fredag 5 december 2008

Historien om de två spanska siameserna Albert och Gilbert

[S.a.s. på begäran av allmänheten] Ta fram näsduken.

Sommaren 1995 var sonen och dottern på Finlandssemester hos släkten. Ämnet katter hade diskuterats och för att göra en lång historia kort fanns det två kattungar som överraskning när barnen kom hem igen. Vi trodde vi hade köpt honor (det ÄR svårt att bestämma kön på små kattungar) och namngav dem därefter men första kontrollbesöket hos veterinären gav annat besked och så fick de nya namn.

De blev tidigt av med sina manliga attribut, för särskilt siameshanar bara går det inte att ha i möblerade rum när det är löptid. Av detta har jag tidiga erfarenheter från min ungdom när mina föräldrar för synnerligen dyra pengar köpte en siames med imponerande stamtavla (med Grand Champions osv.) , Gunsjö Frosted Gilbert hette den. Denna katt blev inte åtgärdad i tid och både klättrade i gardiner och pinkade i min pappas flygel, vilket tänkte bli hans död, men så dyr som den hade varit så blev det sas. avknoppning hos veterinären i stället.

Våra spanska siameser Albert och Gilbert har alltid varit innekatter. De har varit på gräs några gånger, men det var krypande i lågt läge och bakåtstrukna öron. Ingen framgång direkt

När vi flyttade inom stan till en lägenhet med öppen terrass tog det minst en månad innnan de vågade ta sig till ytterkanten.

När vi flyttade till den lägenhet där vi nu bor så tillbringade de första månaden under sängtäcket. Siames = konservativ. 

Den sorgliga vändningen kom förra hösten när båda insjuknade i leversjukdom (orsak okänd men misstänkt, inte mer om det) och vi märkte ändringen för sent. Katter äter dåligt, katter går ner i vikt - det går småååningom, man märker inte,  och då vi äntligen petade oss till veterinären var läget allvarligt.

Jag utelämnar här alla dramatiska scener med tvångsmatning av katt, men jag har vissa ärr och det finns fortfarande fläckar i kökstaket. 

Hursomhelt, Gilbert började visa ett visst intresse för mat och vatten medan Albert hade gett upp. Envis hade Albert alltid varit och nu hade han bestämt sig för att ge upp. Jag vet inte vems själ den katten hade, men långa vägar innan vi fattade att katterna var sjuka så kom Albert i famnen eller satte sig nära och tittade med en riktigt lång och outgrundlig blick som han aldrig förr hade gjort. Detta upprepades några gånger och jag undrade vad den ville ha sagt men min idiot såg inte tecknen.

Nejmenhörni, det här blir väldigt blött. Men så här var det. På riktigt. Och nu skriver jag om det.

Hursomhelst. De var svaga. Låg mest på sängen i vårt sovrum. Gilbert blev småningom mer intresserad av mat, Albert ville inte ha någonting. Blev sämre och sämre. Vi fattade ett tungt beslut. Vi fick tid hos veterinären efter nästan en vecka. Under tiden gav vi Gilbert mat och vatten som han åt och drack och så tvångssprutade vi vatten i Albert vilket han på ett sätt uppskattade i sin svaga situation. Maten hade vi gett upp för hans del. 

Så kom dagen. Albert fördes till veterinären en sista gång och det var mycket gråt. 

Gilbert var fortfarande svag och det tog mycket tid innan han repade sig helt och vid det laget hade han glömt sin bror. För så fungerar katter.

Vi har inte sett något som helst tecken på att Gilbert skulle söka efter sin bror. Vi hade tidigare tänkt att om det händer något åt den ena av katterna måste vi säkert också fixa bort den andra. Men så blev det inte.

Nu har jag skrivit hur det gick. En och annan tår har fallit. Men jag är fortfarande inte på det klara med vilken och vems själ Albert riktigt hade i sig. Något speciellt var det i alla fall.

Och våra katter var/har aldrig varit utomlands. Varken Sverige eller Finland eller något annat.

1 kommentar:

KARLAVAGNEN sa...

Snörvel - jag hann inte ta fram Kleenex...

Låter lite som Albert och Herbert.