torsdag 2 april 2009

Och så går en händelse i vårt liv och kommer aldrig åter

Jag läste nyligen någonstans hur någon ondgjorde sig över hur mor- och farföräldrar blåser upp det här med barnbarn och hur det helst borde bli ett slut på skrytet och varför ska de nu göra sig så märkvärdiga.

Det finns för all del i alla kategorier av vår tillvaro odrägliga och ohyfsade människor som inte förstår värdet och betydelsen av att sätta saker i proportion i umgänget med andra. I detta ingår också personer med barnbarn.

Men det är svårt att inte betona ett barnbarn. Inte dess existens i sig, utan det när man har privilegiet att umgås med dem.

Bland dagens händelser ingick att mata banan i en nyss uppvaknad Little Miss, som satt i min famn och bet av och tuggade och tidvis lutade sitt huvud mot mitt bröst, och högst säkerligen var hon inte direkt medveten om det men jag upplevde att hon tog in känslan att ha en trygg famn att vakna upp i och ett mellanmål att fylla magen med.

Det var magic.

Jag säger inte att föräldrar inte skulle uppleva det magiska i sådana stunder. Som jag minns vår tid med småbarn, det var fantastiskt och jag minns många många intensiva stunder, men aldrig att jag på samma sätt som nu skulle ha tänkt att det här har jag som bonus och det kan jag aldrig lita på att det kommer igen.

Som man inte gör när man är yngre.

Inga kommentarer: