torsdag 12 mars 2009

Hur man senare förstår

I mitten av sjuttiotalet var J och jag förlovade och 1976 gifte vi oss. Vi bodde och studerade i Åbo.

J bodde hemma, hade sina föräldrar och andra släktingar i närheten. Farföräldrar en liten bit ifrån.

Vi två var då och då särskilt inbjudna till hans farmor och farfar, utöver de vanliga helfamiljsbesöken. Och man kunde märka att det var kärt och ymnigt förberett. Tid och resurser hade avsatts på att förgylla tillfället. Det var kaffe och kakor förstås, extra chokladstänger och ja, jag minns inte allt. Det fanns inga gränser för välviljan. Vad jag minns är att vi var übermätta på goda saker när vi kom hem. Unga som vi var på den tiden placerade vi dem utan större analys i ett mysigt farföräldrafack. Hur kunde vi förstå.

Och hur kunde vi ha vetat. Men nu är vi här. Må så vara att barnbarnen ännu inte är förlovade. Men de finns där. Inför varje "vardagliga" eftermiddagsskötsel av Little Miss och Big Sister, inför varje fredagslunch vi kan hålla tillsammans, så planerar jag och funderar, ordnar min tillvaro, förbereder, bullar upp. 

Inga kommentarer: