torsdag 28 maj 2009

Ett öde värre än döden

Jag måste en gång till återkomma till de här åldersfrågorna. Så blir det andra saker en tid framöver.

De tuffa och glada damerna i måndags. Inget gnäll. Det kom bara fram i något sammanhang ett försynt påpekande om hur svårt det är att bli gammal och att det inte går att förstå förrän man är där.

Det finns tydligen något i att bli gammal som man ska vara räddare för än för döden, om man nu är det. Upplyftande är det knappast att bli äldre, det kan jag förstå, särskilt i dessa dagar när ingen vill höra vad en äldre människa har för klokt att säga, kroppen bråkar och ingen vill ha en.

Jag vill nu inte heller sälla mig till dem som tycker att allt efter 50 är onödigt, även om jag tyckte så för något år sedan, under min omställning från synlig till osynlig.

Men var går den magiska gränsen, när "livet blir sånt att ingen kan förstå hur svårt det är"?

María Amelia López Soliño som började blogga vid 95 och hann blogga i 880 dagar efterlyser i kanten på sin välskrivna och mycket intressanta och för omvärlden kvarlämnade blogg (på spanska) undervisning för alla över 60 i konsten att bli gammal. Hmmm.

Inga kommentarer: