söndag 10 maj 2009

Maria Callas och jag

I går kväll satt jag faktiskt flera timmar framför teven. Vi har ju våra nya kanaler av vilka en del är mycket bra.

Först var det National Geographic och så kom jag in på Canal Clasico (or something) som först hade en dokumentär om en riktigt duktig ung violinist och så en dokumentär om operasångerskan Maria Callas.

Varför vet jag inte -- tankarna har sina underliga banor -- men jag kom att tänka på något i min barndom som hade med mig och operasångerska att göra.

Det var början av sextiotalet, vi bodde i en kantorsgård (för min pappa var kantor och hade tjänstebostad) på en stor tomt. 

Väl ut ur huset gick man förbi den långa utebyggnaden med garage, vedbod på vars huggkubbe många oönskade kattungar blivit av med livet, ett ur tjänst taget enormt utedass med gamla Allerstidningar uppstaplade längs väggarna och kanske något till utrymme till som jag inte kommer ihåg. Bakom utebyggnaden fanns krusbärsbuskar längs väggen, en äppelträdgård där traktens ungdomar tävlade i att palla äpplen och så ett potatisland. Bakom potatislandet fanns en öppen plats och ingången till likkällaren. Allt nära kyrkan.

Likkällaren låg bakom begravningskapellet i en sluttning och den var inbyggd i marken så att man kunde klättra upp på taket och rutscha ner längs ytterväggen, vilket var populärt om vintrarna.

En gång gick reglerna ut på att man på väg ned säger vad man ska bli som stor.

Jag sa operasångerska.

Det besannades dock inte. Inte heller blev jag flygvärdinna, lärarinna (o hemska tanke) eller vad annat jag kan ha vurmat för.

Inga kommentarer: