tisdag 3 mars 2009

Farfar och farmor på den tiden

Min farfar, född på 1800-talet, emigrerade i två omgångar till Michigan USA för att förtjäna pengar för att kunna lösa in fädernegården, han var också en framträdande figur och politiker i sitt dåtida hemsamhälle. Han var vad man kunde säga en dominerande person. Klara chefsegenskaper, so to say.

Min farmor emigrerade också tillfälligt för att tjäna som piga i New York. De var på den tiden redan förlovade. Deras bröllop med amerikansk touch och stil på deras hemort vad något som det talades och skrevs om länge efteråt. Hon var en mycket klok person har jag hört, med många diplomatiska färdigheter och en stor livsvisdom.

Jag föddes och växte upp på ett långt avstånd från min farfar och farmor. Ta femtiotal och man måste åka bil i två dygn och sedan ta flyget, eller på sextiotalet, färjan.

När jag var liten besökte vi min pappas familj en gång om året. Min faster med man hade tagit över gården och min min farfar gick omkring, vardag som söndag, klädd i kostym med väst, käpp (som han inte behövde men det hörde till),  guldklocka i västfickan. När vi träffade på honom neg vi och sade ett respektfullt goddag. Övriga diskussioner förekom inte. Jag pratade aldrig med honom på riktigt. 

Min farmor älskade barn och jag har bilder av då jag som liten var i hennes famn. Lycklig. Den sista sommaren hon levde hade jag blivit blyg och ville inte ta emot hennes öppna armar. Snart efter det dog hon, och en stor del av min resterande barndom ägnade jag åt att ångra att jag inte just då vågade.

Inga kommentarer: