söndag 31 maj 2009

Söndag 31 maj 2009

Efter sedvanliga söndagsmorgonens rutiner åkte J för att bowla och jag satte mig vid datorn för att avsluta ett uppdrag.

Så satt jag där och njöt av min tillvaro och mitt arbete som jag hade fått under kontroll även om det var skitsvårt i början av veckan, and you know the feeling, när man har fått nackgrepp och justerar de sista detaljerna med känslan att det här klarade jag en gång igen.

Så åt vi en improviserad lunch ur frysen och torrskaffningarna, fiskpinnar och potatismos med majonnäs som hade inhackad gurka. Det var okej för att fylla magen men det här med fiskpinnar. Det är en liten del tvivelaktig fisk och en massa panering. 

Så hade vi en liten paus med tidningsläsning och gick vi till Casino där vi sammanstrålade med sonens familj och utbytte nyheter och nyttigheter.

Nyttigheter är sådant som att Big Sister från och med måndag den 1 juni slutar skolan så att vi avhämtar henne klockan ett i stället för halvfem och det betyder lunch för henne hos oss, men det ger en enorm möjlighet att låta henne delta i förberedelserna och jag bara så ser mycket fram emot detta.

Jag ska gå och handla med henne, jag ska laga mat med henne, hon ska få göra saker hon tycker är nya och spännande.

Can't wait.

fredag 29 maj 2009

Nästan där

Jag håller fortfarande på med att etikettera tidigare postningar. Det är ganska många. Jag är inte alltid så säker om etiketterna.

Jag vill få det rätt men det går sådär.

Nu tycks jag ha under hundra kvar. Jag hade tänkt få det klart tills att bloggen FYLLER ETT ÅR I MORGON.

Det blir nästan klart i alla fall.

torsdag 28 maj 2009

Ett öde värre än döden

Jag måste en gång till återkomma till de här åldersfrågorna. Så blir det andra saker en tid framöver.

De tuffa och glada damerna i måndags. Inget gnäll. Det kom bara fram i något sammanhang ett försynt påpekande om hur svårt det är att bli gammal och att det inte går att förstå förrän man är där.

Det finns tydligen något i att bli gammal som man ska vara räddare för än för döden, om man nu är det. Upplyftande är det knappast att bli äldre, det kan jag förstå, särskilt i dessa dagar när ingen vill höra vad en äldre människa har för klokt att säga, kroppen bråkar och ingen vill ha en.

Jag vill nu inte heller sälla mig till dem som tycker att allt efter 50 är onödigt, även om jag tyckte så för något år sedan, under min omställning från synlig till osynlig.

Men var går den magiska gränsen, när "livet blir sånt att ingen kan förstå hur svårt det är"?

María Amelia López Soliño som började blogga vid 95 och hann blogga i 880 dagar efterlyser i kanten på sin välskrivna och mycket intressanta och för omvärlden kvarlämnade blogg (på spanska) undervisning för alla över 60 i konsten att bli gammal. Hmmm.

Gamlingar måste man tycka synd om, eller

De fyra tuffa tanterna ja. Den äldsta över 80. Änkor.

De har tillbringat fyra veckor här på egen hand och till följd av ett visst samröre med J var vi i måndags bjudna ut på middag med dem. Vi fick välja restaurang så vi tog en av våra favoriter här i närheten.

De gick med fröjd in på alla sorters sjömat och skaldjur (inget gnäll om att bläckfisk är för segt för löständerna här inte), drack skumpa och vin och var på alla sätt och vis mycket trevligt sällskap.

De talade inget om krämpor trots att de säkerligen har dem. 

Calle Schulman skriver i dag i sin blogg om hur han nästan tar till lipen när han betraktar en gammal farbror: Ser ni farbrorn? Han var säkert 85 år. Ändå med långt skönt hår och rena kläder och stil. Det var uppenbart att han var stammis där. Och det högg till i hjärtat när jag såg att det handlade om månader, kanske veckor, innan han skulle vara för dålig för att kunna gå dit och äta igen. Han kämpade och kämpade med att försöka få allt att vara som det alltid varit.

Är utgångspunkten att man vid 85 år inte kan ha skönt hår och rena kläder och stil? Är det patetiskt på något vis? Får man inte vara stammis vid den åldern om man gillar det?

Borde jag i måndags ha suttit och tyckt synd om de fyra tuffa tanterna i stället för att njuta med dem och av dem?

onsdag 27 maj 2009

Och då är det för sent

Jag kan ännu räkna med att göra vissa saker innan det inte går längre. Jag går på Pilates, jag klarar av saker. 

MEN HJÄLP NÄR ÅLDERN KOMMER IN PÅ RIKTIGT OCH DET BLIR ETT ELÄNDE med pauser för någon god upplevelse.

Jag kan lyfta upp mitt barnbarn i famnen utan att ryggen går av, jag kan resa vart jag vill (så långt pengarna räcker), jag kan göra det mesta (utom klä mig i ungdomskläder och göra bort mig för jag är ingen ungdom, inte ens fertil), jag klarar av att sköta mig själv, laga min/vår egen mat som vi själv vill ha den, jag kan sköta mitt arbete, jag kan ännu ha sex och njuta av det, jag har insikter som jag inte hade förr, jag är en jävla gammal kärring utan värde i samhället utom att gratis sköta barnbarn och jag säger inte att jag inte njuter av det sistnämnda. 

MEN DET ÄR SKRÄMMANDE att möta åldringar (min mor som är snart 88) och nyligen fyra glada äldre damer och ALLA SÄGER ... "ni yngre kan inte förstå hur [skit] det är att bli gammal".

Men hur kan vi förstå. Vi är i den ålder vi är. Vi förstår var och en ålder först när vi har upplevt den.

Torrevieja-Keltien, Skottland

Jag har i dag tänkt tillbaka på våra Skottlandsupplevelser, nu när vi igen är på väg dit.

Alla våra resor dit har skett från när vi bor här, i Torrevieja. Från Finland hade vi åkt till London och kanske något annat ställe, men Keltien (tack G, för benämningen) kom in senare.

Mitt absolut första besök i Skottland (och jag minns inte ens om det var Glasgow eller Edinburgh) hände sig så att J ringde från sitt jobb på morgonen och frågade om jag vore beredd att åka inom två timmar för det finns en ledig biljett efter en annullering och jag svarade efter en kort tvekan jakande och panikpackade.

Det besöket räknas inte för jag vistades mest på ett hotell utanför stan och åkte in till centrum för någon middag. No Impressions.

Det blev flera besök och jag ska inte redogöra för dem alla men efter att ha besökt Glasgow och Edinburgh ett antal gånger så kom den verkliga insikten för ett par år sedan när vi bodde norr om och i Perth och gjorde Perth-Aberdeen-inlandet-Inverness-ner längs Loch Ness-Fort William och tillbaka till Perth på 11 timmar.

Före det utflykter från Aberfeldy där vi också bodde några nätter.

Skottland ska upplevas, utöver Glasgow-Edinburgh också norr om denna linje. Utan att förminska dessa städers magi.

Vi är på väg dit och jag tänker redan på nästa resa. Jag tror att jag vill åka runt på öarna.

Förhandstitt till The PG Clan Magnificent Scotland Tour

Vi kommer att bo på Bed and Breakfast alla nätter utom en. Billigt och anspråkslöst var tanken.

Jag har med större besvär än jag räknade med kopierat in några bilder från de nu valda platsernas webbsidor.


Vår Scottish Welcome är denna ingång i B&B i centrum av Glasgow. Viktorianskt. Jag har tidigare alltid bara bott på hotell i Glasgow, så detta blir en helt ny upplevelse.

Sovrummen lär ska se ut som ovan.

Och sällskapsrummet.

Fort William, söder om Loch Ness. Exakt så här kommer vi väl inte att sova, för vi har två dubbelrum, men you get the picture, det är ingen skotsk (eller annan) elegans över det hela. Detta kan kanske benämnas anspråkslöst, rentav fult.

Skitsamma, vi ska sova en natt för att stiga upp tidigt och åka till Mallaig längs en mycket Scenic Route, därifrån med färjan till Isle of Skye och därifrån till Inverness, med en bit längs Loch Ness. Jag ser mycket fram emot denna bit och förväntar mig god sjömat vid kusten.

Följande övernattning blir i Inverness, norr om Loch Ness. Dåligt med bilder på övernattningens webbsida, men det här ser ju inte helt sunkigt ut, om än inte direkt elegant heller. Well, sängen och morgonmålet är huvudsaken.

Efter att ha kryssat runt lochs och whiskydestillerier - och en massa fina landskap- landar vi i Hotel Royal George, Perth. Mycket besvärlig webbplats när det gäller att stjäla foton så det blir bara detta, från entrén (via PrintScreen och sedan beskärning i Photoshop).

Men jag har bott där för ett par år sedan, och det är FINT. Inte äckellyx utan Traditioner, och utsikt över River Tay. Knölig parkeringsplats på innergården, men finns i alla fall.

Efter att ha åkt via Sterling till Edinburgh som vi ska bese så mycket vi hinner och se vad som har ändrats sedan senast så har vi vårt sista övernattningsställe mellan Edinburgh och Glasgow. Det lär ska se ut så här, omgivet av en fårfarm eller hur det nu var. Höstbild, kan man se. Jag förväntar mig vårlig grönska.

Ett av sovrummen, enligt webbplatsen.

Så visst är det anspråkslöst att bo på B&B.

tisdag 26 maj 2009

Dödshot

Nu har jag skrivit tre inlägg som jag alla har raderat och jag har inte tid att låta inspirationen söka sig fram för det finns en annan i detta hushåll som säger sig behöva datorn innan han ska på körövning.

Om jag inte får en egen dator här hemma snart så kommer den här bloggen att döden dö. Eller lida allvarligt.

måndag 25 maj 2009

Gränszon, beware

Vi hade Big Sister i dag. J hämtade henne från skolan.

Hon gjorde mellanmål i köket, hon klarar det själv. J hjälpte med lemonaden (pressad citron, socker och vatten, favorit).

J förklarade för henne med hjälp av en karta hur vi ska göra Skottland om en vecka eller så.

När J gick på sina ärenden hade hon en miljon trevande frågor och strykande längs väggarna till där jag satt och jobbade.

Och jag tänkte och tänker, jag måste ordna mitt jobbande så att hon får mer uppmärksamhet när hon är här. SÅ LÄNGE HON VILL HA DEN.

Det är några dagar, några veckor, några månader, något år. Och hon är Out of Reach.

söndag 24 maj 2009

Nattens Dagblad

Det är inte att förvänta sig att vem som helst svenskaläsande person i denna världen förstår vad det handlar om.

Nattens dagblad  ges ut av Gamlakarleby Manskör och för att till fullo njuta av bladets finesser måste man ha minst grundäggande kunskaper i traktens dialekt (grundsprååtji).

Cruel Facts of LIfe

Söndag och dagen efter

Tillvarons olidligt underbara lättja, som känns Just So Right.

Det var en braksitz efter en dunderkonsert igårkväll och jag har lov att vara lite trött. 

Jag har sovit sent, lusläst Nattens Dagblad, torkat av alla ytor på terrassen för det regnade lera under den korta skuren i går och nu väntar jag på att J ska komma hem med dagens tidningar och söndagspizza.

Lat eftermiddag, here we come.

fredag 22 maj 2009

The Celtic Love Affair

Nu när vi håller på att planera vår Clan PG Magnificent Scotland Tour och när vi under dessa dagar som har pågått och kommer att pågå fram till söndag också träffar en av våra bästa vänner från södra Wales. 

Så måste jag konstatera att det som vi bäst gillar i UK är de keltiska delarna -- Irland, Skottland och Wales

Jag fick i går till min stora glädje höra att vårt favorithotell i Swansea, södra Wales, ånyo har samma ledning som förr. Just som jag förra veckan satt och snörvlade över foton from Swansea och Way Back Then och Det Kommer Aldrig Att Komma Åter.

Shit, nu har jag så många trådar att följa att jag inte vet vilken jag ska ta.

Jag tar vårt favorithotell i Swansea. Ligger Mitt i Plätten. Till morgonmål väljer man från en meny som utöver den traditionella engelska frukosten inbegriper sjömat. Det finns en servitris som har funnit där Alltid. När man håller rummets fönster öppet hör man måsarnas skrik.

Swansea lär ha fått sitt namn från att en vikingahövding vid namn Svein kom dit och gillade platsen så skarpt att han kallade den Sveins öga vilket smånigom omvandlades till Swansea.

Vet ni vad vår vän därifrån sa igår. Jag sa "I miss Swansea" och han sa "Swansea misses you".

Måste komma dit snarast.

Sent på natten

Det är sent på natten. Jag kommer att behöva sovmorgon i morgon (öhh, i dag).

Det var fin and I mean it fin konsert i huvudkyrkan i Torrevieja.

Och det är så märkligt att träffa folk efter nästan 20 år och tycka att de "ser ut som förr". 

onsdag 20 maj 2009

Att svara på mail vid nästan midnatt är viktigt

På väg i taxin från kvällens tillställing:

J says: "Jag har viktiga mailar att besvara så jag kommer att sitta vid datorn en bra stund när vi kommit hem". [Vi har alltså blott och enbart en dator hemma.]

Me says: "Kan jag få ett par minuter för att blogga lite".

Beviljat.

Nu har har bloggat färdigt, sagt till om att det är klart för min del, ordnat sängen för natten, fyllt på mitt vattenglas.

J ser på teve, fotboll eller något. Ingen brådska till datorn. Så jag skriver dessa rader.

SO MUCH for viktiga mailar som ingen ändå läser förrän tidigast i morgon bitti.

Körbesök från Kyrkslätt # 1

Ja men hörni. Nyss hemkommen från välkomstmiddag för Kyrkslätts manskör plus bihang (fruar).

Våra barns lärare från den tiden, andra gamla bekanta och ingen har förstås förändrats utom att vi har blivit tio eller tjugo år äldre.

Många kramar. 

Och någon av damerna kramades så innerligt att jag har läppstiftsmärken på min skrytjacka från Zara.

Skitsamma.

En jacka kan rengöras. En kram finns det ingen orsak att putsa bort ur själen.

Skottlandsplanering

Flygbiljetter till Skottland beställda. Återstår ruttplaneringen.

Det är Highlands som gäller. Surfar runt om rutter, platser, boende.

Vi ska bo B&B, det har vi bestämt. Enkelt och billigt ska det vara. Vi ska uppleva så mycket landskap det går. För landskapet och variationen i Highlands är inte av denna världen. Särskilt en junikväll när solen håller på att gå ner.

Vi ska äta på pubar och så. Ser fram emot sjömat vid västkusten också (sorry, kära svärson, men de har säkert icke-fisk på menyn också där).

Vissa av de här info-webbplatserna gjorda för turister tar tydligen emot innehåll från nästan vem som helst som betalar. För:

Vad sägs om Skottlands bästa Thai-mat eller Skottlands bästa spanska tapas.

Varför skriver ni inte om haggis, neeps and tatties?

tisdag 19 maj 2009

And on a different note, den 31 augusti 2004

Vi var på väg i bil från norra Wales till Gatwick (om jag minns rätt, hursomhelst en av flygplatserna kring London).

Vår blivande svärson hade ett flyg till Finland, vår dotter hade flyg tillsammans med oss till Alicante för hon hade vissa slutliga ärenden att sköta innan slutlig (åter)flytt till Finland.

Någonstans längs vägen tog vi en paus för mellanmål, lunch eller vad det kan ha varit. 

Vi sitter vid bordet i vägkrogen, jag får ett sms om att min far har nyss dött. Inte oväntat, han led av cancer och vi visste att slutet var nära.

Jag säger inget åt sällskapet. Känns inte rätt. Vi åker vidare. Vi kommer till flygplatsen. Blivande svärson tar sitt flyg. 

Vid flygplatsen säger J att jag verkar frånvarande och störd. Jag berättar varför. Det finns samtal mellan medlemmar av familjen, särskilt vår son som blev uppskärrad.

I slutändan missar vi vårt flyg. Väntar på att få vårt incheckade bagage tillbaka. Fixar nya biljetter för nästa dag för oss och vår dotter. Dyrt.

Bokar in på splitternytt hotell några steg från flygplatsen. Äter middag. Äter morgonmål. Checkar ut. Påpekar att handdukarna är så nya att de borde ha tvättats en omgång först för efter att man torkat sig i dem har man en massa ludd på kroppen.

Men så här kan ett dygn se ut i ens liv. Större saker, mindre saker (och vem bestämmer vad som är vad), men så gick den här dagen.

Jag är just so nöjd

... för att en tanke vi har haft, dottern med hennes man och vi, att göra en gemensam resa till Skottland, håller på att bli verklighet.

För fem år sedan, i slutet av augusti 2004, gjorde vi, min dotter och dåvarande  pojkvän, nuvarande man, tillsammans en resa som började i södra Wales, i Swansea, och fortsatte med walesiska vänner till norra Wales till Bryn Terfel Faenol festival där vi satt huttrande i kylan och regnet men njutandes av de mest fantastiska uppträdanden. 

Jools Holland, for a start.

Och så vidare. Det var kallt så inihelvete, men vilka uppträdanden. Vilken publik. 

Och vilka vyer på väg dit, norra Wales, från södra Wales.

Södra Wales är fantastiskt, norra Wales är spektakulärt.

Bestämd Little Miss

Little Miss säger numera faffa rätt tydligt, men fammo återstår att komma. Sig själv kallar hon Nena (Serena).

Hon förstår, om än i bland motvilligt, att om något är min eller mitt, så har jag min rätt att hålla prylen i fråga.

Hon har en klar vilja och bestämda åsikter om hur hon vill att saker ska ske. 

I dag ville J lyfta henne ur matstolen, han lyfte fram sina händer i en inbjudande gest och hon förde vänligt men bestämt ihop hans händer för att säga att du är inte just nu inbjuden att lyfta mig upp härifrån.

måndag 18 maj 2009

besök från Kyrkslätt

Om två dagar, på onsdag, kommer Kyrkslätts Manskör på besök till Torrevieja.

J sjöng med i den kören medan vi bodde i Kyrkslätt. 

Vi har fått goda vänner via den.

En del av dem kommer vi att träffa snart. 

Jamen, tänk det.

bloggkänslor

Medan jag i helgen etiketterade inlägg så var jag lite kär i min blogg.

Så kom avsmaken in.

Och nu måste jag försöka normalisera förhållandet.

fredag 15 maj 2009

Nu har jag etiketterat hundra postningar till. 

Och så märker jag att jag har använt både etiketten tillvaro och etiketten tillvaron.

Shit. 

Det måste jag fixa på något vis.

Men det är trevligt att läsa genom mina postningar.  En del av dem minns jag inte ens ordentligt. 

Men de är ju ganska bra tycker jag just nu.

Märker att en rätt återkommande kommenterande läsare som använde namnet Karlavagnen har försvunnit. Har jag stött dig på något sätt, Karlavagnen? Läser du fortfarande denna blogg? Finns du kvar?

It's a good start

Nu har jag skrivit in etiketter på 100 av 506 postningar.

Hädanefter skriver jag etiketter efterhand.

Men just nu har jag 406 postningar kvar.

torsdag 14 maj 2009

Rynkade ögonbryn 2.0

När Little Miss blir nekad saker eller blir kraftigt nej-tillsagd för att hon har gjort något som inte passar sig (som att demonstrativt kasta saker i golvet, slå till lite eller dra loss mina glasögon, vilket jag alltså måste visa att jag inte godkänner) så sänker hon ögonbrynen till en nivå som nästan döljer ögonen, muttrar med munnen och visar på allt sätt att hon känner sig kränkt samtidigt som hon är medveten om att den nekande tonen var berättigad.

Teater måste dock spelas. 

Farmorerier igen

Och så förflyttar vi oss i raketfart från julen 1978 i Åbo till maj 2009 i Torrevieja.

Jag (well vi, men J var bortrest) hade Little Miss i dag på eftermiddagen, enligt veckoplanen för tisdagar och torsdagar.

Parentes: Vår son, som alltså hade helt klart för sig att han minsann tänker flytta tillbaka till Finland, just you wait, bor nu stadigt som en gift man med familj här i Torrevieja. So much for plans. -- Och oss till stor glädje. 

Tillbaka till denna dags eftermiddag. J ringde från den flygplats han satt och väntade på och mobilen överräcktes till Little Miss, för faffa ville prata med henne. 

Pha-- pha--[andetag]-- phaapha!! Intensivt pek på mobilens skärm och lyssnande och en självpåhittad svada bland vilken det gick att utskilja si med ett läspande s-ljud.

Little Miss har nyligen lärt sig att skilja mellan uttalet på pappa (med ett p-ljud som kommer helt klart) och faffa (som kommer med ett osäkert f-ljud som blåser mellan läpparna).

Detta är stora nyheter i farmorsvärlden.

Life is so osannolikt

Jag slötittar på foton. Hamnar på en bild från julannandagen 1978. 

Inte så aktuell årstid just nu, but anyway, det slår mig att nejmen här har vi ju Den Stora Slumpen och Livets Vidunderligheter på bild.

År 1978 bodde och studerade vi i Åbo och jag sjöng med i damkören Florakören vid Åbo Akademi, J sjöng med i manskören Brahe Djäknar, två akademiska körer som har ett visst samarbete  (och nej, vi träffades inte i körsammanhang, vi hade träffats innan).

Julannandagen hade körerna en tradition att ha en sjungning utomhus. Den annandag bilden gäller var det smällkallt (minst minus tjugo) så vi var väl påbyltade under våra rockar. Jag (till vänster i bilden) hade vadd i öronen mot kylan. Jag var gravid i sjätte månaden med vår dotter.

Efter studietiden flyttade vi från Åbo till Kyrkslätt (1980) och därifrån till Torrevieja (1990). Vår dotter gick i spansk skola, tog juridikexamen vid universitetet i Alicante och hade klart för sig att hennes framtid finns här i Spanien.

Tills hon höll ett mellanår i Åbo där hon kom in i Florakören och träffade sin kommande man som sjöng i Brahe Djäknar. Numera bor de i Åbo. So much for plans.

Men hörni, på den här bilden från jultiden 1978 där jag bär på vår dotter så står jag utan minsta lilla ens absolut osannolika aning om att jag står bredvid min nuvarande svärsons faster. 

Det talas om den finlandssvenska ankdammen. Men via Spanien??

onsdag 13 maj 2009

Supermegagigaterasämst

I dag hade jag på min agenda bl.a. att lämna in ett dokument på ett visst ställe. 

J hade ritat en karta, jag är inte helt obekant med området och trots mina oändligt obefintliga förmågor i att hitta rätt så tänkte jag att det ska väl gå vägen.

Det gjorde det ju, men via många omvägar. 

Jag körde runt och knackade på många dörrar, ställde många frågor, blev till slut guidad av en nedlåtet leende säkerhetsvakt och hittade till först ändå inte.

TILL SLUT lyckades jag ringa på rätt dörr, hitta rätt person.

Utifrån något jag läste i dag så kunde jag kalla det förnedring men rubriken kan också lyda "händelser ingen kommer att döda mig för och som ingen har dött till följd av".

Tillbaka till Month of Maying

Följande är ett stitchat foto (ihopfogat av tre foton) från parken utanför Plaza de Toros (tjurfäktningsarenan) i Antequera. Från min högst amatörmässiga kamera. 

But anyway. Det som fascinerar mig är det vårliga i att det finns så många nyanser av grönt (och ett rödskiftande träd i och för sig). 

Så har vi ju soptunnans grälla gröna till höger och de hopfällda parasollernas resliga röda. 

Good try, but

Måndag kväll ringde det på dörren kvart i nio.

Genom tittgluggen såg jag en jänta med anteckningsblock i handen. (Hur hon hade lurat sig in vet jag inte, ytterdörren mot gatan är alltid låst.) Jag öppnade inte. Hon ringde på en gång till och så gick hon. 

Alldeles nyss (onsdag efter klockan sju) ringde det på porttelefonen och samma brutta försökte få mig övertygad om att jag ska skriva på kontrakt för att få fortsätta med Iberdrola nu när det blir fri marknad och blablabla och rabatt blablabla.

Jag sa att hon kan lämna kontraktsförslaget i postlådan nere men ingen vits att hon kommer upp.

Väl intvålad med argument som hon var, så sa hon att men då måste hon komma på nytt för att få kontraktet tillbaka (= några papperskopior, öhh, och utifrån att jag skrivit under), och hon har kommit ända från Madrid!

Suckelisuck och fucketifuck.

Jag öppnar ALDRIG för dörrknackare. Jag lyssnar ALDRIG på telefonförsäljare. Jag säger tack så mycket jag är inte intresserad.

Men det är inte klokt vilka försök till allt möjligt det finns.

tisdag 12 maj 2009

Now is the Month of Maying

Det har varit en vidunderlig dag.

En av de här dagarna som infaller kanske en gång om året eller så. Ofta i maj. Det är något med ljuset, den annalkande värmen, något annat som jag inte kan sätta fingret på.

När allt känns Just So Right och de vanliga bekymren finns där men de påverkar inte.

När det pirrar av välbehag av att sitta och beta av ett krävande jobb eller reda upp smutsdisk i köket. 

Tack för besöket, kära känsla.

Välkommen åter.

måndag 11 maj 2009

Kelsjuk Gilbert

Jag sitter vid datorn. Jag är ensam hemma för J är på Mallorca i businessärenden. 

Vår siames Gilbert kommer in och kräver uppmärksamhet. Den halvsitter tålmodigt strax innanför dörren, i bland lägger den sig tålmodigt ute i gången.

Nu ska jag gå och kela lite med vår katt.

It had to come

I dag plockade jag upp Big Sister från skolan, vilket vi numera gör på måndagar och onsdagar.

Först bakade vi ostgifflar, för det hade utlovats för någon tid sedan, fastslagits förra veckan, och man sviker inte ett löfte till ett barn oavsett vilken tidsnöd som råder på arbetsfronten.

Efter avslutat värv i köket meddelade jag att mitt arbete väntar och Big Sister kan gärna börja på sina läxor på matbordet i vårt vardagsrum.

Hon förevisade först sin första läxa, "Cono" (Conocimiento del medio ambiente -- tror jag det heter, Omgivningslära, omsatt på svenska skulle jag tro).

De håller nu på med olika tidsperioder -- förhistorisk, historisk, nutid.

Well, alla kan säkert gissa vad som kommer, och det hände faktiskt och på riktigt.

När hon förevisade sidan med förhistorisk period så frågade hon mig vilket år jag var född.

A väntrum with a view

För ett par veckor sedan fick jag kallelse till tandhygienist och tandläkare och nu är det, efter två besök, undanstökat för denna gången. 

Det är en svensk klinik, och även om den är dyrare än genomsnittet här så föredrar jag tandvård på mitt eget språk och enligt nordiska standarder. Man är ju så utsatt när man sitter där och gapar och låter sig borras i.

Vi har tidigare anlitat engelska och argentiska tandläkare (det finns nog spanska också, men det råkade sig aldrig så att vi besökte någon) och jag säger absolut inte att de är dåliga, många av dem är högt ansedda här i stan. 

Men jag blev så trött på argentinaren med sin bror på kliniken inne i stan som varje gång gjorde sig lustig över att jag ville ha bedövning. Tiderna höll aldrig.

Dessutom har min nuvarande klinik havsutsikt i väntrummet, där man aldrig behöver sitta länge.

Det är ju många hus framför, men havet skymtar vid horisonten.

söndag 10 maj 2009

Maria Callas och jag

I går kväll satt jag faktiskt flera timmar framför teven. Vi har ju våra nya kanaler av vilka en del är mycket bra.

Först var det National Geographic och så kom jag in på Canal Clasico (or something) som först hade en dokumentär om en riktigt duktig ung violinist och så en dokumentär om operasångerskan Maria Callas.

Varför vet jag inte -- tankarna har sina underliga banor -- men jag kom att tänka på något i min barndom som hade med mig och operasångerska att göra.

Det var början av sextiotalet, vi bodde i en kantorsgård (för min pappa var kantor och hade tjänstebostad) på en stor tomt. 

Väl ut ur huset gick man förbi den långa utebyggnaden med garage, vedbod på vars huggkubbe många oönskade kattungar blivit av med livet, ett ur tjänst taget enormt utedass med gamla Allerstidningar uppstaplade längs väggarna och kanske något till utrymme till som jag inte kommer ihåg. Bakom utebyggnaden fanns krusbärsbuskar längs väggen, en äppelträdgård där traktens ungdomar tävlade i att palla äpplen och så ett potatisland. Bakom potatislandet fanns en öppen plats och ingången till likkällaren. Allt nära kyrkan.

Likkällaren låg bakom begravningskapellet i en sluttning och den var inbyggd i marken så att man kunde klättra upp på taket och rutscha ner längs ytterväggen, vilket var populärt om vintrarna.

En gång gick reglerna ut på att man på väg ned säger vad man ska bli som stor.

Jag sa operasångerska.

Det besannades dock inte. Inte heller blev jag flygvärdinna, lärarinna (o hemska tanke) eller vad annat jag kan ha vurmat för.

lördag 9 maj 2009

Olägligt regn

Jag skulle ha skrivit om Feria de Mayo, sevillanas och hur synd det är med regn just i dag om än det ser ut att klarna upp emot kvällen. Kyligt är det.

Så här såg det ut för några timmar sedan.

Stor skillnad från högtrycket nyss. (Högtryck i maj förresten, det bästa som finns.)

Det här dova vädret sänker inspirationen. Jag tror att jag tar och tömmer diskmaskinen i stället.

Det går inte ens att tänka sevillanas med det här vädret.

fredag 8 maj 2009

I'm giving me bad vibrations

Om någon har märkt, så finns det ett tillägg i bloggens namn. Jag har lagt till and a room with a view.

Det beror dels på att jag upplever min tillvaro så, dels på att det finns en utsikt som dominerar min tillvaro.

Det är utsikten från vår bostad jag talar om. Från vardagsrummet och från gången som förenar rummen. Från köket.

Jag har tagit flera foton för att försöka beskriva vad jag ser. Det finns ett foto som jag tänkte kunde bli headerbakgrund på bloggen. Det är taget i oktober 2008, det vet jag.

Jag har alla foton organiserade i mappar per år och undermappar per månader eller tillfällen. 

Jag använde just det fotot rätt nyligen när jag lade till min blogg på Bloggportalen. I dag tänkte jag få det till att få in just det fotot på bloggen. Men jag hittade det inte

Frustrationen är enorm.

Edit: Jag har flyttat Room with a view till presentationen.

torsdag 7 maj 2009

Påminnelser

I dag, cirka klockan 13:15,  gick jag hemifrån för att avhämta Little Miss från dagis. 

Jag gick och tittade omkring mig lite, kollade byggnader, gatunamn (och nej, jag lär mig aldrig) och plötsligt så stiger jag ned från en trottoarkant på oväntat sätt och faller nästan handlöst mot gatan.

Något så innerligen oväntat och pinsamt. Det var mitt på blanka dagen, jag var spiknykter och allmänt taget är jag mer eller mindre friskförklarad.

Det bara hände sig.

Inget värre inträffade, t.ex. så råkade ingen bil just köra förbi som jag kunde ha hamnat under, jag slog inte huvudet i asfalten, jag bröt inga ben. 

Nu har jag blåmärken på knäna och en öm vänsterfot. INGET att bry sig om. Men det kunde ha varit värre, och så tänker jag förstås att lucky me, jag kunde fast ha dött.

Bilder från Antequera

Som lovat.

Vy upp mot borgen. I slutet av gatan skymtar husen som klättrar upp längs sluttningen. I förgrunden en typiskt felparkerad spansk bil.

Vy uppifrån borgen över staden. Efter att ha klivit upp dit hade jag ett ordentligt flås. 

Guld, glitter, figurer och andalusisk mosaik. I denna kyrka hölls en välkomstkonsert.

Efter konserten hälsade borgmästaren oss officiellt välkomna i stadsstyrelsens plenisal.

Efter det cocktail med tilltugg på byggnadens patio.

En kväll var det "marknad" där det presenterades och bjöds på mat och dryck från olika delar av Spanien. Andalusien och sherry, förstås. Skicklig kille.

Typisk ingång i historiska delen. Öppna dörrar, mosaik, en stängd vacker grind och bakom den en andalusisk patio med blommor.

Stan är full av plazas (skvärer, öppna platser, vad man nu vill kalla det), plazuelas (mindre sådana) och här ser man en plazuelilla (riktigt liten sådan), inte mer än en liten inbuktning i gatan.

ÄNTLIG HEAVEN

Vi har i dag fått vårt nya bredband installerat och med det en massa nya tevekanaler. Allt trådlöst förutom elsladdar förstås.

Jag uppskattar dock bredbandet mest. Nu är min tillvaro hel igen och jag kan andas ut.

Tähän on tultu, som finnarna säger. Kommer inte på någon bra översättning på svenska, men något i stil med och så här långt har det gått.

I vår soffa just nu

Little Miss sover middag.

Ton i ton med sofftyget och väl inhägnad av fåtölj, soffbord och dynor.

onsdag 6 maj 2009

Antequera, javisst ja

Som jag säkerligen skrivit tidigare är J och jag numera medlemmar i en finsk Lionsklubb här i Torrevieja.

Det är aktiviteter till förmån för välgörenhet som gäller, och så är det förstås lite socialt mellan varven (på EGEN bekostnad, och ALL administration bekostas av medlemmarna och ALLT som kommer in går oavkortat till sitt ändamål -- basåattnivet utan att jag fördenskull vill göra propaganda). 

Vad som utspelade sig i Antequera var en konvention på nationell nivå. Det fanns deltagare från hela Spanien, inklusive Balearerna och Kanarieöarna. 

Det gick hett till på arbetsmötena i bland. Det är i detta landet inte lagom som gäller när åsikter uttrycks.

Den s.k. solenna akten  (Acto Magno) var mycket "spansk" och skulle knappast ha platsat i nordiska akademiska kretsar. Men högtidligt var det ju.

Damen som bar spanska flaggan hade mantilla. Den såg ut så här:

Det är en hög kam som bär upp en spetsslöja och det är något som spanska damer bär vid särskilt högtidliga tillfällen.

Det tog evigheter att ladda upp fotot med den här snigelförbindelsen vi har just nu. Övriga foton måste jag fixa från vårt kontor eller vänta med lite.  

Häst och kärra på Databahn

Vi byter alltså operatör och är i en dryg vecka utan bredband hemma.

Som övergångslösning har vi ett 56K-modem.  Det ger oss i alla fall internet, om än det kräver en del tålamod.

Det är i alla fall snabbare än när jag för första gången använde en modemförbindelse. Det var cirka 1983. Jag hade bytt plats från teknisk redaktör för modemhandböcker till utvecklingsingenjör på kretskortsfabriken. 

(Senare övergick jag till översätteri, men det är en annan historia.)

Det var på dåtida Nokia Electronics i Esbo i Finland och modemet var kopplat till ett internt nätverk. Hastigheten var om jag minns rätt 300 byte/s.

DET var långsamt.

UPPDATERING: Installatörerna kom efter en dag, i stället för efter en vecka som ursprungligen meddelades.

måndag 4 maj 2009

Vi byter operatör och just nu har vi inte internet hemma.
Jag är helt störd av denna rubbning av tillvaron.
Hade bl.a. tänkt lägga upp fina Antequerafoton men det blir senare.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

söndag 3 maj 2009

Frustrerade aspirationer

Tillbaka från Antequera. Många nya intryck på många plan. Trött, för det var intensivt.

Försökte mobilblogga men misslyckades. Det är frustrerande när man har knåpat ihop en postning och så går den ingenstans på grund av ERROR. Dagarna var mot slutet så fullbokade att det inte fanns tid för internetcafé. Jag har nu i praktiken tjatat mig fram till en bloggdator. Kanske i juni.

Jag har skrivit och raderat en hel del här just nu. 

Jag måste nog få själen på plats i kroppen först. 

Vad trött man kan bli i bland med alla dessa begränsningar som hindrar utlevandet av ens aspirationer.