lördag 28 februari 2009

Balkongberättelser

Dagen har varit mestadels gråmulen, med korta inslag av sol. Det regnade förra natten och jag såg att det var vått ute när jag hissade upp persiennerna. Det hängde vattendroppar på balkongräcket och det fanns vatten kvar på utebordet.

Vi befinner oss på gränsen mellan vinter och vår. En del dagar är riktigt vårhöga, andra dagar  har inslag av den vissa gråa råhet som vinterns väder kan ha när solen är i moln.

För några dagar sedan, när jag en tidig förmiddag gick ut på balkongen så tyckte jag att upplevelsen var som nordisk skarsnö i mars. När solen skiner och redan värmer samtidigt som det nedanifrån kommer en kylig vinterdoft.

Det var bara en kort stund, nästa gång jag gick ut hade solen värmt bort allt det kyliga och allt doftade vår.

fredag 27 februari 2009

Andra varv och spiraler

I bland funderar jag på det här med andra varvet

På riktigt så finns det ju inget verkligt andra varv här i livet. Varje sekund som går är ett oåterkalleligt steg vidare, det finns ingen chans till ett nytt varv i exakt samma spår.

Det går inte att bli 25 igen och dra det hela en gång till. Eller 36 eller något annat. Eller att göra nytt försök med vad som hände för en sekund sedan, för den delen.

Det enda som på riktigt är ett andra varv här i livet är är väl nästa runda i en spiral, där man gör en liknande runda på nytt men på en annan nivå

Så, när jag tänker på hur det var när vi flyttade hit och hur det var, så var det nog inget andra varv på riktigt. Ett nytt varv var det ju, för det fanns ju inget tidigare varv i just den spiralen.

Det här med barnbarn däremot, det är ett spiralstöttat andra varv på riktigt. Det ligger många år mellan spiralvarven, men återkänningen finns där.

torsdag 26 februari 2009

Sardinen är egentligen ett svin

Det finns olika förklaringarna till varför det är en sardin som begravs inför fastan.

Enligt en av dem har traditionen har sitt ursprung i Madrid för drygt 500 år sedan. Då begravde man just på askonsdagen en urtagen svinkropp (cerdina, ja, svin är i alla fall cerdo), bland annat som en symbol för att nu är det slut på allt köttätande under 40 dagar, dvs. fastan.

På den tiden var kommunikationerna inte så skriftliga alla gånger, och cerdina blev i något skede av hörsägenkedjan sardina

Ja, nu har jag rett ut det som jag själv har undrat över under alla dessa år.

Sardinens begravning, sista chansen att festa


Farväl, allt det roliga.

El entierro de la Sardina markerade i går slutet på karnevalen. Sardinen begravs på askonsdag, dvs. onsdagen efter fastlagssöndagen och efter det inleds fastan.

Tillsammans med sardinen begravs alla excesser och synder som har begåtts under karnevalen och man bereder sig, åtminstone principiellt, för säck och aska.

I detta katolska land är det inte alls helt ovanligt att man tillämpar fastan på ett eller annat sätt, oftast nog som "i version light, dvs. man avstår sådär lite smått från något man annars gillar. Det kan t.ex. vara choklad och sötsaker. (La Nueras mor som är katolik avstår från sin älskade brandy under fastan.)

Sardinen begravs med buller och bång. Sardinens testamente (som ska vara humoristiskt, ironiskt och anspela på aktuella händelser) läses upp av någon betydelsefull person, så är det procession och till slut bränns sardinen på bål.

I Madrid läste borgmästaren upp sardinens testamente i går.

Sardinen kan ha många olika former, "sörjandet" likaså.

Processionens "gråterskor".

Slut på den sardinen.

onsdag 25 februari 2009

Vart försvann gårdagens inlägg?

Någonstans i cyberrymdens sänkor ligger ett litet inlägg och undrar var det har hamnat.

Ja, det var något om hur många Pilateslektioner jag har missat med den här envisa förkylningen. Den har lättat men ack denna hosta och dessa bihålor. Ack detta bomullsfyllda huvud och ack denna näsduksförbrukning.

Det här börjar ju anta karaktären av en flamencoklagan. Lägg till lite aoooo and there we go.

måndag 23 februari 2009

Rita och parkera som en kratta

En dag till så här, från morgon till kväll: 

Utan att ens gå ut ordentligt. Ett par rundor ut i solen på balkongen var allt. Följa lite med livet på gatan. Hmpff:a och sucka över allt "kreativt" parkerande.

Om det går att parkera illegalt tio meter närmare tobaksbutiken på hörnet, varför parkera legalt tio meter längre bort och vara tvungen att gå hela den extra vägen? 

Tipical espanish.

söndag 22 februari 2009

Äntlig söndagkväll

J har kommit hem från Valencia. Jag har slutfört dagens beting. 

J har beställt indisk mat från vår favorit. Han har dukat bordet.

Jag ser fram emot en kväll av avkoppling med god mat, med inte bara jag och katten. Det blir nog något avsnitt av Boston Legal, misstänker jag.

Globalt ansvar, my foot

Begreppet globalt kunde man tänka sig att skulle höra samman med helhetsperspektiv. Well, tyvärr.

Min senaste "himla med ögonen"-upptäckt (de är många i dessa dagar) kom när jag i yrkesutövande sammanhang stötte på information om splash and dash.

För att göra det klart: Jag är inte medlem av Greenpeace, jag är inte en miljöfanatiker, jag är inte anhängare av klimathysterin (jag kan tro på att klimatet förändras, som det alltid har gjort, men vad som är orsaken...). Jag är i skäliga mått miljömedveten i mina små vardagsval, dvs. jag är inte helt okänslig men jag upplever mig också som en person med sinne för proportioner.

MEN HÖRNI

Det här med splash and dash. Det hör samman med biobränslen. Det går ut på att biodiesel som har tillverkats i "ett tredjeland eller i EU" fraktas till USA där man tillför 0,01 % konventionell dieselolja. Detta förfarande är föremål för olika sorters stödprogram i USA för man "blandar ju in biobränsle i konventionellt bränsle" och med stöd av subventionerna kan USA-exportörerna dumpa priserna t.ex. i EU.

MY POINT HERE 

är inte att gråta över de europeiska biodieseltillverkarnas situation, även om det vore värt det.

POÄNGEN ligger däri att

HUR MÅNGA koldioxidavtryck andwhathaveyou kommer av att ett s.k. grönt bränsle fraktas av och an över Atlanten? Det kan väl inte vara avtrycksfritt?

Finns det någon som nämner om detta vid försäljning av "gröna bilar" eller när en stackars flygresenär sviktar under sina s.k. utsläppssynder?

Ur led är världen.

lördag 21 februari 2009

tevetrött

Det är då och då en bra förströelse att se på teve. Det kan t.o.m. hända att man någon gång landar in i ett riktigt intressant program. 

Som det är skulle jag gärna se mera på teve för att koppla av.

Men jag orkar inte.

Det är svårt, särskilt i det här landet, att förutse vad som sänds och vad som inte sänds. Tablåerna stämmer inte. Många av de program som kunde intressera sänds typ midnatt. Prime time börjar kl. 22. Det passar inte mina sömnbehov.

Det finns för många och för långa reklamavbrott. Programmen är för utspädda, soppa på en spik, ett program på en halvtimme har substans för högst tio minuter. Jag vill inte se samma inledande sekvens femtioelva gånger innan något sätter i gång. 

Men kanske bara farmödrar tänker så här.

Om att utnyttja likheterna mellan Madrid och Irkutsk

Att Spanien inte är landet Lagom har jag konstaterat tidigare.

Läste i El Mundo att Spaniens transportminister, vars avgång krävdes i januari då det snöade några centimeter i Madrid och det blev kaos på vägarna och på flygplatsen, nu har åkt till Sibirien för att ta reda på hur man sköter transporter i extrema förhållanden. Hon ska visst kolla St Petersburg och Moskva också.

Hon är ett furiosum till dam som inte låter sig knäppas på näsan och nu har hon säkert tänkt att nu ska jag visa er.

Ryssland, Sibirien. Men det är väl ändå att ta i.

Man kan dessutom fråga sig hur organiserat allt fungerar i det landet. Jag skulle nog ha föreslagit något av de välorganiserade länderna i Norden i stället. Eller Schweiz eller något.

Men Sibirien.

Tipical espanish.

fredag 20 februari 2009

"Fredagsmys"

Not.

Jag har i alla fall slutat jobba för i dag och tänker gå tidigt i säng så att jag orkar jobba duktigt hela helgen.

Så är det i bland.

torsdag 19 februari 2009

Är det bara jag?

Nymedierna utvecklas hela tiden och en del utvecklingar tycker man om, en del inte. 

Jag har under en längre tid varit störd (hrrmmmhh, provocerad)  av det allt större ochpåtvingade utbudet av nyheter i videoform på tidningarnas webbsidor, för att inte tala om bloggarnas videomani.

Vill jag läsa vill jag läsa.

Vill jag se en videosnutt så vill jag kunna välja den i tillägg till en nyhet eller en text som också finns skriven i textform och som jag kan läsa.

Jag är inte road när det enda som erbjuds är en rubrik, några ord och sedan en videoupptagning som oftast är för lång och för det andra ofta av tvivelaktig kvalitet och för det tredje tvivelaktig vad informationsförmedlingen beträffar.

På en blogg kan jag förstås strunta i att ta del av vad bloggaren anser vara värt läsarnas tid. Men ändå, när jag går in på en blogg vill jag läsa om vad bloggaren har att säga. En video må komma i tillägg

Jag tycker att det är billigt bloggande att posta ett inlägg som i stort sett inte består av något annat av en videosnutt. Bilder är annat, de finns där för omedelbart påseende och förutsätter inga extra åtgärder eller extra tid. Men de också de ska åtföljas av (en helst välskriven) text

Kanske det är bara farmödrar som tänker så här.

Dagens dagens

Bilden föreställer denna dagens "dagens teckning" från Big Sister. Den heter Kärlekens landskap.

I textrutan finns det under rubriken en redogörelse för vad bilden innehåller: fyra träd, tre blommor, ett landskap, en himmel. 

onsdag 18 februari 2009

Död eller tandlös

Det här med att placera livet och dess kedjor i ett längre perspektiv.

Ponera att jag hade varit en potentiell länk i kedjan för hundratusentals år sedan. Eller det kanske räcker med hundratals år sedan.

Kanske skulle jag inte ha haft några livshotande tillstånd, utom på sin höjd dåligt tandmaterial, så de faserna skulle jag kanske genetiskt sett ha överlevt. (Fast vad vet jag vilka gener som skulle ha gällt i min kombination på den tiden, här extrapolerar jag bakåt.)

Utifrån vad som hände när mitt första barn föddes skulle jag högst sannolikt ha dött i barnsäng vid första försöket. Barnet skulle kanske ha överlevt, beroende på vad det fanns för stöd i omgivningen. Kanske skulle barnet ha dött i brist på näring och omvårdnad. I så fall slut på kedjan.

Hade jag mot förmodan överlevt förlossningarna skulle jag antagligen vid senast cirka 30 års ålder ha varit praktiskt taget tandlös och sliten. Förbrukad långt före mitt biologiska bäst före-datum.

Eventuellt dödad vid anfall, krig, naturkatastrofer, andra omständigheter.

Märkligt att vara här.

Sensmoral

Och finns det någon som ännu påstår att detta med att föröka sig och föra generna vidare (i oförändrad eller förändrad form, helst lite förändrad faktiskt om det ska ske en utveckling) inte skulle vara förutsättningen för livets mångfald på jorden?

Och för att förökning ska ske behövs det incitament. De första enkla bakterierna behövde kanske inte mer än krocka med varandra, vad vet jag, men under de senaste miljonerna åren eller så (eller längre eller kortare, vad vet jag, för någon fornforskare är jag inte) så har det i alla arter behövts biologiska signaler för att förökning ska bli till.

Vi föds för att utvecklas och bli så mogna att vi kan sända biologiska heyyy-here-I am-signaler, föröka oss. När signaleringsegenskaperna tar slut så är vi biologiskt sett förbrukade.

Punkt slut. Biologiskt sett.

I dagens samhälle så ges biologiskt förbrukade individer ett visst socialt utrymme. På de osynligas hylla.

Vissa saker

... är sådana som man inte alltid ägnar sina tankar åt. Hur uppenbara och existerande fakta de än är.

Men här nyss läste jag i National Geographic om neandertalare, och så var det förstås tal om de hundratusentals och miljontals år under vilka hur människoliknande varelser och människan har utvecklats. För att inte tala om allt som kom före det. Enkla bakterier och sådant. 

Så slog det mig att jag och mina barn och alla efterföljande generationer är länkar i en kedja som faktiskt sträcker sig oavbrutet bakåt alla de här miljontals ellervaddetkanvara åren. 

Det är på något vis ... andlöst och hisnande.

tisdag 17 februari 2009

Karnevaltider

Även på dagis. 

I dag när jag hämtade Little Miss var hon utklädd till ett bi. Vingarna baktill hade små bjällror längst ner och framtill var det farligt gulsvartrandigt.

måndag 16 februari 2009

Nippor

Först för att inte finns tillräckligt med jobb och pengarna inte räcker, sedan för att det finns för mycket jobb och tiden inte räcker.

Frilansarens vardag.

söndag 15 februari 2009

Bloggens själsliv

Det händer, när jag har varit med om något som jag tycker är bloggnödigt, att jag knappt kan vänta med att nå datorn eller något motsvarande verktyg.

Det händer också att jag sätter mig helt tomhjärnad och öppnar bloggens tomma blad. Så kommer det kanske in en tanke och efterhand som jag skriver så börjar inlägget leva sitt eget liv.

Eller så börjar jag och sedan raderar jag allt jag skrivit ("för vart kan detta nu leda?", useless!!) och skriver en ny början. Bara för att radera och börja på något nytt. 

Basåattnivet.

Föräldrar and why not

Jag pratade nyss en god stund med min mamma. Det brukar jag göra med vissa mellanrum, och vi har riktigt mysiga pratstunder ihop. Nyheter och detaljer ur hennes nuvarande tillvaro varvat med tillbakablickar då hon berättar om gamla tider. Och med gamla tider vi talar här om tider då hennes pappa var den första i byn att skaffa en radio.

Det här med prat om gamla tider och mysiga pratstunder är något som kom först efter att min pappa inte mera fanns och hon hade återhämtat sig efter ansträngningen att sköta om honom in i det sista. Det här låter ju förfärligt krasst. Men hon var tidigare helt enkelt alltid bara för utmattad och trött för att upprätthålla någon "pratstundsnivå". Jag förstår nu att var det . Det var dock inte så roligt alla gånger jag försökte kontakta och uppmuntra henne och hon inte var mottaglig.

Min pappa var en inisjälen välmenande, hederlig och gudfruktig person, men inte någon lätt sådan, för han hade ett invecklat själsliv och han var en mycket begåvad om än komplexfylld person, med stor drive. Han hade också många förvärvda obstakel som hindrade honom att ta svängarna fullt ut och som hindrade hon från att agera som han ville. Han inte var någon lätt person att leva med. 

Det har präglat mig. And why not. Mina barn är med säkerhet präglade av att ha vuxit upp min mig som mamma. And why not.

EDIT: Mina barn har å andra sidan en underbar far som har skänkt dem alla livsbejakande egenskaper det finns. Det märks hos dem.

lördag 14 februari 2009

Efter drygt 35 år

J åkte tidigt i morse till Alicante för att bowla. Något dittan-dattan-mästerskap.

När han kommit hem åt vi en sen lunch/tidig middag, läsandes varsin tidning, med ett reservavin i glasen.

Så såg vi på tre avsnitt av en teveserie. J meddelade att han tänker läsa lite och undrade om "du kanske vill blogga eller något". 

Så nu snarkar han i sin säng och jag "bloggar eller något".

fredag 13 februari 2009

Pillerkanon

Vår gamla och numera ensamma katt Gilbert har i dag varit på service hos veterinären. Grundorsaken för besöket var en överstor klo, det som hos människor heter förtjockad nagel eller något sånt.

Veterinären, herr Goldbach, vår veterinär sedan snart 15 år tillbaka, klippte Gilberts klor, konstaterade att det är inget farligt, lyssnade på Gilberts hjärta som var bra, konstaterade att pälsen är fin. Gilbert vägdes och mättes och konstaterades vara en frisk katt. Så fick Gilbert ett antiparasitpiller.

Nyhet. -- Utöver veterinär Goldbachs stadiga grepp för att öppna en kattmun hade han en "pillerkanon" som skjuter pillret på en gång tillräckligt djupt i destinationen, dvs. kattens hals. Katten kan bara förvånat svälja.

 Detta vapen hade vi behövt hösten 2007 då vi försökte mata tabletter i katter. Med många sönderbitna människofingrar och mycket blod som resultat.

Negrer och glashus

Det har synts skrivelser om att någon av de yngre brittiska tronarvingarna "igen" har gjort sig skyldig till "rasistiska uttalanden". Det lär ska ha varit något om att någon "låter som en neger". Ja, kanske sade han "nigger", jag vet inte.

Men har världen någon aning om vad negrer, romer (PIK, Politiskt InKorrekt kallade zigenare) osv. kallar oss vita. Vi skulle blekna (om det går att bli blekare än vad vi är) om vi skulle veta.

För vem har sagt att neger är nedlåtande? Negrer låter ju på ett visst sätt. Den djupa rösten och den vissa dynamiken i rösten. Det låter mycket vackert och fascinerande. Ofta rör de sig också på ett visst sätt. De har en mycket vacker hud (hur vackert är det med finnig, blemmig och pigmentskadad vit hud). -- Jagmenar, vaaad är det för fel på benämningen neger? Det är ett bestämningsord för en viss ras.

Har någon någonsin frågat negrerna om de har något emot att kallas negrer? Jag kan tänka mig att ingen vill kallas jävla neger, idiotisk neger, [alla världens negativa adjektiv] neger, men hur är det med rätt och slätt neger?

Jag vill inte heller kallas [alla världens negativa adjektiv] Anka, men vem vill nu det?

Åtminstone i svenska media får man skriva kärring, gubbe (särskilt medelålders), norrlänning, norsk, finsk andwhathaveyou, och detta med alla negativa förtecken som finns utan att någon reagerar. 

"Luktar som en gammal kärring" har jag läst, utan att jag sett reaktioner.

Men hörni, försök med "luktar som en gammal neger" och se vad som händer.

Hur är det månne med negro spirituals?  Är det nu inte lite eller ganska mycket rasistiskt?

På brittiska dagis får personalen inte krama om barnen, inte ens de minsta, för att trösta dem, vad än har hänt. Just de barn som behöver kroppskontakt. -- För sånt är ju pedofili.

Våra glashus håller på att kväva oss.

torsdag 12 februari 2009

Alien

Jag undrar i bland vad och hur jag hade varit just nu om det inte hade funnits sonen med familj och barnbarn som jag har plikter, omsorger och närhet med. Dotter med familj, om än "contigo en la distancia". Utan att glömma en älskande make.

Och det kommer mig att tänka på saker. Man behöver ha en mening med sitt liv, på någon nivå. Att känna att man är en länk i en biologisk kedja för artens vidarelevnad känns kanske inte alltid relevant eller tillräckligt. Särskilt när man tillhör gruppen som inte längre är med i spelet, utdaterad, ättestupan next.

Vardag: Just nu, i denna ålder, i denna kris, bland alla bekymmer. Jag går i min icke-ideala och icke-idealisklt åldersplacerade kropp och tittar på skyltfönstren som om de vore från en annan galax.

Please, var hör jag hemma.

Livets ytterligheter

När jag går ut med Little Miss på stan får hon all slags uppmärksamhet. Främlingar vinkar och säger hej, tar i handen, smeker kinderna, skrattar och ler. Så är det här. Little Miss svarar, vinkar och ler.

Vi går för det mesta dessutom i ett väder som inte stör umgänget människor emellan. Det är skillnad mellan månglagersinpackade personer i horisontellt snöslask och en solig 15 eller 20 plus-dag.

Men vad som berör mig mest är äldre och gamla människor, kanske fullständigt ensamma, för vilka åsynen av ett leende och glatt småbarn ger dem all lycka i världen. För en stund. Kanske det var dagens höjdpunkt. Där träffas livets två ytterligheter -- dess början och dess slut. Småbarnet förstår det inte, åldringen nog.

Aldrig har jag sett min mamma så lycklig som när hon här, i oktober 2008, höll sitt barnbarnsbarn i famnen och jag precis kunde se hur hon sög in i sig all den känsla av sitt barnbarnsbarn som hon kunde få.

Ny dag

Solen skiner, havet är morgonblått. J har gått för att hämta Little Miss.

Det kunde vara värre.

tisdag 10 februari 2009

And in the end...

Ja så börjar en berömd Beatleslåt.

Jag börjar vara i ändan av min dag. Har låtit bli Lionsömöte pga att jag inte vill sprida smitta mer än nödvändigt, och det är väldigt störande med någon som hostar, harklar och snyter sig hela tiden. Och let's face it jag orkar inte heller. Jag har hostat och snutit sönder mina nätter och utan vettig nattsömn går det inte.

Nut tänker jag mot rekommendationerna ta en antihostmedicin (ja det ska man inte göra om man har slembildning) men jag kan inte leva om jag inte får sova.

Gilbert och Little Miss

Det är inte lätt för en gammal huskatt, särskilt inte för en äldre siames, att acceptera nya varelser i tillvaron.

Ett småbarn är ingen katts favorit annars heller.

Vår Gilbert har dock stegvis gått in för en viss acceptans genom att inte direkt rymma under sängen. Svårigheterna består i de förtjusta och högljudda utropen från Little Miss och en osofistikerad approach (peka i ögat).

Det håller på att jämna ut sig. Dock fortfarande så att jag håller kärleksfullt i en något stressad katt medan Little Miss smeker och ömt sätter sitt huvud mot kattens kropp. Katten ger från sig några inte helt bekväma men diskreta ljud. Men inga klor, inget fräs, inte minsta lilla utfall till utspel. Den står ut. Smiter iväg såfort den kan, men i alla fall.

Efter avhämtningen av Big Sister

Jag satt på mattan i gången, mitt emot köket. Nära utmynningen till vardagsrummet.

Big Sister stod längst bort, vid ytterdörren. Little Miss stod vid mig. Hon och Big Sister hade en terrorbalanslek som gick ut på att Little Miss sprang så långt hon vågade mot Big Sister som i sin tur sprang från ändpunkten med allt skrämmande hon kunde uppbringa.

Little Miss sprang mot Big Sister en bit i skrikande förväntan och efter en liten bit vände hon och kastade sig helt förutsättningslöst, utan försiktighetsmått i och skrattande i min famn. Borta från "faran".

Saved. Safe.

Vad mer kan jag begära.

måndag 9 februari 2009

Boring

En till av dessa dagar då jag helst skulle krypa ut ur mig själv.

Fjärde dagen utan att gå ut på riktigt. Pilates i morse -- inte att tänka på.

Visserligen gick jag ut på balkongen i ett par omgångar för solen sken och det var rätt varmt, kring tjugo.

Little Miss har också varit förkyld och nu har en liten infektion på ena ögat tillstött. Hon får antibiotika och ska inte på dagis denna vecka. Vi tar hand om henne i morgon och på torsdag.

I morgon MÅSTE jag vara bättre.

Vilket tråkigt inlägg, precis så tråkigt som livet kan vara vissa dagar.

söndag 8 februari 2009

Mera lalleri

Snor, hosta, nys, brännande näsa.

Starkt ingefärste med honung och citron. Och farinsocker, för jag skar till en ordentlig bit som jag mosade och kokade och det blev, ja, ganska starkt.

Klockan är drygt 19:30. J har gått i säng. Jag är strax på väg.

lördag 7 februari 2009

Lalladag

Vi är fortfarande "förskylda". Jag håller på att tappa rösten. Näsan rinner som en öppen kran och det har börjat svida i bronkerna. 

J var trots sitt dåliga skick ute och skötte plikter, det fanns liksom inget val när människor har flugit hit utomlandsifrån för ett par dagar för att få en viss service. Han kom hem 16-tiden och gick direkt i säng.

Jag har lallat omkring hela dagen och kanske hålls uppe till 19-tiden. Max.

fredag 6 februari 2009

"Förskylning"

Man kan undra vad detta ord betyder, men jag har kontakter i Sverige som skriver så här om sina förkylningar.

Husomhelst, det är vad vi båda har just nu. J ligger i säng och hostar och jag lider av droppande och brännande nasala kaviteter. 

Pojkvän del två

Big Sister har en stor beundrare i sin skola. Han heter Pablo. Han är en rackare som jag skulle definiera som det minst tillförlitliga och det nästan mest lismande charmiga som finns i hela Big Sisters skola.

Big Sister har inte så väldigt höga tankar om Pablo, men man kan se att hon inte är opåverkad.

Det eviga spelet.

Pojkvän del ett

Little Miss har en pojkvän på sitt dagis. Han kallas för Cuqui (uttalas kuki på svenska) och han är hela sex månader äldre.

Han är en stor favorit i hennes dagisliv och hon faller i hans famn närhelst de ses.

Hon upprepar hans namn när hon är hemma och det tog lite tid att förstå vad hon menade, för det hela påminner lite om kaka (= kex) som hon har lärt sig hos oss och så undrades det om det kan vara något som liknar cookie men det stämde inte för hemma hos Little Miss säger man bisquit

Mysteriet är hursomhelst löst.

torsdag 5 februari 2009

Plättarna

Det är typ hundra år sedan jag stekte plättar. Det har helt enkelt inte ingått i våra rutiner, om än vi då och då har avnjutit Soldatens ärtsoppa från skandinaviska butiken. 

Eftersom J i går, när vi pratade över lunchen, nämnde att det skulle vara förtjusande att någon dag ha ärtsoppa och plättar, och dessutom hade han ett par dagar dessförinnan införskaffat Soldatens ärtsoppa, så tänkte jag att nu ska jag minsann göra ett positivt försök.

Inför lunchen vispade jag ihop en plättsmet (ja den ska ju alltså svälla minst en timme) och förberedde ärtsoppan för uppvärmning. 

J åt sin ärtsoppa till lunch men hade så tidigarelagd och tight tidtabell att jag inte ens han steka plättarna. Big Sister hämtades från skolan men ville inte ha plättar. Efter att sonen hade avhämtat mina farmorsplikter så konfronterades jag med en ostekt plättsmet. 

Den är nu stekt. Det finns en hög med plättar i vårt kök.

Livet ÄR INTE rättvist

Det har varit Little Miss-eftermiddag i dag.

Hon är ett lyckligt barn. Hon är frisk, hon har engagerade och älskande föräldrar, en storasyster som älskar henne och som hon älskar, hon har engagerade och älskande mor- och farföräldrar i närheten.

Närhelst hon sträcker ut armarna finns det en famn att tillgå.

Däremellan finns det pussar och kramar, både från familjen, från bekanta och på dagis. 

Den sommar jag var 17 år åkte min väninna Lisa och jag till Weiblingen, en Kreisstadt, en förortsstad till Stuttgart, för att förbättra vår tyska. Vi bodde hos bekanta till Lisas föräldrar och arbetade som Pflegehelferin, vårdbiträden, på ett sjukhus i närheten. Diskade pottor, bäddade sängar, delade ut matbrickor, torkade upp spyor, rengjorde tvättställ i rummen, sånt.

Vid ett tillfälle kom det in några barnhemsbarn, jag har glömt varför de var där. Men jag glömmer aldrig, aldrig, aldrig hur de klamrade sig fast, ville ha den kroppskontakt de aldrig fått, någon som höll om, någon som gav en kram.

Varje gång vi ser Little Miss tänker jag på dem.

Hurraa

Jag har en (1) läsare!!

onsdag 4 februari 2009

Risky business

Nu har jag dristat mig till att införa ett element där eventuella läsare kan ge sig till känna, anonymt om de vill.

Pliiis.

Nu börjar jag låta som de här "rösta på mig"-skriken i den svenska bloggvärldens prismättade sfärer.

Inte i dag

I min Pilatesgrupp är det jag som har de starkaste musklerna. Jag är inte äldst, jag tror att en av damerna kan vara äldre, men definitivt är jag inte yngst. Jag har mer muskler (eller sisu) än snärtor som är halva min ålder.

Det beror på att jag gör alla rörelser, varje gång, med alla behövliga motstånd (eller lite till).

De övriga damerna, yngre som äldre, lättar motstånden på sin maskin eller håller paus när det börjar ta emot. Det är suckar och stön, en massa låtabli. Vår tortyrledare piskar på lite och så heter det "ja men inte i dag", när det blir lite tyngre.

Just när det gäller muskler så vill jag ta i. Det måste bränna lite och ta emot när man tränar. Jag vill vara så stark det går. För jag vill klara av att lyfta Little Miss utan att ryggen går av, annars också klara mig själv. Min sneda ryggrad och dåliga höfter behöver muskelkorsett omkring sig.

Vad övrigt gäller har jag inte så mycket att skryta med. Jag förtränger gärna och skjuter upp obekväma saker. Inte i dag. Det här får jag ta senare.

Jag är inte den som omedelbart tar tjuren vid hornen om jag kan undvika.

inte i dag gäller nog för mig också. Där sköt vi det skrytet i sank. Alla är vi dödliga.

tisdag 3 februari 2009

Nya konstverk

När Big Sister kommer hit på de vardagar som är oss tilldelade är det först mellanmål, så en del läxläsning och, om tiden medger, "rita på datorn".

Här kommer två nya alster.

Det första heter Las montañas grandes (om än lite felstavning på bilden), de stora bergen.

Hennes andra alster har helt enkelt dagens datum, den 3 februari 2009:

Jag frågade aldrig vad rubrikerna inne i bilden betydde -- de två första kan man förstå, den tredje förstår åtminstone jag inte. Hursomhelst, bilderna är fina.

ELLER HUR?

Farfars- och farmorsberoende

Efter att ha tagit hem Little Miss, gett henne mat, vyssjat henne till middagsvila, låtit henne vakna, hämtade vi Big Sister från skolan och ja då blev det ett nytt liv i den lilla apan efter eftermiddagens lilla svacka, för särskilt uppvaknandet från dagsvilan är alltid lite segt.

Hon älskar omgivningar med människor (dagis och skolgården), hon älskar sin Big Sister. Förtjusta skrik och skratt.

Och jo, i dag gjorde vi detta tillsammans J och jag, vi farfarade och farmorade. Det är beroendeframkallande har jag märkt. 

Trösklar

På väg till dagis för att avhämta Little Miss gick vi via en frukt- och grönsaksbutik för vi behövde bl.a. apelsiner för vår morgonjuice. Det blev lite annat också. Den butiken har jag gått förbi ofta, ändå inte gått in i förrän nyligen. Stupid me

Butiken är ju en riktig pärla. Öppen för allmänheten på förmiddagarna, för affärerna på eftermiddagarna. Presentationen är mycket basic, typ partihandel. Inget är färdiginplastat. Det är färskt, det är kvalitet, det är naturligt mognat, krispigt, knaprigt, djupa färger, spänstigt, fast, saftigt, fullt av smaker. Dessutom, bonus, oslagbara priser.

Man lär så länge man lever. Bara man kommer över trösklar.

måndag 2 februari 2009

Blues and lights

Livet knatar på. I bland är vädret bättre, i bland sämre. Det uppstår situationer som måste lösas, större och mindre. Meningslösa dagar växlar om med de meningsfulla. 

De meningslösa dagarna har säkert också sina meningsfulla punkter. Medvetandet har väl tagit in ett och annat, helt obemärkt har väl inte dagen passerat.

Sonen frågade i dag efter nästa fredagslunch. Denna institution har varit lite på hold på grund av nya vardagsarrangemang. Denna veckas fredag blir det. Det är väl så att jag är lite nöjd för att han frågade. 

Kontraster

Snö i London. Allt står. Snö i Madrid, trafikproblem, anklagelser kors och tvärs (igen). Våldsam storm i Malaga, stora skador. 

Torrevieja: Det regnade i går, ingen värre blåst. I dag är det mestadels sol, ingen värre blåst. Lite råkyligt är det nog. Uppåt plus femton.

Om det skulle ha undgått någon -- vi har det ganska bra här.

Å andra sidan är en perfekt vinterdag i Norden också fin. Medges. 

söndag 1 februari 2009

Nya upplevelser

Nu måste jag beskriva lite mera som bakgrund till de konstiga korta inläggen från i går kväll. Men jag har igen varit med om en upplevelse inom ramen Lions-verksamhet i Spanien och klubbar som består av annat än spanjorer. De gör stora och engagerade insatser för välgörenhet. All heder för det.

Jag kan ändå inte låta bli att bitvis ta ett fly-on-the-wall-perspektiv.

Vi åkte iväg på lördag morgon, plockade upp distriktsguvernören med fru, Arturo och Ana, från deras hotell. De hade kommit från Coruña. Vi körde mot Mazarrón. Det var riktiga landsbygden må jag säga. Odlingar och odlingar, enorma fårskockar och fåraherdar, stank av gödsel i luften. Mandelträd i blom. Vita och ljusröda, massor. 

Mötesplatsen var hemma hos en privatperson och vi hade väl föreställt oss att stället är något fancy och stort. Typ stort hus, fincadimensioner. Det var inget av detta. Mottagandet var dock varmt. Det viktigaste förstås.

Mötet hölls, på engelska, i ett rum utan uppvärmning i en utebyggnad. Jag lånade min svarta ylleschal till Arturos fru, som frös. Det gjorde jag också, trots min yllecape. Ordförande i klubben är en 80-årig (skarp) dam med vissa rörelsesvårigheter. Det kom fram senare att hon bor ensam på en finca på 5500 kvadratmeter och att hon har fem hundar och fyrtio katter.

Efter mötet hölls en liten paus före lunchen. Arturos fru bad om att få använda toaletten, vilket också jag sedan gjorde. Det gav utöver lättandet av behov också ett spännande tillfälle att få tillträde till andras privata utrymmen och göra iakttagelser. 

Huset var ouppvärmt och iskallt. (Men det här med britter och deras uppfattning om kyla och värme är jag inte så förvånad över längre. De går i kortärmat där som andra går i päls.) Ingången kom direkt in i vardagsrummet (inget ovanligt) och för att nå badrummet måste man gå via sovrummet (inget ovanligt det heller). 

Well, inredningen, estetiken och ordningen var inte enligt mina kriterier men vem är jag att döma. Vad jag dock inte förstår är att det inte fanns någon dörr till badrummet, endast ett draperi. Men vem är jag att döma där heller, men undra kan jag ju.

Därefter åkte vi till vårt hotell med fantastisk utsikt över havet. Busstransport till middagsstället. De hade sålt rätt många biljetter och säkert fått in många välgörenhetspengar. Bra så. 

Eftersom J är zonchef satt vi vi honnörsbordet. Det har sina sidor. Men när dansen började blev det riktigt roligt. I morse hade det varit skönt att sova några timmar till.

Vi gästande damer, Arturos fru och jag, fick var sin enorm krukväxt i present. Kanske uppväxt på mötesfincan, vad vet jag. Arturos fru ville inte ha sin, för den skulle bli krånglig på flyget hem, så jag fick hennes. 

Så var min lördag-söndag.