torsdag 25 december 2008

Juldagskväll

Två dagar gick utan att jag ens hann tänka på något som inte ingick i den kritiska kedjan. En dag, dvs. i dag,  har gått i den totala lättjans tecken, precis som en juldag ska vara. I morgon är det halvledigt. Årets lättjefyllaste dag är på väg att vara förbi.

Ja julafton avklarades, alla fick sina paket, det fanns för mycket mat, allt det vi orkade äta eller inte orkade äta var gott och framförallt så var stämningen familjär och varm. Den finlandssvenska andelen sjöng snapsvisor som de andra stämde in i så gott de kunde och vi drack Marskin ryyppy ur marskens spetsglas. 

Gravlaxen glömde vi ta fram på bordet, men tre sorters sill, svampsallad, sillsallad utan sill (rosolli), kålrotslåda och morotslåda hade framgång i UK-kretsarna. Så åts det brittisk skinka (jaaa, det är inte bara turkey) och Christmas pudding. Den bortglömda gravlaxen plus sås delades ut vid avfärd. Så tror jag att det blev kvar någon komponent vi inte hann eller orkade med. 

Little Miss hade huvudrollen förstås. Utan att förbigå A och L, La Nueras adoptivbror och -syster som båda har Downs. L är mera lågmäld, A uttrycker mera vad han tycker och tänker och nämnde flera gånger om hur lycklig han är när familjen samlas. Det ni.

Nu halkar jag in på ett s.a.s. Love Actually-ämne. La Nueras föräldrar miste, efter La Nuera, en dotter som endast levde sex veckor pga. ett sällsynt kromosomfel. Så att de adopterade inte bara ett utan två barn med kromosomfel. Dessa barn är lyckligt lottade, inte för att de har kromosomfel, för det vill de inte ha, men de har föräldrar och familj som älskar dem och som stöttar dem i allt.

Vad vi nordbor är ovana med är crackers och partyhats på julafton. Det tycker vi att hör t.ex. nyårsafton till. 

Men insikten om att allt inte fungerar som man själv är van vid är en tankeställare. Den kunde vara en global sådan.

Det här var hörni ett spretigt juldagskvällens inlägg. Men det är ungefär såhär mina tankar är just nu. 

Inga kommentarer: