onsdag 10 september 2008

Patetiskt eller

J meddelade för två timmar sedan att han kommer hem om en timme.

Detta hände inte. Således sitter jag vid datorn en gång igen. Han sitter vid sin dator på kontoret och reder ut ärenden som han inte har gjort sig skyldig till, men som han har åtagit sig att lösa.

Sådan är han. Och, glorian kommer eller så kommer den inte.

Men så är han bara. Och det måste vara en av förklaringarna till att han har stått ut vid min sida alla dessa år.

Det har våra barn också (what was their choice??). Men såhärefteråttänkt kunde de ha rymt hemifrån ett antal gånger.

Scen: Hemma i Kyrkslätt. Jag höjer rösten (skriker) åt min någraåriga son. Minns ej varför. Minns dock hans darrande men ack så modiga svar. "Mamma, får du inte ont i halsen av att skrika sådär?"

Jag svarar (skriker): "Nej, för jag tar sånglektioner".

Vi har ändå alltid älskat, älskat, älskat och respekterat, respekterat, respekterat våra barn. Lite höjda röster kan kanske accepteras i mixen.

Detta sagt i biktstolen på min blogg.

Och när tänker han nu riktigt komma hem. Jag väntar fortfarande.

2 kommentarer:

KARLAVAGNEN sa...

Skrik inte på honom när han kommer hem bara! ;-)

Heidi sa...

Haha, priceless!