onsdag 29 april 2009

Ger upp

OK, inga foton. Lyckas inte fran mobilen. Kommer senare.

tisdag 28 april 2009

driving us nuts

Och sa ser jag att den postning som jag trodde hade försvunnit fanns.
Och jag skrev en ny postning, men lite uppgivnare.
Patience, folks, patience.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

framme

Vi är pa hotellet som ligger i gamla delen av stan. Det här är Andalusien, folks.
Skulle ha mkt att skriva om, redan nu, men detta mobilbloggande drives me nuts.
När jag blir lite rikare ska jag skaffa mig en bloggdator.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

framme

Hotellet finns i gamla delen av Antequera. Det är locaton, location, location som gäller. Själva hotellupplevelsen so far är "intressant". Mer om det senare.
Det här med Andalusien är ju en historia för sig. Fascinerande.
Det är länge sen sist, Córdoba var det för flera ar sedan.
Byggstilen, innerpatio, dialekten.
I have a good feeling about all this.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

måndag 27 april 2009

Varken kränkt eller förtryckt

Ett par bilder från gårdagens kalas. Den ena är en bild av tårtan som jag lyckades dekorera trots dåliga odds på den fysiska fronten och den andra är en bild av Little Miss som njöt av tårtan utan bekymmer om huruvida det eventuellt hade utnyttjats svagt mående farmödrar för tillverkningen, dvs. huruvida den var farmorsekologiskt eller farmorerättvist producerad eller inte.

Njöt av den gjorde vi alla andra också. Och farmor kände sig inte alls förtryckt.

Kärt besvär

Det blev ju en väldigt femtiotalsaktig rubrik. But anyway.

Det här med att åka för ett par nätter till en plats som är vår men som vi lånar och hyr ut mellan varven. Särskilt nu när vi höll lite kalas där.

Morgonmålsvirke, råvaror och utrustning för att fixa tårta, drickor, leksaker till Little Miss och Big Sister, det vanliga med toalettgrejor och byteskläder, nattkläder, morgonrockar. Och till detta kom ett rejält lass från butiken för maten. In i kylskåp och skåp.

Så gör är det fixelifix och upplevix och trevligt var det. Så packar man ihop allt igen, ut ur kylskåp och skåp, gör en "hotellstädning", fixar och bäddar och lägger fram handdukar för det är folk på kommande.

I bland känns det vansinnigt och tanken om att bara låta bli att åka ligger nära. Men men men, det är varje gång värt det och så säger vi att varför gör vi inte det här oftare.

A bed with a view

Jag vaknade söndag morgon på vårt La Calma med en av de där känslorna man inte vill ha i kroppen. Känslan av att det är något som inte trivs i magen. 

Jag låg där och låg där och låg där. Andades djupt, suckade, svängde sida, sträckte ut händerna,  gäspade, slumrade lite till.

But it came anyway. Och efter att ha blivit av med eländet, vilket var en lättnad hur obehagligt det än var, måste jag skrapa ihop resterna av mig själv och ordna så gott det gick för våra gäster som skulle komma på lunch och födelsedagskaka.

MEN medan jag låg där var det inte utan att jag noterade det i teorin mycket behagliga med att ligga i en säng i ett vitt rum med utsikt ut mot en blå himmel och balkongens medelhavsblå detaljer och mörka teakmöbler i kombination med balkongens övriga vita.

lördag 25 april 2009

Dags för lördagsmjölken

"Och nu hem till lördagsmjölken!" 

Om jag minns rätt var det så en av mina lärare konstaterade efter lördagens sista lektion. Eller kanske nämnde han något om något godis också, minns inte.

DET VAR PÅ DEN TIDEN när man gick i skolan också på lördag, om än bara fram till ett eller två.

Numera är det nog inte mjölk som är min största längtan, men känslan är något av den samma. Jag har nyss levererat ett uppdrag och lördagens kväll och eftermiddag plus söndagen ska jag inte sitta vid datorn

Vi ska samla ihop ett och annat pick och pack och åka till La Calma, vår "sommarstuga" (nej, det är en liten lägenhet i ett komplex nära stranden 6 km söderut). Det behöver städas och fixas lite och så får vi känna oss lite som turister en stund. Se på brittisk kabelteve och så.

UPPDATERING: Ja det är ju satellit-teve förstås, inte kabel.

torsdag 23 april 2009

Samma gamla havstjafs

I morse när jag åttatiden drog upp persiennerna i vardagsrummet gick det nästan inte att skilja mellan byggnaderna, havet och himlen. Allt var liksom blekt. Inga riktiga kontraster.

Nu är det tolv timmar senare och vårens kvällssol gör sitt. Den gör byggnaderna bländande vita, havet riktigt havsblått och himlen ljus. 

Det går liksom en elektrisk stöt genom mig. Igen.

Huvudet i tallriken

Så anlände Little Miss en gång igen och sattes omedelbart på sin tron där maten väntade. Och som hon åt, största portionen hittills. Makaronipudding med broccoli. Drack vatten mellan tuggorna.

Det var en trött Little Miss. Till slut satt hon och blundade medan munnen gapade automatiskt. Gnuggade ögonen och höll på att tappa huvudet i tallriken -- som de här bebisarna på Youtube som somnar mitt i maten.

Så mycket närvaro hade hon i alla fall att hon meddelade när hon var mätt och nu ska haklappen av. Upp i famnen. Somna omedelbart.

Waiting for Little Miss

Klockan är tjugo i två. J ska strax komma med Little Miss som han har avhämtat från dagis. Jag har förberett mat för henne mellan mitt arbetssmattrande.

När hon kommer från dagis är hon hungrig och finns inte maten klar nästan riktigt strax så kan det leda till kris

Nu ser jag fram emot en arbetspaus men senare, i kväll blir det andra bullar och antagligen "long to go before I sleep".

onsdag 22 april 2009

Nyckfull som ett aprilväder

En abril, aguas mil. Ordagrant översatt i april, tusen vatten. Det låter inte klokt på svenska, men på spanska rimmar det ju. 

Ja lite så har det nog varit. Som så många andra år. Omväxlande. Uttrycket har väl inte myntats helt utan orsak.

tisdag 21 april 2009

Ställningskrig since beginning of time

Min första bekantskap med någon typ av dator skedde i början av åttiotalet. Det var en Nokia Mikro-Mikko och den hade ett operativsystem som hette CP/M. Gränssnittet var självfallet, som på den tiden, enbart text och raka kommandon enligt strikta formler. Jag hade ingen aning om vad en datormus var.

Så kom det PC och MS-DOS och fortfarande allt textbaserat och raka kommandon för allt man ville göra. Enligt strikta formler. Men insynen var fullständig när man gick in i systemfilerna.

Mot slutet av åttiotalet kom de första Windowsversionerna med grafiskt gränssnitt. De var strikt taget inget annat än en bild ovanpå MS-DOS, och kontrollen hölls fortfarande huvudsakligen med MS-DOS-kommandon.

Så kom det version efter version och jag tyckte att det var mer och mer obehagligt att inte ha råkoll på vad som händer under ytan. Ännu i början av nittiotalet kunde man gå in i win.ini och redigera sig fram till vad man ville. Det är länge sedan dess och det är länge, länge sedan jag som användare har kunnat hålla råkoll över hur jag vill att min dator ska fungera.

I mittten av åttiotalet kom också datorerna från Macintosh Computers -- Mac. Observera att de också var Personal Computers, PC:ar. Med ett grafiskt gränssnitt där användarna inte behövde bry sig om vad som händer under ytan. Klicka och kör. Blev populära och är fortfarande särskilt inom medieproduktion. 

I dagens läge är Windows-gränssnittet i PC och gränssnittet i Mac närmare varandra än någonsin. (Jag utelämnar här t.ex. Linux, för det faller utanför ämnet.) Man klickar och försöker förstå.

Vad som jag dock undrar över är det fortsatta datorreligiösa ställningskrig som redan fanns i tidernas begynnelse. PC- och Mac-användare kan ju knappt vistas i samma rum. 

Dock så utifrån vad jag ser så är det oftast Mac-användare som passar på att vid varje tillfälle racka ner på "tröskverk till PC" medan "den riktiga datorn" är en Mac. Det stämmer säkert om PC:n är hundra år gammal och Mac:en är splitterny. Vi har också tröskverk till PC:ar anskaffade på nittiotalet. Så har vi riktigt bra datorer skaffade rätt nyligen. PC:ar.

Jag säger inte att Mac är en dålig sorts dator. Jag säger inte att PC:ar är suveräna. Det är allt hur man blir van.

Men är inte det här ställningskriget så onödigt.

Men politiskt korrekt är väl politiskt korrekt, särskilt i mediekretsar.

Nya farmorslallerier

Little Miss avhämtades från dagis som vanligt på tisdagar. Full av energi och verbala uttryck. Det sprudlar på i rasande fart.

Dejame! Spanskt uttryck från dagis. Kan översättas på många sätt men t.ex. låt mig göra det här nu, lämna mig i fred. Hon säger det med ett väl utvecklat spanskt j-ljud. Hon sa så t.ex. när hon ville kliva ner alldeles själv från soffan och inte ville ha hjälp.

Det förekommer försök till meningsbildning eller något åt det hållet. Hon sa pappa, Tia, no och skakade på huvudet och visade runt med armen.

Pappa och Tia är inte här. (För det var de inte heller, vilket de nog var i går.) 

Stora nyheter i min farmorsbubbla.

måndag 20 april 2009

Selitt, selitt (förklaringar...)

Nejhörni, jag får ju nästan samvetskval här för att jag skriver om saker som ligger utanför fokus, som inget har att göra med varken bloggens rubrik eller min profilpresentation. De behöver kanske uppdateras.

Then again, min blogg är min, som alla andra bloggares är deras, och this is me, me, me och vad jag upplever nu, nu, nu.

But then again, jag har vissa behov att upprätthålla en linje.

Och then again, om nu vissa andra kända bloggare bland sina välgrundade och välformulerade inlägg blandar in annat, så må det också vara mig förunnat.

Så är det nog. Jag skriver vad jag vill.

En annan sanningssägare

På bloggen Dumjävlar  finns en annan person som delar mina tankar. Inte lika systematiskt och ingående som Blogge Bloggelito men mera utifrån en omedelbar analys, man kunde tänka sig impulsiv reaktion men baserad på helt rätta sortens kriterier.

Icke desto mindre helt rätt. 

Höga berg och djupa dalar

När man läser tidningar och bloggar så finns det ju floder av alla sorters information. En stor del är på ett eller annat sätt lite underhållande, en del bemöter jag med jepp eller tjah och en del med ohherregudvadbra och vad skönt att någon skriver så eller djupaste ohsuckelisuck och what's next

I dag har jag stött på både djup salig suck och djup sorgsen suck.

Låt oss vara positiva och börja med den saliga sucken:

Det är Blogge Bloggelitos inlägg om tolerans, en mycket genomtänkt och strålande analys där han sätter saker, fenomen, feluppfattningar och idioti på plats. Jag citerar en av kommentarerna: Lysande skrivet! Denna korta sammanfattning borde göras till obligatorisk läsning i något samhällsorienterande ämne i grundskolan. -- Blogge Bloggelito är en frifräsande och synnerligen skarp skribent med en absolut integritet. Jag förlåter honom t.o.m. de kinesiska modellerna.

Dagens djupa suckelisuck och sorg i hjärtat är en ledare i dagens nätupplaga av El Mundo (på spanska, men översättningsverktyget i Google ger en viss uppfattning) som tar upp katalanernas fullständigt hänsynslösa korståg mot kastiljanska, dvs. "normal" spanska. I det här fallet en 11-årig pojke på Ibiza med läs- och skrivsvårigheter som trots vad det står i den spanska grundlagen inte får använda sitt modersmål och hemspråk kastiljanska (hans mor är andalusisk) i proven för att han har lättare att uttrycka sig då. I texten nämns också de 39 läkare som valde att lämna sina tjänster vid allmänna sjukhus på Ibiza på grund av katalanska språkkrav. Listan är säkert lång och det är inget nytt. Själv kände jag av fenomenet redan så tidigt som 1975, fast jag inte förstod det då.

On a different note. Sonen med döttrar var här på ett kort besök i dag (vi håller på att ge fingret åt Telefonica och han hjälpte oss på traven) och Little Miss har varje gång vi träffas lärt sig något nytt. I dag hörde jag henne för första gången säga Tia i stället för Ia om sin storasyster. Klockan säger dock fortfarande Ick-Ack och när hon får något heter det Ack-ack (Tack tack) eller Ahiah (Gracias).

söndag 19 april 2009

The story of a rainy sunday

På denna regniga söndag fick jag för mig att 

- dammtorka ordentligt kring datorn, skärmen och skrivaren,

- ordna upp sladdbordellen bakom datorn, inkluisve dammsugning,

- putsa tangentbordet.

Det senare innebar att jag först skruvade upp undre delen, lyfte på de olika lagren, petade och lyfte lite kring kretskortet och vad som nu finns inuti ett tangentbord. Dammsög försiktigt.

Sedan skruvade jag ihop det hela och så tog jag tangent för tangent som jag pillade loss, putsade, dammsög bort 14 år av katthår och annat under tangenterna, rengjorde med sprit och tryckte fast igen. 

Utöver att jag har varit tvungen att öppna tangentbordet en gång till och kolla och fixa och rätta till för att vissa tangenter inte fungerade, för att alla lager inte låg helt rätt, vilket de nu, gör så har jag inte lyckats få blankstegstangenten helt korrekt återinstallerad (den fungerar bara när man trycker på mitten). Kanterna bara gungar och vinglar.

Jamen var inte detta en spännande historia?

fredag 17 april 2009

Kålepilog

Detta med får i kål blev ju riktigt gott.  

Kocken noterar att det är bra med mycket peppar av olika sorter, mycket vitlök, purjo, mycket örtkryddor, och för att runda av kålens sötma och fårköttets ullsmak så gör det underverk att smaka av det hela med balsamvinäger.

Det kan nog bli flera kålrätter här snart. J nämnde något om nostalgi och kåldolmar. Jag kom att tänka på kållåda. 

Bröllopsdagslunch

Jag har aldrig ätit får i kål på någon av våra bröllopsdagar förr.

Jag har i själva verket aldrig ätit får i kål någonsin. I hela mitt liv.

Ganska långt borta från skaldjur och skumpa är det nog också.

Som man säger på finska, tällä kertaa tällä tavalla (denna gång på detta viset).

Årsdag och sifferlek

På en påskafton för exakt 33 år sedan gifte vi oss, J och jag. Det året fyllde vi båda 22 och detta år fyller vi 55.

22 - 33 - 55

Nu behöver jag bara hitta något riktigt särskilt med 11 och 44 som hör ihop med oss och så blir sifferserien komplett.

(Konstiga tvåor i det här typsnittet, de ser upphöjda ut.)

UPDATE: Tvåorna ser helt vanliga ut när man läser bloggen, det är bara i redigeringsfönstret som de ser konstiga ut. Note to self: Kolla Preview först.

torsdag 16 april 2009

Får i kål or what

Under tiden jag har skrivit de senaste inläggen har jag utöver att ha tagit in kvällsmål och avslutande brandy ÄVEN ägnat mig åt kulinariska specialiteter.

Får i kål. Det fanns kvar lammstek och så köpte jag vitkål och googlade upp ett antal recept som jag tillämpade fritt och av detta följer att det finns en gryta med får i kål men även en viss lukt och jag undrar vad J egentligen tror att ha hänt när han äntiligen kommer hem.

Fysisk träningsvärk

Att bära runt Little Miss, vilket inte händer hela tiden men ibland,

-- och så ofta jag kan för det är så underbart ...

är ingen helt lätt sak så att säga. Hon är förvisso inte överviktig eller så, men barn växer och får mera vikt.

Hon gillar dessutom lekar där hon gömmer sig helt eller delvis och när hon springer fram så är man förväntad att förtjust lyfta upp henne vilket man förvisso förtjust gör, flera gånger i rad.

Detta tar dock aningen på fysiken. Särskilt i dag, ute på balkongen, glömde jag tydligen att aktivera mitt power center tillräckligt, och nu känns det aningen i korsryggen, mellan axlarna och i armarna.

Psykisk träningsvärk

Om någon skulle ha råkat läsa ett inlägg där jag skrev hur tråkiga mina imaginära twitterposter skulle bli så förstår denna någon eller någona att min tillvaro nuförtiden och under en vanlig dag inte fräser fram med någon väldigt våldsam intensitet.

Dessa vanliga dagar får sin kontrast när jag tar hand om båda barnbarnen och helt ensam dessutom, J har i dag varit utanför dessa sfärer. 

Allt gick helt perfekt.

--- ohhherrregud hur underbart den här kycklingröran smakar som jag värmde upp till mitt ensamma kvällsmål framför datorn ---

Jag hade gjort en benhård minutplan särskilt inklusive näringsintag och före lunch gick vi ut till parken och matade alla sorters fjäderfä som struttade och simmade runt och Little Miss kastade ut en del brödsmulor och en del åt hon upp

--- och nu måste jag lite mera kvällsmål för det var ju så gott ---

och väl hemkomna åt Little Miss sin lunch duktigt på planerad tid och lekte en stund och så ville hon i min famn (vilket jag aldrig never ever nekar henne) och där somnade hon på ett par minuter utan minsta gny. Hon placerades på sin sovplats och så åt vi lunch, Big Sister, J och jag. 

--- och nu en brandy att avsluta med ---

Det var allt just so sweet, men hörni, man är inte ung längre och framförallt inte rutinerad med all denna detaljplanering för det praktiska, stå med unge på armen vid spisen och hela tiden vara på sin vakt och parera situationer. När barnbarna blev avhämtade så behövde denna farmor någon timme återhämtning och ställtid för vad annat jag behövde göra i dag.

onsdag 15 april 2009

Ett foto som inte blev

I brist på annan inspiration så försökte jag mig på att ta ett foto med webbkameran om hur det ser ut i bakgrunden till min plats vid datorn. Det gick inte så bra. Det var kanske lika så väl att bespara omvärlden från den utsikten. Den bakomliggande tanken var dock att det kanske skulle ha kommit någon till tröst samtidigt som det skulle ha sagt något om min karaktär som aldrig ger efter för en impuls av lättja.

Om någon nu ändå vill veta så skulle ni ha få sett en strykbräda översvämmad av klädfix som behöver strykas och det riktigt ordentligt, en liten hopvikt matta som jag tog fram för lektältet men som bara komplicerade saker för Little Miss som bara snubblade i den och den behöver fås upp i garderoben igen, en hög fotoramar som jag i stundens inspiration tog fram för att fylla med något och få upp på en eller flera väggar, en liten möbel som just nu står framför bokhyllan i stället för i sovrummet för det kom tillfälligt in något annat i sovrummet i stället, ett oarkiverat vykort och ett och annat obestämt föremål som ännu inte vet var det hamnar.

Det är inte någon vy om sehursnyggtvihardethososs. Det är en riktig påminnmigomhurofullständigjagär.

tisdag 14 april 2009

Påsklediga barnbarn

Denna vecka har skolorna fortfarande påsklov. Eftersom detta inte gäller sonen och La Nuera så varvar vi tillvaron med omhändertagande av barnbarn. 

I morse tog vi således emot Little Miss och Big Sister. 

Det var lek och frid och fröjd och gott humör, och Big Sister gjorde läxor för spanska skolbarn förväntas tillbringa sina lov med att göra läxor MINST halva dagen. Vi gjorde upp ett system med 30 minuter läxor, 15 minuter paus så blev det lite luft och lek och sol ute på balkongen också.

Så blev det lite strul med avhämtningen och tidtabellen, med den följden att Little Miss trots regelbundet näringsintag under hela förmiddagen blev FÖR lunchbehövande och FÖR trött och när mat improviserades fram så var det SPOTTA UT jag vill inte ha och skrik och gråt och INGET tar jag i min mun för ALLT ÄR HOPPLÖST FEL och jag gråter tills jag hostar och spyr.

Så somnade hon ju.

Det är ju så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Dör av det gör hon ju inte heller. MEN SOM FARMOR kan man bli ganska så stressad, för stunden i alla fall. 

måndag 13 april 2009

Och hur gick påsken då

Nu har jag igen talat en timme eller så med min mamma. Det var mysigt och trevligt, det måste jag säga.

Jag fick höra om vädret och vad som hände under påsken, vilket inte var lite, för hon fick bland annat träffa sitt andra och månadsgamla barnbarnsbarn, som hon är mormorsmor till. Det är ett dockelikt flickebarn som har de största ögonen och som ska heta Juni. 

Min mamma är 87 år gammal, hon lever säkert en hel del år till. Hon blir kanske senildement någon gång, vad vet jag. Kanske händer något annat med henne Vem vet. Men just nu har vi våra mysiga stunder på telefon och det är kanske det bästa vi någonsin har och kommer att ha haft.

Det bästa jag vet är när hon pratar om gamla tider. Det finns så mycket hon inte har berättat förr.

söndag 12 april 2009

Slitsamt

Vi hade en påsklunch so sweet. 

Little Miss hade huvudrollen och jag lider med Big Sister som blir undanskymd.

Jag vet inte vad jag ska göra, med en drygt ettåring som kräver all uppmärksamhet av rent praktiska skäl och en nästan tioåring som efter vad jag kan se känner sig undanskuffad.

La Nuera gör sitt bästa för att uppmärksamma Big Sister. Jag gör vad jag kan och hinnner. Det känns slitsamt mellan allt njutande.

Jag funderar på hur jag kan förklara för Big Sister hur viktig hon är, mot bakgrund av att det finns en beibi.

fredag 10 april 2009

Understand me if you can

Det kanske ordnar sig. Det har slutat regna. Himlen är inte helt stjärnklar som i går men det finns mycket hopp i luften kan man väl säga. Det är å andra sidan flera timmar kvar tills det ska börja hända långfredagssaker. Fingers crossed. 

JAG å min sida tänker inte gå ut, inte ens på balkongen. 

Jag trivs inomhus, i doften av rulltårta som jag nyss fixade för i morgon ska det tillagas Charlotte Russe. Som efterrätt för söndagen, för då kommer sonen med familj på påsklunch och det ska bli lammstek and stuff. 

DET ÄR ZILJONER ÅR sedan jag gjorde Charlotte Russe. Men nu är det dags igen. 

Så går livets varv vidare.

Nu är det synd om många här

Det regnar. Åskar lite också. Ser inte ut att klarna upp till senare heller.

Vore jag en deltagare i en procession eller en åskådare som sett fram emot att få uppleva långfredagens stora händelse här, då vore jag ordentligt besviken. 

Det är ödets ironi att det i dessa torkans trakter regnar när det inte borde.

