tisdag 31 mars 2009

Slutskrävlat om väder

Jämfört med nora breddgrader. 

Vinterhalvåret är slut, vintermörkret i Norden har gett vika och vi här söderut kan inte längre skryta med ljuset. 

Här är det regnigt och kallt just nu -- under plus tio i morse!

Isn't it just!!

måndag 30 mars 2009

Vår dotter 30 år, och en koppling till min farmor

I morgon blir vår dotter 30 år och det är ju för en förälder otroligt. Nyss var hon liten och allt detdär.

Och vi håller på att åldras och alltdetdär.

Min farmor kommer in i sammanhanget genom det att hennes förlovningsring nu överlåts till min dotter som födelsedagspresent, för att nu förvaltas vidare.

Ringen härstammar från 1909, då min farmor som hade tjänat som piga (ja så hette det faktiskt) i New York och min farfar som hade arbetat på sågverk i Michigan förlovade sig i uuessaat innan de återvände till sin hembygd på Åland för att gifta sig och för att inlösa min farfars fädernegård.

Hade hon kunnat tänka sig att hennes förlovningsring har rest via Spanien tillbaka till Finland?

Det tror jag. Hon sägs ha varit en mycket klok person med vida insikter och en försonande karaktär. Vilket behövdes, för min farfar var också mycket klok och med vida insikter, men en rätt hetlevrad och bestämmande person.

MIN ÄNGEL - ha en bra födelsedag.

söndag 29 mars 2009

Regnet finns bara utomhus

"Om du vill blogga lite så är det OK." LÄS: det är fotboll (eller whatever sport) på teve. 

När jag nu ändå sitter här undanskyfflad så kan jag ju meddela att vi hade en improviserad men helt underbar familjelunch med sonen och familj.

Vi hade tänkt gå ut till ett ställe. Men jag är fortfarande väldigt hostig och känslig och det kändes bättre att ha det hemma hos oss. Sååå, jag röjde undan ovikta kläder från vardagsrummet, dammsög bort det värsta, letade i förrådslådan efter vad det finns att tillgå (jag hittade faktiskt mikropopkorn och kaffekex), diskuterade mexikansk eller indisk hämtmat.

Det blev indiskt, det blev bra. Goda vibbar.

Geee, am I happy.

lördag 28 mars 2009

Mamma och pappa för ett barn

För ett barn är en mamma en mamma och en mamma, och en pappa och en pappa och en pappa. 

Jag fick återigen den här tanken då jag läste vad Malin Wollin, aka Fotbollsfrun skrev i dag. Från föräldraprespektiv, men jag tänker här på barnens perspektiv.

Jag minns från min barndom hur jag var olycklig när pappa hade åkt bort på resa (kort, och det hände inte ofta). Jag minns hur jag ännu som tonåring varje gång jag kom hem från skolan önskade att min mamma redan var hemma.

Jag slås av hur Little Miss, hur än trygg och glad och lycklig hon är hos oss, hur tryggheten, glädjen och lyckan uppgraderas ytterligare när hon är här med sin mamma eller sin pappa. 

Senast hon var här, i torsdags, var hon lite trött och led av tandsprickning. Hon var mestadels glad, hittade på upptåg, vad man skulle kalla helt okej. Lät sig tröstas om det behövdes. Men det hände ett par gånger att gick hon till ytterdörren, försökte öppna den och sa "mamma".

Jag vill ha min mamma.

Säg emot detta den som kan.

fredag 27 mars 2009

Stulen bild, men åsikten är också min

Jag har på sistone funderat på det här med fäjsbok och tuittrande och vad det nu ska vara bra för. För någon annan kanske, men i det särskilda sammanhang som mitt liv består av ser jag inte just nu poängen.

Så ser jag denna bild hos Stureplans vackraste.  Ursäkta stölden.

Som sagt, så här upplever jag det också just nu. Kanske min bubbla är alldeles för liten, men behöver jag en större bubbla än vad jag har i just mitt liv? Behöver jag vara online med fler människor för att leva mitt liv?

Det är dock ett intressant fenomen och det ena brukar ju leda till det andra, och mellanfaser i utvecklingskedjorna kan visa sig vara antingen mindre viktiga eller avgörande. Men de är ju en länk i alla fall.

Men vem vill läsa:

7:30 steg upp, fyllde på vattenglaset, kelade med katten.

7:40 sätter mig vid datorn, J har fixat kaffe och smörgås som han hämtar, plus en serviett. Dammar irriterat bort smulor från musmattan.

8:00 Nu har jag läst mina tidningar (spanska, finska och svenska) och de stackars bloggar som kanske har ett inlägg den här tiden.

8:10 Jag öppnar mina arbetsprogram och arbetsfiler. Jobbar.

9:00 Jag går in på 1000apor för att se vad de har åstadkommit.

9.05 Jag fortsätter jobba.

10:30 Jag känner mig hungrig, jag skalar ett par morötter (alternativt någon annan dag: jag öppnar en påse fruktnötmix).

10:35 Jag äter mitt mellanmål vid datorn. Samtidigt jobbar jag eller så läser jag igen tidningar eller bloggar.

12:30 Jag tar en liten Fernet Branca. Fortsätter jobba.

13:00 Jag kollar frysen och kylskåpet för vadinihelvete ska vi ha till lunch. Fortsätter jobba. Är det Little Miss-dag så ställer jag mig för det. Förbereder lunch. Hämtar henne.

*****

Nu orkar jag inte skriva mera. Fortsättning följer. 

Men ska jag twittra detta vareviga dag?

torsdag 26 mars 2009

Favoritgrönsak

Torsdag, och som vanligt avhämtning av Little Miss från dagis och senare också avhämtning av Big Sister från skolan.

Big Sister fixar som vanligt ihop sitt mellanmål, dubbelsmörgås med ost emellan. Jag finns i vardagsrummet och håller ögonen på Little Miss. Big Sister är nu så stor att hon klarar det mesta av sitt mellanmål själv. Hon hittar vad hon behöver och vet var hon ska söka.

"Har ni slut på min favoritgrönsak" hörs det (på engelska) från köket. Jag vet precis vad hon menar. Det är gurka, men hon har varje gång svårt att komma ihåg att det heter cucumber

onsdag 25 mars 2009

Angående mina boplatser

Jag har i mitt liv bott på fyra platser. Där jag föddes och växte upp (i Karleby, Österbotten, finska västkusten), i Åbo (där jag studerade, träffade min man och födde vår förstfödda), i Kyrkslätt (där vi hamnade, och jag menar hamnade, på grund av en anställning jag då fick i Esbo och där vi då fick en hyresbostad och där vår son föddes, om än det skedde i Helsingfors) och så, efter ett och annat så flyttade vi till Torrevieja i Spanien. 

Detta om ämnet Kyrkslätt till Torrevieja, men nu har jag tappat vad jag egentligen tänkte skriva om och dessutom kom J hem så nu är det dags för kvällsmål.

Men det var nog kanske något jag hade tänkt om livet i Kyrkslätt. Mer om det senare. Kanske.

Det våras

Jag har haft feber och elände och nu håller jag på att hosta mig sönder och samman MEN DET GÖR INGET för vårkvällen utanför är underbar, fåglarna kvällskvittrar och framförallt, det har skett vissa positiva utvecklingar som ger hopp.

Please, säg att det har vänt, please.

tisdag 24 mars 2009

En kommentar jag skrev

Jag läser ett antal bloggar. (Och jaja, bara saker mognar så lämnar jag min bloggrulle till andras beskådande.)

En av de bloggar jag följer är kaffelattepappan, och han skrev ett inlägg som berörde mig, och så skrev jag en kommentar. Jag skriver inte många kommentarer, men denna kommentar bara måste jag skriva för det var något som jag både tänkt på och följt med under en viss tid både i de sociala medierna och i gammelmedierna. Citat:

Tänka själv och tänka på sig själv
Är det inte rätt många som tycks likställa begreppet att tänka självständigt med att tänka egoistiskt? För mig är det inte riktigt samma sak iallafall. Det slår mig ibland när jag läser om folk som lämnar sin partner och väljer delad vådnad och hela baletten, för att få vara självständiga.

Självklart ska man separera om man mår dåligt i sin relation och det inte går att reparera, men då är det ju det som är problemet. Ja , jag tror jag tänker på Skugge (eller om det var någon annan gaphals-proffstyckare) och uppfattningen att man inte kan vara självständig i ett långvarigt partnerskap. Bara för att inte hon kunde det ?

Citat slut.

Min kommentar: 

 Postat av: Farmor Anka

Man kan både tänka och fundera självständigt och i stora mått egoistiskt och ändå bli kvar i ett förhållande och, framförallt, i en familj. Det är en balans som går att nå om man vill och orkar förhandla lite. Live and let live.

Ett barn mår bättre av att en förälder då och då vill vara för sig själv eller sysslar med sitt så länge detta är utan dramatik, än att utsättas för delad vårdnad-helvetet eller något värre.

(Så har vårt hittills 35-åriga partnerskap med två fullständigt sjävständiga och för sin uppväxt tacksamma barn, måna om sin integritet men samtidigt omtänksamma om andra, fungerat och fungerar fortfarande. Jag har alltid varit och förblir me, me, me och han har alltid varit och förblir han, och så har vi en familjebit ihop. Är det så svårt?)

Trots vad Skugge skriver är det uppenbart att hon blev lämnad av sin rockande make, och nu försöker hon med tatueringar och dessa oändliga rockmusikinlägg på sin blogg bevisa att hon fortfarande är tuff och värd en återerövring. Hon körde sitt race för odiplomatiskt och okänsligt och rockäktenskapet tålde tydligen inte trebarnsvardagen. Två omogna och oflexibla individer, I'd say.

VAD JAG FÖRVÅNAS ÖVER är att man inte anpassar sig när åren går och barn skaffas. Det var väl ett gemensamt beslut? Är det svårt att godkänna att de riktiga rockåren gick förbi? 

Bulle i ugnen

För trettio år sedan var jag en vecka från att föda vårt första barn, en dotter. Vilken sort det skulle bli visste vi inte då, så var det på den tiden.

Jag sprang upp och ner för trapporna i Axelia, Åbo, Finland, för jag höll på att slutföra den praktiska delen av mitt diplomarbete och jag hade mitt skrivbord på andra våningen medan utrustningen jag jobbade med fanns i källaren. Det var en högtemperaturugn och en värmebehandlingsugn och jag jobbade med värmehandskar, värmetänger och ansiktsskydd som i värsta smälteri (1600 grader i högtemperaturugnen) och mot slutet tänkte magen vara aningen i vägen så jag måste sträcka extra på armarna och tängerna.

Det hade något med vanadinframställning och glasbildning att göra. 

Så höll jag på fram till ett par dagar före förlossningen. 

Det var tider det.

måndag 23 mars 2009

Högmod och envishet

För flera hundra år sedan, när vi bodde i Åbo. Ja också för nästan flera hundra år sedan, när vi hade flyttat från Åbo till Kyrkslätt.

Och det jag nu tänker på är en upprepad liten episod utan större uppmärksamhet på den tiden när J:s mormor ännu levde och deltog i luncher och dylikt som J:s föräldrar ordnade. Som en parentes, hon levde länge och väl, pigg och aktiv långt över nittio.

Det blev dags för kaffet. Hon använde socker. Hon tog aldrig sockerskålen närmare, inte heller förde hon kaffekoppen närmare sockret. Hon lyfte en sked socker ur sockerskålen och på vägen till kaffekoppen lämnade sockerskeden efter sig en del av sitt innehåll.

Detta hände varje gång.

J lever efter samma filosofi. Han sitter i soffan, har ett krispigt saltkex med ovanpåvarande innehåll på assietten på soffbordet. Han lyfter upp kexet från assietten, för det till munnen och tror att det går att bita av utan att det smular. Vilket det inte gör.

Detta händer varje gång.

I kväll, alldeles nyss, tog han i alla fall fram lilla dammsugaren för att avlägsna besvärliga bevis.

Ryktena om att det finns stiliga britter är faktiskt sanna

Nu har jag äntligen räddat vattenkannan från lördagkvällens enorma blomsterkvast och petat in den i vår största vas.

I egenskap av hedersbihang så fick jag alltså blommor och så fick jag också rota omkring bland lotterilapparna. 

Det remarkabla med denna tillställning var att under alla dessa år här i trakterna, snart nitton, har jag aldrig sett en så stor samling så stiliga britter (stiliga britter, smaka på det, nästan lika inkompatibelt som honungssöt ättika). -- Klädkod Black Tie som faktiskt följdes också. Jag har varit på Black Tie-tillställningar som har varit, well, alltfrån ett par smokingar till jeans eller så.

Man kan klä en smoking eller en snygg klänning på ett brittiskt köttstycke och det blir inte stiligare för det. This was not the case i lördags.

Och ja, så fanns det till och med av de här paren där mannen ser självgod och rik ut (om än inte alltför välbestyckad på vinden, även om han säkert gjort mycket pengar) och ser ut att gilla att se rik ut och har en betydligt yngre fru med ett långt hår lockat på det rätta sättet.  Och hon tittar förälskat på honom på det där rätta sättet. 

Äldre trevliga damer, någon från Ryssland, en neger (joo, en neger, han var inte färgad, för han var född så). Alla stiliga.

Nej men hörni, All in All, när man tycker att I've Seen it All, och så kommer det en Kadonks.

Och nu, nu tänker jag vara listig och kopiera inlägget med Ctrl C innan jag sänder.

söndag 22 mars 2009

jag sliter mitt hår

Nyss skrev jag ett i min mening välformulerat och intressant inlägg om hur vi igårkväll (eller i går kväll, hur särskrivarna nu ser på det) var hedersgäster på en engelsk klubbs tillställning.

Error. What the what.

Min text hade inte ens sparats i drafts.

Fingret.

fredag 20 mars 2009

orden tar aldrig slut

Man kunde tänka sig att en text som handlar om ett ämnesområde som det har skrivits floder om skulle innehålla ett visst urval ord. Många olika ord förstås, men i alla fall en sorts standarduppsättning.

I detta hänseende blir jag förvånad (eller kanske inte, för det händer ofta, men i alla fall what the what!) varje gång jag en gång igen stöter på ett engelskt ord jag aldrig har sett. Och då har jag sett ganska många under alla dessa år. Från många ämnesområden, särskilt det jag håller på med just nu.

Men ackeliack, så är det, att när personer som inte har engelska som modersmål ska skriva en text så då kommer ordboken fram och så fastnar fingret på inte riktigt det vanligaste alternativet. 

Kanske assuaged  i polsk-engelska ordboken är alternativet för en träffande term på polska. Eller så är jag inkompetent som inte genast visste vad det betyder.

torsdag 19 mars 2009

Kadonks

Jag stiger ut i gången, ser vardagsrummet, ser utsikten. Stannar. Suger in tills det pirrar i ögonen.

Den sena eftermiddagssolen lyser på byggnaderna, himlen är praktiskt taget vit eller i alla fall ljusljusljusblå, havet är intensivt blått i en mellanfärg, i kontrast till solbelysta och solskuggade vita byggnader och den ljusa himlen. 

Jag förundras och blir slagen varje gång. Jag har skrivit om detta förr och jag kommer att skriva igen.

onsdag 18 mars 2009

mjau eller katt, katt eller mjau

I går märkte jag att Little Miss numera säger maauuu när hon menar katten. 

Jag förstår vad det beror på. Vi läser pekböcker med djurbilder i och det har gått till att härma ljuden i stället för att säga katt, hund, får, anka och så vidare. För det tycker hon att är roligt. Voff voff och bä-ä-ä och mjauu och muuu.

Men tidigare sa hon katt (eller något åt det hållet) om katten och nu undrar jag om vi håller på att skapa begreppsförvirring för det stackars barnet. Som dessutom är utsatt för tre språk samtidigt.

Help.

Saint Patrick's Day

Vi åkte via våra irländska vänner (ja de har faktiskt irlänska pass, så de är inte bara irlandsfödda, de är riktiga irländare även om de bor i England just nu), och så beundrade vi inbördes våra gröna detaljer (för det ska man ha denna dag), de flesta (utom jag) hade irländsk fyrklöver i olika format, jag hade en grön halsduk.

Anyway, vi gick till en irländsk bar i närheten. Man kunde ha förväntat sig att kring 21-tiden skulle det ha varit full rulle men baren är kanske ganska ny eller vadvetjag, men det fanns strögäster vid bardisken och en anställd ensam musiker kämpade på med att sin mikrofonstärkta sång och gitarr underhålla de tomma borden.

Vi beställde våra drinkar vid baren, satte oss vid ett bord och försökte konversera så gott det gick medan den ensamma musikerns volym nästan ville överrösta allt, även om det förekom välkomna tystnader när han tappade bort sig i noterna eller tappade sitt plektrum på golvet.

När vi var in i den andra drinken kopplade den ensamma musikern in sin dator och vi kunde åtnjuta Freddie Mercury och liknande som han sjöng med i.

Nästan i den andra drinkens slut blev det fråga om huruvida vi är hungriga och efter diskussioner om möjligheter i restaurangen bredvid föreslog vår irländska dam att vi tömmer deras kylskåp på rester och så gick vi hem till dem.

Det var mycket trevligt och smakligt och kvällens höjdpunkt. Vi kunde konveresera utan störningar, deras kylskåpsrester var mycket smakliga och det bjöds på goda drycker.

Det blev en sällsamt trevlig kväll, trots att jag hade surat i taxin på väg dit för att J inte hade meddelat ordenligt om vad vi skulle göra just den kvällen och i hurudana former.

I taxin på väg hem var jag på bättre humör och inbördes frid återställdes.

När jag avslutar detta hörs det rätt starka snarkningar från sovrummet och jag är illa rädd att jag måste ta till en viss armbågsmanöver och ett "du snarkar, vänd dig på sidan"-argument för att få sovfrid åt mig själv.

tisdag 17 mars 2009

Seg i huvudet

Men jag har fixat mitt pensum med råge och skött Little Miss hela eftermiddagen.

Det är irländarnas nationaldag i dag, Saint Patrick's Day och vi är bjudna ut på pub med irländskfödda vänner. Det är lite sssuck över det hela, och jag vet inte hur jag ska slingra mig undan. Det är trevliga människor vi talar om och jag träffar dem gärna men jag hostar och snorar och en kväll ute är inte vad jag behöver just nu.

Men dagens viktigaste nyhet är faktiskt att min syster har blivit mormor och min mamma har blivit mormorsmor. En flicka blev det Min syster har fyra flickor, nu är hennes första barnbarn en flicka och vi får se när det kommer någon pojke i den familjen.

Bra förmiddag

Jag fixar min andra kopp kaffe. Det är ingen fast vana, ibland gör jag det, ibland inte.

Så tar jag två shortbreads till också. Det gör jag ibland, ibland inte. Sött avstår jag oftast från. Det beror dock tyvärr inte på att jag skulle ha disciplin, utan på att jag oftast inte vill ha.

Innan jag satt mig ned med kaffet tog jag tre laxbitar ur frysen och placerade dem ut i solen för att tina inför lunchen. Little Miss och och vi ska äta fisk i dag.

Jag har satt ett pensum på 3000 ord i dag, det mesta helst före lunch. Det kanske lyckas en dag som detta.

Magisk morgon

Det är lite magiskt när jag har vaknat utan väckarklocka, går upp kvart över sex och sätter mig med en kopp kaffe och smörgås framför datorn. Läser lite tidningar på olika språk och Silverfiskens blogg, för han som bor i Australien har hunnit med ett morgoninlägg redan.

Så startar jag mina program och börjar jobba. Det är ännu mörkt ute, persiennerna är neddragna och jag flyter i en behaglig bubbla. Jobbet löper på för huvudet är färskt.

Nu har persiennerna åkt upp, jag har duschat och allt känns fortfarande bra, men lika magiskt är det inte.

måndag 16 mars 2009

mars

Klockan är drygt sju och det är fortfarande ljust och det kommer att vara ljust en stund till. 

Det är lika fantastiskt varje år. Det är i mars det känns på riktigt.

torsdag 12 mars 2009

Ska vi läsa? Farmorerier

I dag märkte jag en ny sak. Ja, Little Miss har redan tidigare tränat på att gå runt på stället, gå baklänges, tränat på den motoriken.

I dag när hon kom med en bok hon ville bli visad och jag frågade om hon ville läsa, så svängde hon sig runt med ryggen mot mig för att bli lyft upp i famnen eller bli satt ned mellan mina ben på golvet.

Stora nyheter i farmorsvärlden.

Salig suck

Little Miss är en aktiv drygt ettåring. Hon jobbar koncentrerat på med sina lekar och övningar, hon  har humor och vill leka tittut eller vaddetnukanvara, hon vill bli visad bilder i böcker och tidningar, hon går på, hon går på. Babblar och "pratar", gestikulerar, visar nöje och missnöje, kliver och klättrar, springer runt. TRÄNAR.

Hon har också en klar uppfattning om sina behov. Mellan varven sträcker hon upp händerna, behöver en famn och så lägger hon huvudet emot min axel och ger utlopp för en salig suck. Hon behövde en paus, hon behövde en kram och kroppskontakt. Hon suger i sig och efter en stund är hon klar att jobba vidare.

Hur man senare förstår

I mitten av sjuttiotalet var J och jag förlovade och 1976 gifte vi oss. Vi bodde och studerade i Åbo.

J bodde hemma, hade sina föräldrar och andra släktingar i närheten. Farföräldrar en liten bit ifrån.

Vi två var då och då särskilt inbjudna till hans farmor och farfar, utöver de vanliga helfamiljsbesöken. Och man kunde märka att det var kärt och ymnigt förberett. Tid och resurser hade avsatts på att förgylla tillfället. Det var kaffe och kakor förstås, extra chokladstänger och ja, jag minns inte allt. Det fanns inga gränser för välviljan. Vad jag minns är att vi var übermätta på goda saker när vi kom hem. Unga som vi var på den tiden placerade vi dem utan större analys i ett mysigt farföräldrafack. Hur kunde vi förstå.

Och hur kunde vi ha vetat. Men nu är vi här. Må så vara att barnbarnen ännu inte är förlovade. Men de finns där. Inför varje "vardagliga" eftermiddagsskötsel av Little Miss och Big Sister, inför varje fredagslunch vi kan hålla tillsammans, så planerar jag och funderar, ordnar min tillvaro, förbereder, bullar upp. 

onsdag 11 mars 2009

Krävande hypertografi

Sssuck. 

J har fortfarande inte kommit hem från kontoret, han har fortfarande inte packat och jag undrar vad det blir av mina planer på att gå riktigt tidigt i säng för att vakna svintidigt.

För jag måste hinna avverka innan jag kör honom till Los Montesinos därifrån han fortsätter med en kollega till flygplatsen och efter det hinner jag med nästan inget innan det är dags att avhämta Little Miss.

Jag är så dålig på att ha för korta nätter. Lika dålig som jag är om det inte finns föda på regelbundna tider.

Min hypertografi är helt enkelt bara på det viset.

Bästa tiden av sommaren

I dag var vi tvungna att mitt bland all upptagenhet ta oss en slot för en sak som måste skötas hos notarie i Almoradí.

Det har sina sidor. Om man lyckas övertyga sig själv om att nu tar det siochså länge och så är det bara,  inget att göra åt den saken, så kan man ju iaktta hur våren framskrider längs vägen när man nu ändå måste åka på den. 

Mandelträden har förvisso blommat ut för länge sen, men mimosaträden håller på att slå ut och det om något är ett vårtecken

Solen sken, det blev så varmt att vi måste slå på AC:n i bilen. Lite försiktigt, för jag hostar fortfarande.

För att citera min svåger: "det här är den bästa tiden av sommaren". 

Löften, väntan och förväntan.

Rimligt pris

Det är fullt upp, so to say. Jag har tagit emot extra uppdrag som jag nästan inte hinner med, och t.o.m. J uttryckte något om att känna sig stressad (= ovanligt). I morgon åker han på arbetsresa och det betyder en massa extra förberedelser. Och förstås händer det allt möjligt på många andra fronter också.

Jag tänker dock inte försaka mitt farmorande i morgon, inte heller fredagslunchen. Det betyder synnerligen tidig väckarklocka och jobb i svinottan, men det finns ju val här i livet. Jobba hela lördag och söndag. Fair price.

Little Miss är ett år och 1,5 månader bara en gång.

måndag 9 mars 2009

Mammas moster

I dag borde jag efter hur det var beräknat ha blivit "mammas moster". Men det tycks dra ut över tiden. Min syster är minst lika sprickfärdig som sin dotter. Det är hennes första barnbarn. Men säkert inte sista. Hon har fyra döttrar, så det kan bli ganska många.

lördag 7 mars 2009

Mindre synd om oss, men ge oss framtidstro

Sol och värme, plus 30 på balkongen i dag. Äntligen. Efter polarstormar, kyla och regn, förnyade förkylningar och allt möjligt elände.

Bara nu det övriga klimatet (Kriiisen) också skulle vända snart. Eller ska man sälla sig till dem som anser att detta börjar nu vara det definitiva tecknet på jordens undergång. För skulle det inte så hända att jag förirrade mig in på en sådan blogg här nyligen och skribenten ansåg detta på fullaste allvar med hänvisning till bibelord och gå omkring med 666 inristat i pannan och -- you get the picture.

Vad som är ännu värre, orsaken till att jag hamnade på den bloggen, som hade ett oskyldigt namn, var en länk på en blogg som verkade OK och som jag i sin tur hamnade på via ... ja ni vet hur det går till i bland. - Och vad vet man, kanske OK-bloggaren är gift eller släkt med dåren och känner sig tvungen att länka.

Det finns så mycket konstigt out there.

Som tur finns det mycket bra också.

torsdag 5 mars 2009

Generation efter generation

Little Miss befinner sig i ett helt oemotståndligt och fascinerande skede. Hon ger uttryck för sin personlighet, för sin vilja, för sina preferenser och hon utforskar frenetiskt och med stor koncentration allt omkring sig. Det är klara bud med vad hon vill (peka och nicka på huvudet) och vad hon inte vill (noh, noh, skaka på huvudet, visa nej med händerna).

Hon sitter nästan hur länge som helst och flyttar föremål från en påse till ett bord, från ett bord till påsen, från påsen till en ficka, från fickan till golvet, tillbaka till påsen och whoops så faller allt ur påsen för den är uppochner och så fortsätter de små fingrarna med sin träning med att göra en öppning i en ficka eller en påse, släppa ner ett föremål i fickan eller påsen, plocka upp ett föremål och se om det skramlar, samla allt i påsen och se om de tillsammans skramlar. 

Alla ni som besvärslöst plockar saker ur väskor och fickor, tänk på all träning som ligger bakom.

Big Sister håller på att bli stor. Det börjar komma in hormoner och prövningar. Häromdagen var det snyft och gråt för vissa ordväxlingar som hade skett på skolgården. "De respekterar mig inte". Prat och diskussion. Mellanmålspaus. Eftersnyftssuckar. "Tror du att någon någonsin kommer att respektera mig?". Jag levererar ett inlägg om hur hon är älskad och respekterad av sin familj och utökade familj, hur viktigt det framförallt är att hon respekterar och aktar sig själv, vilket hon medger, och så går vi vidare.

Om en liten stund gräver vi oss in i en National Geographic som särskilt har en sida om särskilt nyttiga livsmedel, av vilka broccoli ligger som nummer ett, och det är ju Big Sisters favorit, så således gick vi genom hela listan och det var spännande. I dag tog hon fram samma tidning och ville se listan igen. 

Jag älskar de här barnen, jag vill dem allt väl, jag vill att de någon dag länge efter det att jag inte mera finns har något minne, något ord kvar. Kanske någon lärdom.

Statistik

Hur jag nu råkade notera. I och med föregående inlägg har jag skrivit hundra inlägg detta år. Så står det i alla fall.

För någon tid sedan, nyfiken som jag är rörande läsare och trafik, GoogleAnalytics. Först fungerade installationen inte alls, så såg den ut att fungera. 

Enligt den statistiken och analysen har jag sedan flera veckor tillbaka haft en (1) läsare och denna någon/någona har sin IP-adress i Spanien.

Tror vi på detta?

Andra varvet har smugit på

Den vardagliga tillvaron förändras för det mesta i små lömska steg, på samma sätt som man lömskt åldras lite varje dag.

Vårt farmorande och farfarande har i små steg satt sin fysiska prägel på vår tillvaro. Vi har numera tilldelad förvaring för blöjor, våtservietter och bytunderlägg. Bredvid matbordet står en matningsstol. I köket finns haklapp och pipmugg. I går kom det in småbarnssits i bilen. Det finns färdiga Little Miss-portioner i frysen. Det finns en låda med småbarnsböcker och leksaker i vardagsrummet.

För Big Sister har vi redan länge haft kritor, en penal (det finlandssvenska ordet för pennfodral och jo det är inte vilket fodral som helst, det är en konstruktion i trä och den är från min första skoltid, början av sextiotalet), häften och böcker som har sin egen plats i hyllan bakom matbordet. Och så sonens och numera Big Sisters älskade Legosamling förstås, som har hängt med från Finland, förvarats i lager och nu är i användning igen.

Detta andra varv gäller det att ta vara på. Oavsett träningsvärk och det dåliga vädrets känningar i kroppen, täppta bihålor, segt huvud, segt allting och den alltöverskuggande krisen

tisdag 3 mars 2009

Hoppa i snön

Nu talar vi om tidigt sextiotal.

Jag fick i valda fall lov att efter skolan gå hem till någon väninna. Det var vinter. Det fanns högvis med snö. 

Det fanns så mycket snö att man kunde hoppa i den, bli helt snöindänkt och t.o.m armbandsklockan hade fukt på insidan.

Det var roligt.

Fattarni

Jamen det finns ju så mycket jag hade viljat uppleva och prata med båda mina far- och morföräldrar.

Men tiden ville inte.

Därför är jag särskilt lycklig och tacksam för vad min mamma berättar om hur det var förr. Tidigare gjorde hon det inte så mycket, av olika skäl. Säkert uppskattar jag det mera nu också.

Hoppa i höet & barndomens somrar

Ta en höskulle. En byggnad med en uppfart för traktorer och en massa plats för hö. 

Höet samlas i två delar, en till höger och till vänster om inkörsuppfarten. 

Det finns nivåskillnader.

Man kliver upp, så släpper man sig ned, för att landa på nästa nivå. Det kanske sticker lite, men i det stora hela är det mjukt. 

Kliv upp igen, hoppa igen.

Gå sedan till ärtlandet och ät nyskördade ärter tills du spyr.

Spy i några dar tills någon vuxen fattar att det behövs ett par matskedar konjak. Slut på spy.

Farfar och farmor på den tiden

Min farfar, född på 1800-talet, emigrerade i två omgångar till Michigan USA för att förtjäna pengar för att kunna lösa in fädernegården, han var också en framträdande figur och politiker i sitt dåtida hemsamhälle. Han var vad man kunde säga en dominerande person. Klara chefsegenskaper, so to say.

Min farmor emigrerade också tillfälligt för att tjäna som piga i New York. De var på den tiden redan förlovade. Deras bröllop med amerikansk touch och stil på deras hemort vad något som det talades och skrevs om länge efteråt. Hon var en mycket klok person har jag hört, med många diplomatiska färdigheter och en stor livsvisdom.

Jag föddes och växte upp på ett långt avstånd från min farfar och farmor. Ta femtiotal och man måste åka bil i två dygn och sedan ta flyget, eller på sextiotalet, färjan.

När jag var liten besökte vi min pappas familj en gång om året. Min faster med man hade tagit över gården och min min farfar gick omkring, vardag som söndag, klädd i kostym med väst, käpp (som han inte behövde men det hörde till),  guldklocka i västfickan. När vi träffade på honom neg vi och sade ett respektfullt goddag. Övriga diskussioner förekom inte. Jag pratade aldrig med honom på riktigt. 

Min farmor älskade barn och jag har bilder av då jag som liten var i hennes famn. Lycklig. Den sista sommaren hon levde hade jag blivit blyg och ville inte ta emot hennes öppna armar. Snart efter det dog hon, och en stor del av min resterande barndom ägnade jag åt att ångra att jag inte just då vågade.

måndag 2 mars 2009

Otålig

Inte under hela vintern har jag känt mig så frusen som i dag. Var är våren?

Min förkylning vill inte ge med sig.

Little Miss har envis hosta och i går också feber.

Kris, kris, kris.

Varför har allt gått i stå?