torsdag 28 maj 2009

Gamlingar måste man tycka synd om, eller

De fyra tuffa tanterna ja. Den äldsta över 80. Änkor.

De har tillbringat fyra veckor här på egen hand och till följd av ett visst samröre med J var vi i måndags bjudna ut på middag med dem. Vi fick välja restaurang så vi tog en av våra favoriter här i närheten.

De gick med fröjd in på alla sorters sjömat och skaldjur (inget gnäll om att bläckfisk är för segt för löständerna här inte), drack skumpa och vin och var på alla sätt och vis mycket trevligt sällskap.

De talade inget om krämpor trots att de säkerligen har dem. 

Calle Schulman skriver i dag i sin blogg om hur han nästan tar till lipen när han betraktar en gammal farbror: Ser ni farbrorn? Han var säkert 85 år. Ändå med långt skönt hår och rena kläder och stil. Det var uppenbart att han var stammis där. Och det högg till i hjärtat när jag såg att det handlade om månader, kanske veckor, innan han skulle vara för dålig för att kunna gå dit och äta igen. Han kämpade och kämpade med att försöka få allt att vara som det alltid varit.

Är utgångspunkten att man vid 85 år inte kan ha skönt hår och rena kläder och stil? Är det patetiskt på något vis? Får man inte vara stammis vid den åldern om man gillar det?

Borde jag i måndags ha suttit och tyckt synd om de fyra tuffa tanterna i stället för att njuta med dem och av dem?

Inga kommentarer: