna för en pratstund.

Under de två senaste dagarna hände det vid två tillfällen att jag önskade jag hade haft tid.

I går morse hastade jag längs gatan på väg till Pilates. På den skuggiga sidan av gatan, på en fönsteravsats satt en äldre man. Han rökte cigarr. Han frågade av förbirusande mig om jag gillar poesi. Jag stannade upp just så mycket och ville vara vänlig och svarade jakande. Då tog han upp ett papper ur skjortans bröstficka och jag tänkte att ohmygood han kommer att läsa en lång dikt och jag hade faktiskt bråttom och hasplade ur mig något och gick vidare.

I dag när jag kom hem med Little Miss från dagis satt gamla herr bilbutiksinnehavaren på sitt sedvanliga hörn. Vi gick förbi och han frågade om det är mitt barnbarn. Faktiskt så sade han "su nieto", dvs. ett barnbarn som är en pojke. Little Miss är de facto min "nieta", dvs. barnbarn som är flicka.

Detta har jag stött på ofta, för hur än Little Miss är klädd i rosa från topp till tå så har hon nästan inget väldigt synligt hår än och framförallt inga smycken i öronen. Diagnos: Pojke.

Jag log mitt varmaste leende, för jag ville visa mig vänlig, och svarade jakande. Gick vidare.

Och så tänkte jag att men tänk vad givande för alla det kunde vara att stanna och ta en liten pratstund med de här gamlingarna. Fem-tio minuter. 

Nästa gång.

1 kommentar:

heffamamman sa...

Visst skulle det vara Ack så viktigt att kunna ge nån minut här och där till såna som behöver det. Och precis som du skriver så kan en sådan omtanke också vara väldigt givande för en själv!

Fick du annars mitt mail häromdagen? Jag kan förresten tipsa dig om en svensk nätbekant som skrev en intressant blogg tidigare. Nu har hon tyvärr slutat skriva. Hon bor i Malaga. Hennes blogg hittar du här: http://nyttundersolen.blogspot.com/ Under våra år i Holland så hittade jag massor av svenska mammor bosatta utomlands över nätet. Varav jag träffade omkring ett dussin IRL också. Internet är verkligen ett fascinerande system. :)

Hälsningar från södra Finland