fredag 7 november 2008

James Bond, lost in space

Ursäkta mig, Tyskungen för jag lånar ett inlägg från din blogg för jag är SÅ, SÅ, SÅ av samma åsikt. Inlägget har rubriken Quantum of Soulless. Jag själv har inte och tänker inte göra det, för jag såg den föregående Bond och bestämde mig för att sluta för det är inte "good old Bond längre".

Så här skriver alltså denna utmärkta bloggare och skribent som har min respekt i allt annat han skriver, och denna gång Bond alltså:

[citat börjar]"Nu har jag sett den nya Bond-filmen. Quantum of Solace. Vilken jävla stinkare!

Låt mig sammanfatta handlingen. Bond har en huvudfiende. Mr. Greene. Han ska föreställa någon form av elak superskurk. Han är i sin tur underhuggare till Mr. White. Som är den verkliga skurken. Bond är jävligt sur på Mr. White då han hade ihjäl Bonds kärlek ”Vesper” i förra filmen. Detta hade jag redan glömt, och mycket av handlingen bygger på att man har det färskt i minne. Man förutsätts känna Bonds intensiva själsliga smärta över hennes död, men det känns bara fel och konstigt alltihop. Lite som när Bond gifte sig i ” hennes majestäts hemliga tjänst” då spelad av George Lazenby (som gestaltade Bond i en film i slutet av 60-talet). För Bond kärar inte ner sig. Han utnyttjar och blir utnyttjad.

Tillbaks till superskurken. Och där har vi problem. För Mr. Green framstår inte alls som speciellt ond. Han går mest omkring och beter sig yvigt och ser skelögd ut. Visst, han framstår som lite osympatisk när han hotar att putta ner sin flickvän i vattnet vid ett tillfälle. Men jag blev ungefär lika rädd för honom som jag blev den där gången då klassens mobbare sprang omkring runt poolkanten på gympan och ”hotade” att putta i oss. Det var var på högstadiet. Och jag var inte speciellt rädd den gången heller. För det var inte så djupt i skolbassängen.

Mr. Greene ska i alla fall vara väldigt illvillig och elak. Men det ondaste han gör är att dämma upp lite vatten i en bassäng, för att sedan försöka sälja det till ett överpris till en Boliviansk diktator. Här talar vi alltså om en löjlig liten pool. En ömklig liten vattenreservoar som påminner om en insjö. Men Mr. Greenes existens bereder ändå Bond sådan vånda att han går omkring och ser ut som han tänker skära av sig båda handlederna vilken sekund som helst. I hela filmen ser han ut som han sålt smöret och tappat Walter PPK:n.

Alltså allvarligt talat! Hade detta varit min barndoms Bond så hade storyn sett helt annorlunda ut. Då hade Bond nästan blivit lustmördad i början av filmen, kanske av en hord av bepansrade och snökamouflerade stridsvagnar utrustade med roterande sågklingor. Han hade räddat sig genom att dödsföraktade köra rakt ut från ett lodrätt stup med sin snöskoter. Och precis när man trott att ”nu är det kört” så hade han tryckt på en blinkande röd knapp, och skotern hade förvandlats till en raket med vingar. Och han hade undkommit oskadd. Flygande. Rakt in i solen. Samtidigt som han avnjöt en Dry Martini. Med ett snett leende.

Och superskurken hade varit ond.
På-riktigt-ond, och inte sådär mellanmjölkstarvlig. Istället för att lägga beslag på lite vatten så hade han låtit installera värmeslingor – såna som man har i vattenkokare – i alla världens hav. För att sedan hotfullt proklamera (naturligtvis på en storbildsskärm, och med fingret på aktiveringsknappen) att hans avsikt är att koka haven torra om de inte tillmötesgår hans fullkomligt orimliga krav. Detta säger han inför alla världens ledare som av en ren händelse råkar befinna sig i samma rum.

Superskurken skulle ha ett långt ärr från hjässan ända ner till lilltån.
Och hans enda vän är rimligtvis den vita tiger som han sitter med i knät. Sen skulle han skratta hånfullt och avgrundsdovt. Samtidigt som han sakta klappar tigern. I bakgrunden ser man hur hans underhuggare förbereder ett bad fyllt med elektriska, köttätande, och naturligtvis radiostyrda japanska karpfiskar. Badet är speciellt avsett för den gode noll-noll-sju.

Bond skulle – mellan diverse tillfälliga sexuella möten – naturligtvis rädda världen med vänsterhandens lillfinger. Och han skulle göra det med ett charmant och snett leende. Filmen skulle avslutas med att han ljudlöst gled iväg i en lyxjakt på en glittrande ocean. Kanske i Medelhavet, bortom all mobiltäckning. Tätt omslingrad av världens donna. Drickande sin Drajja. Samtidigt som ”M” fruktlöst försökte få kontakt med honom.

Inget av detta fick jag se.
Jag saknade leksakerna. Jag saknade ”Q”. Jag saknade den gemene och genomonde elakingen. Och framförallt saknade jag den fantasi som alltid utmärkt en bra Bondfilm.

Dessutom är filmen illa klippt. Manuset är stundtals totalt osammanhängande och handlingen står emellanåt helt stilla. Jag höll faktiskt på att somna två gånger. Trots att jag nickade till så tyckte jag mig uppfatta minst ett klaff-fel vilket inte borde få förekomma i en så här påkostad film. Någonsin.

För att sammanfatta.

Vill jag se en Bourne-rulle så går jag på en Bourne-rulle.


Vill jag se Bond så förväntar jag mig Bond.

Inte den här själlösa skiten.

Ska det vara så jävla svårt?"[citat slutar]

Nu undrar jag om någon kommer att stämma mig för copyright och liknande. Får man fritt citera bloggar? Och jag har gjort ett kardinalfel för man ska inte kombinera citattecken och kursiv stil men jag ville göra det att jag gör ett citat så tydligt det bara går.

Jag är hursomhelst så HELT överens med vad han skriver.

Inga kommentarer: