söndag 30 november 2008

Alla utom jag

tycks ha tagit fram julprydnader, bakat pepparkakor och pepparkakshus, fixat glögg och myst och haft sig.

Så känns det när man läser nordiska tidningar och bloggar. Visst blinkar det några irriterande Las Vegas-försök till julbelysning på någon enstaka balkong här också, men annars är det ganska lugnt.

Särskilt hos oss. Ett par veckor till åtminstone. Med undantag av en liten julstjärna som jag igår fick av Mrs Bucket och som jag precis nyss kom ihåg att fanns i en väska vi hade med oss i går. Den klarade sitt "bortglömd i väskan"-dygn och småningom får den sällskap av sina konstgjorda gelikar som vi åker efter från garaget, sen när det blir dags.

Avskedslunch

Ja det var det ju. The Buckets åker nästa fredagkväll och nu var vi alla inbjudna till en sista sammanlagd träff. 

Det var ju bra. Little Miss var medelpunkten förstås.

-- Och nu försvann allt jag skrivit och jag måste leta upp det igen -- vad är det som händer?

Hursomhelst, vi hade en fin samvaro och jag tror att Stora Farfar och Stora Farmor fick sin beskärda del. 

That is the main point.

lördag 29 november 2008

Kring klockan 20

Here we go. Få tiden att gå till sängdags. Inte tillräckligt skarp att jobba. Inte tillräckligt lobotomerad för att se på teve.

Inte inspirerad av tanken på Youtube. Handdisken får vänta. Tvättvikning likaså.

One of these days, one of these evenings.

Den sekund som har gått, den har gått

I ett visst skede av vissa kvällar försjunker jag i FOTO-mappen på datorn. Det har jag också gjort nyss. Jag ser på Little Miss som nyfödd och fram till dessa dagar. Drygt tio månader. Vilken utveckling och förändring.

Och inget går att få tillbaka.

Därför, även om det får mig att gå sönder ibland bland allt annat, måste jag se till att haka på och vara delaktig där det går.

Klockan 18:30, nostalgi

I kväll är det studentkörerna Florakörens och Brahe Djäknars julkonsert i Åbo domkyrka. Så har de julfest efteråt.

Det har också vi varit med om många gånger, J och jag. För 30 år sedan deltog vi bland de sista gångerna. Då var jag rätt så gravid och rund med vår dotter i magen. -- Och sådana kringelikrokar har livet haft att i kväll står de där, hon och hennes man, vår svärson, jag vet inte hur mångte året i rad, och sjunger åtminstone delvis samma sånger som då.

Och även om jag inte vill åka till Finland på vintern utom i nödfall och av synnerligen motiverade skäl, så ingår det bland Projekt vi skulle vilja genomföra att infinna oss som åhörare vid en sådan adventskonsert.

Klockan 14

Jag gick till affären, handlade och kom hem igen, utan brottsligt beteende på vägen.

Före det hade jag släppt in katten. 

Halvtolv

Nu kastade jag ut ut katten också och stängde terrassdörren. En krävande och ljudlig siames är inte vad jag orkar med just nu. Dessutom var den extra busig i natt. Rätt åt den.

Jag borde gå till affären men jag vet inte om jag vågar för jag kanske slår små barn och säger fula ord på vägen.

Mycket återstår av dagen. 

Inte så bra

Veckan som gått tar ut sitt pris. Jag har sovit för lite, haft för mycket pumpande adrenalin med mina texter, för mycket frustrerande pusslande, varit tvungen att töja på mig mer än jag på riktigt klarar av fast jag skulle vilja. Man tycker att det går just då, när det måste.

Sedan kommer svackan.

Nu är jag trött på att vara trött. Och Mrs Bucket och julklappar. "Jag har varken tid eller ork att springa runt med er så att vi tillsammans kan leta efter det som jag råkade nämna att jag kunde få i julklapp eftersom jag blev tillfrågad kan vi bara glömma hela saken jag behöver ingenting eller skaffa vad ni vill." 

Jag måste parkera J, ifall att jag lyckas fånga honom i farten och mellan varven även om sådana mellanrum nästan inte finns, framför ett bord och så måste vi göra en krigsplan. Jag vill inte känna mig så här på julen.

fredag 28 november 2008

Zombie

Det är jag nu och det tänkte jag vara resten av dagen. 

Eller kanske jag ändå tar och läser lite på den där revisionsrättens rapport som jag borde vara bekant med i morgon. Den har ett lite roligt stavfel: "Överskit över granskade kontrakt".

Underskit, mellanskit, överskit. En chef i skitarnas värld. En skit till chef.

Nejhörni, bäst att sluta nu.

torsdag 27 november 2008

Jag sitter vid datorn. Jag böjer mig lite framåt, placerar händerna bakom ryggen, böjer mig bakåt igen och tänker jag

Vad ska jag nu skriva om.

För jag har sådan lust att skriva om någonting. Mera händer bakom ryggen. Mera bakåtlutande. 

Tänkbara ämnen är att

- det har varit riktigt kyligt idag, regnat har det också

- det stod en polisbil parkerad framför vår "förbjuden parkering"-garagedörr

- hos Sonen blev jag riktigt ordentligt trött på Sky News som levererar samma nyheter tre gånger inom fem minuter

- vår golvmopp som jag ställde ut för torkning på terrassen har fallit ned i blåsten och regnet och är igen just så våt som den var

- vår katt har kommit underfund med att golvvärmen i vårt sovrumsbadrum nu äntligen är påslagen och katten ligger där mest hela dagarna

- det värsta regnvädret och värsta kylan ser ut att vara över och det fanns faktiskt lite kvällssol i dag

- jag inte inhandlat har en enda julklapp ännu och the Buckets har allt under kontroll

- våra gardiner borde tvättas men att det mer än väl kan hända att detta inte sker före jul (är det störande?)

Och så till slut tadaaaa:

[Ett finurligt avslut som jag inte kommer på just nu]

Och så skulle jag vilja avsluta med ett kraftigt Fuck You men hur ska jag bädda in det så att det ser snyggt ut.

Edit: Nejmen varför ville jag skriva så till slut? Vad är det för uppdämda känslor som tog över? Buckets och julklapparna kanske.

Little Miss-igheter

Nä nu hade jag tänkt skriva om något hur jag fastnar vid datorn men så kommer jag att tänka på att hur kommer det sig att Little Miss och andra småbarn i samma ålder återkommande lyckas ta på sig en min där de skrynklar ihop ögonen och näsan och visar sina risgryn till tänder i ett helt oemotståndligt leende grin.

Livet just nu

Skrivaren spottar ut text som ska granskas i morgon bitti. Jag skriver ut den färdigt för att inte behöva härja och störa för tidigt Klockan sex ska jag vakna. Klockan tio ska jag leverera. Sedan går jag till min fisio som ska försöka fixa mina bakre lårmuskler.

Jag har inte gått på gym en endaste gång denna vecka. Hushållet sköts enligt minimiprincipen. I dag åt vi lunch av rester från i går på ett matbord där vi nödtorftigt skuffat undan kaffekopparna från i går kväll. Dock så har diskmaskinen gått en gång i dag. Jag har tömt kattens toalåda. Fört ut påsen.

Vid min sida av sängen finns en hög med kläder som borde fås i tvättkorgen och i slutändan i tvättmaskinen. 

Och nu är jag säkert en patient "som har förträngt sin situation" men jag är ändå på något sätt lycklig med att vi bor just här, att vi lever utan större krämpor, att Little Miss i går tydde sig till mig när hon blev lite rädd för dammsugaren, att hon i morse var jätteglad när jag kom in hemma hos Sonen.

Att jag i går tyckte att det var rätt så roligt med the Buckets. Och vi undgick inte det vanliga, men ändå.

That is life, folks.

Det man inte dör av osv.

Det börjar kännas bättre det här.

I går kändes det som värsta mardrömmen, med brandsläckning hela dagen, bultande deadline, pissväder som ställde till ett och annat, middagsgäster och ingen tid för förberedelser, farmorande (älskat men denna gång med vissa komplikationer). Detta efter en synnerligen dåligt soven natt.

I slutändan gick allt väl och när vi hade tagit emot the Buckets efter att först ha stängt dörrarna till sovrummet och biblioteket där allt undanskyfflat och ostädat fanns, och smuttade på skumpan så var det t.o.m. ganska skönt. Att bara sitta där och lyssna på historierna var för en gångs skull ganska avkopplande. Insatta i detta vet att då har läget varit ganska tufft.

Bland farmorandet och deadlinebultet och oplanerat förlängt farmorande med Big Sister och Little Miss pga. omständigheter så lyckades jag enligt first things first ha bordet dukat, toan städad och maten någorlunda på gång när gästerna anlände.

Jag överlevde. Och blev stärkt.

tisdag 25 november 2008

Det slår mig

Att trots svåra tider (och vem vet vad som väntar, jag är beredd på nästan vad som helst) så kanske jag någon gång senare, om jag lever så länge, kommer att tänka tillbaka på dessa tider som en lycklig period av mitt liv.

Kvällsmål väntar.

Väder och vind

I dag har det varit KYLIGT. Men det var glasklart. Solen sken. 

I morse var jag tvungen att i flera omgångar beskåda utsikten över byggnaderna och havet. Försökte ta foton, lönlöst,  jag lyckas inte fånga ljuset och stämningen.

När solen gick upp och när den gick ner var horisonten längs havet knivskarp. I det rödskiftande ljuset.

Jag vet att jag upprepar mig själv om dessa saker. Men det slår mig med samma förstummelse varje gång.

Något jag aldrig annars skulle ha gjort

Stiga upp halvsju för att börja jobba. Men nu handlade det ju om att få en hel del avverkat innan jag gick till Little Miss kring tiotiden. 

Men det var det värt.

Och nu sitter jag och fortsätter jobba för att avverka vad som krävs.

Och det är det värt.

måndag 24 november 2008

Farmorerier, nytt försök

I morse när jag stod i duschen kom jag på vad jag hade tänkt skriva i går kväll men som gled in på onåbart område i min teflonhjärna.

Det är det att vi på grund av omständigheter ska farmora och farfara tre dagar denna vecka och det kommer att bli ett knöligt pussel att få det till.

Men det är det värt.

söndag 23 november 2008

strax före pastasalladen och Edit: flera timmar senare

Det inlägg som följer skrev jag strax före lunchen men det blev fel bX-1pyk21 och det lyckades inte. Dock så hittade jag inlägget bland mina "drafts" så här må det komma:

"Den nyss hopblandade pastasalladen får dra sig lite och jag dras som en magnet till min blogg. Jag håller på riktigt på att fundera på ett nytt namn på den. Det nuvarande känns inte bra längre, det är för veligt på något sätt. Det känns inte me, me, meee.

Vi ska se vad det blir av det hela. "

Nu är det drygt sex timmar senare och klockan och huvudet säger att det är dags att sluta jobba.

Jag har hjälpt sonen med familj köra ett antal avlagda persedlar och partiklar till vårt lagergarage och så tillbringade vi en stund i parken, ja det var en sak jag annars inte skulle ha gjort. Fullt av barnfamiljer, Little Miss åkte lilla rutschbanan och njöt storligen av gungorna. Så tittade vi på änderna och gässen, men vi hade glömt att ta matningsbröd med.

Sen så blev det rätt så kyligt, plikter kallade och vi gick var och en till sitt. 

lördag 22 november 2008

And so it goes

Jojo, jag har jobbat på mitt beting, beundrat vädret, bloggat mellan varven, kelat med katten, ätit lunch, läst lite tidning, tittat lite på meningslös teve också faktiskt men det var en så meningslös film jag hamnade på att jag ville inte slösa min tid på den, jobbat igen, tittat ut och bloggat igen.

Så här kan en dag också se ut och den var inte den värsta. Nu undrar jag bara vad jag ska ha för kvällsmål och om jag ska se på meningslös teve eller youtuba på Freddie Mercury eller Billy Joel eller något annat jag råkar komma in på. Leonard Cohen kanske. Eller Povel Ramel.

Så borde jag fylla på diskmaskinen också. Det är alldeles fruktansvärt överbelastat på köksytorna. Som tur är det bara jag och katten, ursäkta katten och jag, i hushållet just nu.

Youtube, here I come. 

Nästan blå timmen

Nu gör ljuset på havet inte ont i ögon längre för glittret är borta. Solen syns inte längre. Havet är intensivt gråblått. Ovanför horisonten finns ett rödskiftande ljus som småningom övergår via något som skiftar i lite gult till en blekblåvit nyans. 

När vi bodde i huset utanför San Miguel tröttnade jag aldrig på att titta ut över pinjetopparna den här tiden på dygnet. Det gör jag inte här heller även om pinjetopparna har övergått i byggnader och en bit hav. Många dagar går jag miste om underverket bara för att jag inte råkar se ut just då eller för att underverket inte inträffar Men som idag, jag råkade stiga ut ur min kammare och - pang - jag måste stå och titta ut en stund.

Ont i ögonen

Jag gick bort från datorn och in i köket efter mera vatten för jag har alltid ett vattenglas stående på arbetsbordet och ajajajj så ont det gjorde i ögonen att se på havet som solen gör så bländande glittrigt.

Jag lyckades ändå ta en titt på termometern som just nu visar plus 30. 

Fåglarnas kvitter gör dock inte ont i öronen och det är ju tur.

Nejhörni det här är en vidunderlig dag. 

Es ist kein Schnee gefallen

Till alla er som sitter fast i snön uppe i Norden så kan jag meddela att på vår terrass är det plus 24 i skuggan och himlen är så molnfri och så blå som den bara kan bli. 

Detta upplever jag som synnerligen skönt efter de senaste dagarnas vintrigare väder då jag nästan började frysa och allt.

Jag har med andra ord en nästan olidligt skön tillvaro just nu. Här sitter jag för mig själv och översätter och har inte den endaste lilla annan plikt i dag. Jo, kattmaten är snart slut och jag måste kanske gå till butiken.

fredag 21 november 2008

Och nu håller jag på att bli påverkad

... av den här besattheten av antalet läsare (eller om det finns någon över huvud taget) som väldigt många bloggare tycks ha.

Så tänker jag så här: What if, alla som läser eller råkar komma in på denna blogg kunde sända en kommentar, hur anonym och kort som helst, typ Hej jag råkade titta in, punkt. Eller H. Eller vilken annan bokstav som behagar.

Jag skulle bara så hjärtans gärna veta om det finns någon som läser och i så fall vilka. Om inte så finns här kanske något att spara för barnbarnen så att de vet något om vem jag var i dessa tider.

Lycka kan också vara

... att äta valda rester av lunchen, dricka en liten rest av lunchvinet, skriva blogg i stället för att se på meningslös teve, sitta framför datorn i en bekväm stol i ett lagom varmt rum och tänka tillbaka på hur dagen var.

Tids nog drabbas vi av krassa realiteter, om och när de kommer.

En bit bakåt idag: Big Sister avhämtades från skolan. Fick chokladkräm med vispgrädde. Tog lite till. Ville inte ha mera. Kom i köket. Såg överbliven broccoli. - "Can I please have some broccoli". - "Yes, of course."

Hur många av er känner barn som föredrar broccoli framför en extra portion chokladkräm?

Inte fullt så ensam helg

J skickade nyss SMS om att de nu är framme i Bilbao. En minibuss full av hängivna bowlare som ska delta i något mästerskap. Det tog dem tio timmar att komma dit.

De ska bowla på söndag också och sedan åker de iväg och beräknas komma hem cirka klockan tre måndag morgon. 

Jag har fixat fredagslunch i dag för Sonen och familj och lördag-söndag ska jag jobba för fullt. Gå tidigt i säng söndagkväll. Före det har jag kört Sonens saker till garaget (urväxta saker från Little Miss bl.a.). Se Little Miss och Big Sister, om än kort.

Så får vi se vem som mår hur på måndag. 

Gyllene rullstol

Denna dam

María del Rosario Cayetana Fitz-James Stuart, la Duquesa de Alba

har nästan 50 olika adelstitlar av vilka 20 är Grande de España, och hennes blod är många gånger om blåare än den spanska kungens. 


Orsaken till att jag skriver om henne är inte att hon har så många adelstitlar, inte att hon har så många palats, inte att hon är rätt så ful och pratar rätt så fult genom näsan och med svag och darrig röst. 

Orsaken till att jag tar upp henne här är för att hon är en mycket stark dam som både gör och säger precis vad vad hon har lust till. Och hon gör det med all stil i världen. Hon är både bildad, kulturhängiven och socialt engagerad.

Så här vill jag se ut när jag blir gammal. Om jag lever till 82. En bekant i Torrevieja sade för flera år sedan att min dotter kommer att köra omkring mig i en rullstol av guld när jag blir gammal, för så framgångsrik kommer hon att bli. 

Visst är det sant, visst är det?

Fotot har jag stulit från nätupplagan av El Mundo. 

torsdag 20 november 2008

Sisu tänkte flytta ut i morse

Men så släpade jag in den och gick till gymet. Men om det hade fortsatt regna lika häftigt som det gjorde en stund innan så hade nog Sisu kanske rymt ut i alla fall...

Och nu ska jag iväg till min fisio så att hon får knåda mina stackars muskler lite.

onsdag 19 november 2008

Det är den 19 november i dag. Vi har haft höstens kallaste dag hittills. Det har regnat i ett par omgångar. Träden på vår gata håller på att tappa sina gulnande löv i väntan på nytändning i mars.

Jag gick hem som sagt från Sonen och familj. Jag konstaterade att jag är klädd i samma kläder som jag använde i augusti i Finland ute i skärgården och ute på sjön.

Det är på ett vis ganska skönt nu. Dagarna kan vara tillräckligt varma för lunch utomhus, kvällarna är kyliga men inte för svinkalla. Vi har uppvärmning inomhus.

Vad mer kan man begära. Jo, lite mindre kris kanske. Kunde inte de här döda tiderna gå över snart?

Morgonrockar i vintertid

Jag är nyss hemkommen (klockan är strax sju på eftermiddagen/kvällen). Jag har avlevererat Big Sister hos Sonen och La Nuera (och förstås Little Miss) efter att ha hämtat Big Sister från skolan. Vi gjorde ostsmörgås och pressade apelsinjuice och så gjorde hon lite läxor. Så fanns det ett par tomflaskor att förnöja sig med på hemvägen, men det kraschade inte på rätt sätt i dag för behållaren var nyss tömd, inga flaskor på botten som gav några spännande ljud. Inget som gick sönder på rätt sätt.

Halvvägs hem noterade jag en señora som förde ut sitt skräp i en av avfallsbehållarna på gatan. Det är egentligen mot reglerna för det är först från och med klockan 20 som man får föra ut organiskt avfall. En nästan-vinterkväll nästan klockan 19 med en utetemperatur som inte medför luktproblem finns det å andra sidan nog ingen polis bakom hörnet.

Hon var, som flertalet hemmaseñoror vintertid, klädd i morgonrock. Det finns de som tror att dessa hemmafruar aldrig klär på sig utan går klädda i morgonrock hela dagen. Fel och rätt. De klär förvisso på sig men så tar de på sig morgonrocken ovanpå för det är kyligt inomhus och det gäller att klä sig varmt, för uppvärmning det undviker man in i det sista. Så är det åtminstone för den äldre generationen. De yngre och vi utlänningar är mera bekväma av oss och slår gärna på AC:ns värmefunktion när det behövs.

tisdag 18 november 2008

Sisu bor inte här i staden

Torrevieja, nutiden: Min fisio har en väninna som fick barn för cirka ett halvår sedan. Hon är ensamstående efter en skilsmässa som kom när hon var gravid (ja det är en hel historia för sig, får bli en annan gång) och har inga föräldrar eller släktingar på nära håll.

När hennes mammaledighet tog slut stod hon inte ut med tanken om att stiga upp klockan sju, ställa i ordning och föra bort barnet, gå på jobb (här i stan) till klockan nio, komma hem och ha barn och hushåll som kräver skötsel. Så hon sa upp sig från sitt arbete.

Kyrkslätt, jättelänge sedan: När jag fick mitt första jobb efter universitetet var det inte fråga om annat än att flytta från Åbo till Kyrkslätt där vi råkade få en hyresbostad på en 45 minuters resa från det jobb jag hade fått. Första jobbet efter examen, då tackar man inte nej. Inga släktingar i närheten. Strax efter flyttningen blev jag tillfälligt ensamstående då J åkte in i armén som han/vi hade skjutit upp eftersom vi flera år tidigare när vi var nykära tyckte att det inte går att genomföra just då. - Allt är ju relativt.

Vår dotter var ca 18 månader och eftersom vi inte hade bil så tog jag henne på cykel till dagmamman, vintern igenom. Det fanns hala backar både uppåt och nedåt. Snösörja, regn. Kyla var minsta problemet. Detta efter att ha stigit upp halvsex eller så, för efter dagmamman skulle jag hinna till tåget för att hinna på jobb till klockan åtta. Till tåget åkte jag cykel, vintern igenom, för det gick bussar men väldigt sällan och på helt fel tider. På vintern kunde vägen vara oplogad för plogbilen tog skolans isbana först, klockan 6-7 på morgonen.

Men det var aldrig fråga om huruvida detta skulle genomföras eller inte. Medges, roligt var det inte alla gånger, men det genomfördes.

Inte utan min mamma

Min fisio som nyss avslutat sin 16 veckors lagstadgade mammaledighet har sin dotter hela dagarna hemma hos sin mamma. Till lunch åker hon och hennes sambo hem till mamman som har maten klar och väntande. Och så har de allt som oftast lunch där på söndagarna också.

"Inte utan min mamma". Min fisio är beredd att flytta vart som helst, om hennes mamma skulle få för sig att flytta ur stan.

måndag 17 november 2008

x dagar till jul

Så går man ute på stan och ser de vid den här tiden redan oundvikliga julskyltningarna. Så tänker man att oj hjälp nu redan och vem var det som skulle börja skaffa julklappar redan i september?

Det kommersiella är sig likt både i norr och söder. Men inriktningen är olika. Julsångerna här handlar inte om strålande stjärnor i den mörka vintertid utan mer konkreta aspekter på Jesusbarnets liv såsom hur Maria tvättade blöjor i floden och hur zigenarna (ursäkta romerna eller hur är det nu man får säga) stal blöjorna, eller något åt det hållet.

Julgranen ser mysig ut när det är mörkt, men när solen skiner på den mitt på dagen då känns den aningen utanför. Man vänjer sig.

Hur som helst, jul ska det firas i år också. Det ska bli en riktigt bullrande familjejul. Det blir säkert mera skrivet om det.

söndag 16 november 2008

Söndagkväll efter blå timmen

Katten ligger på huvudet i min fåtölj, vi har läst tidningar vid matbordet och nu är jag proppmätt på tidningar.

Jag ställde ner termostaten för det kändes för varmt, jag tömde diskmaskinen, fyllde på mitt glas med Carlos III och vattenglaset.

I morgon ska jag efter den här söndagsparentesen gå till kontoret efter Pilates, öppna högen med kuvert, skriva en faktura och se om det kanske borde städas.

Så ska jag försöka att inte oroa mig för mycket för framtiden.

Och helt konkret här närmast så ska jag försöka minnas att slå av värmen till natten, det blir annars för varmt och det stör den långa och sköna sömnen.

Söndagens blå timme

Jag har skurit upp honungsmelon till mellanmål och så ser jag att blå timmen närmar sig.


Lika magiskt varje gång. Fortsätter med tidningarna.

Kylan smyger sig in

Pizzan var god, det var skönt under markisen. Så tog vi en liten middagsvila, J snarkar faktiskt fortfarande. Jag har startat diskmaskinen och nu ska jag läsa tidningarna. Så här såg det ut cirka 16:30 när jag hade vilat färdigt. Det hade hunnit bli lite kyligt redan. Jag slog på värmen inne.


Nu undrar jag bara om jag ska väcka honom eller. Kanske inte, det är nyttigt att sova.

Söndagsrapport

Så gick jag min promenad i går. Till Mercadona där vi sammanstrålade J och jag, för han hade bowlat. Vi köpte vad som behövdes och hemma fixade jag lax på gurkbädd som är så vansinnigt gott.

Vi diskuterade våra dystra framtidsutsikter över maten och så lästes det tidningar. Klockan 20.30 gick jag i min efterlängtade säng och det var så oändligt skönt att vakna i morse efter en riktigt superlång natt. Full av goda vibbar och energi. Jag hatar att vara trött, det tar kål på tillvaron. Sova är just nu det bästa jag vet. Utöver att träffa Little Miss förstås.

J har åkt efter söndagspizza och den ska vi äta ute för det är osannolikt fint väder t.o.m. så att vi måste fälla ner markisen. Det har inte ens blåst upp till eftermiddagen. Lite senare blir det hastigt kyligt och då förskansar vi oss inomhus, slår kanske på värmen, läser lite och så tänker jag gå tidigt i säng igen.

Det tänker jag. För jag vill känna mig lika bra i morgon.

lördag 15 november 2008

Seg idiot

Jag har just slutfört mitt uppdrag med deadline måndag morgon. Som jag har kämpat för det var svårt och så var jag i ett skede rädd för att det blir tidsbrist. Det är inte utan att det har förekommit lite obestämda mardrömmar kring den saken.

Så äntligen frigjord från slaveriet som jag nu är kunde man tro att jag med ett språng tar mig ur stolen och ställer mig för en promenad i det strålande solskenet.

Men då jag har i bland så svårt för omställningar. Här har jag suttit så intensivt så jag är rädd för abstinensbesvär om jag stiger upp. Jag kan liksom inte tro att det är OK att lämna datorn.

Nej, nu går jag ut i alla fall, trots min sjuka tå. Ett litet varv i alla fall.

Viljornas kamp.

fredag 14 november 2008

Die hölle Rache

För det första, nu är det slutjobbat för i dag. Hjärnan är som ett söndertvättat gummiband.

För det andra, jag som så enögt har förespråkat Gisela Vivarella och nattens drottnings aria. Den är inte dåligt utförd, det säger jag inte. Så många gånger jag har lyssnat till den. Men i går kväll gjorde jag en sökning på ämnet eftersom jag ensam hemma ändå hade fastnat på Youtube och den goda Gisela har konkurrens. Det har hon definitivt.

Men nu undrar jag bara: hur ska jag hinna med att utforska Youtube, organisera foton, hålla reda på vilket telefonbolag som är bäst, optimera försäkringarna, torka damm, sköta uppdrag och kontoret, göra promenader, lära mig hur jag bäst använder mobilen, vara social, farmora tillräckligt, diskutera med J så att jag ens ungefär vet vad han sysslar med...

Jag räcker inte till. Och jag är inte ens insyltad i så många saker.

Nejvettni. Nu ska jag ta kvällsmål med rödvin och så ska jag ha en riktigt lång natt.

Stackars nordbor

Just nu i alla fall. Jag har inte läst en enda rad om hur härligt det är i november i Norden. Om det är någonstans jag inte vill vara just nu så är det i Norden. Jag vill vara här, just här.

Fast just nu är det faktiskt mörkt ute men det får det vara när klockan är kring halvåtta på kvällen

Jag ska jobba lite till och sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ta kvällsmål, gå tidigt i säng för nu känner jag för att ha en superlång nattsömn. I morgon jobbas det igen. Kanske söndag förmiddag också.

Men sen kanske jag stiger ur min översättarbubbla och tar tag i andra saker.

Ingen fredagslunch

Tyvärr. Men jag måste slutföra mitt beting och eftersom farmorandet har tagit av min arbetstid så blev det såhär. Can't have them all.

Men det var jädrans roligt att farmora och farfara tillsammans och det ingår i mina cunning plans att vi ska göra det igen.

torsdag 13 november 2008

My princess, No, My Angel

Min prinsessa har varit på arbetsresa i Israel och skriver intressant om detta i sin blogg. Ja, jag har egentligen alltid tänkt på henne som Min Ängel. Men prinsessa är väl ganska nära.

Det här med prinsessa är förresten hennes påhitt. För mig är hon My Angel.

Och, följande tanke, vad är min son. Han är ... så många saker. Kanske närmast kommer My Son and My Hero. Det kunde vara något annat också men jag kommer inte på det just nu.

Ja, och höörni förresten

I går när jag avhämtade Big Sister från skolan med Little Miss i kärran fanns det alltså många som kände Little Miss och så blev det frågor om vem jag är, för jag har inte varit där med Little Miss tidigare. Vilket alltså La Nuera har gjort så många gånger.

Jag var aningen ställd med hela situationen, att Little Miss skulle vara så välkänd (det är ju självklart men jag hade inte tänkt på det) och hittade inte genast de rätta orden. Som skulle ha varit "Soy la abuela paterna" (jag är hennes farmor). Medan jag stod och funderade på orden kom de välmenande spanska Little Miss-kännande mammorna på alla möjliga förslag, t.ex. moster eller faster, för det finns de här välmenande lokala förmågorna som fyller i så gott de kan när en stackars utlänning inte hittar orden.

Så stapplade jag, ställd som jag var, en förklaring om att det är min sons dotter vi har här, dvs. jag är La Abuela (farmor).

- Men du är ju så ung!

I detta land gifter sig folk SENT, de skaffar sig barn SENT och mor- och farmödrar är pensionerade exemplar som stapplar sig fram. Det finns mängder av dem på skolgården.

Farfara och farmora, en historia om en dag

J farfarade fram till lunch medan jag avverkade ett betydande beting på min översättning. Så gick jag till sonens hem med Soldatens ärtsoppa under armen och på så sätt kunde vi äta lunch tillsammans J och jag medan Little Miss var under uppsyn. Sonen kom också hem på lunchpaus och där åt vi ärtsoppa medan Little Miss kröp omkring.

Så gick sonen på jobb igen, jag gick hem och avverkade lite mera beting och kvart i fem kom J med Little Miss och Big Sister som hade avhämtats från skolan. Jag var lite imponerad för han hade kommit ihåg att ta med en bytesblöja och våtservietter. Jagmenaratt han inte har någon stark nylig rutin men det finns en uppmärksamhet som jag lyfter på hatten för.

Little Miss fick mellanmål (små ostbitar som hon petade i sig), Big Sister färglade en teckning och så gick jag till min fisio för behandling av en (lindrig) muskelinflammation. När jag kom hem hade sonen avhämtat de två fröknarna och J berättade att han hade bytt bajsblöja på vårt utdragbara köksbord/arbetsyta. - Hade du en handduk under? -Nej men det gick nog ganska bra.

Hos min fisio pratade vi oss genom de senaste månadernas händelser. Hon fick en dotter i juli och har nyss börjat arbeta igen efter den 16 veckors föräldraledighet som gäller här.

Det var nog inte en riktigt typisk dag men något liknande kunde gärna återkomma.

Nu har det förresten hänt

Övergången till något som närmar sig vinter. Det var nog någon gång förra veckan tror jag.

Det är skönt att slå på värmen en stund på morgonen och på kvällen. Vinterkläder börjar synas. Man ser nu skillnaden på lokalbefolkning och turister. Lokalbefolkningen klär sig enligt hur det känns i skuggan en kylig dag när man är utsatt för blåst och turisterna enligt hur det känns i solen i lä.

Jag kommer på mig själv att välja den soliga sidan av gatan i stället för skuggsidan. Så hade jag också en ganska tunn kofta. Snart kommer min älskade slängkappa av ylle och med pälskrage fram. Little Miss har på sig sin rosa fuskpäls när hon luftas ute.

Vi fäller oftast inte ut markisen om dagarna för det känns skönt när solen lyser in och värmer.

Här kommer vi igen till the mother of all facts: det är ljust, det är varmt i solen och det behövs inga galonbyxor för barnen.

onsdag 12 november 2008

Och så här har jag också upplevt min tillvaro

Det finns något i det här tjattrandet i mina vissa lokala kretsar som ger en viss kick. Och lite frustration också.

I går gick jag på Batuka (yesss, I did) och landar i en grupp kvinnor som med intensitet diskuterar matlagning. Men hörni de här diskussionerna är svåra för mig för alla talar samtidigt och det ekar i salen. Jag hänger inte med. Jag helt enkelt hör inte. Samtidigt är jag "all ears" för det är en inblick. Men jag kan inte delta för jag uppfattar inte allt de säger. Även om jag hade lust.

I morgon ska jag gå till min fisio (fysioterapeffft) och få en baklårsmuskel omskött. Det är hon och jag. Då går det bra att dialogera.

Ringrostigt farmorande

Little Miss är en riktig arbetsgivare. I dag skulle man ha fått ihop en film om hur det går när en ringrostig farmor tar hand om sitt synnerligen aktiva barnbarn.

Little Miss i matstolen, blir matad med blandning av ris, små skink- och omelettbitar, ärter. Gapar och äter, men visar så stort intresse för tallriken som står på tryggt avstånd att hon får den på sin bricka för det är ju pedagogiskt att barn får också pröva att äta med händerna. Mellan skedmatningarna praktiserar hon pincettgreppet på ärterna och får de flesta i sig. Ris som hon får på händerna skakar hon av sig och så får hon i en ouppmärksam bråkdels sekund tag om tallriken och för den ovanför huvudet. Sveper energiskt runt riskornen som hamnat på hennes bricka. När hon tyckte det var färdigmatat så sprutade hon ut det som fanns kvar i munnen.

Jag besparar mina läsare från vedermödorna med att byta nummer två-blöja på ett barn som inte alls vill ligga på skötbordet och har händer och fötter överallt. Det ordnade sig till slut efter en del extra putsning.

Så var det dags för den Stora Premiären. Farmor går ut med barnbarn i kärra. För att hämta Big Sister från skolan. Och hoppas att träffa på alla bekanta, men detta inträffade inte. Dock, i detta barnälskande land och med Little Miss som har STORA blå ögon, ljus hy och ljus början till hår, är det som att skuffa på Världens Medelpunkt. Alla tittar och vinkar och ler. Men hörni, det är något jag måste få göra igen. Jag syns inte men åtminstone har jag ett bihang som syns. Så förändras bilderna här i livet.

Ute på skolgården fanns det en grupp mammor som alla kände igen henne, för La Nuera har gjort dessa avhämtningar så många gånger, och jag bara följde nyhäpet med hur de spanska mammorna och storasyskonen kelade, pussade, ville ha pussar och trixade hit och dit med Little Miss. Så kom Big Sister ut och detta fortsatte en stund. Så gick vi hem till Sonen.

Efter leverans av barnbarn tog jag en taxi till frissan. Där jag satt aningen utmattad. Men det är nu igen färgat, klippt och fixat.

I morgon ska jag farmora igen.

Allvarliga rekommendationer

Det har varit en hektisk dag och jag ska berätta om mitt farmorande men först:

Freddie Mercury - the untold story (i tolv avsnitt) finns på Youtube och är helt osannolikt intressant. Obligatorisk tittning och åtminstone för min del en fördjupad respekt för vad detta fenomen till musiker och artist skapade.

Så utöver Nattens drottnings aria med Gisela Vivarelli är det Queen jag vill höra när jag riktigt vill få fram rysningarna.

tisdag 11 november 2008

Utöver farmorsporr

Jag har jobbat sent. Jag har gjort det för att jag ska hinna farmora de närmaste dagarna.

För att hinna med det har jag valt bort en del saker, omorganiserat en del. Pusslat.

Men här sitter jag, färdigjobbad (= slut i huvudet). Och så har jag porrat runt på Youtube (och nej, keep dreaming, ingen "sex with Paris Hilton") och som det händer ibland slinker jag in på Qeen och Freddie Mercury. För så vill jag vara. Begåvad och så så så himself.

Om jag kunde få uttrycka mig som någon person så vore det just han. Och nu talar vi inte om läggningar as such. Men han var ingen mellanmjölk. Han var en explosion. Och han gjorde fantastisk musik.

Men här går jag och blir allt osynligare och vad har jag att komma med egentligen.

Just get used to it.

Farmorsporr

I morgon och i övermorgon ska jag äntligen farmora igen. Det har varit alltför lite på sistone på grund av orsaker och nu ser jag så så så fram emot det. Helt lätt kommer det inte att bli. Gone are the days när Little Miss var nöjd med att ligga eller sitta på en filt omgiven av leksaker.

Men underhållningsvärdet är grymt. Och fascinationen över hur en varelse som denna utvecklas i sådan rasande fart. Hon har på sistone satsat enormt på den motoriska utvecklingen och kommer snart att gå utan stöd. Hon iakttar och härmar, ge henne en handväska och hon placerar omedelbart remmen över huvudet eller bär den i värsta Paris Hilton-stil på armen med handen i luften.

Stopp. Disciplin. Nog porrat.

Återkommer alltså

Jag måste gå tillbaka till i går. Big Sister var så överlycklig när jag tog emot henne på skolgården och så så så förväntansfull inför vad som väntade: DEGEN.

Efter en promenad hem till henne där hon för det första kommenterade den härliga tidpunkten (det var blå timme) och för det andra med jämna mellanrum stannade för att dyka huvudet i påsen för att insupa doften av nygräddade kanelbullar så återvände jag hem med en klump i halsen och ett löfte till mig själv att jag bara måste pussla ihop det så att vi kan ha dessa gemensamma stunder oftare.

måndag 10 november 2008

Vi har bakat kanelbullar

Japp det gjorde vi. Jag hämtade henne från skolan hem till färdigjäst deg. Goda blev dom och doftade hela vägen hem till sonen.

och så hade jag tänkt skriva lite mer men J ringer från restaurangen där vi har blivit bjudna på middag och jag måste rusa

återkommer

söndag 9 november 2008

Söndagspromenad

Kring halvtvå gick jag ut för att idka lite söndagsmotion i det strålande vädret. Jag fick en viss längtan till ett lokalt söndagsfenomen.

Den tiden på sön- och helgdagar är det när alla går ut i söndagskläder, strosar runt lite och parlerar med bekanta före söndagslunchen. Matdofterna svävar ut från restaurangerna och hela luften andas söndag, söndag och söndag. Före tolv-ett, knappt en rörelse ute på gatan. Sedan väller söndagsfolket ut, ur trappuppgångarnas och husens dörrar, ur bilar.

Vi hade dock bestämt att vi satsar på middag i stället för lunch för J har ett möte klockan fyra och det passar inte ihop med söndagslunch, som inte ska vara någon quick fix. För har det varit söndagslunch ute ska det helst inte finnas något annat att ta hänsyn till mera den dagen, utom att förstrött läsa tidningar och slötitta på teve.

lördag 8 november 2008

Lättja 2.0

J åkte till Valencia för att bowla. Steg upp fyratiden eller så. Har man ett brinnande intresse för sin hobby så har man.

Min favorithobby är att vara lat. I dag är jag ensam och utan akuta plikter så då ägnar jag denna hobby mitt mest brinnande intresse.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, havet glittrar och jag ska strax avnjuta resterna av gårdagens lunch med något lättläst ute på terrassen och om solen blir för odräglig så kan jag ju släppa ut markisen.

fredag 7 november 2008

Underliga saker

I bland får jag saker inte sådär på en gång i sitt sammanhang. På grund av förvirrad tankefunktion eller liknande orsaker. Och det här är något jag säkert måste vänta till i morgon med för att få riktigt klart för mig..

J kommer hem efter att ha kört prospekt till flygplatsen. Kommer hem för att byta kläder inför en konsert med lokal körer. Habaneras. Ricardo la Fuente.

Han har med sig en flaska god whisky från de tacksamma prospekten (vilket inte berör mig, för jag dricker inte den sorten) och EN BANAN.

Vi hann inte diskutera desto mer, men ... JAG ÄR INTE HELT PÅ DET KLARA.

En flaska god whisky och en banan.

This is my life.

James Bond, lost in space

Ursäkta mig, Tyskungen för jag lånar ett inlägg från din blogg för jag är SÅ, SÅ, SÅ av samma åsikt. Inlägget har rubriken Quantum of Soulless. Jag själv har inte och tänker inte göra det, för jag såg den föregående Bond och bestämde mig för att sluta för det är inte "good old Bond längre".

Så här skriver alltså denna utmärkta bloggare och skribent som har min respekt i allt annat han skriver, och denna gång Bond alltså:

[citat börjar]"Nu har jag sett den nya Bond-filmen. Quantum of Solace. Vilken jävla stinkare!

Låt mig sammanfatta handlingen. Bond har en huvudfiende. Mr. Greene. Han ska föreställa någon form av elak superskurk. Han är i sin tur underhuggare till Mr. White. Som är den verkliga skurken. Bond är jävligt sur på Mr. White då han hade ihjäl Bonds kärlek ”Vesper” i förra filmen. Detta hade jag redan glömt, och mycket av handlingen bygger på att man har det färskt i minne. Man förutsätts känna Bonds intensiva själsliga smärta över hennes död, men det känns bara fel och konstigt alltihop. Lite som när Bond gifte sig i ” hennes majestäts hemliga tjänst” då spelad av George Lazenby (som gestaltade Bond i en film i slutet av 60-talet). För Bond kärar inte ner sig. Han utnyttjar och blir utnyttjad.

Tillbaks till superskurken. Och där har vi problem. För Mr. Green framstår inte alls som speciellt ond. Han går mest omkring och beter sig yvigt och ser skelögd ut. Visst, han framstår som lite osympatisk när han hotar att putta ner sin flickvän i vattnet vid ett tillfälle. Men jag blev ungefär lika rädd för honom som jag blev den där gången då klassens mobbare sprang omkring runt poolkanten på gympan och ”hotade” att putta i oss. Det var var på högstadiet. Och jag var inte speciellt rädd den gången heller. För det var inte så djupt i skolbassängen.

Mr. Greene ska i alla fall vara väldigt illvillig och elak. Men det ondaste han gör är att dämma upp lite vatten i en bassäng, för att sedan försöka sälja det till ett överpris till en Boliviansk diktator. Här talar vi alltså om en löjlig liten pool. En ömklig liten vattenreservoar som påminner om en insjö. Men Mr. Greenes existens bereder ändå Bond sådan vånda att han går omkring och ser ut som han tänker skära av sig båda handlederna vilken sekund som helst. I hela filmen ser han ut som han sålt smöret och tappat Walter PPK:n.

Alltså allvarligt talat! Hade detta varit min barndoms Bond så hade storyn sett helt annorlunda ut. Då hade Bond nästan blivit lustmördad i början av filmen, kanske av en hord av bepansrade och snökamouflerade stridsvagnar utrustade med roterande sågklingor. Han hade räddat sig genom att dödsföraktade köra rakt ut från ett lodrätt stup med sin snöskoter. Och precis när man trott att ”nu är det kört” så hade han tryckt på en blinkande röd knapp, och skotern hade förvandlats till en raket med vingar. Och han hade undkommit oskadd. Flygande. Rakt in i solen. Samtidigt som han avnjöt en Dry Martini. Med ett snett leende.

Och superskurken hade varit ond.
På-riktigt-ond, och inte sådär mellanmjölkstarvlig. Istället för att lägga beslag på lite vatten så hade han låtit installera värmeslingor – såna som man har i vattenkokare – i alla världens hav. För att sedan hotfullt proklamera (naturligtvis på en storbildsskärm, och med fingret på aktiveringsknappen) att hans avsikt är att koka haven torra om de inte tillmötesgår hans fullkomligt orimliga krav. Detta säger han inför alla världens ledare som av en ren händelse råkar befinna sig i samma rum.

Superskurken skulle ha ett långt ärr från hjässan ända ner till lilltån.
Och hans enda vän är rimligtvis den vita tiger som han sitter med i knät. Sen skulle han skratta hånfullt och avgrundsdovt. Samtidigt som han sakta klappar tigern. I bakgrunden ser man hur hans underhuggare förbereder ett bad fyllt med elektriska, köttätande, och naturligtvis radiostyrda japanska karpfiskar. Badet är speciellt avsett för den gode noll-noll-sju.

Bond skulle – mellan diverse tillfälliga sexuella möten – naturligtvis rädda världen med vänsterhandens lillfinger. Och han skulle göra det med ett charmant och snett leende. Filmen skulle avslutas med att han ljudlöst gled iväg i en lyxjakt på en glittrande ocean. Kanske i Medelhavet, bortom all mobiltäckning. Tätt omslingrad av världens donna. Drickande sin Drajja. Samtidigt som ”M” fruktlöst försökte få kontakt med honom.

Inget av detta fick jag se.
Jag saknade leksakerna. Jag saknade ”Q”. Jag saknade den gemene och genomonde elakingen. Och framförallt saknade jag den fantasi som alltid utmärkt en bra Bondfilm.

Dessutom är filmen illa klippt. Manuset är stundtals totalt osammanhängande och handlingen står emellanåt helt stilla. Jag höll faktiskt på att somna två gånger. Trots att jag nickade till så tyckte jag mig uppfatta minst ett klaff-fel vilket inte borde få förekomma i en så här påkostad film. Någonsin.

För att sammanfatta.

Vill jag se en Bourne-rulle så går jag på en Bourne-rulle.


Vill jag se Bond så förväntar jag mig Bond.

Inte den här själlösa skiten.

Ska det vara så jävla svårt?"[citat slutar]

Nu undrar jag om någon kommer att stämma mig för copyright och liknande. Får man fritt citera bloggar? Och jag har gjort ett kardinalfel för man ska inte kombinera citattecken och kursiv stil men jag ville göra det att jag gör ett citat så tydligt det bara går.

Jag är hursomhelst så HELT överens med vad han skriver.

Nästa kök

jag bebor ska ha en jättediskho som gott och väl har plats för att skura rent en ugnsplåt. På längden och på tvären. Inget rinn ner på golvet.

Keep dreaming.

Broccoli och kanelbullar

Sonen, La Nuera och Little Miss kom nästan en timme försenade, för Little Miss hade petat bort menyknappen på La Nueras telefon och sonen måste fixa en ny telefon åt henne innan de kom.

Big Sister avhämtades från skolan, hjälpte mig i köket. Sneglade på de kallnade kokta grönsakerna. Frågade om hon får ta broccolibitarna för "broccoli får jag aldrig i skolan".

Och så kom vi överens om att på onsdag ska jag hämta Big Sister från skolan och så ska vi baka kanelbullar hon och jag.

Äntligen. Det var alldeles för länge sedan sist.

Läs Vimmelmamman

Hon heter Lotta Gray och är vimmelreporter på Se&Hör.

Det låter kanske inte så seriöst, kunde man tro. Men vad som gör hennes blogg mycket speciell är att hon vid sidan om jobb och familj har cancer och genomgår behandlingar som hon beskriver med distans och humor. Hon skriver mycket öppet och modigt om sin vardag och sina känslor och låter inte sjukdomen ta bort de glamorösa bitarna av livet. Så skriver hon väldigt bra också, reporter som hon är.

Här har vi en person som inte sitter och snyftar framför bloggen. Kanske ni har hittat henne redan, om inte, så finns hon här.

Nu ska jag dammsuga lite så att Little Miss inte blir att se ut som en dammråtta efter att ha avverkat våra golv. Så ska jag förbereda Schweizerkorv och vi får festa upp den sista finska korven i kylskåpet. Linssoppan får vänta till nästa gång.

torsdag 6 november 2008

och då finns det dom som tror

att jag har suttit hela kvällen framför datorn och snyftat framför min blogg.

Det stämmer inte alls.

Jag har läst många andra bloggar också. Teve orkar jag inte med just nu. Så har jag också jobbat lite, för lat är jag inte.

Fyllt och tömt torken, sådana saker. Funderat på var jag ska servera till lunch i morgon. Jag tänkte lite på linssoppa med starkt kryddad chorizo i, men då måste jag nog fixa något skilt för Little Miss. No problem, as such.

Consistency, hello

Borde det vara Farmor Anka hela vägen, Kyrkslätt till Torrevieja hela vägen? Något annat hela vägen?

Det här går mycket på känsla och allt ingår in allt.

Så här känner en Farmor Anka just nu, en person som i tiden har flyttat från Kyrkslätt till Torrevieja.

Nu ska jag inte skvira mer idag (det är inte felskrivet, det är grundsprååtji).

stirriga ögon på tangentbordet

Ska jag hitta på en berättelse om hur bra allt är

eller

ska jag berätta om hur svårt det känns just nu.

Me, me and meee.

Be honest.

Jag kan inte annat.

Men det kommer förstås andra dagar och andra tider.

Och med en känsla av en viss skräck trycker jag på Send-knappen. Blotta sig på detta viset.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva och inte skriva

Vi lever i underliga tider.

Kanske borde jag börja föra en riktigt privat och hemlig dagbok där jag skriver saker jag inte vill besvära mina bloggläsare med.

Men dessa svåra tider påverkar oss. Likaså sonens familj. Det känns orättvist.

Så har min dag varit idag.

I morgon har vi fredagslunch.

onsdag 5 november 2008

Unable to stop

När jag var riktigt liten, och det här har min mamma rapporterat för jag minns det inte själv, så tyckte jag att när något var roligt så skulle vi göra det "heeela dagen".

Det sitter lite i. När jag skrivit ett inlägg så tycker jag att jag kunde hålla på att blogga riktigt hela dagen.

Men just nu finns det inte så mycket att skriva om, utom att J har kommit hem, torktumlaren går, solen har gått ned över Medelhavet och zombiekvällens några timmar väntar.

I morgon väntar en ny dag.

deliverato est

Ursäkta mitt hemmagjorda latin som är garanterat fel men någon med latinkunskaper får kanske upplysa mig om hur det heter på riktigt. Jag har jobbat väldigt, väldigt intensivt med synnerligen krävande uppdrag som jag nu har levererat och nu känner jag mig helt nedklubbad.

Den här kvällen kommer att gå i zombietecken och så blir det högst sannolikt en synnerligen tidig däckning. I morgon går jag på gym vilket jag inte har gjort på en dryg vecka och så ska jag försöka ta tag i mitt liv igen.

Ta mig tid att smälta intrycken och samla foton från vännernas besök, skicka foton till min mamma från hennes besök, ordna upp allt vi tagit hem från La Calma, börja lite småningom på mitt följande uppdrag.

Nu är det här ju ingen världspolitisk redaktion, men jag måste uttrycka min tillfredsställelse med utgången i valet i USA. Hoppas det kommer nya fläktar, nytt hopp, liv och rörelse i stället för den här nedtryckta andan som just nu råder. Och så hoppas jag att den här katastrofen Palin aldrig visar sitt ansikte igen.

Vi har i dag fått en ny granne. En trevlig dam flyttar in i lägenheten bredvid. Det förekom vissa problem med flyttbilen på grund av smala gator men jag antar att det ordnade sig.

Som jag hoppas att det här eländet ordnar sig. Jag ser mig i en soppkö....

tisdag 4 november 2008

I bland fattar man inte hur rik man är

Inte penningmässigt, men annars.

Jag hade nyss ett långt samtal med G. Mycket givande. Eller hur ska man karakterisera ett samtal med en person som man kan ventilera alla sorters saker med helt fritt.

En rikedom kanske.

Nej det räcker inte. Hursomhelst, det var så så så... Som alltid.

Jag har två personer här i världen jag ventilerar allt möjligt med. G är den av dem.

Konstig känsla

Vi har fått in nya rekordlångvariga gäster på La Calma. De ska bo över hela vintern.

Det var inte riktigt så det var meningen från början med den platsen, tänkt för "friends and family", men när man i dessa tider får ett erbjudande får man väga mellan alternativen och tänka lite på pengar också.

Det känns konstigt samtidigt som det känns bra. Inte för att vi hinner vara där så mycket, men nu är platsen upptagen fram till våren. Någon annans hem. Det är samtidigt skönt att någon vi riktigt kan lita på bor där och håller i skick. Mannen är en riktigt händig en, så han ska bl.a. fixa övre skåp i köket och så vet vi att där har vi en bra fixare om det behövs för andra ändamål någon annanstans.

Det finns ett oändligt behov av dessa händiga personer som kan fixa saker man inte själv klarar av eller hinner med.

Nu måste jag bara studera Ikeakatalogen riktigt grundligt för att se vad det kan bli för övre köksskåp. Det går inte att få exakt samma som de ursprungliga, vi vill inte byta ut originaldörrarna, så de nya skåpen måste ha dörrar som på något vis är i harmoni med vad som finns.

I-landsproblem.

måndag 3 november 2008

Last words, igen

J kommer hem efter arbetsdagen, efter lämningen på flygplatsen, efter bowlingen.

"Vill du ha en ostsmörgås och ett glas vin?"

Jo det vill jag.

Sedan godnatt.

Nejmenf*n nu klonkar hans telefon. Definiera begreppet ledig tid, will you.

En måndagkväll som denna

Början av november. Det är världens skräpväder över mest hela landet. Vi har det ändå ganska bra med rätt mycket sol och så men kallare än vanligt är det. Blåst så inih-e har det. Det är störande, särskilt som vi hade gäster.

Vad kan man göra. Inget. Lyfta upp händerna. Väder, finanskris, bolånekris, livsmedelskris. KRIS KRIS KRIS.

Folks, vi behöver ändå leva vårt liv så gott det går. Little Miss gör upptäktsfärder i sin tillvaro med all den sprittande och smittande glädje som ett nytt liv för med sig.

Vad mera kan jag säga.

Happy landings

Både till våra vänner och till min prinsessa som åker till Israel på arbetsresa. My princess, låt intet ont hända, ni ska hit över jul och nyår, remember.

avskedsnostalgi

Så åkte dom. Jag känner fortfarande avskedskramarna i kroppen. Det känns vemodigt.

Det är så mycket jag hade tänkt att vi skulle göra men så räckte tiden inte till. Nästa gång, folks.

Men oj vad mycket roligt vi också hade för oss.

söndag 2 november 2008

A day to die for

Egentligen har jag haft mer eller mindre huvudvärk hela dan. Det blev sent i går, efter Capis var det GT och brandy plus musikspelande (och inte minst Povel Ramel) långt efter midnatt och timmarna bara flög iväg.

Natten blev för kort och dricka brandy efter midnatt är aldrig någon höjdare sådär dagen efter-sett.

MEN MEN och NÅVÄL NÅVÄL. Solen sken, jag gick ut på en lång promenad, så jobbade jag lite och körde efter våra vänner. Vi åt lunch på närmaste hörnrestaurangen (San Julian / Diego Ramirez) och deras ugnsbakade Cordero lechal (spädlamm) är inte av denna världen. En Rioja Crianza till. Campillo, vad annars.

Kaffe med banankaka hos Sonen och familj. Little Miss har börjat göra "cruising", dvs. när hon har tagit sig upp och stå så går hon längs t.ex. soff- eller bordskanten.

Hennes ordförråd är än så länge inte så mycket att tala om, det är mest joller och ljudprovning. Men den lilla rackaren byter jollerljud när hon hör talas svenska. Hon kan jollra på engelska och på svenska.

Det ni.