Jueves Santo

Skärtorsdag, närmare midnatt längs vår gata i Torrevieja. Det är nästan fullmåne:


Nattens procession ska dra förbi här och de bilar som trotsat parkeringsförbudet längs gatorna bogseras bort (och får hämta ut dem nästa dag mot böter):

En ensam polis vaktar den tomma gatan:

I skuggorna av byggnaderna, med påskbonader utanför fönster och balkonger, skyndar personer i fotsida kåpor förbi, på väg till kyrkoskvären där processionerna inleds:

Det jag inte fick på bild var alla andra personer som likaså hade sina vägar åt samma håll, för att delta som åskådare. Hela familjer, småbarn, alla.
Utom vi som stod på balkongen och väntade så länge vi orkade. Så gav vi upp och gick i säng. Been there done that, varför förstöra nattsömnen. Senare vaknade jag upp av trummorna som markerade den mörka rytmen.

onsdag 8 april 2009

Självdisciplin

Little Miss börjar ha klart för sig vilken typ av gärningar som leder till högljudda NEJ och negativa reaktioner.

Här senast stod hon vid en golvlampa som hon började skaka om lite. Efter ett par små omskakningar gjorde hon stopp, sa Nej Nej och steg bakåt. Alldeles själv.

När var det?

Finns det någon annan än jag som oftast inte minns vilket år något visst hände? 

När förlovade sig vår dotter? När flyttade vi till vår nuvarande bostad? När gifte sig vår son? Vilket år hade vi semester på Irland?

Det är ju inte så att livet står och faller på de här detaljerna, men det vore ju snyggt att ha koll.

måndag 6 april 2009

I love my life here but...

Vi fungerar sedan lång tid tillbaka inom ett företag registrerat i Spanien.

Utöver att se till att det kommer in pengar måste vi sköta lagstiftad kvittohantering via vår revisor, which is fine. Följa regler, fungera korrekt, no problem.

Men sedan socialistregeringens oväntade intåg 2004 så är vi ständigt utsatta för skattemyndigheternas trakasserier. Jag är as such inte ute efter att diskriminera politiska inriktningar, men vi har känt hur fakta har spöat våra ryggskinn.

Inte bara måste vi (som alla andra företag) få ett intyg från skattemyndigheten som ska bifogas varje gång vi skickar in en faktura och som intygar att vi är up to date med alla våra skatter. Detta har sänkt många små företag som har missat någon inbetalning och nu inte ens kan få få betalt får utestående fakturor för att rätta till situationen. Once you're there, you're there and there is no way out.

Och precis just nu kämpar vi med att skattemyndigheten anser att vi har införskaffat "någon produkt" i Finland, när det efter våra efterforskningar visar sig att det handlar om inköp av en tjänst. Bevis finns och det reder väl upp sig. Men det finns vitehotad deadline och det är ett extra besvär, extra stress. 

Det vansinniga är dessutom att i dessa tider av fri rörelse för varor och tjänster så måste vi i egenskap av spanskt företag varje gång vi vill anskaffa en produkt utanför Spanien, t.ex. en dator i Sverige eller Finland som har tangentbord som passar oss, en ordbok, whatehavyou för produkt som vi behöver för vår verksamhet med nordiska länder, måste anmäla oss till något register "för anskaffning av produkter inom EU". Att anmäla sig och avanmäla sig kostar både pengar och resurser. Om vi reser till Norden och märker att "heyyy, det här vore bra för oss" nixnax, utan på förhand beställt tillstånd så går det inte.

Lever vi i nutiden or what? Vi jobbar oregelbundet, utanför alla sorters fackavtal, vi kämpar för att upprätthålla vår försörjning. Vi är inte berättigade till bonusar, nödhjälp eller annat. Som bankerna eller så. Miljarder hit och miljarder dit för att någon har missat poängen.

Man blir så ledsen

Men man har inget val.

Nyheter i min lilla bubbla

I morgon bitti klockan 8:30 ska jag gå på yoga.

Nytt, nytt, nytt. Det har jag aldrig prövat på men nog varit intresserad av och NU finns det en tidpunkt som passar. 

Can't wait.

Uppdatering: Jag kom för sent, släpptes inte in och har alltså ännu aldrig prövat yoga.

lördag 4 april 2009

På tal om att tänka

När jag var in tonåren delade jag rum med min syster.

Så fort jag kom åt och var ensam hade jag två favoriter.

Den ena var att, särskilt vintertid med minst minus tio eller så, inför läggdags öppna min säng, öppna fönstret och låta kylan komma in, lägga mig i sängen och njuta av hur kroppsvärmen vann över den kylda sängen. (Detta förstår jag överhuvudtaget inte på äldre dar.)

Den andra favoriten gick ut på att jag lade mig på min säng, sträckte ena foten över skrivbordet och så ägnade jag mig åt att TÄNKA. Där låg jag och så gick jag igenom och analyserade händelser och fenomen. Detta var min absoluta favoritsysselsättning, att tänka.  Där låg jag och funderade genom saker och ting och försökte få saker på plats, försökte förstå.

Morgnar

När jag småningom vaknar på morgonen så försöker jag först klamra mig fast vid vad jag har drömt, tänka på mina drömmar var och hur kan de tolkas. 

Småningom smyger sig realitetens tankar in och jag svänger mig av och an och försöker kasta bort obehagligheter och så försöker jag TÄNKA.

Analysera saker och göra mig beredd på att stiga upp och bemöta verkligheten.

I bland ringer väckerklockan för tidigt och jag måste stiga upp fastän jag fortfarande inte har lappat ihop mig själv.

Vad är dialekt och vad är språk

Jamen äntligen fick vi det till att se på en film vi fick till julklapp av vår dotter.

Colorado Avenue. En tuff dotter från bygderna i Österbotten som återvände från Amerika och gjorde sin kamp mot fördomar, mot sin mor och sin son. Människoöden, Finlands historia, skärgårdslandskap.

Manus baserar sig på ett par romaner av Lars Sund, bygdens poet. Han studerade i Åbo samtidigt som vi, och jag minns hans underbett, hans hår som flög i vinden av den hårda farten och hans engagemang för vad det nu måtte ha varit.

Vi tittade genom extras, förstås. Är det inte underbart att se och framförallt höra de här människorna uttrycka sig på sitt modersmål, sin dialekt. Ändå gör de det med anpassning.

För när någon riktigt sätter igång med sin dialekt från dessa österbottniska svenskspråkiga trakter så finns det ingen, och ingen, med normaliserad svenska som har grepp om vad de säger. Det är ett eget språk.

Kom igen, valencianos och katalaner. 

torsdag 2 april 2009

Och så går en händelse i vårt liv och kommer aldrig åter

Jag läste nyligen någonstans hur någon ondgjorde sig över hur mor- och farföräldrar blåser upp det här med barnbarn och hur det helst borde bli ett slut på skrytet och varför ska de nu göra sig så märkvärdiga.

Det finns för all del i alla kategorier av vår tillvaro odrägliga och ohyfsade människor som inte förstår värdet och betydelsen av att sätta saker i proportion i umgänget med andra. I detta ingår också personer med barnbarn.

Men det är svårt att inte betona ett barnbarn. Inte dess existens i sig, utan det när man har privilegiet att umgås med dem.

Bland dagens händelser ingick att mata banan i en nyss uppvaknad Little Miss, som satt i min famn och bet av och tuggade och tidvis lutade sitt huvud mot mitt bröst, och högst säkerligen var hon inte direkt medveten om det men jag upplevde att hon tog in känslan att ha en trygg famn att vakna upp i och ett mellanmål att fylla magen med.

Det var magic.

Jag säger inte att föräldrar inte skulle uppleva det magiska i sådana stunder. Som jag minns vår tid med småbarn, det var fantastiskt och jag minns många många intensiva stunder, men aldrig att jag på samma sätt som nu skulle ha tänkt att det här har jag som bonus och det kan jag aldrig lita på att det kommer igen.

Som man inte gör när man är yngre.

onsdag 1 april 2009

Datorberoende

Jag skriver inget särskilt i dag för J väntar på sin tur till hemmadatorn för att det är någon The Ten Pin Bowling Event på gång som bara kan ses via internet och det bläddras otåligt i tidningar i vardagsrummet medan jag skriver detta.

Behöver vi en hemmadator till? Vad gör vi med två stycken på kontoret där vi bara vistas delvis?