lördag 31 januari 2009

Det ar raffle. Som alltid med engelsman narvarande. Det kommer inkomster till klubben. Valgorenhet. I still feel strange.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

Sitter pa toan. Detta ar en blandning av behjartansvart och absurt. Aterkommer nar ja har ett vettigt tangentbord, halsningar fran fronten,

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

Sitta vid honnorsbord = ha ingen mittemot, sitta pa utstallning

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

Jag ha varldens fyrkantigaste kavaljer, till vanster, ingen till hoger. Dags for varmratt.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

Sitter pa yttersta hornan av ett honnorsbord nagonstans nara Mazarron. Aterkommer.

Enviado usando Real Mail de Vodafone.

torsdag 29 januari 2009

Felfunktion

Jag har suttit den senaste timmen och formulerat, jobbat på och slipat på ett mycket personligt inlägg och när jag ska skicka iväg det så slurpade någon felfunktion det i sig. Det försvann.

All gone. 

Better luck nex time...

Nervdarrig

Gårdagens sista inlägg känner jag för att radera, men jag gör det inte. Om och när jag gör bloggen till en blok eller något liknande så må det lilla trötta inlägget finnas kvar som ett bevis på hur det kan kännas i bland. 

Och om denna dag:

Vi hämtade Little Miss från dagis, tillsammans, J och jag, och vi nästan krockade med kärran med varje lyktstolpe eller annat på vägen för vi hade endast ögon för Little Miss, båda två av oss.

Big Sister avhämtades från skolan, fixade mellanmål, lekte med Little Miss, gjorde läxor. 

Kom med uppmärksamhetssökande frågor emellanåt.

Huuuur splittar man sig mellan en ettåring som behöver konstant övervakning, och som ni vet jag har en del minuspoäng att försona där, och en Big Sister som rätt listigt frågar efter uppmärksamhet på sitt sätt. 

Jag älskar båda dessa barn.

Jag är just nu lite nervdarrig. Måste leverera. Måste vara bra.

onsdag 28 januari 2009

Ett noll till självsensuren

J ser på teve. Jag sitter framför datorn med näven framför munnen och låter tankar passera.

Ska jag skriva något mer och i så fall om vad. Självsensuren smyger in. 

Den vann.

Vikingablod

Det här varierande vintervädret är som livet självt. En del dagar viner blåsten kall och då måste man bara försöka stå ut. Andra dagar skiner solen och vinden är barmhärtig.

Enjoy, för i morgon kan det vara något annat.

I dag har vinden varit vänlig, solen skön. 

Big Sister hämtades från skolan och avnjöt sitt mellanmål ute på balkongen. Hennes blonda vikingaflätor gnistrade i solen. Bakom henne vita byggnader och en bit av den klara vinterluftens blåa hav. 

Magic.

Big Sister har via sin mor La Nuera mycket nära rötter i Skottland. Måste vara vikingablod. Blont hår, ljus hy.

tisdag 27 januari 2009

Dagis!

I dag hade Little Miss sin andra dagisdag. Hon går halvtid, mellan cirka 9:30 och 13:30. Mormor och farmor delar på eftermiddagarna, idag var det min dag.

Det är en liten Escuela Infantíl som ligger längs en lugn liten gata nära centrum av stan. Bakom den smala fasaden med ingång finns innerutrymmena och en solig och vindskyddad innergård där barnen kan leka och vistas ute utan större åthävor, bara att gå in och ut.

Jag tänker på vår dagisepok på åttiotalet i Kyrkslätt, med vinterhalvårets galonbyxor -- kurahaalare -- och allt annat utstyr som behövdes för utevistelse, vilket inte var lite och detta skulle finnas i dubletter -- saknar inte

Little Miss har redan tidigare visat sig vara social med andra småttingar och detta fortsätter. De två första dagar har gått över förväntan. Så kom vi hem, hon fick lunch och somnade direkt. Vaknade, fick mellanmål och kvittrade vidare.

Allt det kritiska (hem, skola, dagis, arbetsplats) fungerar för sonen och La Nuera på några minuters promenadavstånd. (OK, mormor bor på en kvarts bilresas avstånd.) Ingetdera barnet behöver vakna före klockan åtta på morgonen. 

De fattar inte hur bekvämt de har det.

När jag blir gammal och sitter i min knarrande gungstol ska jag berätta för häpna efterkommande generationer om hur det var att stiga upp i svinottan, leverera barn till dagvård och pendla till jobbet, i ett obarmhärtigt klimat. Utan så mycket som en enda släkting i närheten.

måndag 26 januari 2009

Lost in Translation

Vi har i dag, med sonens hjälp, fått digitalteve att fungera hos oss. Det är och blir väl en skillnad. Vi är dock inga storförbrukare av teve för den delen. 

Men att t.ex. kunna välja originalspråk på det som på den analoga tiden ohjälpligen var dubbat till spanska är onekligen är fördel.

Denna dubbning är och förblir enbart av ondo, av många olika skäl. Det som personligen stör mig mest är att uppleva hur i en film eller en serie skådespelarnas arbete förstörs, rösten är ju en viktig del av upplevelsen och inte vill man höra samma dubbningsröster på var och varannan roll. Helt förfärligt.

Originalspråk är originalspråk, det är så mycket som blir Lost in Translation.

Spanska barn och kommande vuxna lär sig ingen vettig engelska då de inte från början lyssnar på hur engelska låter på riktigt. Ändå är engelska språket ett nationellt komplex i detta land.

Om det kunde jag skriva floder, men det får bli en annan gång.

söndag 25 januari 2009

Stora bloggpriset, my foot

Jag försöker hänga med på någon kant när det gäller bloggvärlden. Väldigt ungefär. Men alltid öppen för att hitta nya bloggar jag vill följa med.

Således, denna söndagens morgon gick jag in för att se närmare på vad Aftonbladets stor bloggpris hade för bloggar att bjuda på. Tänkte att det kanske ger något nytt.

Svagt, jag menar i min mening svagt. Det mesta.

Bilder från min söndagspromenad

Ja, ute på vågbrytaren blåste det nog lite kallt och jag var glad att ha vindtäta kläder. Riktigt plustjugo var det inte heller, som jag felaktigt hade bedömt utifrån hur det kändes på vår balkong. Men soligt och skönt var det. Mycket folk i farten.

Bilden nere: Utsikt från vågbrytarens ändpunkt. Nära vänster i bilden ser man ett fartyg som håller på att lasta salt. Någonstans kring mitten av bilden är mer eller mindre var vi bor. Förargligt nog kan jag inte se vår balkong på denna bild som är för oskarp för det. Hursomhelst har vi några hundra meter till stranden. Från vår balkong ser vi bl.a. saltskeppen och vågbrytarens ändpunkt.

Bilden nere: Titta på de gulliga små segelbåtarna som skymtar till höger på mitten, mot kusten. Det är seglingsskola på söndagarna. Den synen tycker jag om.

På bilden nedan syns en del av den nya småbåtshamnen, precis nyss slutförd.

Efter att ha avverkat hela vågbrytaren tur-retur kommer jag till dess början/slut, som finns precis invid strandpromenaden.

Promenaden tog mig en dryg timme från dörr till dörr. Jag frågar mig: varför gör jag inte detta oftare. Solen, havet.

Lättja, my friend, lättja.

lördag 24 januari 2009

Vid liv

12 personer runt om i Spanien är det inte efter de senaste dagarnas stormar. Många är skadade. Folk har krossats under fallande träd, murar och tak. Norr om Alicante föll en elmast, pinjeskogen började brinna och nu är tusentals personer evakuerade från sina hus.

Här blåste det i går värre än någonsin. Att lasta shoppingkärrans innehåll i bilen kändes nästan som när vi befann oss i en segelbåt över Skiftet i augusti. Hålla i sig själv och allt löst. Ja, nästan.

I morse när vi drog upp persiennen låg havet stilla. Solen skiner, det är närmare plus 20 och nu är det must med en söndagspromenad. Det får bli vågbrytaren. 

There are limits

Jag gick till vårt bibliotek för att skriva lite.

J sitter och göttar sig med någon barbershopmusik. Jag stängde dörren, men förstås hörs det ändå. Våra hörlurar gick sönder och vi har inte fixat nya.

-- Gudskelov, nu ringde hans telefon och han måste dra ner musiken och svara. --  Ohhh, det var ganska kort, tyvärr. 

Ja men barbershop, det är det mest segdragna enformiga varjegånglikadant testosteronbröl i förutbestämda stämmor och former som jag vet. Till och med dåligt arrangerade habaneras går före det. Så tycker jag alltså, jag. Andra tycker inte som jag.

Våren 1994 åkte jag med J till Brighton där en av de (här) lokala barbershopkörerna deltog liksom även vänner från Finland. Ja, jag var där för vänskapens och sällskapets skull. Många roliga stunder hade vi.

Vi hade hotellrum med utsikt över havet.

Men kan ni tänka er, överallt, överallt barbershop-singing. Helt sick religiöst.

Efter ett par dagar fick jag ett sammanbrott, rusade ut från en konsert, satt på damtoaletten och grät tröstlöst.

Våra vänner och vi åkte därefter till London på några dagar. Ordet som började på B fick inte nämnas i mitt sällskap.

Sylta och safta

Det behövs ju så lite i dessa dagar för att man ska känna sig huslig. I min värld åtminstone. 

I dag åkte jag i alla fall för att handla en kärra full, röjde ur kylskåpet, frös in råvaruportioner för att ha till hands.

Jag kände mig riktigt syltasafta-duktig.

fredag 23 januari 2009

Melankolisk återhämtning

I morse när jag vaknade kände jag mig ännu ganska gråtmild. Det som hände i går med Little Miss tog på. Ett ordentligt hack i kanten.

Jag har fått in tröstande kommentarer, och vill säga att jag är väldigt tacksam för dem. 

Ändå finns ju den där lilla gnagande känslan kvar. Så är det bara.

Det kan nog hända att jag stressar extra mycket när jag har Little Miss nästa gång.

Varmt firande

Inte bara för att det var varmt både ute och inne. Little Miss har lyckan att ha både mor- och farföräldrar på samma ort och dessutom La Nueras syskon, och stämningen är alltid varm när vi alla träffas.

Little Miss kvittrade och strålade, tittade runt och undrade vad alla de här bekanta människorna gör här på samma gång. Åt av buffématen (gnagade i sig oliver = favorit), blåste ut tårtljuset med pappas hjälp, öppnade presentpaket, körde runt på nya Disneymoppen, körde dockan i nya vagnen, bar på nya ryggsäcken, läste nya boken (eller hur många de nu var), slängde mjuka paketens innehåll åt sidan. 

Älskade att vara i centrum.

Här har kakans ljus nyss blåsts ut:

Tjahh, ni ser vad som hände i går.

Så kastas man från det ena till det andra

I går när jag gick ut i råkylan och vinden kändes det som att inget är tillräckligt av det jag har på mig. Jag hade haft användning för handskar och mössa.

I dag har allt varit för mycket. Det var plus 25 i skuggan på balkongen och kring 20 på gatan. Mild luft. 

Vintern här är nyckfull som en nordisk sommar.

torsdag 22 januari 2009

I have cried my eyes out

Här sitter jag och undrar, ska jag skriva eller ska jag inte. 

Den här incidenten med Little Miss i dag utmynnade i att sonen och La Nuera för säkerhets skulle kontaktade en läkare som gav vissa instruktioner. Fallet var dock inte tillräckligt djupt för stygn och det återstår att se om det blir kvar några ärr. Sannolikt inte.

Sonen intygade att det här kan hända när som helst för vem som helst som tar hand om Little Miss eller ett barn och att jag inte ska  känna mig skyldig men jag måste medge att det brast för mig. Kanske är det också är andra saker som just nu inte är helt lätta att bära. 

Men. Livet går väl vidare så länge det varar. Andetag för andetag. Dag för dag. I morgon firar vi ettårsdag för Little Miss. 

Konstverk mitt i mellan skammen

Efter att Big Sister hade avhämtats från skolan, vilket i sin tur var efter eftermiddagens drama, så fixade hon sitt mellanmål, avnjöt det, hade inga läxor "som hon visste om" och så frågade hon om hon får rita lite på vår dator "för jag har ibland fått göra det på mammas dator men jag vet inte om hon ger lov flera gånger (utpressning...)".

Det tog ett par försök att hitta det program det gällde (Paint). Så fick Big Sister jobba på medan jag höll Little Miss undan. Några gånger blev jag inkallad för att hjälpa med att spara bilder och så.

Men hörni, designen, textrutorna och allt annat gjorde hon helt alldeles själv. (Jag försökte utan att lyckas ändra i textrutorna som Big Sister har infört för att bevara vår namnanonymitet, men okejdå, Big Sister heter Tia och Little Miss heter Serena. )

Är det bara jag som tycker att de här är riktiga konstverk?

Inte så bra

Fastän det kunde ha varit värre.

I dag när jag hade Little Miss fick hon flytta om lite bland konservburkar, påssoppor och annat vi har i en låda vi har i köket, medan jag lagade lunch. Plocka in, plocka ut. Det tyckte jag var ett bra arrangemang, att hålla henne under uppsikt medan hon höll sig sysselsatt. Jag plockade dessförinnan undan konserver i glasburkar och annat som jag tänkte att hon kan skada sig på om de faller i golvet och går sönder.

Men inte tänkte jag på detta:

Hon bar med sig en burk, gick ut i gången, lekte med burken, steg upp, gick iväg, snubblade och landade på burken som hade fallit först. Strax under vänstra ögonbrynet landade på burkens kant.

Drama. Blod. Isbitar i handduk. Gråt och skrik, hulk. J råkade gudsketur komma in och vi tröstade allt vi kunde, granskade skadan med förstoringsglas, konstaterade att det inte är något djupt, putsade bäst vi kunde, försökte med plåster som Little Miss omedelbart rev bort.

Värsta krisen gick snart över. Hon blev sig själv igen. Spexade, apade sig och skrattade. Lekte med Big Sister. Åt mellanmål. Lekte igen. 

Jag inser väl att sånt händer, vi har ju själv haft barn. 

Men det känns inte bra när det a) inte är ens eget barn och b) barnet har sin ettårsdag i morgon, familjen ska sammanstråla, foton ska tas och c) jag undrar om jag är en ovärdig farmor. 

måndag 19 januari 2009

My family over here

Sonen har nyss hämtat Little Miss. J och jag delade på dagen, han var först hemma hos dem och kom sedan hit till lunchtid, Little Miss fick mat och så åt J och jag vår lunch. Före det hade jag stigit upp svintidigt för att hinna avverka något som liknar en arbetsdag innan jag växlade om till farmorande.

Därefter gick han till sitt och jag ägnade mig åt Little Miss. Hon fyller ett år den 23, på fredag.

Vi är i en fas där Little Miss ännu inte ska börja på dagis eftersom det fattas några sprutor. Så vi mor- och farföräldrar delar på det hela. With pleasure.

Och ja, om någon skulle ha missat, vi har alltså ett annat (bonus)barnbarn, Big Sister, men just i dag gick hon med sin mormor för att införskaffa födelsedagspresenter till Little Miss. Normalt hämtar vi henne från skolan måndag till torsdag och ibland är Little Miss närvarande, ibland inte.

Det är förfärligt roligt de dagar vi har Little Miss och sedan hämtar Big Sister från skolan. De älskar varandra. 

Samtidigt är det viktigt med tillfällen då vi umgås med bara den ena eller den andra. Och det har vi. Så har vi det gemensamma. Med sonens hela familj, med sonens och La Nueras familj. La Nueras mamma och jag. Många kombinationer.

Detta barnbarnsvaktande kräver vissa uppoffringar i bland, trots att det är givande. Att ställa om sig och så.  Anpassa sig och töja med tidtabellerna

Men hörni. Detta är det andra varvet (med småbarn) i vårt liv. Sannolikt det sista. Sådär hands on i alla fall. 

Ha familj nära. Ha kontakt. 

söndag 18 januari 2009

Nej, jag bygger inte flygplan

Jag fick en mycket rolig kommentar från en läsare som undrade om jag håller att bygga flygplan eller om mitt stora intresse för lågtrycksturbiner beror på mina översättningar.

Det är nog översättningarna.

I och för sig, när jag var yngre drömde jag om att ta flygcertifikat. Inte för att jag hade några som helst möjligheter till eget plan eller till att bli yrkespilot. Men när man är ung har man ju drömmar.

Realiteterna kom in, kanske, när vid ett socialt tillfälle, där en på den tiden mycket berömd kördirigent i Åbo hade bröllop för sin dotter, och en mycket uppskattad person, en professor i de akademiska kretsarna i Åbo Akademi, en professor som i tiden var delaktig i och godkände J:s avhandling i humaniora, frågade "men vad skulle du göra med ett flygcertifikat?"

Tekniska förbättringar

Nu är jag så tekniskt upprörd att jag inte ens minns vad jag tänkte skriva om. Det har varit störningar i rutinen. Normalt går det till så här:

Jag öppnar browsern Opera där jag håller bloggen öppen. Jag skriver och kollar eller kollar och skriver. Klart.

Eftersom både J och jag använder Gmail som inte går med på två sessioner samtidigt, så här på vår hemmadator kör jag min mail med Firefox och J på Explorer. (På kontoret har vi var sin dator och detta är inget problem.) Och för att inte behöva logga in och ut ur min Gmail så har jag bloggen på Opera. Jag klickar alltså in och det är klart att knattra.

Men nu alltså. Det har gjorts förbättringar. Jag måste logga in på nytt. Vilket är mitt blogger-konto? Jag tar fram häften med anteckningar, jag drabbas av panik. -- Ja, det ordnade sig, för nu är jag här. 

Det är som med kortval på telefonen. 

Finns det någon annan än jag som knappt kommer ihåg numret ens hem?

lördag 17 januari 2009

Lördagkvällens snabbis

Det är middagsfix på gång. J har fixat italiensk köttfärssås med pasta, jag håller på att avsluta dagens beting.

I morgon jobbar jag också. Det är priset för att ägna sig åt barnbarn på ett antal vardagar.

Väl värt det, skulle jag säga. Även om jag också älskar lediga söndagar.

Och, finns det någon läsare så här på lördagkvällen som kan ALLT om lågtrycksturbiner?

fredag 16 januari 2009

Det är inte bara vårdpersonal som är underuppskattade

Det är inte klokt vad jag har avverkat i dag, även om starten var trög och jag har svurit många gånger över texten. Det är en s.k. reläöversättning, dvs. originalet är skrivet på (krånglig) spanska och därefter översatt till engelska, och den engelska översättningen fungerar sedan som ett nav för översättningarna till de andra språken. Detta för att översättning från spanska till alla andra EU-språk inte är lätt att genomföra (det finns inte förmågor ute i stugorna), medan översättning från engelska är enklare. 

Översättaren från spanska till engelska har inte lyckats så bra alla gånger, som vanligt, för det är svårt. Som tur är har jag tillgång till den ursprungliga spanska texten, och det hjälper mig över de största avgrunderna.

Så här spontant tycker jag (nej, fel, jag har tyckt det länge) att sydeuropéer borde portas från uppgifterna som textskrivare inom EU. De krånglar till det, för enligt deras historiska tradition, ju krångligare, desto finare. Det har i dessa länder inte varit meningen att vanligt folk (som oftast knappt kunde läsa) ska förstå vad de skrivkunniga skriver.

Problemet är att inte ens dagens läs- och skrivkunniga och utbildade alltid förstår krånglerierna, som närmast kan klassificeras som kriminella enligt mångas åsikt, inte bara min. 

För att förstå en lite formellare spansk text måste man ha en fuzzy approach och känna av vad som avses. Och så måste man för det första läsa in sig ordentligt på ämnet och för det andra våga hoppa över avgrunderna. Förstå den spanska kulturen och dess uttryckssätt och läsa mellan raderna.

För detta får man ersättning som om man stod i en klädaffär. Nästan.

I still love it.

torsdag 15 januari 2009

Kyrkslätt

Ja, den här bloggen heter ju "Från Kyrkslätt till Torrevieja". I bland undrar jag dock hur mycket Kyrkslätt det nu egentligen finns här. 

När vi åker "hem" till Finland är det ju inte i första hand Kyrkslätt vi åker till. Vi har inga släktingar där. Vänner nog, men dem träffar vi ofta på andra platser. 

Jag minns nästan inte när jag senast har varit i Kyrkslätt. Var det när familjekvartetten höll konsert där, var det när vi besökte våra vänner? 

Men det var i Kyrkslätt vi bodde, från det att vår dotter var 1,5 år gammal, vår son föddes och tills att vi flyttade till Torrevieja-trakten. Tio år av vårt liv.

Nu har vi haft 18 år av vårt liv här.

onsdag 14 januari 2009

Morgonblickar och morgontankar

Det första jag ser när jag vaknar på morgonen och tänder min läslampa, är väggen mitt emot sängen (ja hur annars) och på den ser jag en oval spegel och två lampetter.

Den ovala spegeln köpte vi för väldigt länge sedan i Torrevieja av en gammal italiensk man som hade en butik där han bl.a. gjorde kristallkronor. Det hade han gjort hela sitt liv, största delen i USA och han hade gjort och fixat kristallkronor bland annat till Vita Huset. På väggen hade han signerade porträtt med personliga hälsningar från flera amerikanska presidenter.

"Jag har haft ett fantastiskt liv" sade han. Att han landade i Torrevieja på ålderns höst berodde på hans spanskfödda fru. Att vi aldrig gick till honom med vår familjekvartett och sjöng vårt dåtida italienska bravurnummer är något jag ångrar än i denna dag. Hans butik finns sedan länge inte kvar.

Utöver den ovala spegeln med gyllene träram (trä, inte gips) köpte vi en en sextaggad bronskrona av honom. Den finns nu i vårt bibliotek och den gav mig inspiration till min "bronssamling". Den började med dels bronskronan, dels några klädkrokar (eller vad de kan vara, de har en liten oval eller rund ram med en utstickande sak under) i brons som vår gamla italienska handlare gav oss på köpet, så kom det in ett och annat jag hittade i secon hand-butiker, på lopptorg och så.

Lampetterna kommer från Åland. De är i mässing, de är handhamrade och vi fick dem i bröllopspresent från min faster och familj. Min pappa kommer från Åland. De kom utrustade med fattning för ellampor och sladdar som hastigt hamnade bort. Det är bara stearinljus som gäller för dem. 

På den ena lampetten hänger en "handvriden" servettring, underbart fin, från en sitz med Florakören på Sibbe (Sibeliusmuseums källare) i Åbo kvällen innan ett jubileum för några år sedan.

Under spegeln och lampetterna står en smal liten möbel. På den står en rund Arabia-porslinsask som jag fick i födelsedagspresent av min far efter att jag som sjuåring eller så bittert begrät en annan fin ask jag hade och som något gästande barn hade söndrat. Bredvid den står ett mässingsfat med moderna nonsensbollar i olika färger i. Det fatet är tillverkat av min fars, javadskajagsäga, bundsförvant kanske, från ett skede i hans liv. Denna persons besök hemma hos oss  var alltid spontana och föranledde alltid djupa suckar hos min mor.

Bredvid fatet i fråga finns en helt hyperkitschig sak som min son begåvade oss med efter sin bröllopsresa till Las Vegas. 

Det här älskar jag att se när jag vaknar och jag hoppas av hela min själ att ingen eller inget tar detta av oss.

tisdag 13 januari 2009

En farmorad tisdag

Ja, idag har jag farmorat hela dagen och så var det planerat och som jag har njutit av varje minut

Little Miss är i en spektakulär utvecklingsperiod. En vetenskaplig sådan. Hon prövar vad som går att ställa på en horisontell yta, vad som kanske fastnar på en vertikal yta, vad som går att ställa på något annat och kanske bäras på det sättet, hur mycket hon kan bära på en gång, hur roligt det är att härja i soffan med bara mjuka ytor jämfört med golvet.

I morgon ska jag jobba såinihelvete och på torsdag ska jag farmora igen. Så jobbar jag säkert utöver hela fredagen på lördag och söndag också. 

måndag 12 januari 2009

Elaka timmen om "jag kan inte"

När vi bodde i Kyrkslätt hade var vi delaktiga i ett synnerligen gott sällskap där det regelbundet hölls "elaka timmen".

Under Elaka timmen var det fritt fram att baktala och skvallra på det mest politiskt inkorrekta sätt. Oherregud att det var roligt. Därefter kom masken på igen.

Min elaka timme i dag handlar om en tungviktare till yngre dam på Pilates i morse.

Jag säger inget om hennes vikt och jag hyllar hennes intentioner om förbättring i och med att hon har inlett Pilates. (Om än jag tror att hon inte blir långvarig.)

Men då allt gick ut på "jag kan inte". Och nu talar jag om en person som inte är fysiskt funktionshindrad på något vis. Detta är en person som tydligen hela sitt liv har utgått från jagkaninte. 

Jag menar, man kan inte kräva att alla kan gå ner i spagat (vem kan?), stå på raka ben med handflatorna på golvet eller dylikt. Men om det inte ens går att sitta på golvet med raka ben, för att inte tala om att sträcka händerna mot fötterna, om att inte ens försöka. Försöka göra stretching. Svagt i början, bättre anefter.

Inte ens försöka. "Jag kan inte".

Förihelvete visst kan du tjocka kossa om du försöker ens lite. Sluta förklara och börja kämpa lite.

farmorande

I morgon ska jag ta hand om Little Miss. Hela dagen. Det ser jag väldigt fram emot. Jag har pressat in extra arbete i förskott för att kunna unna mig detta.

Vädret lovar sol och upp till plus 15 så jag planerar en riktigt lång promenad med henne. Det gillar hon starkt, och det gör jag också. Det är sååå mycket roligare att gå på stan när man har en småbarnskärra att skuffa på. 

söndag 11 januari 2009

Inspiration och transpiration

När jag får grym inspiration så borde jag lära mig att spara åtminstone en del för kommande bruk bland -- tjahh vadvetjag -- saved posts eller något.

Hittills bara rapar jag ut allt eftersom det faller mig in, kanske jag borde bli mer organiserad.

Annat var det förr

Så har vi sett på ett par avsnitt Boston Legal. Det finns ett par detaljer som stör mig enormt.

Samma gäller flera andra serier.

Plastifikationen. The veneer thing. The Restylane thing. 

Unga kvinnor typ 25 har ankifierade läppar och porslinsfaner på tänderna som gör deras munnar ser ut att fungera som om de nyss fått en ny uppsättning tandproteser.

Gee, I am not impressed.

Men jag antar att jag inte heller tillhör målgruppen. Kanske jag borde nöja mig med Peyton Place och sånt.

Nästan

Jag har inte jobbat i dag.

J gick till bowlinghallen för att sköta "tekniska aspekter" av sitt bowlande (fixa sina klot),  men som han nogsamt påpekade skulle han alltså inte bowla, och verkade allvarligen att tro att det då inte räknas som att gå till bowlinghallen.

Det har varit en solig dag, jag satt ute och läste på en bok medan lunchsoppan kokade. Det var en grönsaksbaserad sak med färsk riven ingefära och jag är nu slutligen helst lost för detta elixir. Ger lagom sting åt maten. Efter maten kändes magen "varm" på ett behagligt sätt. Nu, drygt tre timmar efter maten värmer det fortfarande i halsen och luftvägarna. Värmer, inte bränner. Ytterst behagligt i dessa kyliga dagar.

Nästa recept att prova blir en kinesisk kycklingsoppa, även den med färsk ingefära i. Ingefääära, ingefääära, oleee, oleee, oleee.

Nu ska vi se på lite Boston Legal igen. 

lördag 10 januari 2009

Ledig söndag?

Ja hos oss snöar det alltså inte. Men kyligt och regnigt är det om än solen sken en stund i morse.

Nu har jag översatt statligt stöd hela dagen, J fixar middagen och den avnjuter vi med ett par avsnitt Boston Legal.

Jag har lovat att inte jobba i morgon, söndag. J har lovat att inte åka till bowlinghallen.

Vad i herrans namn ska vi hitta på att göra?

Snöbollskrig

Det har snöat i Madrid (ett par centimeter eller så) och på andra håll. Barajas-flygplatsen var i går fredag stängd i fem timmar, tusentals passagerare drabbas av megaförseningar, i och runt Madrid är tågen försenade, bussarna går inte och bilarna står i kilometerlånga köer ifall de inte har kört av vägen.

Den politiska pajkastningen börjar omedelbart. De olika administrationerna beskyller varandra och väderinstitutets prognoser får kritik. Väderinstitutet försvarar sig och förklarar på minutens noggrannhet vilka varningar det har gett ut.

Oppositionsledaren kräver att transportministern avgår. 

Tipical espanish.

torsdag 8 januari 2009

Djävulens långkalsonger

I dessa tider av kyla och is, fruset och krispigt, huttrigt och kallnäst, frostigt och snötäckt, vinter och pälsklätt kunde man tänka sig att min tanke närmar sig långkalsonger. 

Ja alltså snötäckt är det ju inte här men ni förstår vad jag menar. Särskilt kall vinter. Just nu.

Långkalsonger. Men inte på grund av temperaturrelaterade omständigheter.

Utan, på grund av att det i diverse nordiska bloggar jag läser funnits diverse bilder från julfirande i diverse vardagsrum, matsalar, utrymmen, matplatser, kök, allt annat man finner i ett hushåll.

Sällan och aldrig några gardiner. Det är en väldigt nordisk stil. Den förekommer inte här. Gardiner finns i vart och varenda rum i detta land, ja åtminstone här. Kanske de inte finns hos någon nordiskt inriktad inredningsguru i Barcelona eller Madrid, ja, kanske.

Själv gillar jag gardiner för att de mjukar upp. Men att ha gardiner [i Norden] är ju, som min religionslärare i skolan beskrev om ultra-laestadianerna i norra Finland förr i tiden, samma som att hänga upp djävulens långkalsonger.

Förbjudet.

Numera politiskt Not Right i nordisk heminredning.

Och hörni: ett par ordentliga gardiner håller också kylan ute.

onsdag 7 januari 2009

Än är det inte Knut

Det är kyligt ute. Det regnar.

I kväll kan det vara lämpligt att göra slut på glöggen.

tisdag 6 januari 2009

Trettondagens eftermiddag

Fortsätter jobba. Varvar med tvätt, bloggläsning och långsam återställning av vårt normala boende. Det blir nog inte klart i dag än. 

Dottern textade om framkomst. Kraftigt försenat flyg i Alicante ledde till missad anslutning i Düsseldorf, hotellövernattning och nytt flyg i morse. Allt väl.

Vi tar en lugn kväll, kanske träffar vi sonen för att komma överens om hur barnpassningen ska fördelas, kanske gör vi det per telefon. 

En undran

Det kom i går en kommentar på mitt inlägg om Usch så svårt: 

"Ja fyyy farao.. Och sedan ser man att planet är tre och en halv timme försenat!!!! Grrrrrrr"

Ska jag känna mig stalkad eller?

måndag 5 januari 2009

Borde jag skämmas eller

I stället för att bädda om sängarna sitter jag vid datorn. Fortfarande.

J har "gått till kontoret för att sköta pappersarbete" och jag har vissa aningar om att detta inbegriper besök i bowlinghallen. Visserligen är högarna på hans skrivbord enorma och outgrundliga, men ändå.

Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Eller editerar. Impulser kommer upp och tas upp eller förtrycks. 

Slutet av festen närmar sig

Till nyårsafton lackade jag naglarna blodröda. Normalt lackar jag inte naglarna, vilket jag alltid gjorde förr, sedan jag var 15 år. Så föll det bort småningom med undantag här och där.

Nu har vi små röda spår överallt jag har rört vid något.

Men jag är nu trött på naglarna, på julgranen, på julbelysningen. Vi har två oöppnade flaskor glögg. Månne vi får slut på dem.

I natt tror jag att vi sover i biblioteket på madrasserna fortfarande. Som en liten övergångsgärning. Eller lättja. I morgon är det trettondag och det sista skälet till att inte komma in i vardagen igen.

Det här nya året, ja det kan ju bli hursomhelst. Jag verkligen undrar vad vi kommer att genomleva. Just nu finns det ju förutsättningar för allt möjligt spännande, särskilt om man gillar kris och katastrof.

Det smäller ute

De tre vise männen har anlänt från havet till Torrevieja. Gatorna i centrum fylls med folk och förväntansfulla barn. Det är de tre vise männen som delar ut julpresenterna, och före det är det parad på stan. Jag stannar hemma. Det är kyligt, det är svårt att få en tittplats och så får man hårda karameller kastade på huvudet.

Vi har redan delat ut våra julklappar. Så har också många spanska familjer gjort, för detta med julafton och Santa Claus har på sistone kommit in i presentbilden. Men de flesta får nog presenter på trettondagsafton också.

När de tre vise männen stigit i land var det fyrverkeri. Med tanke på att solen fortfarande skiner såg man mest bara röken efter raketerna, nästan inget av det glittrande och fina. Och så smällde och knattrade det förstås.

Hungrig

Så hur gör jag nu då? Utan kitchen fairies i huset.

UPPDATERING: J kommer hem. Blir skickad till kinesen.

Usch vad svårt

det här med avskedets ögonblick och det gastkramande vemodet. Det har nog aldrig varit så svårt som den här gången.

 

söndag 4 januari 2009

Snart är konfekten slut

Årets första söndag. Sista söndagen av våra kära små köksnissars besök. I morgon åker de hem till sitt och vi går vidare med vårt. Nu får jag lära mig att handla och laga mat igen, att diska och ordna upp i köket.

Våra kära små köksnissar har inte bara stökat i köket, de har också delat många roliga och fina  upplevelser med oss. 

Deras besök har varit en enda lång rad av världens finaste konfekt:

Det finns några bitar kvar. Vi ska strax gå ut till strandpromenaden på lunch och så återstår en kväll, en natt och en morgon.

fredag 2 januari 2009

Lite trötta

är vi nog. Nyårsafton hos walesiska vänner i intressant sällskap och oväntat god buffé (fördomarna om brittisk mat and all that, detta var mycket smakligt). Till midnatt tog vi var sitt glas champagne och de obligatoriska vindruvorna och gick ned till stranden där vågorna brusade in och det var fyrverkerier på alla håll och kanter.

Nyårsdagen steg jag upp klockan 13 och tog några churros (söta frityrsprits) som dottern och J hade hämtat och en kopp kaffe. Tvätta bort gårdagens ansikte, på med ett nytt och så var det lunch med våra jamaicanska vänner på vår nr 1-krog där vi åt paella, drack Moë och avslutade med spansk brandy (uäk, det var inte min favoritsort denna gång så jag måste ta en fransk konjak till slut för att neutralisera möljan).

Så blev det ännu en drink på Casino Cultural och ja, tidigt i säng men tröttelitrött i dag ändå. Lunch med sonen och familj och Little Miss-show. Hon går rätt stadigt redan, helst med en sak i var hand och något hängande från munnen också, väl fastbitet med de små vassa risgrynen till tänder. Multitransport.

Nu ska vi ta lite Trivial.